Spanien är hårt märkt av hög arbetslöshet. I de flesta bostadsområden finns skyltar om möjlighet att hyra eller köpa lägenheter. En del verkar ha hängt rätt länge utan att förmå locka någon spekulant. På många håll är det brunt papper i skyltfönstren istället för varor. Ekonomin är den stora utmaningen. Därför kastades nästan bokstavligen talat de regerande socialisterna ut ur regeringskvarteren i samband med de tidigarelagda allmänna valen för en tid sedan. Borgerliga PP säkrade egen majoritet.
Den nya ledningen under premiärminister Mariano Rajoy tycker nog själv att den rivstartat då tidigare löfte snabbt brutits om att det inte blir några skattehöjningar. För en dryg vecka sedan lanserades ett paket av skatte- och avgiftshöjningar tillsammans med förslag på nedskärningar. Mer ska komma, meddelas det. Marknaderna och EU har inte reagerat alldeles positivt utan vill se ännu tydligare krafttag. Traditionell socialistisk politik har satt sina djupa spår i Spanien. Det har gjorts av med långt mer pengar än vad som kommit in. Det är den ohållbara situation som nu ska hanteras. Samtidigt som folk blir arga över att skatter och avgifter ökar krymps också konsumtionsutrymmet. Det gör det ännu svårare både för den lokala affärsidkaren som den som säljer sin bostad. Samtidigt är det rätt av Rajoy att utnyttja de möjligheter som det nyligen genomförda maktskiftet medger. Det är den närmaste tiden han kan avslöja de ekonomiska utmaningarna med sina allra dystraste prognoser och sedan peka på den tidigare regeringen. Rätt snart kommer den breda allmänheten att anse att det är premiärministern och PP som är ansvarigt för allt. Vid den omröstning som genomförts i parlamentet om den första omgången åtgärder fick regeringen stöd även av det katalanska partiet CiU. Det är en viktig markering om bredd och djup i ambitionen att skapa ordning och axla ansvar. Rajoy har också lovat att han själv ska vara tydlig gentemot marknadernas aktörer och andra länders regeringar.
Det är inte bara den spanska staten som har problem. Bankväsendet brottas med svårigheter. Regionerna med mycket stor autonomi redovisar underskott. Vissa rent av förfärande höga vilket kommer att tvinga Madrid att genomföra tuffa åtgärder. För PP kan det bli slitningar då partiet styr både nationellt som regionalt. Utöver den rent kamerala sidan borde den spanska regeringen också göra något åt den omfattande byråkratin. Spanien som ett populärt turistland drar stor nytta av alla utlänningar som äger egen bostad. Men köp och försäljning i likhet med ombyggnationer kan vara förenat med mycket pappersarbete och ibland höga kostnader. Att rensa bland paragraferna och förenkla skulle rätt snabbt nog visa sig vara en synnerligen bra affär för Spanien. Frågan är om man vågar utmana alla småpåvar?
Utrikespolitiskt signalerar den nya regeringen fortsatt starka band med Syd- och Latinamerika. Spanien är en viktig bronation mellan Europa och kontinenten på andra sidan Atlanten. Med tanke på att ekonomierna i länder som Chile och Peru utvecklas positivt kan detta också innebära goda möjligheter. Mariano Rajoy har även valt att i likhet med sina företrädare göra det första officiella utlandsbesöket i Marocko. Det är en signal om Spaniens roll i Medelhavsområdet vars betydelse kraftigt ökat i och med den arabiska våren och de politiska förändringar som nu sker i Nordafrika.
Medan PP och de borgerliga politikerna har att hantera det svåra ekonomiska läget är socialisterna fullt upptagna med det egna politiska läget. Vid den kommande partikongressen ska ny ledare väljas efter förre premiärministern Zapatero. Tanken var att det skulle bli den tidigare vice-regeringschefen Rubalcaba. Men efter det mycket dåliga valresultatet utmanas han av Carme Chacón som redan tidigare visat ambitioner att få leda PSOE. Spanska medier rapporterar en hel del kring de tvås kamp men också hur lokala partiavdelningar tar ställning för den ena respektive den andra. På samma gång är det exempel på öppenhet i ett inre partiarbete som det tydliggör splittring. Det är inte alldeles lätt att förstå de politiska skillnaderna de två rivalerna emellan.
För många svenskar är Spanien ett charmigt turistland. Och så är det självfallet. Men än viktigare är att Spanien också är en tung europeisk ekonomi och ett betydande EU-land. Hade spanjorerna talat engelska istället för den vackra spanskan hade nog kontakterna med oss i Nordeuropa varit långt bättre. Det hade vi alla haft nytta och glädje av!
fredag 13 januari 2012
tisdag 10 januari 2012
Monarkist javisst!
Visst är det pikant, för att inte säga cyniskt, att de tidningar som först kommer med stora avslöjanden och sprider påståenden som på goda grunder verkar felaktiga eller starkt överdrivna först bedyrar sanningshalten och sedan levererar så kallade granskande reportage där allt säljs som nyheter då det hela inte varit korrekt! Det finns således anledning att förhålla sig skeptisk och avvaktande till mediedrev. När alla reportrar tycks springa i en riktning borde någon tänka tanken om vad som kan finnas ifall man styr stegen i rakt motsatt håll!
Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.
Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.
Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.
För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!
Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.
Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.
Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.
Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.
För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!
Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.
tisdag 3 januari 2012
Om socialkonservatism
Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!
Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.
Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.
Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.
I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/
Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.
Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”
En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/
Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.
Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.
Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.
I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/
Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.
Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”
En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/
onsdag 28 december 2011
Mats Johansson 60 år
Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.
I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/
Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.
I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”
Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…
Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:
”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.
Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”
Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.
Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”
Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se
I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/
Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.
I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”
Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…
Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:
”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.
Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”
Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.
Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”
Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se
fredag 23 december 2011
Tips från kocken
Rikard Nilsson är en av landets mer kända kockar. Det verkliga genombrottet kom via TV. För många var han intimt förknippad med Torekov och den restaurangverksamhet som drevs där under några år. Det är alltid ett sant nöje att tala om mat och smaker med Rikard Nilsson. Han är kunnig och drivs av passion.
Matkultur uppmärksammas allt oftare som den tillgång det är för en region eller ett land. Sverige avancerar mot en stadig topposition. Och Skåne med sina råvaror är svårt att tänka sig utan mycket mat, god mat och mat i rättan tid!
Samtidigt kläms restaurangbranschen mellan tuffa krav och mångas misstänksamhet om svarta pengar och annat mygel. Marginalerna är många gånger små. Folk blir förbannade då en restaurang en vacker sommarkväll inte kan ta emot fler gäster medan samma lokal gapar tom en kulen höstdag. Restaurangerna är viktiga både för vår matkultur men också som arbetsplatser. Inte minst många unga kan här hitta sin första anställning. Det jobb som gör att man tjänar egna pengar och känner sig nyttig. Nu sänks restaurangmomsen. Det är bra. Mer kan göras! I Kvällsposten slår just kocken Rikard Nilsson och jag ett slag för denna viktiga bransch. Bland annat skriver vi:
”Låt oss ta ett exempel: Ett företag ställer ut på en mässa, besätter sin monter med personal och utrustning. De anställda bor på hotell. Låt oss säga att man lägger en halv miljon kronor i allt som har med mässan att göra. Allt är avdragsgillt Så fort någon i personalen går ut i mässgången och drar in en kund i montern för att visa hur bra produkter de har, händer nått! Wow vilka fina produkter ni har, säger kunden. Och personalen i montern säger, låt oss träffas i kväll över en middag och diskutera upplägget för affären. I samma ögonblick som de kommer in i restaurangen så ändras förutsättningarna och företaget får helt plötsligt bara dra av 90 kronor per person. Är inte det att diskriminera en hel bransch! Och så nu kritiken mot den sänkta momsen!
Det är dags att se att restaurangnäringen är en viktig del i Sveriges utveckling! Olika tävlingar visar att vi är världsmästare på mat, europeiska mästare i matlagning, nordiska mästare i matlagning och svenska mästare i matlagning. Årets Kock i snart 30 år har varit stilbildande världen över när det gäller gastronomi och att ligga i framkant!
Det finns behov av fler reformer.”
Hela vår debattartikel finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2657958/debatt-en-rejal-portion-momssankning
Matkultur uppmärksammas allt oftare som den tillgång det är för en region eller ett land. Sverige avancerar mot en stadig topposition. Och Skåne med sina råvaror är svårt att tänka sig utan mycket mat, god mat och mat i rättan tid!
Samtidigt kläms restaurangbranschen mellan tuffa krav och mångas misstänksamhet om svarta pengar och annat mygel. Marginalerna är många gånger små. Folk blir förbannade då en restaurang en vacker sommarkväll inte kan ta emot fler gäster medan samma lokal gapar tom en kulen höstdag. Restaurangerna är viktiga både för vår matkultur men också som arbetsplatser. Inte minst många unga kan här hitta sin första anställning. Det jobb som gör att man tjänar egna pengar och känner sig nyttig. Nu sänks restaurangmomsen. Det är bra. Mer kan göras! I Kvällsposten slår just kocken Rikard Nilsson och jag ett slag för denna viktiga bransch. Bland annat skriver vi:
”Låt oss ta ett exempel: Ett företag ställer ut på en mässa, besätter sin monter med personal och utrustning. De anställda bor på hotell. Låt oss säga att man lägger en halv miljon kronor i allt som har med mässan att göra. Allt är avdragsgillt Så fort någon i personalen går ut i mässgången och drar in en kund i montern för att visa hur bra produkter de har, händer nått! Wow vilka fina produkter ni har, säger kunden. Och personalen i montern säger, låt oss träffas i kväll över en middag och diskutera upplägget för affären. I samma ögonblick som de kommer in i restaurangen så ändras förutsättningarna och företaget får helt plötsligt bara dra av 90 kronor per person. Är inte det att diskriminera en hel bransch! Och så nu kritiken mot den sänkta momsen!
Det är dags att se att restaurangnäringen är en viktig del i Sveriges utveckling! Olika tävlingar visar att vi är världsmästare på mat, europeiska mästare i matlagning, nordiska mästare i matlagning och svenska mästare i matlagning. Årets Kock i snart 30 år har varit stilbildande världen över när det gäller gastronomi och att ligga i framkant!
Det finns behov av fler reformer.”
Hela vår debattartikel finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2657958/debatt-en-rejal-portion-momssankning
fredag 16 december 2011
Elområden sliter sönder
Energi är något som väcker intresse. Den senaste tiden har det varit ett antal telefonsamtal och en hel del e-post med frågor och funderingar. Allt är inte så enkelt att förklara. I södra Sverige börjar kunskapen om att landet nu är indelat i olika elområden att sprida sig. Plötsligt blir det uppenbart att priserna är olika och att den som bor och är verksam i söder betalar mest.
Det har heller inte varit en fråga för riksdagen. Ansvarig myndighet har gjort denna indelning. Delvis efter krav från Danmark och delvis för att undvika vad som kunde ha blivit ett högt och kännbart skadestånd till EU.
Problemen har till stod del sin grund i den snabbavveckling av kärnkraften socialdemokraterna inledde med vänster- och miljöpartiet. De båda reaktorerna i Barsebäck stängdes av utan att det investerades i förbättrade överföringsmöjligheter från andra håll. Dessutom i ett Sydsverige som befolkningsmässigt fortsätter att växa. Svenska Kraftnät försöker nu satsa på nya ledningar, men det tar tid. Det hela kan vara klart till 2014-15, sägs det.
Vi är några stycken moderata riksdagsledamöter i Nordvästskåne som engagerat oss. Jonas Jacobsson Gjörtler, duktig kollega från Helsingborg och ledamot av Näringsutskottet, tog initiativ till en debattartikel i NST/HD. Bland annat skrev vi om indelningen av Sverige i fyra elprisområden:
”De flesta är överens om att vi är på väg mot först en nordisk och därefter en europeisk elmarknad. Med den nya indelningen tas i stället ett stort steg i andra riktningen genom en kvasiregional indelning som saknar all förankring hos medborgarna/…/
Det största problemet är att reformen riskerar att slita sönder Sverige genom att den skapar konstlade motsättningar mellan nord och syd. I Sverige har vi länge ansett att förutsättningarna beträffande viktig infrastruktur bör vara så likvärdiga som möjligt i hela landet. I och med elområdesreformen gäller inte denna princip längre.
Störst är problemet för den elintensiva industrin. Den handlar upp el till fast pris på lång sikt och gynnas således inte av årets varma väder. Nu tvingas den, till följd av reformen, att betala merkostnader på över 20 procent för sin viktigaste basvara. Så stora merkostnader i verksamheter där marginalerna ofta är små gör att företag vi talat med nu överväger nedläggning eller flytt utomlands.
Grundproblemet är nedläggningen av Barsebäck och att inte kraftöverföringen byggdes ut i samband med den. På lång sikt löses detta genom att såväl elproduktion som ledningskapacitet byggs ut, men det tar tyvärr tid.”
Vi ger också förslag på en möjlig lösning i avvaktan på förbättrad kapacitet: ”En sådan indelning – i två områden i stället för fyra – skulle jämna ut prisskillnaderna avsevärt och dämpa problemen i södra Sverige.”
Här finns artikeln i sin helhet: http://hd.se/ledare/2011/12/14/riv-upp-indelning-av-elomraden/
Det har heller inte varit en fråga för riksdagen. Ansvarig myndighet har gjort denna indelning. Delvis efter krav från Danmark och delvis för att undvika vad som kunde ha blivit ett högt och kännbart skadestånd till EU.
Problemen har till stod del sin grund i den snabbavveckling av kärnkraften socialdemokraterna inledde med vänster- och miljöpartiet. De båda reaktorerna i Barsebäck stängdes av utan att det investerades i förbättrade överföringsmöjligheter från andra håll. Dessutom i ett Sydsverige som befolkningsmässigt fortsätter att växa. Svenska Kraftnät försöker nu satsa på nya ledningar, men det tar tid. Det hela kan vara klart till 2014-15, sägs det.
Vi är några stycken moderata riksdagsledamöter i Nordvästskåne som engagerat oss. Jonas Jacobsson Gjörtler, duktig kollega från Helsingborg och ledamot av Näringsutskottet, tog initiativ till en debattartikel i NST/HD. Bland annat skrev vi om indelningen av Sverige i fyra elprisområden:
”De flesta är överens om att vi är på väg mot först en nordisk och därefter en europeisk elmarknad. Med den nya indelningen tas i stället ett stort steg i andra riktningen genom en kvasiregional indelning som saknar all förankring hos medborgarna/…/
Det största problemet är att reformen riskerar att slita sönder Sverige genom att den skapar konstlade motsättningar mellan nord och syd. I Sverige har vi länge ansett att förutsättningarna beträffande viktig infrastruktur bör vara så likvärdiga som möjligt i hela landet. I och med elområdesreformen gäller inte denna princip längre.
Störst är problemet för den elintensiva industrin. Den handlar upp el till fast pris på lång sikt och gynnas således inte av årets varma väder. Nu tvingas den, till följd av reformen, att betala merkostnader på över 20 procent för sin viktigaste basvara. Så stora merkostnader i verksamheter där marginalerna ofta är små gör att företag vi talat med nu överväger nedläggning eller flytt utomlands.
Grundproblemet är nedläggningen av Barsebäck och att inte kraftöverföringen byggdes ut i samband med den. På lång sikt löses detta genom att såväl elproduktion som ledningskapacitet byggs ut, men det tar tyvärr tid.”
Vi ger också förslag på en möjlig lösning i avvaktan på förbättrad kapacitet: ”En sådan indelning – i två områden i stället för fyra – skulle jämna ut prisskillnaderna avsevärt och dämpa problemen i södra Sverige.”
Här finns artikeln i sin helhet: http://hd.se/ledare/2011/12/14/riv-upp-indelning-av-elomraden/
tisdag 13 december 2011
SDs fåfänga försök att fånga en ideologi
För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.
Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.
I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.
Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.
Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”
Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/
Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.
I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.
Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.
Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”
Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
