Tillbaka till 60-talet

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Kvällsposten. Den handlade om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Hösten har ju visat hur dels det rödgröna samarbetet inom området är på väg att trasas sönder och dels hur två partier drivs mer av något slags karikatyrbilder av svunna tider istället för av realistiska bedömningar. För V respektive SD handlar det om 1960-talet, i ena fallet en rusig fredsdemonstration och i det andra ett kalla krigsläge där det gäller att fälla ut de svenska igelkottspiggarna mot de faror som kan lura vid Östersjöns stränder. Visst finns reella hotbilder och visst finns det utvecklingstendenser som oroar. Samtidigt innebär den nyorientering svenskt försvar står inför både en utveckling mot en snabbare organisation som har lättare att agera och också att säkerhet söks i samverkan med andra. Sverige står inte neutralt i mening likgiltig inför påfrestningar andra kan råka ut för. Det handlar om att agera i stöd och hjälp för grannar och allierade men också insikt om att konflikter långt borta kan spridas till Europa och vårt närområde.

I Kvällsposten noterade jag bland annat: ”Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.

I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!

Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.”

Det intressanta blir nu att se vilken väg socialdemokraterna väljer. Före valet mejslades fram gemensamma skrivningar med vänster- och miljöpartiet. Hur mycket av detta äger giltighet? Är S på väg i ny riktning, det vill säga tillbaka mot tidigare intagna positioner? Min slutsats i Kvällsposten: ”Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.”

Artikeln i sin helhet finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2281339/debatt-tillbaka-till-60-talet