Om Socialistinternationalen

Utvecklingen i Nordafrika och södra Medelhavsregionen går snabbt. Demonstrationer tvingar fram eftergifter från maktens män. Folket kräver demokrati och frihet. En utmaning är naturligtvis vad som sker ifall gamla strukturer faller utan att det sedan finns något annat att lämna över till. I ett tomrum kan plötsligt ytterkantskrafter eller företrädare för gamla regimer som endast omgrupperat ta plats och tränga undan det som spirar eller modererande krafter.

Men det finns också anledning att vara självkritisk. Hur har tidigare agerats gentemot en del av dessa länder och regeringar? När upphörde det att vara populärt att umgås med Ben Ali i Tunisien eller Mubarak i Egypten? Vackra deklarationer proklamerade de senaste veckorna är onekligen behäftade med ett visst opportunistiskt drag över sig. På Newsmill har jag haft en artikel där jag funderar kring detta i allmänhet och Socialistinternationalens roll i synnerhet. Bland annat skriver jag:

”Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det konstateras att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste tidens omvälvande händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder. Vem står på tur? Jordanien? Syrien? Palestinska myndigheten?

Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid. För någon dag sedan träffade jag i Stockholm en företrädare för Tunisiens gröna parti som varit legalt i några veckor. President- och parlamentsval om endast ett par månader blir därför en stor utmaning då det i praktiken saknas en fungerande partistruktur. De enda organiserade är det med försänkningar i den gamla maktbasen. Av den anledningen finns det behov av konkret demokratibistånd – hur bedrivs valrörelse, hur tillverkar man flygblad och hur processas ett politiskt program.

I samband med det som nu sker finns det också anledning att självkritiskt fundera igenom vad som tidigare sagts och gjorts i förhållande till länder där demonstrationstågen nu bryter fram/…/

Men det handlar inte bara om att officiella representanter för parlament, regeringar och EU-institutioner har anledning att självkritiskt fundera igenom hur man tidigare agerat och huruvida beskyddande händer hållits bakom ryggen. Även partier har anledning till självrannsakan. Några av de regimer som nu är på fallrepet eller allvarligt hotas av folkets vrede har haft politiskt utbyte via Socialistinternationalen. Demokratiska och stabila socialdemokraterna partier som de från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har umgåtts med exempelvis företrädare för Ben Alis hatade RCD i Tunisien.

Nu har RCD uteslutits och Ben Ali har som bekant lämnat den politiska scenen. Men vad har svenska socialdemokrater gjort dessförinnan på sammankomster med Socialistinternationalen?

Hur mycket längre har korrupta regimer haft möjlighet att bita sig fast tack vare möjligheten av att om inte känna omvärldens stöd så i vart fall chansen att på någorlunda lika villkor delta sida vid sida med fullfjädrade demokratiska krafter? Det handlar om EMPA såväl som om Socialistinternationalen.”

Länk till artikeln på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/dags-f-r-sj-lvkritik-socialistinternationalen