Två farväl

Med mycket känslor tog Sven-Otto Littorin avsked från politiken. För den här gången. Även om oppositionen möjligtvis kan anse att fel politik förts är det få som förnekar att han som arbetsmarknadsminister varit oerhört engagerad och närvarande. Inget statsråd har deltagit i så många interpellationsdebatter. Samtidigt har alla full förståelse för argumentet om att familjen går före allt annat. Vid den sista presskonferensen beskrevs vilka tuffa villkor en medialt eftertraktad person tvingas leva under. Hur barn kontaktas av journalister och bostaden närmast uppfattas som omringad. Om liknande upplevelser och känslor har även andra vittnat, exempelvis Cecilia Stegö som var kulturminister under en dryg vecka i samband med regeringsskiftet 2006.

Som riksdagsledamot har rikliga möjligheter funnits att följa Sven-Otto Littorins gedigna arbete. För egen del sträcker sig ännu tydligare minnen ytterligare några år tillbaka i tiden då han var moderaternas partisekreterare. Med en ny partistyrelse efter valförlusten 2002 och partiledarskifte ett knappt år senare påbörjades ett viktigt förnyelsearbete. Totto, som han flitigt kallas, var en viktig aktör. De första åren handlade det om att täppa till de ekonomiska läckorna och vrida åt kranarna i själva M-organisationen. Och det skulle ske samtidigt som politiken gavs en ny inriktning.

Det paradoxala kan tyckas är att partistyrelsen under dessa rätt tuffa förhållanden trots allt hade en varm och glad stämning. Totto refererade till någon betydligt äldre partiföreträdare som hört rykten om att det till och med kunde skrattas under partistyrelsens möten. Som partisekreterare var han alltid inspirerande och det gick att påverka inriktningen med telefonsamtal eller e-post. Före valet 2006 hade vi haft en gedigen interutbildning inom Ängelholmsmoderaterna och då var det självklart att partisekreteraren kom ned en kväll för att dela ut diplom till dem som genomfört alla kurspass.

Ett helt annat farväl, av definitiv karaktär, är det att konstatera att Ingvar Eriksson hastigt avlidit. Fullmäktiges ordförande i Ängelholm sedan 2002 och dessförinnan riksdagsman i 23 år. Med stolthet såg han alltid tillbaka på tiden i politikens tjänst. Även om han många gånger påminde om glädjen i att bruka jorden och hur det var att för 65 år sedan spela fotboll med andra jämnåriga grabbar från gårdarna runt omkring. För Ingvar Eriksson kan sammanfattas med två stora M: Munka-Ljungby och moderaterna.

I med- som motgångar trodde han på det parti han representerat i så många olika sammanhang. Som ung tog han de första stapplande stegen in i kommunpolitiken i Munka-Ljungby. Och efter vägen blev det en del hårda törnar. Men han kom tillbaka, aldrig bitter eller besviken. Som representant för Kristianstads län i riksdagen hade han två andra mycket kända företrädare att tampas med: Bo Lundgren och Wiggo Komstedt. Just därför kände han säkert ett extra ansvar att komma med goda råd och tips till yngre kolleger. Han hade perspektiv och erfarenheter.

Jag är väldigt glad för att möjlighet fanns att medverka i den traditionella våravslutning M-föreningen i Munka-Ljungby genomförde 10 juni. Ingvar och jag hade kommit överens om att vi tillsammans skulle föra ett politiskt samtal istället för långa anföranden. Dagarna före hade han dock haft så ont i ryggen att han varken kunnat delta i fullmäktiges sammanträde eller nationaldagsfirandet. I mitt tack till honom konstaterade jag att mycket skall till för att stoppa Ingvar Eriksson från att delta i två så viktiga sammankomster som han verkligen värdesätter, men sina moderata vänner skulle han aldrig svika om det så innebar att han måste ta sig upp från sjuksängen med krycka i ena handen. Den applåd som mötte honom från oss andra var den varmaste och ärligaste jag tror att han någonsin fått uppleva i politiska sammanhang. Det blev också hans sista.