Om Egypten - från Egypten

Vid infarten till flygplatsen i Kairo finns ett konstverk bestående av två hängande tunga stenar med ett rep emellan. De tycks ledigt sväva i luften. Det kan också tjäna som en bild över Egypten. Ett land utan egentligt styre och i grunden rätt kaotiskt borde inte fungera. Men det gör det! Det mesta fungerar trotsande tyngdlag och andra naturkrafter.

För en utlänning är det närmast förenat med dödsfara att gå över en gata. Tre- eller fyrfiliga vägar innebär att sju fordon kan köra i bredd. Egypterna själva tar sig lugnt och till synes oberört över från den ena sidan till den andra. Ett trick att snabbt lära sig var att leta reda på en kvinna med ett barn i famnen och sedan försöka hålla jämna steg med henne.

Som förstagångsbesökare i Egypten har jag också slagits över hur städer som Alexandria och Kairo mer känns som delar av Medelhavskulturen än vad åtminstone jag uppfattat som Afrika. Och det mediumsötade kardemummasmakande kaffet är ljuvligt.

En vänlig befolkning har själv chockats av de upplopp som skedde för några dagar sedan. De senaste rapporterna talar om 25 döda och minst 300 skadade. Däremot har ryktena om att militärer omkommit dementerats. Av medieuppgifter, samtal med olika personer samt direkta uppgifter från en av demonstrationens organisatörer verkar det ha samlats cirka 50 000 personer. De flesta kristna kopter men även en del muslimer. På väg in till centrala Kairo utsattes de efter tag för kraftig stenkastning. De attackerades. Och sedan sattes det eld på fordon. Våldet eskalerade och militären försökte skingra demonstrationen. Med tanks krossades människor på ett sätt som för tankarna till andra platser där regimer visat sitt sanna ansikte och sina blodsbesudlade händer som Peking och Prag. Demonstranterna var fredliga. Motkrafterna sökte konfrontation. I ett Egypten som uppges vara alla konspirationsteoriers främsta land har naturligtvis de tragiska händelserna analyserats och kommenterats på alla tänkbara sätt. Mycket tyder dock på att de kristna utsatts för ett svårt övergrepp, att militären visat att den inte har kontroll och att den statliga televisionen använts som ett verktyg i uppviglandet.

Samtidigt har det inträffade haft det goda med sig att alla politiska krafter närmast utan undantag nu kräver att parlamentsvalen hålls som planerat. Inga fler uppskjutanden! Röstandet ska i så fall inledas i slutet av november och pågå till januari. Efter att den ena kammaren utsett ska så den andra kammaren väljas. Valreglerna är komplicerade och fortfarande finns en hel del oklarheter kring vilka som får kandidera, hur valrörelsen ska finansieras och andra större och mindre praktikaliteter. Det styrande militärrådet kommer ständigt med nya besked och beslut. Sedan är det tänkt att en ny konstitution ska skrivas och därefter blir det presidentval. Optimisterna tror att en president kan väljas redan till sommaren 2012 medan pessimisterna tittar mot 2013 eller kanske ännu längre bort. Den nuvarande regeringen är svag och återkommande sönderfallande då ministrar avgår eller sparkas. Det är huvudsakligen teknokrater från gamla Mubarak-tiden.

48 partier lär hittills ha registrerats. Det finns åtminstone 15-20 personer som drömmer om att ställa upp i ett kommande presidentval. Utmaningen för Egypten är att detta inte är grupper som krymper utan växer! Varje skillnad eller olikhet tas som intäkt för en utbrytning och bildandet av en ny politisk grupp. Det leder till förbättrade möjligheter för de krafter som varit organiserade en längre tid som Muslimska brödraskapet och de kvarvarande resterna från Mubaraks gamla maktparti. Väldigt få talar också om vad de önskar göra i framtiden, vilka politiska program de ska gå till val på. Många säger att de önskar demokrati och frihet, men det är mer oklart hur dessa ord sedan definieras. För egen del har jag varit tydlig att själva valen och röstandet är viktigt men inte allt, det behövs också ett fungerande oberoende rättssystem, mediefrihet, förenings- och religionsfrihet samt en genuin känsla av respekt. Jag är rädd för att alla inte håller med även om de nickat bekräftande. En del av det som sker i dagens Egypten påminner om Öst- och Centraleuropa för 20 år sedan. Månaderna och åren efter kommunismens sammanbrott fanns också många partier och samhällena var lätt kaotiska. Men det fanns individer som axlade ansvar, modererade och lärde sig att kompromissa. Det var en mognad alla sedan kunde dra nytta av. Det skulle Egypten också behöva!

Stenarna vid Kairos flygplats fortsätter att sväva i luften och det egyptiska samhället fortsätter att fungera. Trots allt! Eller i vart fall just nu!