Revolutionsromantik!

Under ett par dagar rapporterades det flitigt i svenska media från det kubanska kommunistpartiet samlat till kongress. Det meddelades både att Fidel Castro drog sig tillbaka som förstesekreterare som att nya ekonomiska reformer var att vänta i och med att kubanerna skulle ges möjlighet att äga sin bostad. Redan sedan tidigare har det varit OK att inneha kläder som köksredskap! Betydligt mindre har sagts om de oppositionella som fortfarande sitter inspärrade som politiska fångar och frånvaron av politiska reformer.

När exempelvis den chilenska presidentens parti har stort årligt möte, spanska PP har kongress eller någon av de polska politiska rörelserna samlas blir det inte en krusning på den mediala vattenytan. Inte ens större samlingar i våra nordiska grannländer tilldrar sig något som helst intresse. Det märkliga med denna nyhetsvärdering är dessutom att tyska CDU eller danska Venstre påverkar den svenska vardagen långt mer genom att tankarna kan bli regeringspolitik i Berlin och Köpenhamn än vad kommunisterna hittar på i Havanna.

Det kubanska kommunistpartiet betyder i praktiken ingenting för Europa. I bästa fall skulle steg mot demokrati och frihet kunna vara av betydelse för kubanerna. Däremot visar intresset på den revolutionsromantik som fortfarande råder i Sverige i allmänhet och bland journalister i synnerhet. Kommunismen har ju gjort ekonomisk och politisk bankrutt i land efter land. Några få regimer återstår dock. De omges av ett rödfärgat skimmer!

Klanen Castro, Kubas härskarfamilj, har kultstatus bland revolutionsromantikerna. Makten har de röda haft i 50 år efter att erövrat den med vapenmakt. Decennier av vanstyre och politiskt vansinne har resulterat i förtryck, tortyr och fattigdom. I likhet med andra kommunistiska experiment leder det till dubbelmoral i form av både svartväxling och prostitution. Bilder av verkligheten som sällan lyfts fram utan istället kommer ett glättigt reportage om sjukvården eller idrotten på Kuba.

Det pikanta med den tveksamma nyhetsvärderingen fulländas med redaktionernas ointresse av att motivera att just kubanska kommunistpartiet ges TV- och radiotid samt utrymme i tidningarna istället för att exempelvis demokratiska europeiska partier tillmäts något intresse.

Den dag det finns anledning att rapportera från Havanna är då det tillkännages att diktaturen upphör, oppositionen tillåts och den praktiserade socialismen ersätts av mångfald och en rättstyrd ordning. Fram till dess är förkärleken för Kuba inget annat än utslag av kommunismnostalgi! Rätt förfärligt!