Om försvaret på Brännpunkt

Tillsammans med Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) hade jag för någon dag sedan en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Att döma av inlägg och kommentarer finns ett intresse för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är bra. Allt som oftast fastnar dock det offentliga samtalet i tekniska lösningar och detaljer. Det finns även behov av att se på de bredare linjerna och utvecklingstendenserna. Många pekar finger bakåt för att ge synpunkter på sådant som skett snarare än att de ägnar sig åt modigt framtidsspejande.

Utgångspunkten för vårt gemensamma inlägg var en tidigare artikel av Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S). Han förde resonemang om svensk försvarsindustris konkurrenskraft. I grunden finns det naturligtvis anledning att glädja sig åt visat engagemang, samtidigt är det tydligt att socialdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik för närvarande präglas av viss oreda. S-ledaren Håkan Juholt har till och med i intervjuer erkänt att alla turer kring det senaste Libyenbeslutet var plågsamt. Jag tror att socialdemokraterna är på jakt efter en identitet och hållning i dessa frågor men att det prövas fram mellan olika motstridiga åsikter och inriktningar. Vilken sida som har övertaget kan möjligtvis komma att märkas i samband med det budgetändringsförslag som kommer att läggas fram till hösten. Hittills finns ju inga andra siffror inom detta område att granska från S-håll än de neddragningar med två miljarder som lades fram i samband med 2011 års budget.

Cecilia Widegren och jag skriver bland annat: ”Socialdemokraterna fortsätter att svänga. Nu motsägs Göran Perssons regeringsskrivelse om svensk försvarsindustri och materielförsörjning från mars 2006. Där behandlades en strategi om hur fördyringar ska undvikas först genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, sedan genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och ytterst genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra. Detta har varit socialdemokraternas linje i regeringsställning och den har Alliansen också gjort till sin/…/

Materielanskaffning ska alltid utgå från Försvarsmaktens operativa behov. Insatsorganisationen ska förses med ändamålsenlig, beprövad och tillförlitlig materiel av god kvalitet och mängd i förhållande till ställda krav. Strategin finns för att vi ska få så mycket materiel som möjligt för pengarna.

Det är därför förvånande att Peter Hultqvist ifrågasätter denna hållning.

Svenskbaserad försvarsindustri är enormt exportberoende. 85 till 90 procent går på export. Alliansregeringen har inrättat en ny myndighet, Försvarsexportmyndigheten (FXM), för att samordna exportansträngningarna. Detta ställde sig Socialdemokraterna emot och ville i sin senaste budget skära på FXM-anslaget och därmed försämra förutsättningarna/…/

Alliansen fortsätter sin tydliga linje. Försvarsmaktens operativa behov ska styra. Vi ska ha en kostnadseffektiv anskaffning. Vi ska ha samarbete i utvecklingen med andra länder. Vi ska öppna marknaden. Vi stödjer export. Detta är en tydlig strategi för att värna svensk försvarsindustri i dagens globala värld.”

Hela artikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-omsvangningar-forsvarar-for-forsvarsindustrin_6325900.svd