måndag 28 december 2009

En bild av dagens Sverige

Några dagar före julhelgen besökte jag Arbetsförmedlingen i Helsingborg samt den privata rehab-kliniken Adaptus i Kristianstad. Tanken var att försöka få en bild av hur det ser ut på riktigt med anledning av den diskussion som nu förs om sjukskrivna i Sverige på väg att bli omförsäkrade.

Rent allmänt verkade träffarna uppskattas och från min sida var det mycket uppskattat att få ta del av många personliga erfarenheter. Både av dem som är sjukskrivna som av personer arbetande på olika sätt att få människor tillbaka.

Från Arbetsförmedlingens sida betonas att det nu finns många olika program: Lyft, Fas3, arbetsprövningsplats, anställningar med lönebidrag. Från arbetsgivarnas sida framstår allt som förvirrande mycket.

En tydlig trend kan iakttas. Psykiska orsaker dominerar (uppskattningsvis 70 procent av fallen). Dagens regler är mer utformade för rent somatiska (kroppsliga) åkommor. Psykiska orsaker kan ”komma och gå”. Dagens system kan anses vara för stelt med endast fyra nivåer (25, 50, 75 och 100). Varför måste man vid halv förmåga arbeta fyra timmar om dagen istället för exempelvis två och en halv hela dagar i veckan eller räkna det som årsarbetstid där det skulle vara lättare att stanna hemma då man var dålig för att sedan kompensera det med att arbeta mer då man jobbade mer. Varför kan man inte ha arbetsförmåga till 66 eller 87 procent? Individer ser alltid olika ut och då kan det ibland behövas system som just tar hänsyn till allas olikhet.

Rehabkliniken var mycket positiv till den rehabmiljard regeringen fattat beslut om. Den sägs ge resultat. I dag arbetas förebyggande då till och med de som inte är sjukskrivna kan gå rehabkurser. Det finns skäl att bli rent ilsken över det faktum att de 54 000 som nu blir omförsäkrade - där somliga kan ha varit helt eller delvis sjukskrivna i många år - aldrig har fått det stöd och den hjälp de behövt. Rehabmiljarden Alliansen fattat beslut om är steg i rätt riktning som S-regeringen aldrig klarade av!

I en debattartikel som publicerats i NST/HD respektive Kristianstadsbladet har jag försökt utveckla mina tankar efter dessa för mig viktiga besök:

”Den senaste tiden har det varit diskussion om sjukförsäkringen. Ibland med ett mycket högt och uppskruvat tonläge. För att försöka förstå har jag för någon dag sedan besökt Arbetsförmedlingen i Helsingborg och en rehabklinik i Kristianstad. På plats har jag lyssnat till de tankar och synpunkter som finns både bland dem som dagligen arbetar med dessa frågor som personer i behov av stöd och hjälp. Rent allmänt har dessa samtal varit mer nyanserade än åtskilliga debattartiklar. Visst har framkommit invändningar mot enskildheter men det har också funnits en kritik mot hur det tidigare varit. Det är ju inte precis så att ett perfekt system överges för något okänt utan tvärtom har förändringarna sin grund i att just lyfta fram en grupp som länge funnits i skymundan.

I dag finns bättre rehabmöjligheter än tidigare. Regeringen har anslagit pengar. Även de som inte sjukskrivits har möjlighet att gå en rehabkurs och därmed kanske förhindra att en skada eller sjukdom uppstår. Det är en stor skillnad mot tidigare då alltför många lämnades till sjukskrivning utan vidare åtgärder som skulle göra det möjligt för dem att komma tillbaka i arbete. Sjukförsäkringen förändras just för att människor inte skall hamna i samma situation igen!

I valet 2006 sades tydligt att utanförskapet skulle bekämpas. Målet med arbetslinjen är att alla som vill och kan skall jobba och få känna arbetsgemenskap. Men samtidigt skall de som behöver hjälp ha den nära till hands. Det är detta den nya sjukförsäkringsreformen handlar om. Samtidigt märker man i samtal att det finns frågor kring hur regler skall tolkas. Där gäller det att vara lyssnande och inkännande.

Samtidigt finns det anledning att vara ilsken över den situation som uppstått. Under tidigare år då socialdemokraterna hade ansvaret förtidspensionerades 140 personer om dagen. Tio av dessa var ungdomar under 25 år. Idag är det tvärtom. Förtidspensioneringarna har minskat med 50 000. Bakom varje statistisk uppgift finns en människa av kött och blod som varit i behov av insatser, stöd och hjälp för att åter komma ut på arbetsmarknaden. Så har inte skett i tillräcklig omfattning!

I Kristianstad handlar det exempelvis om att antalet sjukfall minskar med 38 procent sedan 2006 – från 1407 till 868.

Rehabiliteringskedjan som införts ger varje sjukskriven person ett individuellt stöd och en tydlig plan, för att när hälsan tillåter, återgå till sitt arbete. Vi vill inte att någon skall fastna i sjukskrivning. Därför har vi satt en övre gräns i sjukförsäkringen. Gränsen är två och ett halvt år, sedan tar arbetsförmedlingen över ansvaret. Viktigast är att ingen skall hamna utan ersättning eller stöd.

Vi vill ge alla sjuka en chans att komma tillbaka till arbete. Men den som är så sjuk att man aldrig kommer tillbaka skall självkart ha rätt till permanent sjukersättning. En genomgående invändning är att bedömningarna är så mycket svårare och mer glidande ifråga om psykiska diagnoser.

För att helt säkert säga att människor utan arbetsförmåga inte tvingas tillbaka till arbete har moderaterna och övriga allianspartier genomfört en översyn av regelverket. Och det finns all anledning att fortsätta att lyssna och lära för att forma ett system som ser till individerna och också inser att det handlar om kropp och själ.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Norra och Östra Skåne”

lördag 26 december 2009

25 december för 20 år sedan

Flygbussen hade gått och någon taxi gick inte att få tag i. Själv hade jag svårt att slita mig från redaktionen och de spännande och omtumlande rapporteringarna från Rumänien som kunde följas där. En kollega från Barometern-OT ställde upp som chaufför och därmed kunde jag och hustrun precis i tid lyckas hinna med planet från Kalmar för att sedan efter byte på Arlanda komma till Norrbotten för den stundande julhelgen. Det var för tjugo år sedan. Vi hade gift oss under sommaren. Och dagarna hemma hos föräldrarna i Haparanda innebar ständiga uppdateringar av läget i Bukarest.

20 december 1989 hade diktatorn Nicolae Ceausescu vinkat till folket. Istället för sedvanliga välregisserade hyllningar möttes han av burop. På de flimrande bilderna ser man hans förvåning. Förvirrad söker han sig bort från balkongen och därmed är han också på väg att försvinna ur historien. Under några dagar kommer rapporter om att han tillfångatagits och sedan körts omkring i ett militärfordon. Hustrun Elena, även hon hög kommunistdignitär, har gripits. Den 25 december avrättas båda efter en summarisk rättegång. Foton sänds ut över världen av de två livlösa kropparna liggande övergivna på den kalla vintermarken.

1989 var ett fascinerande år med många stora händelser. Det var allt från de första fria valen i Polen till Berlinmurens fall. Den snabba utvecklingen i Rumänien är, just genom det spektakulära förloppet och att allt gick att följa via TV under julhelgen, det som ändå mest tydligast etsat sig fast i minnet. Och paret Ceausescu kom också att representera den värsta personkulten och bland de svåraste övergreppen på den egna befolkningen. Centrala delar av Bukarest revs för att där skulle uppföras ett enormt palats och människor förföljdes av den ständigt närvarande och fruktade säkerhetspolisen Securitate.

Tjugo år är på samma gång nära i tid som ändå något som kan betraktas med stor distans. I Stockholm har jag kommit att lära känna några företrädare för Rumänien verksamma vid ambassaden och dess kulturinstitut. Och visst kan hos somliga ett ärligt engagemang uppvisas när det gäller att etablera demokrati och öppenhet där tidigare maktens lynnighet och slutenhet funnits. Samtidigt finns en djup misstro mot de statliga och offentliga organ som tidigare befolkades av Ceausescus hejdukar. Och dåliga vanor och maktmissbruk kan leva vidare trots stora personförändringar. I Rumänien finns det dem som rent av kan drömma sig tillbaka till den gamla tiden på samma sätt som Stalin fortfarande har anhängare i dagens Ryssland. Det är inte alltid så att folk önskar tillbaka ett system byggt på avrättningar, censur och svåra övergrepp utan det handlar om nostalgi bland människor som uppfattat att de farit illa av tidens förändringar. Den typen av ”förlorare” finns inte bara i Öst- och Centraleuropa utan kan rent av utgöra en politisk underström även hos oss. Här är det inte Ceausescu som lockar utan starkt idylliska skildringar av ett passerat Folhemssverige under 1950- och 60-talet. Seriösa statsledare gör klokt i att försöka tolka dessa känslor och inriktningar.

Men det finns också motbilder och motkrafter. Dagen efter den stora Nobelfesten hade jag möjlighet att träffa årets pristagare i litteratur under en mottagning. Herta Müller må vara liten och späd men äger en stark moralisk kraft. Hon är en av dem som kördes ut ur diktaturens Rumänien och upprättade en tankefrihetens exiltillvaro i Tyskland. I sin litteratur och som person har hon kommit att intressera sig just för människan utsatt för obarmhärtigt tryck och lägertillvarons många dimensioner. Med sina framträdanden under Nobelveckan har hon tydligt visat att skrivandet är viktigt och kan beröra många människor. Även de som i normala fall kanske inte läser hennes böcker har ändå berörts av vad TV visat och vad tidningar citerat och återgivit av det sagda. Att Ceausescu föll julhelgen 1989 och att Müller tjugo år senare tilldelas Nobelpriset i litteratur visar att ljuset kan bryta igenom även där mörker tidigare rått. Och denna fredagseftermiddag i december med snöflingor i Stockholmsluften och sånger på rumänska i en varm lokal konstaterar författarinnan efter ett par slitsamma dagar och några likadana till framför sig: Makeup är just nu min bästa vän.

Bullrande skratt från oss som pratat med henne. När hon går vidare finns det skäl att dra en slutsats: Ärlighet i det lilla leder till sanning i det stora

onsdag 16 december 2009

Lika som bär: Stalin och Reinfeldt?

Debattens vågor om sjukförsäkringen går höga. Trycket är hårt på ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson, som pedagogiskt förklarar och försvarar. Media närmast tävlar om att finna stötande exempel. Vissa justeringar och preciseringar har därför gjorts. Allt detta är förvisso en del av sanningen men vad som glöms bort och helt bortses ifrån är den andra delen. Den bärande tanken i regeringens förda politik är ju att se till att människor får hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Det som skall undvikas är att folk sjukskrivs år efter år utan erbjudanden om att få komma tillbaka. Självfallet ser oppositionen en chans att kritisera, Sahlin och Wetterstrand surfar fram på indignationsvågen. Men under den förra regeringen förtidspensionerades 140 personer. Om dagen! Skillnaden mellan då och nu är 50 000 färre förtidspensionerade!

Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.

För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:

”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.

Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.

Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.

Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.

I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.

Hans Wallmark”

måndag 14 december 2009

En högersnubbe i Chile...

Göran Greider och en del andra vänsteryttrar i svensk debatt brukar gny över vad som sägs vara borgerlig mediedominans. Med det menas att merparten av dagstidningarnas ledarsidor har en liberal grundhållning. FP har onekligen många vänner bland de politiska redaktörerna och skribenterna, socialdemokraterna några stycken. För moderaternas del är det färre och färre i takt med att tidningar säljs eller slås samman medan exempelvis MP knappast har några. Förvisso är samlingen i mitten närmast bedövande men politiskt redigerade avisor förekommer inte längre och det är numera ytterst sällsynt att ägarna ingriper. Dominerande på den svenska scenen är istället public service. Och då är det ju rätt intressant att exempelvis lyssna på hur olika händelser i omvärlden beskrivs. För här går det verkligen att notera strukturella skillnader. Och det är inte till tyckarvänsterns nackdel!

Luciadagen 13 december gick chilenarna till valurnorna. Stora framgångar för en reformerad och förnyad borgerlighet och höger berördes inte så mycket som att den ledande presidentkandidaten med 44 procent av rösterna bakom sig genomgående beskrivs som miljardär. Att Sebastian Piñera med karisma och en stark kampanj nu i en andra valomgång i januari 2010 kan vara på väg att bli den förste att ersätta den mitten-vänster som styrt landet sedan demokratins återkomst för knappt 30 år sedan har inte berörts i samma utsträckning. Han blir på sin höjd en ”högersnubbe” som närmast av en oförklarlig anledning tycks stöttas av många chilenare. Grundackordet i rapporteringen är att Chile håller på att luras. Rätta och ärbara innehavare av makten kan ju inte vara högermän…

Att vänsterkandidater vinner val tas många gånger för självklart medan den andra sidan bemöts med misstänksamhet. För några dagar sedan utsågs ny president i Honduras. Det var på likartat sätt. I Sverige ifrågasattes självfallet den valde. Ungefär samtidigt gick Uruguay till val. Där blev det en vänsterman, Jose Mujica. Och hans bakgrund lyftes snarats fram som något imponerande och värdefullt; han hade nämligen tidigare varit gerillaledare. Medan affärsmän i Honduras eller Chile ses som något skumt är det ingen som gräver i det förflutna för den som agerat med vapen i hand oberoende av hur mycket blod som kan droppa från fingrarna!

Framgångarna för Sebastian Piñera är noterbara. Chile är i dag en av kontinentens stabilaste länder med en god ekonomi och en statschef till vänster, Michelle Bachelet, som med sin uppskattade modererade framtoning har lyckats där gaphalsar från Venezuela och Kuba enbart gjort sig löjliga på den internationella scenen. I likhet med många andra stater i Sydamerika har presidenten stort inflytande och omfattande makt. Efter år av vänsterframgångar skulle en seger för Piñera i januari vara en tydlig och kraftfull signal. Borgerligheten har också försökt göra hemläxan genom modernisering och öppenhet. Det handlar inte bara om en förnyad fasad utan också om ett annat politiskt innehåll än tidigare. Det mesta av dessa nog så viktiga nyanser har gått svenska nyhetskonsumenter helt förbi.

Vid kulturutskottets besök i Chile i september gavs möjlighet att träffa Michelle Bachelet. Och hennes utstrålning och charm kan bekräftas. Vid besöket i kongressen skakade jag hand och talade med en av valets utmanare, den ung Marco Enríquez Ominami. Han kom på tredje plats men har investerat åtskilligt förtroendekapital i den valrörelse som kommer om fyra år. Alla kommer också med intresse att följa hur hans väljare nu fördelas mellan de två i topp som gått vidare till den avgörande omgången. Det vill säga alla som är genuint intresserade av Chile och inte bara upprörda över det faktum att folket tycks ha röstat fel då det gett en klart borgerlig kandidat femton procentenheters försprång!

torsdag 10 december 2009

Folkrepubliken eller republiken Kina?

Det är inte alldeles ovanligt med fina besök från andra länder i Stockholm. Speciellt nu under det svenska EU-ordförandeskapet. Högt på önskelistorna över personer som de inkommande delegationerna vill träffa står statsministern, kungen och talmannen. Tiden räcker dock inte till alla. Då kan det bli statsråd och ibland riksdagsledamöter. Självfallet finns även intresse av möten med företagsledare och forskare. På morgonen gåendes till riksdagshuset kan jag räkna ut från vilket land dagens gäster kommer då flaggor hissats vid utrikesdepartementet.

Eric Liluan Chu är biträdande regeringschef med titeln ”vice premier”. Han är tillika vice ordförande i landets styrande parti som den senaste tiden haft stora framgångar i de allmänna och demokratiska val som arrangerats. Det handlar om ett välmående, förhållandevis stabilt område, med ungefär 24 miljoner medborgare och en av världens starkaste ekonomier. Men den svenska huvudstaden var inte draperad i den röd-blå flaggan med en sol i ena hörnet. Taiwan, eller republiken Kina, är nämligen inte behandlad och betraktad som andra nationer.

Den mycket korta och kondenserade historieversionen är att när kommunisterna tog makten 1949 och utropade folkrepubliken Kina (vilket alltså skedde drygt 30 år efter att kejsardömet avskaffats) valde den borgerliga nationalistiska statsledningen att söka skydd på ön Taiwan. Där formades ett nytt land i strid och konflikt med det röda garde som kommit att kontrollera Peking och resten av fastlandet. Fram till 1971 betraktades republiken Kina som den internationellt erkända delen medan det i dag är folkrepubliken. Och sedan 1971 har Taiwan i praktiken utsatts för internationell mobbning. I takt med folkrepublikens växande ekonomiska styrka är det fler och fler som dansar efter Pekings toner. Samtidigt är Taiwan i sig en rätt välmående och exportorienterad nation.

Så Eric Liluan Chu kan inte göra samma typ av officiella besök i Sverige som andra ledande regeringsföreträdare. En korrupt härskare för en bidragstagande enpartistat visas i formell mening större respekt. Elegant nog har det under dagarna i Stockholm ändå arrangerats politiska möten på hög nivå och ett antal företagsträffar. Någon ambassad finns inte heller i strikt juridisk mening. Men väl ett handelskontor, Taipei Mission, som i allt väsentligt fungerar som en diplomatisk utpost. Den nuvarande chefen Abraham Wen-Shang Chu, har endast varit här några månader men visat sig vara en mycket angenäm bekantskap. Utöver sitt sympatiska intresse för historia har han tjänstgjort fyra år i Skottland på ett liknande uppdrag och där blivit vän med Thorvald Colliander, Sveriges generalkonsul med rötterna i Ängelholm. Efter mitt första möte med Abraham sände jag omedelbart e-post till Thorvald som svarade mycket vänligt tillbaka och berättade om deras skotska kontakter.

De världspolitiska realiteterna gör att många förstår det dubbelspel som måste spelas men vill ändå uttrycka sin respekt och sympati för den demokratiska väg Taiwan valt. I Sveriges riksdag är en av de medlemsmässigt största parlamentariska vänföreningarna just den som upprätthåller kontakter med Taipei Mission.

Och det finns mycket som binder samman. Taiwan har kommit långt inom forskning och utveckling både på medicin- som teknikområdet. Dessutom har landet med snabba steg sökt sig bort från den typ av auktoritära styren som inte är alldeles ovanliga i Asien. Öppenhet och mångfald har skapats med hjälp av fria medier, oberoende domstolar, frigivna politiska fångar och fungerande partier. Under middagen tillsammans med Eric Liluan Chu kunde jag med en av landets företrädare diskutera dödsstraff. Han var för, i likhet med många av landets medborgare, men kunde förstå och uppskatta även mina kritiska synpunkter. Någon avrättning har heller inte verkställts på fem år. Kontrasten mot fastlandet kan knappast bli tydligare. Folkrepubliken är ohotad världsmästare i dödsstraff och knappast en nation med belevade företrädare som lyssnar till andras argument.

Mobbningen av Taiwan lär fortsätta. För egen del är jag glad över att inte tillhöra den sidan.

söndag 6 december 2009

Ett Herrans liv?

Jag träffade Elisabeth Sandberg Kullenberg – duktig och representativ moderat företrädare med olika uppdrag. Hon bekräftade den artikel som stått att läsa i NST/HD torsdag 3 december med rubriken ”Upprörda känslor efter kyrkovalet”. Den nya mandatperiodens första möte med kyrkofullmäktige i Ängelholms församling hade tagit lång tid, innehållit ajourneringar och haft en förtätad stämning som gjorde att luften ibland nästan kunde ha skurits med kniv.

Det är ju inte alldeles ovanligt att tidigare ledande politiker tagit plats inom Svenska kyrkan. Förre justitieministern Thomas Bodström (S) blev plötsligt inkryssad hemmavid. Och i Ängelholm finns centerpartiets nestor Per Hansson tillsammans med partikollegan Rolf Kronbeck. De samlas i nomineringsgruppen Kyrkans väl och har bestämt sig för att göra gemensam sak med socialdemokraterna.

Självfallet något som väckt upprörda känslor bland moderaterna. Rune Johansson och Bo Lager är två framträdande M-representanter som tillsammans med det inkryssade förra kommunalrådet Else Ekblom sitter i kyrkofullmäktige. Och tur är det väl att dessa personer finns med. För de reagerade med kraft mot den parodi på demokrati som uppvisades av Kyrkans väl och socialdemokraterna. Istället för som brukligt är att ge första eller andra vice ordförandeposten i beslutande organ till oppositionen hade den grönröda majoritetsfraktionen ambitionen att lägga beslag på allt. Detta fick just Else Ekblom men även kyrkoherden Ulf Berwill att reagera. Den förstnämnda pekade på det uppenbart stötande och den andra vädjade om moderation och besinning. Och vad man kan förstå så kastades det nog en del fientliga och ondsinta blickar omkring i rummet, även om de samlats till kyrkofullmäktige. Väntan på fridsfursten fortsatte så att säga…

Självfallet går den moderata besvikelsen att förstå. I andra sammanhang i Ängelholms kommun har just personer som Rune Johansson, Bo Lager och Else Ekblom fått förklara varför M måste avstå från poster och politik till förmån för bland andra Per Hansson och Rolf Kronbeck. Agerandet kan knappast sägas stå i överensstämmelse med den attityd centerpartiet visar i andra sammanhang. I dag är C ett av Alliansens tydligaste partier som verkligen har ambition att hålla ihop. De äldre herrarna i Kyrkans väl har väl hittat en möjlighet att agera på egen hand utan onödig förankring.

Socialdemokrater brukar vara noga med att betona formerna. Framför allt när poster skall bevakas och värnas. Kyrkofullmäktiges ordförande i Ängelholm är Kerstin Engle (S). Hon lär dock inte komma på idén att föreslå att samtliga presidier i Ängelholms kommun borde göra sig av med den socialdemokratiska viceordföranden och ersätta den med ännu en från Alliansen.

I det lilla har getts prov på maktarrogans. Det är viktigt att bära med sig inför valen 2010. För får Kerstin Engle och andra socialdemokrater möjligheter i det stora kommer de inte at ge något frivilligt eller av generositet till borgerliga företrädare. Därför behövs många mandat och stärkta positioner.

Och moderaterna i Ängelholm får väl fundera på hur många fler kinder det finns att vända mot personer som agerar svekfullt.

lördag 5 december 2009

Ett onödigt parti

Har i dag talat för moderaterna i Jönköpings län samlade till nomineringsstämma i Sävsjö. Det innebar ungefär två timmars bilkörning i vardera riktningen genom ett rätt grått landskap. Bilradion är ett gott sällskap. Under eftermiddagen två bra program. Först På minuten och därefter Publicerat i P1. Förmiddagen bjuder ju på Ring så spelar vi.

140 ombud från de olika partiföreningarna var kallade till detta beslutande möte. I Jönköpings län styrs 12 av 13 kommuner av borgerliga företrädare, även om det ibland kan vara i form av olika spräckliga koalitioner. När jag är ute på möten märker man ofta den stolthet många känner över regeringens och riksdagsmajoritetens arbete. Det går att inom en mängd områden räkna upp positiva beslut och reformer. Samtidigt gäller det också att sprida insikten om att inga andra än Alliansens företrädare kommer att tala väl om det som nu skett under drygt tre år. Den rödgröna sidan har ju bestämt sig för svartmålning och dysterhet. Alla siffror och prognoser kommer att draperas i mörka färger.

Jag var inbjuden till Sävsjö för att som ledamot av partistyrelsen tala något om de allmänna valen 2010. Jag påminde om det förändringsarbete som skett. Förra årets framtidskonvent följt av höstens partistämma i Västerås. Det har handlat om att mejsla fram partiets politik inom viktiga områden som exempelvis sjukvård, migration och tillväxt. Till det kan adderas det statsråd redan genomfört i regeringsställning som justitieminister Beatrice Ask och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Moderaterna i dag kan nog beskrivas som ett ansvarstagande parti fortsatt suget på att i maktställning hantera morgondagens utmaningar. I opinionsmätningar kan ibland noteras stöd på runt 30 procent. Valet 2006 blev en stor framgång. Frågan är hur högt det går att gå? Som parti kan man bli hur litet som helst. I början av 1970-talet noterades i opinionsmätningar ett väljarstöd under tio procent för moderaterna. Då skrev DN och andra malliga tidningar om ”det onödiga partiet”. I valet 2006 stöddes M av fler än 26 procent av de röstande.

Varje parti kan bli hur litet som helst om det gör sig ointressant. Men rimligtvis kan det också bli stort. Fast då gäller det att frigöra hela partiets potential. Det handlar om närvaro, delaktighet och förankring.

Moderaternas historiska berg-och-dalbana från 1970-talet till i dag är en påminnelse om två saker. För det första att varje parti är dödligt. Det som vunnits kan förloras. För det andra att det inte är ”kompisröstning” eller ”kamrat 4 procent” som avgör utan att partier med svagare röststöd måste ha modet och förmågan att ompröva en del av den egna politiken. M hade inte nått framgångar 2006 utan ett eget inre och ärligt menat förändringsarbete.

Med nomineringsstämmor i Jönköpings och Örebro län samt Göteborg lördag 5 december har de flesta nu fastställt de moderata riksdagsvalsedlarna. Det är bra att vara tidigt ute. Merparten av de övriga partierna har fortfarande inte gett besked. Det innebär otydlighet gentemot väljarna och osäkerhet för kandidaterna som inte vet var de slutgiltigt kommer att hamna. Hos moderaterna återstår nu nog endast Stockholms stad och Stockholms län. Enligt uppgift blir det inte stämmor förrän i februari men provvalsresultatet skall offentliggöras den 10 december. Spännande, är det många som tycker!