måndagen den 23:e april 2012

Frankrike: Vad media missar

Föga oväntat utropades socialistkandidaten Francois Hollande till vinnare i det franska presidentvalet med 28,63 procent. Det var samma reportrar och kommentatorer som några dagar tidigare med en konspiratorisk blinkning lät antyda att de visste mer då de hävdade att illröde Jean-Luc Mélenchon skulle göra riktigt bra ifrån sig med goda chanser att hamna på tredje plats. Det blev en fjärdeplacering med 11,11 procent för vänsterns hopp. I början av kampanjandet skrevs mycket positivt om de grönas Eva Joly med sina släktrötter i Norden, men 2,31 procent kan inte beskrivas som mycket annat än platt fall. Det som alldeles missades var att Nationella frontens och främlingsfientlighetens Marine Le Pen seglade fram med hjälp av starka opinionsvindar till 17,9 och att det givet förutsättningarna gick oväntat bra för sittande presidenten Nicolas Sarkozy med 27,18. Så kan rapporteringen som vanligt starkt påverkas av journalisternas egna förhoppningar istället för av kyliga och sakligt underbyggda analyser.

Få förväntade sig annat än att Francois Hollande skulle segra i första omgången och få möta just Nicolas Sarkozy i den andra. Men marginalen var långt knappare än väntat. En rätt enkel räkneövning där Mélenchons vänsterröster, Jolys gröna och ytterkantsradikalisten Phillipe Poutou kan bidra med sina 1,15 ger socialistledaren 43-44 procent. Det behövs mer för att skrapa ihop en egen majoritet.

Och då kommer frågan i ett annat ljus för de fransmän som röstat på några av de andra kandidaterna. I valet den 6 maj går endast att välja mellan två personer. Frågan blir då inte längre så mycket vem man vill ha som vem man vill undvika. Marine Le Pen vägrar att ta ställning men har samtidigt sagt sig vara i opposition mot Frankrikes vänster. Och även om Nationella fronten luktar riktigt illa för alla anständiga politiker så gör inte alla partiets väljare det. Å andra sidan har Nicolas Sarkozy en svår balansgång framför sig då mittenpolitikern och tidigare ministern i ett par center-högerregeringar Francois Bayrou samlade 9,13 procent av rösterna och dessa är nu av essentiell betydelse. Till det kommer motsvarigheten till den i Sverige helt sönderfallna Junilistan och dess EU-skeptiske företrädare Nicolas Dupont-aignan som fick 1,79 procent.

Nicolas Sarkozy som är en erkänt skicklig kampanjpolitiker kommer med sitt team att försöka tvinga Hollande till de politiska preciseringar som tidigare kunde undvikas under veckor av eufori tack vare framgångar i opinionen. Nu visade det sig inte bli mer än knappt 29 procent för honom. Och han måste nu som socialist övertyga de väljare som röstat på personer vilka krävt 100 procents marginalskatt och ökat inflytande för facket samt i övrigt en lång exempelkatalog på vänsterkrav utan att för den skull skrämma allt för många i mitten.

Slaget kommer att stå kring den normala medelklassen. Och den kommer säkert att välja mellan Hollande och Sarkozy genom att hålla fingrarna för näsan när man återvänder till vallokalerna. En viktig stridsarena blir möjligheten att säkra Frankrikes ekonomi och skapa förutsättningar för en fungerande jobbpolitik. Mycket finns att säga om den nuvarande presidentens vilja att använda EU för en interventionistisk politik. Samtidigt talar utmanaren varmt om både ökade offentliga utgifter och vissa skattehöjningar. För omvärlden och resten av Europa vore det djupt olyckligt med en så stor ekonomi som inte tar sina egna problem på allvar.

Vem som än står som segrare 6 maj är risken mycket stor att han möter en delad nation. Redan har det märkts i stödet mellan olika delar av republiken. De södra och västra delarna är röda medan de östra och på pendlingsavstånd från Paris är blåa. Sarkozy hämtar sitt stöd i exempelvis Marne, Aube, Yonne, Loiret, Yvelines, Oise, Cote D’Or samt ned mot Var och Korsika. När jag för någon vecka sedan träffade en vinbonde och riktig entreprenör förklarade han att media missat det centrala genom den stora fokuseringen på presidentkandidaterna: Valet till Nationalförsamlingen 10 juni med den andra omgången 17 juni. Här finns mycket av makten och här ska besluten fattas. Han hade önskat en bättre beskrivning av de förtroendevalda som då ska ställa upp eller aspirera på omval. Hittills har varit väldigt tyst om detta. Dagens röda majoritet kan mycket väl hotas av de relativt dåliga utfallet för Hollande i första valomgången.

Nej, det är måhända inte fel att beskriva Francois Hollande som vinnare efter valet 22 april. Men det finns en hel del som talar för att samma beskrivning inte äger sin giltighet i maj och juni.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar