Assarmos fientliga ton

De senaste veckorna har jag deltagit i debatten om sjukförsäkrade. Det som slår mig är den fientliga ton som ibland förekommer. Få försök till nyanseringar. Den som lyfter fram de fördelar som finns med de senaste årens reformpolitik avfärdas närmast kategoriskt. Det är väldigt långt från en dialog där man försöker lyssna på varandras argument. Ett lågvattenmärke är ett blogginlägg av Bitte Assarmo som är en av de ledande bakom Påskuppropet. Är hennes ton och stil representativ så borde ett antal balanserade personer verkligen dra åt sig öronen.

Hon skriver bland annat: ”Så djupt hatar han tanken på solidariteten med de utförsäkrade att han skrivit den ena debattartikeln efter den andra där han på alla sätt ljuger och förvrider sanningen och gör hänsynslös och propagandistisk partipolitik av allmänmänsklig omtanke och solidaritet.”

Och vidare: ”Som vanligt, när jag möter människor som är så hatiska mot de utförsäkrade och som är så rädda för allmänmänsklig kristen solidaritet, kliar jag mig i huvudet och undrar hur i hela friden de är funtade. Vad är det som får en människa att bli så totalt befriad från empati och medmänsklighet att han gör nästan vad som helst för att försöka smutskasta solidarisk omtanke?”

Slutligen: ”Vad Hans Wallmark själv däremot kan räkna med är att Påskuppropet mot utförsäkringarna lever och går vidare, vilka patetiska lögner han än sprätter omkring sig.”

Intressant nog bemöts inga av de fakta eller uppgifter jag presenterat. Istället är det ett kategoriskt avfärdande. Det kan i all enkelhet beskrivas som ett ganska skrämmande tonläge.

Tidningen Dagen har haft ett antal debattartiklar kring denna fråga. Jag har i ett samlat svar bemött några av de påståenden som anförts av andra. Inte för att tysta eller förringa utan just visa på frågans komplexitet. Förenklingarna och avfärdandet av personer tror jag är direkt farligt!

Bland annat skriver jag i Dagen: ”Några kommentarer verkar utgå ifrån att jag vill förhindra eller försvåra kritiska inlägg riktade mot regeringen. Absolut inte! På samma sätt som organisationer, kyrkor, församlingar och enskilda präster och diakoner kan föra fram sin mening anser jag dock ha min rätt att göra detsamma. Inte minst för att få en mer seriös diskussion om vad som långsiktigt är bäst för både sjukförsäkrade som hushåll med knapp ekonomi.

Marie Larsson, diakon i Visby domkyrkoförsamling, hävdar att kyrkan måste påtala när folk lider. Jag håller helt med! Vad jag däremot hävdar är att det finns anledning att se verkligheten just så komplex som den är. För den som lyssnar kan höra många slags röster och ta del av olika berättelser. Några lyfter fram sina problem och svårigheter, andra om hur de äntligen fått hjälp och rehabiliteringsinsatser.

Det enskilt upplevda är alltid sant. Just så känner och tänker man här och nu. Vanskligare blir det att använda sig av olika mer generella påståenden.

Marie Larsson tillbakavisar att Alliansen gjort mer för de sjukskrivna än tidigare regeringar. För egen del tycker jag att det är svårt att helt vifta bort den minskade sjukfrånvaron, 17 miljarder på arbetslivsinriktad rehabilitering och en garanti i sjukvården som innebär att individer med psykiska besvär eller smärta tidigt erbjuds behandling som det finns vetenskapligt stöd för, till exempel kognitiv beteendeterapi. Det har även satsats på att utveckla företagshälsovården/…/

För egen del tycker jag att det är viktigt att det går att se och höra alla, både de som i dag uppfattar sig ha problem som de för vilka nya chanser nu getts tack vare rätt åtgärder.

Jag tycker det är viktigt att lyssna till varandra. Jag dristar mig till att faktiskt tycka att det gäller alla.”

Hela inlägget i Dagen finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254019