I Danmark har öppnats en mottagning där missbrukare två gånger om dagen ges rena sprutor med fritt heroin. Den danska staten via Sundhetsstyrelsen köper in drogerna från Schweiz till en kostnad på cirka 200 000 per år och person.
Som ledamot av Nordiska rådet har jag rätt att ställa skriftliga frågor till de andra ländernas regeringar och dessa har en skyldighet att svara. Därför har det sänts iväg en fråga om hur denna heroinklinik står i överensstämmelse med idén om nolltolerans mot narkotikabruk? Samtidigt är det naturligtvis viktigt att betona att nolltolerans aldrig gäller individer utan alltid beteenden. Det behövs en tydlig och klar attityd. För egen del uppskattar jag därför också att moderaterna i Stockholms läns landsting tagit avstånd från tanken på sprututbytesprogram. Det som sker i Danmark är dock att gå ännu längre genom att den drogberoende förses med heroin.
Jag har tidigare engagerat mig mot idéer om fritt hasch i Köpenhamn och även då med frågor hört av mig till Danmarks regering. Vi påverkar nämligen varandra i närområdet. Därför är det viktigt med gemensamt arbete.
Hur kan fritt heroin till missbrukare stå i överensstämmelse med den grundläggande visionen och ett narkotikafritt samhälle? I samband med Nordiska rådets session i Stockholm 27-29 oktober 2009 antogs en rekommendation med krav på de nordiska ländernas regeringar. Bland annat sades att man ska ”verka för nolltolerans för narkotikahandel i Norden, där polis, tull och myndigheter har olika strategier för att genomföra detta.”
Det skall bli spännande att se hur Köpenhamn svarar på följande:
Anser den danska regeringen att heroinkliniker med fria sprutor och narkotika står i överensstämmelse med tanken på nolltolerans?
Hur fortgår arbetet inom Nordiska ministerrådet att samordna och koordinera arbetet med att bekämpa och förebygga narkotikamissbruk i Norden?
Fråga
Nolltolerans mot narkotika
Från Hans Wallmark (M), medlem av Nordiska rådet
Till Danmarks regering
För ungefär ett år sedan ställde jag en fråga till Danmarks regering ifall den kunde tänka sig att medverka till att legalisera handeln med hasch. Sådana önskemål hade framförts av vänsterpolitiker i Köpenhamn. Svaret var tydligt om att något krav i den riktningen inte skulle tillgodoses. Utifrån svenskt och skånskt perspektiv är det viktigt att komma ihåg att vi påverkar varandra i Öresundsregionen. Beslut inom narkotikaområdet får konsekvenser.
Vid Nordiska rådets session i Stockholm 27-29 oktober 2009 debatterades och fattades beslut kring ett medlemsförslag ”om gemensam nordisk krafthandling mot narkotika” (A1467/medborgar). Den bifölls enhälligt. De nordiska ländernas regeringar rekommenderas att ”verka för nolltolerans för narkotikahandel i Norden, där polis, tull och myndigheter har olika strategier för att genomföra detta.” Nordiska ministerrådet, vilket Danmark har ordförandeskapet i under 2010, rekommenderades att ”vedtage en faellesnordisk strategi mot narkotika” samt att ”samordne og koordinere de nationale tiltag idenfor forebyggelse og helbredelse af narkotikamisbrug.”
I debatten framfördes bland annat: ”Vårt budskap om vi bifaller detta medlemsförslag är att en strikt narkotikapolitik behövs i Norden, där vi säger nej till all utommedicinsk befattning med narkotika.”
I Danmark har i dagarna en klinik öppnats där vissa narkomaner två gånger om dagen fritt erbjuds rena sprutor med heroin för injicering. Det är ett sätt att aktivera och ha kontakt med missbrukare men på inget sätt att bryta deras narkotikaberoende. Sundhetsstyrelsen uppges köpa heroinet från Schweiz till en kostnad om 200 000 kronor per år och missbrukare.
Anser den danska regeringen att heroinkliniker med fria sprutor och narkotika står i överensstämmelse med tanken på nolltolerans?
Hur fortgår arbetet inom Nordiska ministerrådet att samordna och koordinera arbetet med att bekämpa och förebygga narkotikamissbruk i Norden?
torsdag 18 februari 2010
onsdag 17 februari 2010
Om partierna gör fel borde väljarna få göra rätt
De senaste dagarna har en hel del intresse visats moderaterna i Stockholm och hur kandidater hamnar och rangordnas på valsedlarna. Expressen har gått längst och utropat ”valfusk”. Även om en del av anklagelserna och påståendena är allvarliga finns det skäl att behålla proportionerna. Ifall det visar sig att någon betalat andras medlemsavgifter och att röstningar samordnats för att gynna en eller flera är detta gravt olämpligt men inte olagligt. Det skiljer sig exempelvis mot den socialdemokratiske valarbetare som efter 2006 fälldes i domstol. Vad som möjligt kan ha hänt i Stockholm är att man brustit i omdöme och visat sig ovärdig förtroende. Den delen hanteras nu genom en intern granskning.
Inget system är perfekt. Alla partier i Sverige har ordningar för att fastställa sina valsedlar som på goda grunder kan ifrågasättas. Är det mer rätt att en kommitté bakom stängda dörrar ger förslag på rangordning än att denna process föregås av ett internt provval? Inte ens Expressen med sitt anklagande pekfinger vet ju på vilket ben tidningen skall stå. För någon dag sedan fanns nämligen dels en artikel om det allvarliga i att provvalsresultat möjligtvis manipulerats och dels en text om att M i Karlskrona valt att presentera ett förslag utan att medlemmarna på förhand haft möjlighet att säga sitt. Ja, är det inte fel på det ena sättet så är det fel på det andra!
Inför moderaternas ordinarie partistämma 2007 i Gävle gjordes en stadgerevision. Jag var ordförande i kommittén. Självfallet diskuterades då också formerna för rekrytering och nominering. Även systemet med kandidatförsäkran. Jag har de senaste dagarna för journalister försökt förklara att det inte finns någon enhetlig ordning utan att en del förbund gjort på olika sätt. Det är bra. Inför valet 2014 går det nämligen att utvärdera och slipa på formerna. I Halland var det exempelvis stämma utan att provval genomförts. I Skånes fyra valdistrikt i riksdagsvalet hade vi provval och nomineringskommittéer som talade med kandidaterna. Därefter lades ett förslag fram med åtta till tio namn i toppen utan inbördes rangordning. De hade sedan ett antal minuter på sig att på en stämma med valda ombud från föreningarna berätta om sig själva och svara på frågor. Sedan avgjordes platserna med hjälp av mentometerknappar. I Östergötland och Jönköpings län hade man ett slags mässor där kandidaterna fick presentera sig före eller under själva den beslutande stämman.
I stadgarna sägs också tydligt att det skall finnas en rekryteringskommitté som aktivt skall arbeta med att locka folk, gärna dem som i dag står utanför partipolitiken, att vilja intressera och engagera sig för M. På många håll har också genomförts ambitiösa internutbildningar.
I samband med stämman i Gävle var det mediala fokuset kanske inte så mycket på provvalen som kandidatförsäkringarna och hur snabbt det gick att bli invald i riksdagen. Då var ju erfarenheterna rätt färska av diskussioner om obetalda TV-licenser och barnflickor, rent av ministrar som fick avgå efter endast ett par dagar i regeringen.
Tydligt sägs att ifall provval används så är det ett av många verktyg för rangordning. Alltför ofta när kommittéer stuvar om eller väljer att förvägra en del att slutgiltigt stå på valsedeln (så gjorde ju KD med Lennart Sacrédeus inför europavalet 2009) så väcker det i sin tur invändningar och kritik.
Fördelen med provval är att medlemskapet betyder något. Det finns en möjlighet att påverka och rangordna som är direkt. I Sverige tappar ju partierna medlemmar samtidigt som de vilka är kvar stadigt blir allt äldre. För egen del ser jag dock en fara med medlemslösa partier. Då kommer listor och valsedlar att fastställas godtyckligt och det är helt omöjligt att frigöra sig från misstankar om kotterier och ”svågervälde”.
I sak är det också konstigt att den nu pågående debatten om provval inte lett in på det ännu intressantare spåret om riksdagens ställning. En del av problemen skulle ju kunna hanteras av ett starkare personval. Då spelar det ju ingen roll om partierna i sina egna processer rangordnat ”fel” då väljarna har en möjlighet att med sin röst göra ”rätt”. Jag tror också att en starkare delning mellan lagstiftande, utförande och dömande makt hade varit bra. En riksdag som utgör en balanserande motvikt mot även en majoritetsregering hade i grunden varit bra för landets styre. En seriös konstitutionell debatt om parlamentet försvinner dock alldeles i bruset från medlemsvärvningar i Stockholm och i fjäderdunen av huruvida någon Ursula eller om det var Fredrik åkt med lågprisbolag till Kanarieöarna.
Inget system är perfekt. Alla partier i Sverige har ordningar för att fastställa sina valsedlar som på goda grunder kan ifrågasättas. Är det mer rätt att en kommitté bakom stängda dörrar ger förslag på rangordning än att denna process föregås av ett internt provval? Inte ens Expressen med sitt anklagande pekfinger vet ju på vilket ben tidningen skall stå. För någon dag sedan fanns nämligen dels en artikel om det allvarliga i att provvalsresultat möjligtvis manipulerats och dels en text om att M i Karlskrona valt att presentera ett förslag utan att medlemmarna på förhand haft möjlighet att säga sitt. Ja, är det inte fel på det ena sättet så är det fel på det andra!
Inför moderaternas ordinarie partistämma 2007 i Gävle gjordes en stadgerevision. Jag var ordförande i kommittén. Självfallet diskuterades då också formerna för rekrytering och nominering. Även systemet med kandidatförsäkran. Jag har de senaste dagarna för journalister försökt förklara att det inte finns någon enhetlig ordning utan att en del förbund gjort på olika sätt. Det är bra. Inför valet 2014 går det nämligen att utvärdera och slipa på formerna. I Halland var det exempelvis stämma utan att provval genomförts. I Skånes fyra valdistrikt i riksdagsvalet hade vi provval och nomineringskommittéer som talade med kandidaterna. Därefter lades ett förslag fram med åtta till tio namn i toppen utan inbördes rangordning. De hade sedan ett antal minuter på sig att på en stämma med valda ombud från föreningarna berätta om sig själva och svara på frågor. Sedan avgjordes platserna med hjälp av mentometerknappar. I Östergötland och Jönköpings län hade man ett slags mässor där kandidaterna fick presentera sig före eller under själva den beslutande stämman.
I stadgarna sägs också tydligt att det skall finnas en rekryteringskommitté som aktivt skall arbeta med att locka folk, gärna dem som i dag står utanför partipolitiken, att vilja intressera och engagera sig för M. På många håll har också genomförts ambitiösa internutbildningar.
I samband med stämman i Gävle var det mediala fokuset kanske inte så mycket på provvalen som kandidatförsäkringarna och hur snabbt det gick att bli invald i riksdagen. Då var ju erfarenheterna rätt färska av diskussioner om obetalda TV-licenser och barnflickor, rent av ministrar som fick avgå efter endast ett par dagar i regeringen.
Tydligt sägs att ifall provval används så är det ett av många verktyg för rangordning. Alltför ofta när kommittéer stuvar om eller väljer att förvägra en del att slutgiltigt stå på valsedeln (så gjorde ju KD med Lennart Sacrédeus inför europavalet 2009) så väcker det i sin tur invändningar och kritik.
Fördelen med provval är att medlemskapet betyder något. Det finns en möjlighet att påverka och rangordna som är direkt. I Sverige tappar ju partierna medlemmar samtidigt som de vilka är kvar stadigt blir allt äldre. För egen del ser jag dock en fara med medlemslösa partier. Då kommer listor och valsedlar att fastställas godtyckligt och det är helt omöjligt att frigöra sig från misstankar om kotterier och ”svågervälde”.
I sak är det också konstigt att den nu pågående debatten om provval inte lett in på det ännu intressantare spåret om riksdagens ställning. En del av problemen skulle ju kunna hanteras av ett starkare personval. Då spelar det ju ingen roll om partierna i sina egna processer rangordnat ”fel” då väljarna har en möjlighet att med sin röst göra ”rätt”. Jag tror också att en starkare delning mellan lagstiftande, utförande och dömande makt hade varit bra. En riksdag som utgör en balanserande motvikt mot även en majoritetsregering hade i grunden varit bra för landets styre. En seriös konstitutionell debatt om parlamentet försvinner dock alldeles i bruset från medlemsvärvningar i Stockholm och i fjäderdunen av huruvida någon Ursula eller om det var Fredrik åkt med lågprisbolag till Kanarieöarna.
måndag 15 februari 2010
Ängsligt i Ängelholm
Skolledarna i Ängelholm uppges ha fattat beslut om att ungdomsförbund och partier generellt är portförbjudna vid skolorna med valinformation utom vid ett par speciella tillfällen då det arrangeras debatter. I lokaltidningen NST/HD kommer kritik från SSU. Och även från MUF. Jag håller med och tycker att det är ett ganska dumt besked.
Istället för att förhindra politiskt aktiva ungdomar att träffa elever borde alla glädja sig åt att det finns dem under 37 som engagerar sig. Partierna både tappar medlemmar som har en åldrande kader. Att då ha några yngre som tar strid för sådant de tror på är hoppfullt.
För dem som vill se millimeterrättvisa är det naturligtvis inte alla partier som har ungdomsförbund. Kan inte alla komma skall ingen få, kan det ju resoneras. Samtidigt används inte det argumentet någon annanstans. När media bedömer pressmeddelanden och inbjudningar funderas kring relevans och nyhetsvärde inte hur många eller få aktivister ett parti kan ställa upp med. Och visst är socialdemokraterna och moderaterna större än andra, även på ungdomsförbundssidan, men det beror väl också på att man funnit frågor och förhållningssätt som uppfattas som intressanta Sådant kan förändras över tid. Backa till tidigt 1970-tal då M i opinionsmätningar samlade ett ensiffrigt stöd – det gjorde att malliga DN på ledarplats kunde tala om ”ett litet onödigt parti”. Nu handlar det snarast om 30 procent.
På en del skolor i andra delar av landet har funnits oro för ytterkantsrörelser som national- eller sverigedemokrater. Samtidigt skall man ju inte överdriva problemet. Hur många aktiva nationaldemokrater finns det? 300? I så fall lika många som bär burka i Sverige. Det finns en fara i att man just fokuserar på det marginella (som burkor och nationaldemokrater) istället för att se det vanliga. Sverigedemokraterna kanske kan mönstra en något större trupp men medieintresset för SD får nog ändå sägas vara större än medborgarintresset vilket också visade sig i söndagens Sifomätning.
De ungdomar som lockas av kantpartier kommer ändå alltid att finna dessa. Nätet är en viktigare mötesplats än skolornas korridorer. Genom att stänga ut är dock risken stor att ungdomarna får sämre möjlighet att möta de etablerade ungdomsförbunden - för deras styrka är ju att de har fler riktiga medlemmar. Därmed missas också chansen att gå med i ett etablerat ungdomsförbund eller i vart fall lära sig dess argument och politik.
Istället för mer spontana möten skall det nu bli organiserade debatter i Ängelholm. Tyvärr har ju dessa den uppenbara nackdelen att de kan bli långtråkiga. Och ifall de är frivilliga lockas få och ifall de sker schemalagt ges uppfattningen att politik är tvång.Bra för politiken och bra för Ängelholm hade varit att erbjuda vissa dagar då det är fritt fram för intresserade att ha bokbord. Blir det oroligt får man väl avbryta.
Demokrati och öppenhet innebär ju att man faktiskt får tycka vad som helst men också tron på att goda argument i längden kommer att vinna över dåliga. Det är inte fel att elever får lära sig detta i skolan istället för att politik uppfattas som något endast förbehållet tre auladebatter. Då blir det just exklusivt och konstigt vilket troligtvis resulterar i att allt färre engagerar sig. På den punkten gillar jag faktiskt SSU - där finns ungdomar som gör något de tror på. Fast dem i MUF gillar jag ännu mer - för de tror på samma sak som jag!
Istället för att förhindra politiskt aktiva ungdomar att träffa elever borde alla glädja sig åt att det finns dem under 37 som engagerar sig. Partierna både tappar medlemmar som har en åldrande kader. Att då ha några yngre som tar strid för sådant de tror på är hoppfullt.
För dem som vill se millimeterrättvisa är det naturligtvis inte alla partier som har ungdomsförbund. Kan inte alla komma skall ingen få, kan det ju resoneras. Samtidigt används inte det argumentet någon annanstans. När media bedömer pressmeddelanden och inbjudningar funderas kring relevans och nyhetsvärde inte hur många eller få aktivister ett parti kan ställa upp med. Och visst är socialdemokraterna och moderaterna större än andra, även på ungdomsförbundssidan, men det beror väl också på att man funnit frågor och förhållningssätt som uppfattas som intressanta Sådant kan förändras över tid. Backa till tidigt 1970-tal då M i opinionsmätningar samlade ett ensiffrigt stöd – det gjorde att malliga DN på ledarplats kunde tala om ”ett litet onödigt parti”. Nu handlar det snarast om 30 procent.
På en del skolor i andra delar av landet har funnits oro för ytterkantsrörelser som national- eller sverigedemokrater. Samtidigt skall man ju inte överdriva problemet. Hur många aktiva nationaldemokrater finns det? 300? I så fall lika många som bär burka i Sverige. Det finns en fara i att man just fokuserar på det marginella (som burkor och nationaldemokrater) istället för att se det vanliga. Sverigedemokraterna kanske kan mönstra en något större trupp men medieintresset för SD får nog ändå sägas vara större än medborgarintresset vilket också visade sig i söndagens Sifomätning.
De ungdomar som lockas av kantpartier kommer ändå alltid att finna dessa. Nätet är en viktigare mötesplats än skolornas korridorer. Genom att stänga ut är dock risken stor att ungdomarna får sämre möjlighet att möta de etablerade ungdomsförbunden - för deras styrka är ju att de har fler riktiga medlemmar. Därmed missas också chansen att gå med i ett etablerat ungdomsförbund eller i vart fall lära sig dess argument och politik.
Istället för mer spontana möten skall det nu bli organiserade debatter i Ängelholm. Tyvärr har ju dessa den uppenbara nackdelen att de kan bli långtråkiga. Och ifall de är frivilliga lockas få och ifall de sker schemalagt ges uppfattningen att politik är tvång.Bra för politiken och bra för Ängelholm hade varit att erbjuda vissa dagar då det är fritt fram för intresserade att ha bokbord. Blir det oroligt får man väl avbryta.
Demokrati och öppenhet innebär ju att man faktiskt får tycka vad som helst men också tron på att goda argument i längden kommer att vinna över dåliga. Det är inte fel att elever får lära sig detta i skolan istället för att politik uppfattas som något endast förbehållet tre auladebatter. Då blir det just exklusivt och konstigt vilket troligtvis resulterar i att allt färre engagerar sig. På den punkten gillar jag faktiskt SSU - där finns ungdomar som gör något de tror på. Fast dem i MUF gillar jag ännu mer - för de tror på samma sak som jag!
lördag 13 februari 2010
Alla vänsterpartier tappar
Nog kan det sägas vara nytt läge efter söndagens Sifomätning. Framgångar för Alliansen samtidigt som samtliga vänsterpartier backar. De största förändringarna står M för som ökar med hela 3,8 procentenheter och S som rasar med anmärkningsvärda 2,3. Troligtvis kommer bilden av osäkerhet och föränderlighet att bestå fram till valdagen. Inget är klart förrän det är färdigt!
För någon dag sedan hade jag socialdemokratiska vänner som glatt utropade segerkänsla efter en mätning från Skop. De är sannolikt mer dämpade nu. För borgerliga sympatisörer gäller det att inte upprepa misstaget. Glädjen över dagens Sifo kan naturligtvis bytas i sin motsats längre fram. Det som avgör är egna insatser och förmåga att berätta vilket politiskt mandat som söks för 2010-2014.
Den senaste tiden har det varit ett antal verbala kraftmätningar mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, mellan M och S. Skall Sifo ses som en kvittens på vem som vunnit debatterna är det stor förlust för socialdemokraterna. Internt finns också kritik mot S-ledaren. Opinionsmätningen kan mycket väl leda till att hon fortsatt öppet ifrågasätts.
För oppositionen är det också allvarligt att alla tre partier backar - utöver socialdemokraterna handlar det om minus 0,4 för V och 0,1 för MP. Konstaterandet att alla vänsterpartier tappar bekräftas då även de nostalgikramande sverigedemokraterna rasar med 1,6 procentenheter och nu är klart under fyra procentspärren. Alliansens styrka är den manifesterade förmågan att regera tillsammans och kunna fatta beslut. På område efter område har Alliansen visat sig förmögen att leverera politiska förslag för framtiden. Mot detta utgör vänsteroppositionen en kontrast. Hur blir det med energin då MP vill snabbavveckla kärnkraften? Hur blir det med rättsfrågorna då V vill se halvtidsfrigivning och avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk? Hur blir det med utrikes- och säkerhetspolitiken då V vill att svensk trupp skall lämna Afghanistan?
Söndagens Sifo är en signal om att valet i september 2010 på inget sätt redan är avgjort. Och det är ett tecken på att tydlig kraftmätning mellan M och S, mellan Reinfeldt och Sahlin, ger utdelning. Oppositionen kommer att begrunda både den eventuella kraften i det egna ledarskapet som att mer måste presteras i form av hållbara överenskommelser. Det är dags för de rödgröna att börja reparera, rent av att byta, flygplansmotor under färd i luften.
För någon dag sedan hade jag socialdemokratiska vänner som glatt utropade segerkänsla efter en mätning från Skop. De är sannolikt mer dämpade nu. För borgerliga sympatisörer gäller det att inte upprepa misstaget. Glädjen över dagens Sifo kan naturligtvis bytas i sin motsats längre fram. Det som avgör är egna insatser och förmåga att berätta vilket politiskt mandat som söks för 2010-2014.
Den senaste tiden har det varit ett antal verbala kraftmätningar mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, mellan M och S. Skall Sifo ses som en kvittens på vem som vunnit debatterna är det stor förlust för socialdemokraterna. Internt finns också kritik mot S-ledaren. Opinionsmätningen kan mycket väl leda till att hon fortsatt öppet ifrågasätts.
För oppositionen är det också allvarligt att alla tre partier backar - utöver socialdemokraterna handlar det om minus 0,4 för V och 0,1 för MP. Konstaterandet att alla vänsterpartier tappar bekräftas då även de nostalgikramande sverigedemokraterna rasar med 1,6 procentenheter och nu är klart under fyra procentspärren. Alliansens styrka är den manifesterade förmågan att regera tillsammans och kunna fatta beslut. På område efter område har Alliansen visat sig förmögen att leverera politiska förslag för framtiden. Mot detta utgör vänsteroppositionen en kontrast. Hur blir det med energin då MP vill snabbavveckla kärnkraften? Hur blir det med rättsfrågorna då V vill se halvtidsfrigivning och avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk? Hur blir det med utrikes- och säkerhetspolitiken då V vill att svensk trupp skall lämna Afghanistan?
Söndagens Sifo är en signal om att valet i september 2010 på inget sätt redan är avgjort. Och det är ett tecken på att tydlig kraftmätning mellan M och S, mellan Reinfeldt och Sahlin, ger utdelning. Oppositionen kommer att begrunda både den eventuella kraften i det egna ledarskapet som att mer måste presteras i form av hållbara överenskommelser. Det är dags för de rödgröna att börja reparera, rent av att byta, flygplansmotor under färd i luften.
Bonusar och bankavgifter
Det är inte säkert att det blir så många kronor kvar om man överför 100 kronor från ett nordiskt land till ett annat. Sänds pengarna från Finland till Norge eller Färöarna riskerar den enskilda att inte ha kvar något efter att avgifterna för sändning och mottagning har betalts.
50 kronor för att skicka pengarna och 50 kronor för att ta emot dem lyder räkningen på en banköverföring från Finland till Norge eller Färöarna. Det visar en granskning gjord av Nordiska rådets sekretariat. Överför man hundra kronor den andra vägen, från Norge till Finland, kostar det hela 60 kronor att sända pengarna, men ingenting att ta emot dem, alltså totalt 40 kronor kvar av de ursprungliga hundra. Då lönar det sig bättre att sända pengar från Danmark till Finland, med en avgift på 20 kronor för sändning, medan mottagaren kommer undan med 10 kronor. Allra bäst lönar det sig att vara mottagare i Sverige. Den svenska mottagaren i undersökningen betalade ingen avgift för att ta emot pengar från något av de andra nordiska länderna. Det kostade inte heller något att skicka pengar från Sverige till övriga Norden, bortsett från till Färöarna, där räkningen för att sända dem uppgick till 29 kronor.
För egen del tycker jag detta är orimligt och oförståeligt för konsumenten att det finns så många olika bankavgifter för överföringar mellan de nordiska länderna. Nog borde det ses som ett gränshinder som förtjänar att avlägsnas. Inom konsumentområdet finns en hel del att göra i Norden.
Staterna har under den finansiella krisen utfärdat bankgarantier och på andra sätt försökt skapa trygghet och stabilitet inom sektorn. Det har resulterat i att regeringsföreträdare därefter haft synpunkter på bonusar och ersättningssystem. Men det finns anledning att också ställa sig på privatkundernas sida. För den enskilde är kort- och bankavgifter mer kännbara än vad eventuella utbetalningar av bonusar är.
I torsdags hade jag möjlighet att under regeringens frågestund vända mig till den nordiska samarbetsministern med frågor kring bankavgifter i Norden. Jag ser fram emot redovisningen av vad som kan hända när de nordiska regeringarna försöker göra något åt detta. I snabbprotokollet finns också ett sakfel. Det står att Danmark är ordförandeland i Nordiska rådet. Så är inte fallet. Det är ju Island som axlar det ansvaret. Däremot är Danmark ordförandeland inom Nordiska ministerrådet. Enkelt förklarat kan det sägas att Nordiska ministerrådet ansvarar för den miljard kronor som anslås till gemensamma samarbetsprojekt medan parlamentarikerna i Nordiska rådet har att för en mycket blygsammare summa följa upp, granska och utvärdera det regeringarna hittar på.
Anf. 25 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Jag riktar mig till den nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson, men det gör ingenting om finansminister Anders Borg också lyssnar.
Under den finansiella krisen det senaste året har olika stater på olika sätt ställt upp med garantier, hjälp och stöd. Man har också haft synpunkter på till exempel bankbonusar och en del andra saker som förekommer inom banksektorn.
Ett problem för många privatpersoner i Norden är att det kostar pengar att flytta pengar i Norden. Att skicka 100 kronor från ett nordiskt land till ett annat kan kosta pengar för den enskilde. Det kostar till exempel 20 kronor att skicka dem från Danmark till Sverige. Från Finland till Norge kostar det 50 kronor. Och omvänt kan det kosta pengar att ta emot dem.
Är den nordiska samarbetsministern beredd att tillsammans med sina kolleger i resten av Norden se över den här typen problem för människor i Norden? Det borde vara enkelt. Det ska inte kosta pengar att skicka pengar i Norden.
Anf. 26 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Tack för frågan! Det är en fråga som jag vet har engagerat Hans Wallmark mycket under lång tid. Frågan om avgifter på kort, bankaffärer och så vidare togs upp på Nordiska rådets session här i Stockholm under hösten. Den skickades till Nordiska ministerrådet samtidigt som man uppmanade Danmark att också se över de här frågorna.
Jag vet att Gränshindersforum, där en representant från varje land finns med, har skickat ett brev om de här frågorna till bland annat Danmark, Island och Norge för att just diskutera gränsöverskridande betalningar.
Anf. 27 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Precis som ministern påpekar togs detta upp vid Nordiska rådets session här i Stockholm. På en fråga från en enskild ledamot lovade den danska samarbetsministern Bertel Haarder att ta upp detta i Nordiska ministerrådskretsen. Det är ju Danmark som för närvarande har ordförandeskapet i Nordiska rådet.
Ministern hänvisade nu till Gränshindersforum. Då är min fråga om vår samarbetsminister skulle kunna vara beredd att också driva på Danmark under deras ordförandeskap. Det kan tyckas vara en marginell fråga. För många människor som tittar in på bankerna är bonusarna ett irritationsmoment, men det är också ett irritationsmoment för människor som bor i gränsbygder att det kostar pengar att skicka pengar i Norden.
Anf. 28 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Den här skrivelsen från Gränshindersforum har skickats över till Danmark, Island och Norge. De nordiska samarbetsministrarna kommer att ha ett sammanträde nästa vecka. Jag kommer att träffa Bertel Haarder där. Jag kommer naturligtvis att fråga om han har fått något svar från de andra nordiska länderna. Jag kommer också att fråga Bertel Haarder hur de arbetar med frågan.
50 kronor för att skicka pengarna och 50 kronor för att ta emot dem lyder räkningen på en banköverföring från Finland till Norge eller Färöarna. Det visar en granskning gjord av Nordiska rådets sekretariat. Överför man hundra kronor den andra vägen, från Norge till Finland, kostar det hela 60 kronor att sända pengarna, men ingenting att ta emot dem, alltså totalt 40 kronor kvar av de ursprungliga hundra. Då lönar det sig bättre att sända pengar från Danmark till Finland, med en avgift på 20 kronor för sändning, medan mottagaren kommer undan med 10 kronor. Allra bäst lönar det sig att vara mottagare i Sverige. Den svenska mottagaren i undersökningen betalade ingen avgift för att ta emot pengar från något av de andra nordiska länderna. Det kostade inte heller något att skicka pengar från Sverige till övriga Norden, bortsett från till Färöarna, där räkningen för att sända dem uppgick till 29 kronor.
För egen del tycker jag detta är orimligt och oförståeligt för konsumenten att det finns så många olika bankavgifter för överföringar mellan de nordiska länderna. Nog borde det ses som ett gränshinder som förtjänar att avlägsnas. Inom konsumentområdet finns en hel del att göra i Norden.
Staterna har under den finansiella krisen utfärdat bankgarantier och på andra sätt försökt skapa trygghet och stabilitet inom sektorn. Det har resulterat i att regeringsföreträdare därefter haft synpunkter på bonusar och ersättningssystem. Men det finns anledning att också ställa sig på privatkundernas sida. För den enskilde är kort- och bankavgifter mer kännbara än vad eventuella utbetalningar av bonusar är.
I torsdags hade jag möjlighet att under regeringens frågestund vända mig till den nordiska samarbetsministern med frågor kring bankavgifter i Norden. Jag ser fram emot redovisningen av vad som kan hända när de nordiska regeringarna försöker göra något åt detta. I snabbprotokollet finns också ett sakfel. Det står att Danmark är ordförandeland i Nordiska rådet. Så är inte fallet. Det är ju Island som axlar det ansvaret. Däremot är Danmark ordförandeland inom Nordiska ministerrådet. Enkelt förklarat kan det sägas att Nordiska ministerrådet ansvarar för den miljard kronor som anslås till gemensamma samarbetsprojekt medan parlamentarikerna i Nordiska rådet har att för en mycket blygsammare summa följa upp, granska och utvärdera det regeringarna hittar på.
Anf. 25 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Jag riktar mig till den nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson, men det gör ingenting om finansminister Anders Borg också lyssnar.
Under den finansiella krisen det senaste året har olika stater på olika sätt ställt upp med garantier, hjälp och stöd. Man har också haft synpunkter på till exempel bankbonusar och en del andra saker som förekommer inom banksektorn.
Ett problem för många privatpersoner i Norden är att det kostar pengar att flytta pengar i Norden. Att skicka 100 kronor från ett nordiskt land till ett annat kan kosta pengar för den enskilde. Det kostar till exempel 20 kronor att skicka dem från Danmark till Sverige. Från Finland till Norge kostar det 50 kronor. Och omvänt kan det kosta pengar att ta emot dem.
Är den nordiska samarbetsministern beredd att tillsammans med sina kolleger i resten av Norden se över den här typen problem för människor i Norden? Det borde vara enkelt. Det ska inte kosta pengar att skicka pengar i Norden.
Anf. 26 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Tack för frågan! Det är en fråga som jag vet har engagerat Hans Wallmark mycket under lång tid. Frågan om avgifter på kort, bankaffärer och så vidare togs upp på Nordiska rådets session här i Stockholm under hösten. Den skickades till Nordiska ministerrådet samtidigt som man uppmanade Danmark att också se över de här frågorna.
Jag vet att Gränshindersforum, där en representant från varje land finns med, har skickat ett brev om de här frågorna till bland annat Danmark, Island och Norge för att just diskutera gränsöverskridande betalningar.
Anf. 27 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Precis som ministern påpekar togs detta upp vid Nordiska rådets session här i Stockholm. På en fråga från en enskild ledamot lovade den danska samarbetsministern Bertel Haarder att ta upp detta i Nordiska ministerrådskretsen. Det är ju Danmark som för närvarande har ordförandeskapet i Nordiska rådet.
Ministern hänvisade nu till Gränshindersforum. Då är min fråga om vår samarbetsminister skulle kunna vara beredd att också driva på Danmark under deras ordförandeskap. Det kan tyckas vara en marginell fråga. För många människor som tittar in på bankerna är bonusarna ett irritationsmoment, men det är också ett irritationsmoment för människor som bor i gränsbygder att det kostar pengar att skicka pengar i Norden.
Anf. 28 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Den här skrivelsen från Gränshindersforum har skickats över till Danmark, Island och Norge. De nordiska samarbetsministrarna kommer att ha ett sammanträde nästa vecka. Jag kommer att träffa Bertel Haarder där. Jag kommer naturligtvis att fråga om han har fått något svar från de andra nordiska länderna. Jag kommer också att fråga Bertel Haarder hur de arbetar med frågan.
tisdag 9 februari 2010
Till stöd för våra soldater
Barkåkra kyrka i min hemförsamling strax utanför Ängelholm har genom åren varit plats för många gripande avsked. På tydligt hörbart avstånd från kyrkogården ligger flygplatsen och det område som i dag kallas Valhall Park och som bara fram till för några år sedan var Kungliga Skånska Flygflottiljen F10. Även i fredstid har anställda och värnpliktiga i försvarsmakten fått offra sina liv eller svårt skadats för att skydda vårt land. Inte minst har det gällt piloter. Dessvärre är detta en realitet även om mycket gjorts och görs för att minimera förluster och att människor drabbas.
Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.
Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.
Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.
För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.
Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:
Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.
Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.
Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.
Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.
Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.
Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.
Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.
För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.
Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:
Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.
Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.
Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.
Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.
torsdag 4 februari 2010
Jag är emot kvotering
Jag är emot kvotering. Det är en åsikt som rimligtvis delas med många andra moderater. I grunden känns det obekvämt när enskilda individer inte ses som människor med egna egenskaper utan som företrädare för kollektiv. Och det är sedan enkelt att förklara att grupper är bärare av olika åsikter eller hållningar. Runt hörnet finns generaliserande omdömen om invandrare, kristna, judar, handikappade, cigarrökare eller asiater.
Av den anledningen har jag med stigande förvåning följt den debatt som rasat om att moderaterna nu skulle vara för kvotering. Dessutom sägs det att partistyrelsen fattat ett sådant beslut. Jag råkar ju vara ledamot och har därför försökt både i mitt minne som i gamla handlingar gå igenom vad som sagts. Det jag funnit är en Jämställdhetspolitisk plattform antagen för några månader sedan. Ett bra och resonerande dokument. Och där sägs apropå den skeva representationen som kan ses i många bolagsstyrelser: ”Om inte börsbolagen fördubblat andelen kvinnor i styrelserna till 2014 kan det inte uteslutas att vi tvingas överväga ändringar i de regler som föreskriver vilken standard bolagsstyrelserna ska hålla. Dagens situation är inte acceptabel.”
För egen del tycker jag att det är en formulering som är ganska tolkningsbar. I vart fall borde den inte rimligtvis kunna läsas som att kvotering är något önskvärt. Vore så borde det väl ha föreslagits här och nu! Däremot återförs ansvaret till just börsbolagen och valberedningarna. Är ingen orolig för bristande kompetenser och erfarenheter? Mångfald brukar alltid vara bättre än homogenitet!
Och om moderaterna nu är för kvotering, hur kommer det sig att partiet i så fall samtidigt medverkar till att den så kallade positiva diskrimineringen vid landets universitet och högskolor skall avskaffas? Istället för kön är det meriter som skall avgöra!
Börsbolagens sammansättning är i sammanhanget en mindre delfråga. Men ett symptom. Genom den ganska förvirrade diskussionen om kvotering eller inte har fokus kommit att flyttas från det centrala frågeområde som lyfts fram i den moderata plattformen. Det kan inte vara rimligt att män och kvinnor behandlas olika! Lönekartläggningar visar att lika jobb betalas olika. Kompetenser tillvaratas inte alltid. Är det ett Sverige som vi vill att våra barn skall växa upp i?
Ytterst blir det en fråga om attityder och förhållningssätt. Är detta problematiskt eller inte? Besvaras frågan med inte behöver ju inget göras, men i annat fall krävs handling och åtgärder. Kvotering är inte ett sådant sätt men däremot att lyfta fram en spegel så att det faktiskt går att se snedfördelningen i exempelvis styrelser eller vid lönesättning.
Någon kritiker har avfärdat detta som marxism. Problemet är inte att en kommunistisk terminologi utvecklats om strukturer och annat utan att teoretiska resonemang varje gång sägs vara överordnade verkligheten. Detta är ju en av socialismens och andra ”vetenskapliga” ideologiers belastningar: Att själva livet är mindre intressant än texten. Men just den pragmatiska kritiken mot vänster gäller även mot höger. Missa inte hur det ser ut bara för att en del av orden och resonemangen smakar illa! Det handlar om respekt för varandra. Men också att tillvarata hela vår potential. Dit hör både kvinnor som män!
Av den anledningen har jag med stigande förvåning följt den debatt som rasat om att moderaterna nu skulle vara för kvotering. Dessutom sägs det att partistyrelsen fattat ett sådant beslut. Jag råkar ju vara ledamot och har därför försökt både i mitt minne som i gamla handlingar gå igenom vad som sagts. Det jag funnit är en Jämställdhetspolitisk plattform antagen för några månader sedan. Ett bra och resonerande dokument. Och där sägs apropå den skeva representationen som kan ses i många bolagsstyrelser: ”Om inte börsbolagen fördubblat andelen kvinnor i styrelserna till 2014 kan det inte uteslutas att vi tvingas överväga ändringar i de regler som föreskriver vilken standard bolagsstyrelserna ska hålla. Dagens situation är inte acceptabel.”
För egen del tycker jag att det är en formulering som är ganska tolkningsbar. I vart fall borde den inte rimligtvis kunna läsas som att kvotering är något önskvärt. Vore så borde det väl ha föreslagits här och nu! Däremot återförs ansvaret till just börsbolagen och valberedningarna. Är ingen orolig för bristande kompetenser och erfarenheter? Mångfald brukar alltid vara bättre än homogenitet!
Och om moderaterna nu är för kvotering, hur kommer det sig att partiet i så fall samtidigt medverkar till att den så kallade positiva diskrimineringen vid landets universitet och högskolor skall avskaffas? Istället för kön är det meriter som skall avgöra!
Börsbolagens sammansättning är i sammanhanget en mindre delfråga. Men ett symptom. Genom den ganska förvirrade diskussionen om kvotering eller inte har fokus kommit att flyttas från det centrala frågeområde som lyfts fram i den moderata plattformen. Det kan inte vara rimligt att män och kvinnor behandlas olika! Lönekartläggningar visar att lika jobb betalas olika. Kompetenser tillvaratas inte alltid. Är det ett Sverige som vi vill att våra barn skall växa upp i?
Ytterst blir det en fråga om attityder och förhållningssätt. Är detta problematiskt eller inte? Besvaras frågan med inte behöver ju inget göras, men i annat fall krävs handling och åtgärder. Kvotering är inte ett sådant sätt men däremot att lyfta fram en spegel så att det faktiskt går att se snedfördelningen i exempelvis styrelser eller vid lönesättning.
Någon kritiker har avfärdat detta som marxism. Problemet är inte att en kommunistisk terminologi utvecklats om strukturer och annat utan att teoretiska resonemang varje gång sägs vara överordnade verkligheten. Detta är ju en av socialismens och andra ”vetenskapliga” ideologiers belastningar: Att själva livet är mindre intressant än texten. Men just den pragmatiska kritiken mot vänster gäller även mot höger. Missa inte hur det ser ut bara för att en del av orden och resonemangen smakar illa! Det handlar om respekt för varandra. Men också att tillvarata hela vår potential. Dit hör både kvinnor som män!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
