Alibaba och Ben Ali

De senaste dagarna har det varit många möten och sammankomster om det snabbt förändrade läget i Arabvärlden. Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det sägas att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste veckans händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder.

Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid.

I Kvällsposten har jag på debattplats försökt sammanfatta några av den senaste tidens intryck och reflektioner: ”Det rapporteras om övervåld och övergrepp, samtidigt finns något hoppfullt när människor är beredda att ta strid för sina rättigheter. Demonstrationstågen bryter fram som kokande lavaströmmar av frihetstörst men också frigjord frustration efter år av fattigdom och marginalisering

Kan vi påverkas som trots allt bor många tusentals kilometer bort från denna region? I allra högsta grad! Samhällskollaps med anarki och bristande kontroll kan resultera i väldiga flyktingströmmar. Redan i dag finns ett stort tryck i Medelhavsområdet då människor lämnar sina länder i frustration över dåligt styre och fattigdom. Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/…/

Vid de senaste dagarnas möten med olika företrädare för Arabvärlden märks en tilltagande oro från de ledande skikten. President Ben Ali och hans regim var ohotade i 23 år och plötsligt då försvarsmaktens stöd försvann gällde det att snabbt ta sig ut ur landet. Ilskan mot det gamla maktpartiet RCD och allt vad det representerade är monumental. Insikten finns att det som hänt i Tunisien också kan ske på andra håll så som nu skett i Egypten. Därför finns en rädsla att oroliga grannar som Libyen kan blanda sig i situationen för att förhindra och förstöra. Alla vittnar om att sociala medier som Facebook och bloggar har haft stor betydelse. Det är därför ingen tillfällighet att rädda regimer på ett helt förkastligt sätt försöker stänga ned och kontrollera tanketrafiken.

En stor utmaning är bristen på alternativa strukturer. Partier och andra politiska krafter har varit förbjudna. Flera av länderna har utvecklats till ”kleptokratier” - tjuvsamhällen - och polisstater. Rimligt fungerande övergångar kan förutsätta medverkan från några av den gamla tidens ledare vilket kan vara svårt att acceptera för ett folk som äntligen ser en chans att göra sig av med allt vad forna tiders maktpartier representerade och också utkräva hämnd för tidigare övergrepp/…/

En tidning i Arabvärlden skrev med en travestering på Alibaba då presidenten rymde till Saudiarabien om att ”Ben Ali och hans fyrtio rövare” nu gett sig av. Det som motiverar många i Tunisien men också andra länder runt södra Medelhavet att kräva förändring är regimer präglade av korruption där medborgare förnekas grundläggande rättigheter samtidigt som kraftiga prisökningar och hög arbetslöshet provocerar. Ett alternativ till att på osäkra villkor ge sig av för att bli flykting eller illegal invandrare norrut är att kräva genomgripande förändringar i det egna landet. Ytterst handlar det om många människors frihet i Arabvärlden och därmed något som i grunden påverkar oss alla i Europa, även oss på många tusentals kilometers avstånd!”

Artikeln i Kvällsposten finns i sin helhet här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2315976/forandringens-vind-i-arabvarlden