Mandatperiodens sista partiledaredebatt i riksdagen har avhållits. När vi började i oktober 2006 möttes den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Göran Persson. Då var rollerna en smula ovanliga för dem båda. Nu är det Mona Sahlin som anför det rödgröna blocket och hennes osäkerhet och stundens allvar märktes tydligt i denna viktiga urladdning inför valet. Fredrik Reinfeldt utstrålade däremot trygghet och kunde använda hela sitt register av debattekniker från lugnt resonerande, till bitsk och i något fall sylvass ilska. S-ledaren hade svårt att parera.
Tydligt markerades de politiska skillnaderna. Alliansens alla partier slår vakt om arbetslinjen och betonar hur skattesänkningar är bra för både enskilda och näringslivet. Maud Olofsson (C) påminde om hur kilometerskatt och energiskattehöjningar slår hårt mot landsbygden och inte minst de företag som finns där. Hur påverkas sammanhållningen i landet när folk tvingas flytta? Fredrik Reinfeldt drog upp faran med att dagens halverade arbetsgivaravgift för de under 26 år skall avskaffas av de rödgröna. Och Jan Björklund (FP) påminde om den brist på långsiktighet som energifrågorna hanteras med av S, V och MP.
När det påpekades att miljö- och vänsterpartiet på sina respektive kongresser ställt sig bakom idéer om kortare arbetsveckor och friår tvingades Mona Sahlin markera genom att hävda att ingen på den rödgröna sidan tar strid för arbetstidsförkortningar. Intressant, vad mer av det MP och V nyligen beslutat om skall man strunta i? För min del får det naturligtvis vara det mesta men hur förhåller man sig då till de interna demokratiska processerna inom oppositionen?
Riktigt besvärande är det för de rödgröna att bli påminda om att Sveriges offentliga finanser i en internationell jämförelse är riktigt bra. Andra brottas med stora budgetunderskott och hög statsskuld. Här har skulden betats av och landet har lägst underskott bland alla inom EU.
Två intressanta reflektioner kan göras efter dagens debatt. Den första är Mona Sahlins osäkerhet. Inledningsanförandet applåderades betydligt färre gånger än det gensvar som mötte Fredrik Reinfeldt då han talade. Alliansens ledamöter trivs mer med sin statsministerkandidat än vad de rödgröna gör med sin. Och sådant påverkar naturligtvis den interna stämningen. Det andra är Maria Wetterstrands brandtal till förmån för a-kassa. Hon kramade facket på ett varmare och innerligare sätt än socialdemokraterna. Knappast en politisk hållning som leder till att fler borgerliga väljare lockas men däremot något av en dolkstöt på socialdemokraterna i storstäderna. Hon markerar att MP är ett fräschare och piggare alternativ till S.
För socialdemokraterna kan detta bli ett besvärligt val. Alliansen visar skickligt på vad rödgrön politik får för konsekvenser för jobben och hushållens ekonomi medan MP försöker locka över ännu fler S-väljare.
onsdag 16 juni 2010
söndag 13 juni 2010
Medborgarskolan 70 år
Medborgarskolan har under en jubileumsstämma precis celebrerat sina första 70 år. Det finns skäl att utbringa: Stort grattis!
Under dagarna har ett antal gamla ordföranden, förtroendevalda och medarbetare firat och firats. En spännande tanke är ju att några av oss som nu varit med om helgens fest kan ha möjlighet att om 30 år dyka på sekelfirandet. Och då är det bra att ha med sig historier och berättelser om hur det var förr och när pionjärerna var i farten.
Till jubileet har en fin minnesbok tagits fram. Min uppgift som viceordförande var att skriva det inledande kapitlet om den tidsanda som rådde och de bärande värderingar som fanns då Medborgarskolan bildades 1940.
I mitt kapitel noterar jag bland annat: ” 1940 var ett av det gångna seklets mörkaste år. Tredje riket hade framgångar på slagfältet. Norge och Danmark ockuperades. I Molotov-Ribbentroppakten gjorde Stalin och Hitler upp om hur kontinenten skulle styckas, kulturer krossas och människor förintas. Det fanns en befogad rädsla hos många att vakna upp i skuggan av hakkorset och den röda stjärnan. I december 1939 hade en samlingsregering bildats i Sverige. I maj 1940 resulterade det omedelbara hotet i en ny flerpartiministär i London med Winston Churchill som premiärminister. Hans kärva besked var strid på alla fronter.
I denna tid med ransoneringskort och där soldattjänstgöring var en del av vardagen i Sverige bestämde sig ett antal yngre personer för att skapa en fastare organisation kring det studiearbete som redan bedrevs. Gimo herrgård hade 1935 köpts av Arvid Lindmans stiftelse. Där erbjöds olika former av kurser, framför allt för ungdomar närstående högerpartiet. Gimokamraterna var ett etablerat begrepp.
Studiecirkelverksamhet fanns sedan ett par decennier, 1902 brukar räknas som det verkliga startåret med nykterhetsrörelsen IOGT som initiativtagare. Huvudsakligen skedde detta med kyrklig inriktning eller så med mer politiska förtecken inom ramen för ABFs verksamhet. 1936 var antalet studiecirklar i Sverige 11 604 varav det redan 1912 startade ABF ensamt stod för 5 894. Från statligt håll hade pengar anslagits för att underlätta och stödja verksamheten. För 1937 fanns exempelvis 5 000 kronor att söka för studieledarkurser.
Gimokamraterna hade längtansfullt spanat mot England och hur det konservativa partiet organiserat sin verksamhet/…/
Ett bärande ideal var att gott folkstyre vilar på både bildningens som utbildningens grund. Och det var här uppgiften och utmaningen fanns. Redan den 29 november 1940 hade det första studierådet konstituerats med Folke Kyling som ordförande, Henry Jarlid som sekreterare och Axelia Kallin, Inga Olsson samt Stig Hedén som ledamöter. Några år senare reflekterades kring uppgiften i kapitlet ’Vidare mot större uppgifter’ i skriften ’Kunskap är makt’: ’I en folkstyrd stat som den svenska måste medborgarna skaffa sig kunskap om samhällsfrågorna. Tiden är också sådan, att det kräves vakthållning kring vissa för ett samhällsliv omistliga värden: hem, familj, personlig frihet, nationell gemenskap och kristen hållning.’/…/
Henry Jarlid blir mycket praktisk och handfast i sina tips: ’Varför kan man inte börja en cirkel med en hurtig och klämmig sång? Sång har en enastående förmåga att förena. En glad och otvungen samvaro efter dagens arbete är inte att förakta/…/
För att pigga upp deltagarna kan man under samkvämet lägga in en snabbdiskussion över något komiskt ämne, t ex: Bör det vara skatt på kattor?/…/
Lokalfrågan hör till trivseln. Studiearbetet i kall lokal stimulerar inte. Det är så långt ifrån verklighet som drömmen från dagens upplevelser att våra föreningar och cirklar ha egna lokaler. Men har ni lyckats att skaffa er en sån, så gör det litet trevligt under studietimmarna. Här ha de kvinnliga deltagarna en stor uppgift. De äro mjukare än de manliga deltagarna. En blomma på studiebordet, en färgklick i form av en duk!’
Den politiskt konservativa tradition många aktiva inom Medborgarskolan delade kan sägas ha tagit sig detta praktiska uttryck. Det fanns en idealism. Böcker och bildning var viktigt för att sedan kunna axla samhällsansvar. Den som var kunnig och vetgirig hade lättare förmåga att fatta bra beslut.”
Sådan var andan då Medborgarskolan bildades 1940. Det finns anledning att fundera över en del av detta även idag!
Under dagarna har ett antal gamla ordföranden, förtroendevalda och medarbetare firat och firats. En spännande tanke är ju att några av oss som nu varit med om helgens fest kan ha möjlighet att om 30 år dyka på sekelfirandet. Och då är det bra att ha med sig historier och berättelser om hur det var förr och när pionjärerna var i farten.
Till jubileet har en fin minnesbok tagits fram. Min uppgift som viceordförande var att skriva det inledande kapitlet om den tidsanda som rådde och de bärande värderingar som fanns då Medborgarskolan bildades 1940.
I mitt kapitel noterar jag bland annat: ” 1940 var ett av det gångna seklets mörkaste år. Tredje riket hade framgångar på slagfältet. Norge och Danmark ockuperades. I Molotov-Ribbentroppakten gjorde Stalin och Hitler upp om hur kontinenten skulle styckas, kulturer krossas och människor förintas. Det fanns en befogad rädsla hos många att vakna upp i skuggan av hakkorset och den röda stjärnan. I december 1939 hade en samlingsregering bildats i Sverige. I maj 1940 resulterade det omedelbara hotet i en ny flerpartiministär i London med Winston Churchill som premiärminister. Hans kärva besked var strid på alla fronter.
I denna tid med ransoneringskort och där soldattjänstgöring var en del av vardagen i Sverige bestämde sig ett antal yngre personer för att skapa en fastare organisation kring det studiearbete som redan bedrevs. Gimo herrgård hade 1935 köpts av Arvid Lindmans stiftelse. Där erbjöds olika former av kurser, framför allt för ungdomar närstående högerpartiet. Gimokamraterna var ett etablerat begrepp.
Studiecirkelverksamhet fanns sedan ett par decennier, 1902 brukar räknas som det verkliga startåret med nykterhetsrörelsen IOGT som initiativtagare. Huvudsakligen skedde detta med kyrklig inriktning eller så med mer politiska förtecken inom ramen för ABFs verksamhet. 1936 var antalet studiecirklar i Sverige 11 604 varav det redan 1912 startade ABF ensamt stod för 5 894. Från statligt håll hade pengar anslagits för att underlätta och stödja verksamheten. För 1937 fanns exempelvis 5 000 kronor att söka för studieledarkurser.
Gimokamraterna hade längtansfullt spanat mot England och hur det konservativa partiet organiserat sin verksamhet/…/
Ett bärande ideal var att gott folkstyre vilar på både bildningens som utbildningens grund. Och det var här uppgiften och utmaningen fanns. Redan den 29 november 1940 hade det första studierådet konstituerats med Folke Kyling som ordförande, Henry Jarlid som sekreterare och Axelia Kallin, Inga Olsson samt Stig Hedén som ledamöter. Några år senare reflekterades kring uppgiften i kapitlet ’Vidare mot större uppgifter’ i skriften ’Kunskap är makt’: ’I en folkstyrd stat som den svenska måste medborgarna skaffa sig kunskap om samhällsfrågorna. Tiden är också sådan, att det kräves vakthållning kring vissa för ett samhällsliv omistliga värden: hem, familj, personlig frihet, nationell gemenskap och kristen hållning.’/…/
Henry Jarlid blir mycket praktisk och handfast i sina tips: ’Varför kan man inte börja en cirkel med en hurtig och klämmig sång? Sång har en enastående förmåga att förena. En glad och otvungen samvaro efter dagens arbete är inte att förakta/…/
För att pigga upp deltagarna kan man under samkvämet lägga in en snabbdiskussion över något komiskt ämne, t ex: Bör det vara skatt på kattor?/…/
Lokalfrågan hör till trivseln. Studiearbetet i kall lokal stimulerar inte. Det är så långt ifrån verklighet som drömmen från dagens upplevelser att våra föreningar och cirklar ha egna lokaler. Men har ni lyckats att skaffa er en sån, så gör det litet trevligt under studietimmarna. Här ha de kvinnliga deltagarna en stor uppgift. De äro mjukare än de manliga deltagarna. En blomma på studiebordet, en färgklick i form av en duk!’
Den politiskt konservativa tradition många aktiva inom Medborgarskolan delade kan sägas ha tagit sig detta praktiska uttryck. Det fanns en idealism. Böcker och bildning var viktigt för att sedan kunna axla samhällsansvar. Den som var kunnig och vetgirig hade lättare förmåga att fatta bra beslut.”
Sådan var andan då Medborgarskolan bildades 1940. Det finns anledning att fundera över en del av detta även idag!
lördag 12 juni 2010
Från Stockeboda till Glemminge
Sex olika sorters öl brygger Anders Johnsson på Stockeboda gård. I dag finns ett växande intresse för den här typen av lokala produkter. Varje tank rymmer inte mycket mer än 500 liter färdigt skummande färsköl. För Stockeboda gård som konferensanläggning är det ett inslag som lockar nya gäster. Säsongerna kan planas ut vilket gör det enklare att ha åretruntanställd personal. Annars är det ju lätt att verksamheten toppar med kräftskivor, ålagillen, gås och julmaten och att det nya årets första månader blir svårare. Nu går det att erbjuda möjligheten att få se tillverkningen och rent av lägga en större beställning som innebär att man kan vara med och utforma produkten själv. Men de nöjda kunder som checkar ut och söker sig hemåt efter en eller två dagar kan inte köpa med sig sex eller tolv flaskor. Och bor man längre bort än vad Systembolaget i Simrishamn, Tomelilla och Ystad har i kundkretsområde så är det helt omöjligt att få tag i varan. Det är om detta gårdsförsäljning handlar. Tillsammans med M-kollegerna Jan R Andersson, Kalmar, och Anna Tenje, Växjö, har ett par producenter besökts på Österlen. Anders Johnsson är en god guide och ciceron. Som moderat fullmäktigeordförande i Simrishamn märks att han känner många av medborgarna och gärna ger sig in ett politiskt samtal. Med från de lokala moderaterna var även Håkan Rosenkvist.
En riktig lokal vinentusiast är Percy Månsson i Skillinge. För tolv år sedan började han plantera stockar. I år räknas med en skörd på bortåt 1200 liter. Med värme i rösten och med stor kunskap i bagaget talas om olika druvsorter och vilka som lämpar sig bäst för odling. Samtidigt utgör de små kvantiteterna ett problem. Hur får man avsättning för dem? Men det finns en stor potential för den skånska landsbygden. Vin tillsammans med god mat och upplevelser är något som lockar. Skåne lanseras också som ett matlandskap. Percy Månsson berättar att Kristianstads högskola nu intresserat sig för att vara med och utveckla kunskapen kring just vinproduktion. Redan i dag går det att räkna med bortåt hundra vinodlingar i regionen. Några av dem har gått samman och presenterar sig gemensamt i broschyren Den skånska vinvägen. Med kartan i hand kan 15 olika ställen besökas.
Carl-Otto Ottergren i Köpingebro har specialiserat sig på mousserande viner. 2005 sattes de första stockarna och förhoppningen är att redan nästa år så kan de första lagrade buteljerna innebära bubbel att sälja och servera. I dag hålls verksamheten igång genom utbildningar i vinkunskap och en egen agentur. De olika franska glittrande viner som tas in säljs enbart via Systembolaget i Skåne. Orsaken är att det är säljaren som står frakten då en kund beställer. Att leverera en enda flaska champagne till Kiruna för 299 kronor med fraktkostnader på kanske 250 spänn är som alla förstår en dålig affär. Tänk dessutom om de rödgröna inför en kilometerskatt. Då blir en redan dålig kalkyl sämre. Merparten går via Systembolaget i Ystad men det finns kunder på en del andra håll i Skåne. Ibland får Carl-Otto Ottergren sätta sig i bilen och köra runt med leveranser. Ifall man skall beställa från Ängelholm är hans förhoppning att det blir sex eller tolv flaskor för annars går det mesta av vinsten åt till att bara förse kunderna med varorna.
Hur bisarrt det kan vara illustreras exempelvis av när han skall ha en provning av den egna champagnen som bär hans förnamn. Då ringer Carl-Otto in till Systembolaget i Ystad och säger att han vill köpa 20 flaskor av Carl-Otto. Sedan rasslar det till i faxen och han får en beställning på 20 flaskor Carl-Otto. Han packar in lådorna i bilen och kör ned till Ystad och levererar godset. Sedan går han runt till ingången, står i kö till kassan och säger att han är Carl-Otto som skall hämta viner som bär Carl-Ottos namn. Ut och sedan hem med samma lådor. Skillnaden är bara att den mellanskillnad han kan leva på nu halverats genom Systembolaget påslag. Det är för att förhindra just sådana här knepigheter som gårdsförsäljning behövs.
Med möjligheten att inhandla lokalt framställda produkter som öl, vin och sprit kommer knappast Systembolagets monopol att rubbas eller den totala konsumtionen at öka. Därmed skapas bättre förutsättningar för en levande landsbygd. Efter besök på olika ställen på Österlen hamnade hela sällskapet hos Olof Viktors i Glemminge. Där finns underbara bröd, spännande kryddblandningar, oljor och annat intressant i burkar. Där var det i alla fall lagligt att köpa med sig hem några getostar och annat smått och gott. Tänk om alla hade haft den möjligheten att få in ett par hundralappar per besökare!
En riktig lokal vinentusiast är Percy Månsson i Skillinge. För tolv år sedan började han plantera stockar. I år räknas med en skörd på bortåt 1200 liter. Med värme i rösten och med stor kunskap i bagaget talas om olika druvsorter och vilka som lämpar sig bäst för odling. Samtidigt utgör de små kvantiteterna ett problem. Hur får man avsättning för dem? Men det finns en stor potential för den skånska landsbygden. Vin tillsammans med god mat och upplevelser är något som lockar. Skåne lanseras också som ett matlandskap. Percy Månsson berättar att Kristianstads högskola nu intresserat sig för att vara med och utveckla kunskapen kring just vinproduktion. Redan i dag går det att räkna med bortåt hundra vinodlingar i regionen. Några av dem har gått samman och presenterar sig gemensamt i broschyren Den skånska vinvägen. Med kartan i hand kan 15 olika ställen besökas.
Carl-Otto Ottergren i Köpingebro har specialiserat sig på mousserande viner. 2005 sattes de första stockarna och förhoppningen är att redan nästa år så kan de första lagrade buteljerna innebära bubbel att sälja och servera. I dag hålls verksamheten igång genom utbildningar i vinkunskap och en egen agentur. De olika franska glittrande viner som tas in säljs enbart via Systembolaget i Skåne. Orsaken är att det är säljaren som står frakten då en kund beställer. Att leverera en enda flaska champagne till Kiruna för 299 kronor med fraktkostnader på kanske 250 spänn är som alla förstår en dålig affär. Tänk dessutom om de rödgröna inför en kilometerskatt. Då blir en redan dålig kalkyl sämre. Merparten går via Systembolaget i Ystad men det finns kunder på en del andra håll i Skåne. Ibland får Carl-Otto Ottergren sätta sig i bilen och köra runt med leveranser. Ifall man skall beställa från Ängelholm är hans förhoppning att det blir sex eller tolv flaskor för annars går det mesta av vinsten åt till att bara förse kunderna med varorna.
Hur bisarrt det kan vara illustreras exempelvis av när han skall ha en provning av den egna champagnen som bär hans förnamn. Då ringer Carl-Otto in till Systembolaget i Ystad och säger att han vill köpa 20 flaskor av Carl-Otto. Sedan rasslar det till i faxen och han får en beställning på 20 flaskor Carl-Otto. Han packar in lådorna i bilen och kör ned till Ystad och levererar godset. Sedan går han runt till ingången, står i kö till kassan och säger att han är Carl-Otto som skall hämta viner som bär Carl-Ottos namn. Ut och sedan hem med samma lådor. Skillnaden är bara att den mellanskillnad han kan leva på nu halverats genom Systembolaget påslag. Det är för att förhindra just sådana här knepigheter som gårdsförsäljning behövs.
Med möjligheten att inhandla lokalt framställda produkter som öl, vin och sprit kommer knappast Systembolagets monopol att rubbas eller den totala konsumtionen at öka. Därmed skapas bättre förutsättningar för en levande landsbygd. Efter besök på olika ställen på Österlen hamnade hela sällskapet hos Olof Viktors i Glemminge. Där finns underbara bröd, spännande kryddblandningar, oljor och annat intressant i burkar. Där var det i alla fall lagligt att köpa med sig hem några getostar och annat smått och gott. Tänk om alla hade haft den möjligheten att få in ett par hundralappar per besökare!
torsdag 10 juni 2010
Danska utvisningar
Ett av de områden medborgar- och konsumentutskottet i Nordiska rådet valt att prioritera för 2010 är nordbornas rättigheter. Det handlar bland annat om minoritetsgruppernas ställning, som samerna. Men det är också fråga om hur enskilda behandlas.
Långt före EU fanns passfrihet och fri rörlighet i Norden. Det är något att vara stolt över och inget inom det nordiska samarbetet kan sedan dess mäta sig med detta. I Tornedalen har det ju länge fungerat bra att ta sig mellan de båda sidorna av älven. Beroende på valutakurser och nationella stödsystem och subventioner har det ibland lönat sig att handla socker, smör, kaffe och kött på ena sidan och ibland på den andra. Det har onekligen varit omväxlande. Även om det finns problem och svårigheter har det inte varit ovanligt att finska medborgare exempelvis bott på den svenska sidan.
Med Öresundsbron för tio år sedan kom det verkliga uppsvinget i utbytet mellan Skåne och Själland. I dag finns ett växande antal pendlare. Bra bostäder finns på den svenska sidan och många ungdomar hittar jobb i butiker och på restauranger på den danska.
Som EU-medborgare (och för de som kommer från Island och Norge som EES-länder) finns särskilda rättigheter. Till det kommer de konventioner som följer med det nordiska utbytet. När medborgar- och konsumentutskottet började rota i frågan upptäcktes att Danmark som enda land mer återkommande utvisar nordbor beroende på sociala skäl. Enligt gällande överenskommelser har alla rätt till det men Danmark gör det i större och påtagligare utsträckning. Från början talades om knappt tiotalet fall. Nu är vi uppe i 46.
Visst är det viktigaste att angripa roten till utanförskap. Det kan handla om arbetslöshet och det kan vara fråga om missbruk. I båda fallen finns möjligheter att erbjuda vägar till självhjälp. Trots det har danska myndigheter valt att skicka tillbaka personer till Sverige, Norge och Island därför att de varit i behov av socialhjälp. Liknande strömmar tillbaka till Danmark kan inte noteras.
De senaste dagarna har detta varit en stor fråga i vårt södra grannland. Det började med en artikel i Politiken (som väl kan liknas vid Dagens Nyheter fast något mer socialliberal). Och sedan har det följts på av andra media, även i Sverige.
Jag har som medlem av medborgar- och konsumentutskottet uttalat mig. Det är viktigt att slå vakt om den fria rörligheten i Norden. Även om knappt 50 fall kan tyckas få så är det ju desto viktigare att slå vakt om principen. I ett fall handlade det om att en gravid islänning utvisades trots att hon hade pojkvän och en fyraåring i Danmark. Politiken noterade: ”På den anden side af Øresund ryster Hans Wallmark, der er det liberal-konservative svenske parti Moderaternes medlem af Medborger- og Forbrugerudvalget, på hovedet over Danmarks enegang over for den nordiske konvention om borgernes frie bevægelighed.
»Jeg kan bare se, at der er en helt anden tolkning af praksis i Sverige og Norge. Vi kan lære af hinanden. Vi skal lære af best practise, og i det her tilfælde er Danmark altså worst practise«, siger Hans Wallmark.”
Hittills visar Danmark inga tecken på att ändra praxis så att den överensstämmer med den som finns i resten av de nordiska länderna. Utan Nordiska rådet hade fingret aldrig satts på denna ömma punkt! Det visar betydelsen av samarbete. Låt oss nu hellre se goda exempel än dåliga.
Här finns en artikel i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988622.ece
Här finns en annan i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988796.ece
Dansk radio: http://www.dr.dk/Nyheder/Indland/2010/06/07/074234.htm
Dansk TV: http://nyhederne.tv2.dk/article/31035299/
Nordiska rådet: http://www.norden.org/en/news-and-events/news/politiken-danmark-kastar-ut-nordiska-medborgare?set_language=en
Och rent av Dagens Nyheter: http://www.dn.se/nyheter/varlden/danmark-utvisar-socialbidragstagare-1.1117428
Långt före EU fanns passfrihet och fri rörlighet i Norden. Det är något att vara stolt över och inget inom det nordiska samarbetet kan sedan dess mäta sig med detta. I Tornedalen har det ju länge fungerat bra att ta sig mellan de båda sidorna av älven. Beroende på valutakurser och nationella stödsystem och subventioner har det ibland lönat sig att handla socker, smör, kaffe och kött på ena sidan och ibland på den andra. Det har onekligen varit omväxlande. Även om det finns problem och svårigheter har det inte varit ovanligt att finska medborgare exempelvis bott på den svenska sidan.
Med Öresundsbron för tio år sedan kom det verkliga uppsvinget i utbytet mellan Skåne och Själland. I dag finns ett växande antal pendlare. Bra bostäder finns på den svenska sidan och många ungdomar hittar jobb i butiker och på restauranger på den danska.
Som EU-medborgare (och för de som kommer från Island och Norge som EES-länder) finns särskilda rättigheter. Till det kommer de konventioner som följer med det nordiska utbytet. När medborgar- och konsumentutskottet började rota i frågan upptäcktes att Danmark som enda land mer återkommande utvisar nordbor beroende på sociala skäl. Enligt gällande överenskommelser har alla rätt till det men Danmark gör det i större och påtagligare utsträckning. Från början talades om knappt tiotalet fall. Nu är vi uppe i 46.
Visst är det viktigaste att angripa roten till utanförskap. Det kan handla om arbetslöshet och det kan vara fråga om missbruk. I båda fallen finns möjligheter att erbjuda vägar till självhjälp. Trots det har danska myndigheter valt att skicka tillbaka personer till Sverige, Norge och Island därför att de varit i behov av socialhjälp. Liknande strömmar tillbaka till Danmark kan inte noteras.
De senaste dagarna har detta varit en stor fråga i vårt södra grannland. Det började med en artikel i Politiken (som väl kan liknas vid Dagens Nyheter fast något mer socialliberal). Och sedan har det följts på av andra media, även i Sverige.
Jag har som medlem av medborgar- och konsumentutskottet uttalat mig. Det är viktigt att slå vakt om den fria rörligheten i Norden. Även om knappt 50 fall kan tyckas få så är det ju desto viktigare att slå vakt om principen. I ett fall handlade det om att en gravid islänning utvisades trots att hon hade pojkvän och en fyraåring i Danmark. Politiken noterade: ”På den anden side af Øresund ryster Hans Wallmark, der er det liberal-konservative svenske parti Moderaternes medlem af Medborger- og Forbrugerudvalget, på hovedet over Danmarks enegang over for den nordiske konvention om borgernes frie bevægelighed.
»Jeg kan bare se, at der er en helt anden tolkning af praksis i Sverige og Norge. Vi kan lære af hinanden. Vi skal lære af best practise, og i det her tilfælde er Danmark altså worst practise«, siger Hans Wallmark.”
Hittills visar Danmark inga tecken på att ändra praxis så att den överensstämmer med den som finns i resten av de nordiska länderna. Utan Nordiska rådet hade fingret aldrig satts på denna ömma punkt! Det visar betydelsen av samarbete. Låt oss nu hellre se goda exempel än dåliga.
Här finns en artikel i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988622.ece
Här finns en annan i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988796.ece
Dansk radio: http://www.dr.dk/Nyheder/Indland/2010/06/07/074234.htm
Dansk TV: http://nyhederne.tv2.dk/article/31035299/
Nordiska rådet: http://www.norden.org/en/news-and-events/news/politiken-danmark-kastar-ut-nordiska-medborgare?set_language=en
Och rent av Dagens Nyheter: http://www.dn.se/nyheter/varlden/danmark-utvisar-socialbidragstagare-1.1117428
söndag 6 juni 2010
Kastrup i kammaren
Det är sällan jag är överens med Luciano Astudillo (S). Och omvänt, han håller inte med mig överdrivet ofta. Men ibland finns det saker som förenar. För någon dag sedan debatterades i riksdagen den satsning Region Skåne och några kommuner tänker göra på Kastrup. Från Stockholmsområdet har hörts kritiska röster om att detta är slantar som går utomlands. Frågan prövas också juridiskt enligt ”lokaliseringsprincipen” – det vill säga att kommuner inte får använda skattemedel utanför det egna geografiska området. Jag tycker det är viktigt att medborgarna visas respekt genom att pengarna används med stor försiktighet och eftertänksamhet. Men det som förenar Luciano Astudillo och många andra förtroendevalda från Skåne är att vi ser den systematiska oförmågan norr om Hallandsås att begripa att Öresundsregionen består av både Skåne och Själland och därmed av Sverige och Danmark. Kastrup och Köpenhamn är inte utland i den meningen att det ligger långt bort och är främmande. Tvärtom är det en del av vår gemensamma vardag. I sammanhanget kan påminnas om att Stockholm är betydligt längre härifrån! Går det bra och sker utveckling i Köpenhamnsområdet påverkar det Skåne positivt. Det innebär nya arbetstillfällen och möjligheter. Och omvänt så har Danmark stor nytta av att det går bra i Malmö, Helsingborg, Ängelholm, Hässleholm och Kristianstad.
I fredagens interpellationsdebatt påminde jag bland annat om att Kastrup inte bara är en storflygplats utan även svarar för svensk inrikestrafik! Och det är inte ovanligt att kommuner och regioner kan stödja den egna flygplatsen, så sker exempelvis med Kristianstad Airport. Jag sa bland annat: ” Jag bad riksdagens utredningstjänst att undersöka hur många svenskar som använder sig av Kastrup för inrikes trafik, det vill säga som tar sig från Skåne, Blekinge eller till och med Småland ned till Kastrup för att sedan ta sig vidare till Sverige. Tyvärr kan man inte ta fram den uppgiften. Däremot kan jag meddela att det i dag är 318 avgångar från Kastrup under detta dygn. 32 av dem går till Sverige: 16 Arlanda, 6 Göteborg, 3 Örebro och Linköping, 2 Jönköping, 3 Karlstad och 2 Norrköping. Många åker nämligen från Ängelholm, Hässleholm eller Karlskrona ned till Kastrup för att sedan ta sig till Karlstad, Örebro eller Norrköping/…/
Jag tror också att det är bra att vi i Skåne har en inrikesflygplats i form av Kastrup. Om det skulle bli en rödgrön majoritet vet man aldrig om det kommer en flygskatt, och man vet heller aldrig om det på olika sätt kommer att försvåra för inrikesflyg söder om Sundsvall. Och då, herr talman, är det bra att människor från Karlskrona och Ängelholm kan ta sig till Stockholm via en flygplats även om den råkar ligga i Danmark/.../
Därför är det viktigt att vi försöker se Kastrup lite mer som en inrikesangelägenhet och som en del i en dynamisk och växande Öresundsregion som finns på båda sidor om just Öresund. Låt lokala och regionala politiker ta ansvar för den eventuella Kastrupsatsningen. Sedan kan statliga pengar användas i till exempel infrastrukturplanen, för utredningen om den önskade fasta förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör. ”
I fredagens interpellationsdebatt påminde jag bland annat om att Kastrup inte bara är en storflygplats utan även svarar för svensk inrikestrafik! Och det är inte ovanligt att kommuner och regioner kan stödja den egna flygplatsen, så sker exempelvis med Kristianstad Airport. Jag sa bland annat: ” Jag bad riksdagens utredningstjänst att undersöka hur många svenskar som använder sig av Kastrup för inrikes trafik, det vill säga som tar sig från Skåne, Blekinge eller till och med Småland ned till Kastrup för att sedan ta sig vidare till Sverige. Tyvärr kan man inte ta fram den uppgiften. Däremot kan jag meddela att det i dag är 318 avgångar från Kastrup under detta dygn. 32 av dem går till Sverige: 16 Arlanda, 6 Göteborg, 3 Örebro och Linköping, 2 Jönköping, 3 Karlstad och 2 Norrköping. Många åker nämligen från Ängelholm, Hässleholm eller Karlskrona ned till Kastrup för att sedan ta sig till Karlstad, Örebro eller Norrköping/…/
Jag tror också att det är bra att vi i Skåne har en inrikesflygplats i form av Kastrup. Om det skulle bli en rödgrön majoritet vet man aldrig om det kommer en flygskatt, och man vet heller aldrig om det på olika sätt kommer att försvåra för inrikesflyg söder om Sundsvall. Och då, herr talman, är det bra att människor från Karlskrona och Ängelholm kan ta sig till Stockholm via en flygplats även om den råkar ligga i Danmark/.../
Därför är det viktigt att vi försöker se Kastrup lite mer som en inrikesangelägenhet och som en del i en dynamisk och växande Öresundsregion som finns på båda sidor om just Öresund. Låt lokala och regionala politiker ta ansvar för den eventuella Kastrupsatsningen. Sedan kan statliga pengar användas i till exempel infrastrukturplanen, för utredningen om den önskade fasta förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör. ”
torsdag 3 juni 2010
Skåne har blivit lite mer Skåne
Regionalt utvecklingsansvar i vissa län, löd rubriken på betänkandet. I själva verket dolde sig bakom denna formulering krav och önskemål från Skåne om att dagens regioner i Sverige skall permanentas. Så har nu skett och dessutom har Halland och Gotland pekats ut.
Under riksdagsdebatten avslöjades den rödgröna oklarheten. Exakt vad önskar och vill man?
För egen del lyfte jag fram Skåne som ett gott exempel på hur stödet bakom en region bör samlas. Inom moderaterna finns olika åsikter och därför är det viktigt att betona mångfalden och rätten att vara olik. Bland annat sa jag:
”De steg som tas är ju i en europeisk omgivning föga dramatiska eller konstiga. Tvärtom finns på många håll en insikt om värdet av mångfald och att olika lösningar kan användas på olika håll. Sverige ser inte likadant ut och möter inte samma typ av utmaningar, och då är det också viktigt att olika lösningar och svar finns att tillgå. Det som är rätt för dem som bor i Malmö, Helsingborg, Ängelholm och Kristianstad kan vara fel för dem i Umeå, Luleå, Kiruna och Haparanda. Och tvärtom! Men med större regionalt ansvar går det att forma lösningar som är mer anpassade efter respektive område. Och det är viktigt att understryka betydelsen av samverkan, att det ska komma underifrån. Det handlar inte bara om politik och politiska beslut utan om medborgarperspektiv men också samverkan med näringsliv, det civila samhället, universitet och högskolor samt rent av andra länder.”
Och vidare: ” Det får aldrig handla om abstrakta teorier eller att man i en utredning eller via en förhandlingsman kommit fram till en slutsats. Det måste växa fram underifrån. Det måste finnas intresse från lokala företrädare, från näringsliv och från andra aktörer. Skåne som region hade aldrig kunnat bli ett faktum utan att exempelvis Sydsvenska Industri- och Handelskammaren varit tydlig, utan att lokala medieföreträdare som Kvällsposten och på sin tid Nordvästra Skånes Tidningar varit tydliga och absolut inte utan att alla partier av betydelse med de två stora i spetsen, Moderaterna och Socialdemokraterna, varit tydliga.
Även om jag ser dagens beslut som att ännu ett vallöfte kan bockas av vet jag att det finns en hel del andra skånska riksdagsmän från både Alliansen och utanför som faktiskt tycker samma sak.
Låt mig nämna några viktiga händelser. År 1997 slogs Malmöhus läns landsting och Kristianstads län samman till Skåne län. År 1999 för Regionförbundet Skåne över sitt uppdrag som regionens företrädare till ett direktvalt regionfullmäktige. Valet skedde i september 1998. Därmed fick Region Skåne ansvar för regional utveckling, hälso- och sjukvård, tandvård, kollektivtrafik, näringsliv, kultur och planeringsfrågor.
Det är detta som permanentas i och med dagens beslut. För egen del tror jag att regionalismen kommit för att stanna och tycker därför inte att det för framtiden kan uteslutas en breddning och fördjupning av mandaten när de regioner som så önskar och visat sig ha förmåga kan peka på fördelarna med detta att vilja gå vidare. Samtidigt ska det understrykas att detta inte är något krav på att andra delar av landet måste ta steg i samma riktning eller i samma tempo. Tvärtom borde vi inom ramen för ett Sverige tillsammans charmas av och uppskatta mångfaldens rikedom.
Med den nuvarande ordningen med landstingen som ansvariga för sjuk- och hälsovården är det också viktigt att slå fast att regiondiskussioner aldrig får bli en ursäkt för att rymma från det som i dag till stor del är huvuduppdraget. Perspektivet måste vara att utveckla hälso- och sjukvården så att köer tas bort och patienter därmed erbjuds den vård och behandling de behöver, om inte i det egna området så någon annanstans i Sverige eller utomlands. I Skåne är det ju rätt självklart att se samverkansmöjligheterna även inom detta område med Danmark och i förlängningen Tyskland och Polen.”
Slutsatsen som kan dras lyder: ”Att permanentas som region innebär att ansvar och uppdrag flyttas från Stockholm till bland annat Skåne. Ambitionen måste vara att leva upp till detta både i kärnuppdragen om sjuk- och hälsovård som när det gäller att medverka till förutsättningar för jobb, skapande och utbildning. Med riksdagens beslut blir Skåne lite mer Skåne!”
Under riksdagsdebatten avslöjades den rödgröna oklarheten. Exakt vad önskar och vill man?
För egen del lyfte jag fram Skåne som ett gott exempel på hur stödet bakom en region bör samlas. Inom moderaterna finns olika åsikter och därför är det viktigt att betona mångfalden och rätten att vara olik. Bland annat sa jag:
”De steg som tas är ju i en europeisk omgivning föga dramatiska eller konstiga. Tvärtom finns på många håll en insikt om värdet av mångfald och att olika lösningar kan användas på olika håll. Sverige ser inte likadant ut och möter inte samma typ av utmaningar, och då är det också viktigt att olika lösningar och svar finns att tillgå. Det som är rätt för dem som bor i Malmö, Helsingborg, Ängelholm och Kristianstad kan vara fel för dem i Umeå, Luleå, Kiruna och Haparanda. Och tvärtom! Men med större regionalt ansvar går det att forma lösningar som är mer anpassade efter respektive område. Och det är viktigt att understryka betydelsen av samverkan, att det ska komma underifrån. Det handlar inte bara om politik och politiska beslut utan om medborgarperspektiv men också samverkan med näringsliv, det civila samhället, universitet och högskolor samt rent av andra länder.”
Och vidare: ” Det får aldrig handla om abstrakta teorier eller att man i en utredning eller via en förhandlingsman kommit fram till en slutsats. Det måste växa fram underifrån. Det måste finnas intresse från lokala företrädare, från näringsliv och från andra aktörer. Skåne som region hade aldrig kunnat bli ett faktum utan att exempelvis Sydsvenska Industri- och Handelskammaren varit tydlig, utan att lokala medieföreträdare som Kvällsposten och på sin tid Nordvästra Skånes Tidningar varit tydliga och absolut inte utan att alla partier av betydelse med de två stora i spetsen, Moderaterna och Socialdemokraterna, varit tydliga.
Även om jag ser dagens beslut som att ännu ett vallöfte kan bockas av vet jag att det finns en hel del andra skånska riksdagsmän från både Alliansen och utanför som faktiskt tycker samma sak.
Låt mig nämna några viktiga händelser. År 1997 slogs Malmöhus läns landsting och Kristianstads län samman till Skåne län. År 1999 för Regionförbundet Skåne över sitt uppdrag som regionens företrädare till ett direktvalt regionfullmäktige. Valet skedde i september 1998. Därmed fick Region Skåne ansvar för regional utveckling, hälso- och sjukvård, tandvård, kollektivtrafik, näringsliv, kultur och planeringsfrågor.
Det är detta som permanentas i och med dagens beslut. För egen del tror jag att regionalismen kommit för att stanna och tycker därför inte att det för framtiden kan uteslutas en breddning och fördjupning av mandaten när de regioner som så önskar och visat sig ha förmåga kan peka på fördelarna med detta att vilja gå vidare. Samtidigt ska det understrykas att detta inte är något krav på att andra delar av landet måste ta steg i samma riktning eller i samma tempo. Tvärtom borde vi inom ramen för ett Sverige tillsammans charmas av och uppskatta mångfaldens rikedom.
Med den nuvarande ordningen med landstingen som ansvariga för sjuk- och hälsovården är det också viktigt att slå fast att regiondiskussioner aldrig får bli en ursäkt för att rymma från det som i dag till stor del är huvuduppdraget. Perspektivet måste vara att utveckla hälso- och sjukvården så att köer tas bort och patienter därmed erbjuds den vård och behandling de behöver, om inte i det egna området så någon annanstans i Sverige eller utomlands. I Skåne är det ju rätt självklart att se samverkansmöjligheterna även inom detta område med Danmark och i förlängningen Tyskland och Polen.”
Slutsatsen som kan dras lyder: ”Att permanentas som region innebär att ansvar och uppdrag flyttas från Stockholm till bland annat Skåne. Ambitionen måste vara att leva upp till detta både i kärnuppdragen om sjuk- och hälsovård som när det gäller att medverka till förutsättningar för jobb, skapande och utbildning. Med riksdagens beslut blir Skåne lite mer Skåne!”
onsdag 2 juni 2010
(S)töd
I dag har jag på Politikerbloggen en debattartikel om stödet från olika fackförbund till socialdemokraterna. Från S-håll riktas kritik mot bland annat moderaterna för att namnen på partiets bidragsgivare inte avslöjas. För 2009 handlade det om 2 615 personer som tillsammans gav ungefär två miljoner. I grunden är det inte fråga om något hemlighetsmakeri utan om respekt för den grundlagsskyddade åsikts- och föreningsfriheten. LO har ju tidigare med tidningsannonser och brev till mina grannar i Vejbystrand visat att man i sitt kampanjarbete för socialdemokraterna kan vara mycket direkt och personlig. Med namn på moderata sympatisörer så kanske dessa också få bereda sig på att bli uthängda av LO på samma sätt som riksdagsledamöter.
Nog så viktigt är att socialdemokraterna inte endast får stöd från privatpersoner. S får också utöver det omfattande hjälp från juridiska personer i form av fackföreningar. Det finns ett ”mjukt stöd” genom gratis arbetskraft, annonsering och lokaler som aldrig någonstans redovisas. Hur stort och omfattande är det egentligen?
På Politikerbloggen skriver jag bland annat: ”Socialdemokratiska taktiker inser ju att om det går att misstänkliggöra eller försvåra för enskilda att ge pengar till partierna har ju den som lever på fackliga anslag lättare att få ekonomin att gå ihop. Till det kommer att facken är helt omedgörliga att berätta om hur mycket mer stöd som förekommer utöver rena kontanter i form av exempelvis gratis arbetskraft, lokaler som fritt får disponeras och avlönade ombudsmän som under valåret sliter hårt för S-seger. Tidigare har jag bett Riksdagens utredningstjänst (RUT) försöka undersöka hur stor och omfattande hjälpen kan vara. I årsredovisningar och andra handlingar finns inga summor eller uppskattningar angivna. Från LO centralt meddelas: ’Det går inte att beräkna av den enkla anledningen att det inte går att dra en skiljelinje mellan det som är vårt fackliga arbete och det som någon skulle beskriva som facklig-politiskt arbete.’
Denna intimitet märks tydligt hos exempelvis Byggnads. Facket redogör själv för förbundets eget engagemang via en hemsidestext: ’Få branscher är så beroende av politiska beslut som byggbranschen. Byggandet och tillgången på byggnadsarbetare styrs nästan helt av politiska beslut. Bostäder, skolor, sjukhus, vägar och annat som ska byggas beslutas om i riksdag, landsting och kommunala byggnadsnämnder. Om byggnadsarbetarna ska kunna påverka tillgången på arbete måste vi vara med och påverka politiken!’
Därefter går det att finna de personer som beskrivs som ’våra riksdagsmän’. Sex manliga ledamöter och samtliga är socialdemokrater.”
Den slutsats som jag drar lyder: ”När Morgan Johansson och andra socialdemokrater kräver att få reda på namnen bakom de privatpersoner som ger av sina egna pengar till olika partier borde det först städas framför egen dörr. Inte minst under ett valår. Hur kommer de olika fackförbunden att bistå socialdemokraterna? Och hur mycket kan all hjälp uppskattas till utöver rena kontanta medel?”
Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen: http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/
Nog så viktigt är att socialdemokraterna inte endast får stöd från privatpersoner. S får också utöver det omfattande hjälp från juridiska personer i form av fackföreningar. Det finns ett ”mjukt stöd” genom gratis arbetskraft, annonsering och lokaler som aldrig någonstans redovisas. Hur stort och omfattande är det egentligen?
På Politikerbloggen skriver jag bland annat: ”Socialdemokratiska taktiker inser ju att om det går att misstänkliggöra eller försvåra för enskilda att ge pengar till partierna har ju den som lever på fackliga anslag lättare att få ekonomin att gå ihop. Till det kommer att facken är helt omedgörliga att berätta om hur mycket mer stöd som förekommer utöver rena kontanter i form av exempelvis gratis arbetskraft, lokaler som fritt får disponeras och avlönade ombudsmän som under valåret sliter hårt för S-seger. Tidigare har jag bett Riksdagens utredningstjänst (RUT) försöka undersöka hur stor och omfattande hjälpen kan vara. I årsredovisningar och andra handlingar finns inga summor eller uppskattningar angivna. Från LO centralt meddelas: ’Det går inte att beräkna av den enkla anledningen att det inte går att dra en skiljelinje mellan det som är vårt fackliga arbete och det som någon skulle beskriva som facklig-politiskt arbete.’
Denna intimitet märks tydligt hos exempelvis Byggnads. Facket redogör själv för förbundets eget engagemang via en hemsidestext: ’Få branscher är så beroende av politiska beslut som byggbranschen. Byggandet och tillgången på byggnadsarbetare styrs nästan helt av politiska beslut. Bostäder, skolor, sjukhus, vägar och annat som ska byggas beslutas om i riksdag, landsting och kommunala byggnadsnämnder. Om byggnadsarbetarna ska kunna påverka tillgången på arbete måste vi vara med och påverka politiken!’
Därefter går det att finna de personer som beskrivs som ’våra riksdagsmän’. Sex manliga ledamöter och samtliga är socialdemokrater.”
Den slutsats som jag drar lyder: ”När Morgan Johansson och andra socialdemokrater kräver att få reda på namnen bakom de privatpersoner som ger av sina egna pengar till olika partier borde det först städas framför egen dörr. Inte minst under ett valår. Hur kommer de olika fackförbunden att bistå socialdemokraterna? Och hur mycket kan all hjälp uppskattas till utöver rena kontanta medel?”
Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen: http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
