Om Tranströmer och språket

Alla verkar jublande glada över att poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur. Självfallet tillhör jag också dem som tycker det är bra. Rent av en smula modigt av Svenska Akademien att våga uppmärksamma en svensk med risk för att bli anklagad för att vara partisk. Å andra sidan är många utländska seriösa bedömare lika uppskattande som blågula mediekommentatorer och alla som delar med sig av favoritdikter på Facebook. Det väsentliga är inte ursprung och nationalitet utan att det är ett stort författarskap i begränsat omfång som nu hedras. I sin sparsmakade stil påminner han om en av mina verkliga favoriter, Wislawa Szymborska, som också återkommande angett den svenska kollegan som ett litterärt riktmärke. Och om henne brukar man säga att hon inte skrivit fler dikter än att de kan rymmas i handväskan.

Åtminstone två tankar slår mig apropå Tomas Tranströmers Nobelpris – utöver då det faktum att han på alla sätt är en värdig mottagare. För det första hur viktigt det är att uppmärksamma språket. Poesi och dikter är just genom sin koncentrerade form så styrda och formade av det språk de är skrivna på. Det kan handla om orden i form av ljud till de fina nyanser som ligger bakom valet av det ena framför något till synes synonymt. Även om känsla och sammanhang av skickliga översättare kan överföras är det ibland svårt. Och de riktigt skickliga säger att det är närmast omöjligt att förhålla sig helt lika till originalet. Det gör för den delen inte översatt poesi sämre. Hävdades det inte att den svenska översättningen av Goethes Faust rent av blev bättre på det sättet!

Men språket är något viktigt. Alla människor borde ha rätt att få drömma, fantisera, formulera och dikta på sitt eget unika språk. Därför är en väsentlig del av en bra kulturpolitik just fokuserad på det som sker, uttrycks och tolkas – det är så vi kan förstå och bejaka stöd till exempelvis teatrar, film och bokutgivning. För ett förhållandevis litet språkområde blir allt detta viktigare.

Det andra som slog mig var tanken på folkpartiets tidigare lockande valslogan om att Sverige inte bara borde vara ett land i vilket Nobelpris delas ut. Kunskapsnationen borde även vara mottagare genom sina forskare och vetenskapsmän. Nu blev det ett pris, om än inte i ett naturvetenskapligt ämne. Jag gillar FP-tanken och hoppas att de senaste årens satsningar på universitet och högskolor kan medverka till förverkligandet av visionen. Samtidigt ger detta relief till sommarens debatt om humaniora som något tärande. Nu visas klart att kultur också har en stor betydelse. Inte bara för vårt gemensamma självmedvetande och att vi kollektivt kan vara stolta utan just alla utländska kommentarer vittnar om att Tomas Tranströmer gjort något betydelsefullt! Helt i Nobels anda. Att vara en kulturnation är inte fy skam för en kunskapsnation. Rent av en förutsättning.