Dansk valkamp

Jag som lyssnar på dansk radio har de senaste dagarna hört en hel del reklam som har med det stundande valet att göra. 15 september ska danskarna utse en ny folketingsförsamling. I opinionen har de röda partierna ett klart försprång på runt 52 procent mot regeringssidans 47. Men avståndet tycks hela tiden minska och därmed ökar möjligheten för spännande och intensiva dagar av vad som återstår av den superkorta spurten. I Danmark är det nämligen statsministern som bestämmer när det är dags för val och därefter påbörjas en ny fyraårig mandatperiod. Till skillnad från exempelvis Sverige med bestämda datum är det rullande i vårt södra grannland och Lars Lökke Rasmussen var tvungen att rätt snabbt komma med besked då all tid hade förbrukats i mitten av november. I slutet av augusti kom så tillkännagivandet om tre veckors valrörelse. För egen del är jag litet lockad av detta. Det ger en viss favör till regeringen men innebär också att det politiska samfundet ständigt står på tå och är beredd att möta väljarna. Rätt mycket av foldrar, affischer och slogans var redan färdigfabricerade före regeringschefen kom med sitt inte alldeles oväntade besked.

Trots skillnader och vissa extraordinära frågor (som exempelvis ”efterlön”) är likheterna många. Socialdemokraterna säger sig vilja investera Danmark ur krisen vilket innebär underskott, upplåning och undergrävda finanser. Räkningen sänds på framtiden samtidigt som man har att hantera finansiell oro och ifrågasättande. S lutar sig också mot socialistisk folkeparti som trots reformeringar uppvisar alla vänsterpopulismens tydliga drag med att lova det mesta till det flesta utan att säga vidare mycket om finansieringen. Jag gillar ändå när S-ledaren Helle Thorning-Schmidt i radioreklamen säger att ”Danmark skal vidare” och att vi lyfter i flock.

På den borgerliga sidan brottas konservative folkeparti med problem. Det senaste bytet på partiledarposten resulterade i valet av Lars Barfoed som efter omständigheterna gör gott ifrån sig när han trummar igenom budskapet om starka värderingar och sund ekonomi. Trots allt handlar det om låga nivåer på 6-7 procent för det parti som för 30 år sedan var störst inom borgerligheten. Tydligare än så kan knappast vådan av att regera ihjäl sig illustreras. Konservative har axlat ansvar och uppträtt dugligt under många år men haft allt svårare att sedan mejsla fram den egna profilen. Bristen på långsiktighet har straffat sig under en lång rad av år. Här finns onekligen lärdomar även för svensk borgerlighet att dra.

En annan förklaring kan vara danskarna växande olust över dansk folkepartis inflytande. Borgerligheten har gjort sig beroende av och tvingats luta sig mot detta inskränkthetens parti. Det är något av en tragedi som vulgariserat och förvrängt danskt perspektiv de senaste åren. I övrigt kloka, ansvarstagande och reflekterande politiker har tvingats till anpassningar. En förklaring till det socialliberala partiet radikale venstres framgångar kan sökas i detta. Hittills har partiet låst sig ganska mycket vid S men skulle nog kunna nå en helt annan potential genom att markera ett större oberoende och därmed också möjligheten av att göra upp med venstre och konservative. En sådan regering hade onekligen inneburit fördelar för Danmark. Till det kommer liberal alliance som försöker vara ett mer ideologiskt tydligt parti med skattesänkningar och nedskärningar inom offentlig verksamhet på agendan.

Valet i Danmark är på inget sätt avgjort. Och jag tror att det är fel att räkna ut borgerligheten. Erfarenheterna från Finland visar dessutom att regeringsförhandlingarna kan ta mycket lång tid och leda till oväntade resultat. Så kanske det även kan bli på Christiansborg i Köpenhamn. Vad sägs om en ministär med både konservative och radikale. Frågan är vilka fler?