Finlands valkval

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.