I Landskrona har rasat stora bullkriget. Under pågående karneval fick Frälsningsarmén påhälsning av kommunens miljöförvaltning. Kaffe med dopp var inte att tänka på då livsmedelsverksamhet sades bedrivas utan registrering eller godkännande. Naturligtvis har folk reagerat både över själva ingreppet som att ingen hört av sig i förväg och berättat om gällande regler samt möjliga kontroller. Enligt uppgift skall man från miljöförvaltningens sida ha försökt ringa någon gång under 2006. Fullmäktiges ordförande Lennart Söderberg (M) tillhörde de irriterade och beslutade sig för att med egna pengar köpa Frälsningsarméns samtliga bakverk. En affär på drygt 8000 kronor. Landskronas miljöchef å sin sida reagerar mot dem som ondgjort sig över inspektörernas insatser.
Bullincidenten är intressant utifrån en mängd olika perspektiv. För det första tolkningsmöjligheterna. Det är lätt att skylla på EU eller lagstiftarna. Samtidigt finns öppningar. Den som bakar och säljer skall ha ett visst mått av organisation och kontinuitet. Hur många gånger måste ett kyrkkaffe ordnas för att det hela skall ses som återkommande? De flesta är överens om värdet och behovet av ideell verksamhet. En del pengar samlas in genom exempelvis kakor eller soppluncher. Då kan man från den kommunala myndighetens sida förebyggande försöka ta kontakt och informera. Rent av kan ansvarig nämnd fatta beslut om att man inte behöver betala någon avgift för registreringen. Det finns fler varianter än att rutinmässigt skylla på rådande bestämmelser.
Samtidigt gäller det att forma en organisation av tillit. Inget är naturligtvis enklare än att som lokalpolitiker, då media speglar något kontroversiellt, säga att man inte informerats och därmed hänga ut den enskilda tjänstemannen. Därför behövs det lyhörda chefer, även för förvaltningar med myndighetsansvar, som har dialog med sina politiker. Ytterst uppfattas ju de senare vara ansvariga. Det utrymme som skapas av att lagar och förordningar skall tillämpas bör fyllas med ett innehåll man är överens om. Är det den hårda och tuffa vägen som skall väljas, som i Landskrona, eller önskas en friare och mer serviceinriktad? Ytterst borde de lokala politikerna få säga sista ordet och hålla i taktpinnen.
Lennart Söderberg har agerat med hela sitt hjärta. Med sin handling ger han uttryck för vad den breda allmänheten tänker och känner. För ansvariga på miljöförvaltningen i Landskrona bör det vara en fingervisning om vad både politiker som medborgare önskar av allmänhetens ödmjuka tjänare.
Att kommunerna tillämpar regler på olika sätt kan naturligtvis av somliga uppfattas som ett problem. Samtidigt finns fördelar med ”institutionell konkurrens”. Kommuner med politiker och tjänstemän som vill markera hårda tag kan gör så och dem som tänker annorlunda kan välja annan väg. Just regeltillämpningar är något kommunerna i större utsträckning borde använda i sin egen marknadsföring. Viktiga ingredienser i det som skapar det lokala näringslivsklimatet är tolkandet av bestämmelser när det gäller byggande samt miljö. Hur viktigt detta är visas väl just av karnevalen. Kommunen har säkert investerat stora summor för att bilden av ett positivt och glatt Landskrona skall skapas. Och det många kommer att minnas är istället bullbråket som kostade Lennart Söderberg 8000 kronor!
Ambitionen i Landskrona, och andra kommuner, efter det inträffade med Frälsningsarmén borde vara: Nu är det dags för andra bullar!
söndag 12 juli 2009
lördag 11 juli 2009
Vidrig verklighet
De senaste dagarna har media rapporterat om oroligheter i både Iran som Fastlandskina. Otäcka bilder och inslag om våld och övergrepp. Det handlar om styrande myndigheter som agerar med maktens arrogans.
I Iran uttrycks besvikelse över misstänkt valfusk i presidentvalet som trötthet över den islamska republikens säkerhetstjänst och förföljelse av oliktänkande. Förekomsten av en medelklass, basarägare och akademiker, gör att det finns medvetna grupper med både språkkunskaper och utlandskontakter som gör att regimens världsbild kan jämföras och värderas. Många i omvärlden har också kommit att reagera mot det som nu sker. EU har agerat diplomatiskt. På Facebook och i andra sammanhang har bildats stödgrupper både för att uttrycka upprördhet över valfusk som sympati med våldets offer. Ny tid och teknik paras med traditionell förföljelse och övergrepp. På moderna motorcyklar kör säkerhetsagenter in i folksamlingar eller för att spöa upp dem som uppträder misstänkt. Via Internet ges desinformationen spridning.
Att verkligheten kan vara vidrig ger också Fastlandskina uttryck för. Vem visste för några dagar sedan var Ürümqi låg någonstans? Eller ens vad det var? Med rapporteringarna från oroligheterna och motsättningarna har åtskilliga fått lära sig både om den här delen av världen som om folkgruppen uigurerna. På TV framträder en funktionär för kommunistpartiet och på fullt allvar hävdar att alla som stör ordningen kommer att avrättas. Rösten i falsett och den vita skjortan oklanderligt fläckfri. Och det finns ingen anledning att betvivla budskapet. Kina är utan konkurrens världsledande ifråga om avrättningar. Enligt besked från kommunistpartiets företrädare accepteras numera giftinjektioner som en lika bra metod som kula i huvudet.
Trots allt finns ändå skillnader i omvärldens förhållande gentemot Iran respektive Kina. Fördömanden mot den islamska republiken duggar tätt som ett svenskt sommarregn medan reaktionerna mot folkrepubliken är mer återhållsamma. Visst finns en skillnad i avstånd. Oberoende informationer sipprar också i större utsträckning ut från Iran. Tyvärr handlar det nog även om rädsla för ett Kina med helt andra ekonomiska och personella resurser. Det antas av andra länder vara förenat med större problem och utmaningar att komma på kant med den ena istället för den andra. Fast det kinesiska folket har ju inte ens blivit lurat på ett bortfuskat presidentval! Där har kommunistpartiet inte försökt organisera något val som ens hjälpligt kan beskrivas som fritt och öppet.
I Iran uttrycks besvikelse över misstänkt valfusk i presidentvalet som trötthet över den islamska republikens säkerhetstjänst och förföljelse av oliktänkande. Förekomsten av en medelklass, basarägare och akademiker, gör att det finns medvetna grupper med både språkkunskaper och utlandskontakter som gör att regimens världsbild kan jämföras och värderas. Många i omvärlden har också kommit att reagera mot det som nu sker. EU har agerat diplomatiskt. På Facebook och i andra sammanhang har bildats stödgrupper både för att uttrycka upprördhet över valfusk som sympati med våldets offer. Ny tid och teknik paras med traditionell förföljelse och övergrepp. På moderna motorcyklar kör säkerhetsagenter in i folksamlingar eller för att spöa upp dem som uppträder misstänkt. Via Internet ges desinformationen spridning.
Att verkligheten kan vara vidrig ger också Fastlandskina uttryck för. Vem visste för några dagar sedan var Ürümqi låg någonstans? Eller ens vad det var? Med rapporteringarna från oroligheterna och motsättningarna har åtskilliga fått lära sig både om den här delen av världen som om folkgruppen uigurerna. På TV framträder en funktionär för kommunistpartiet och på fullt allvar hävdar att alla som stör ordningen kommer att avrättas. Rösten i falsett och den vita skjortan oklanderligt fläckfri. Och det finns ingen anledning att betvivla budskapet. Kina är utan konkurrens världsledande ifråga om avrättningar. Enligt besked från kommunistpartiets företrädare accepteras numera giftinjektioner som en lika bra metod som kula i huvudet.
Trots allt finns ändå skillnader i omvärldens förhållande gentemot Iran respektive Kina. Fördömanden mot den islamska republiken duggar tätt som ett svenskt sommarregn medan reaktionerna mot folkrepubliken är mer återhållsamma. Visst finns en skillnad i avstånd. Oberoende informationer sipprar också i större utsträckning ut från Iran. Tyvärr handlar det nog även om rädsla för ett Kina med helt andra ekonomiska och personella resurser. Det antas av andra länder vara förenat med större problem och utmaningar att komma på kant med den ena istället för den andra. Fast det kinesiska folket har ju inte ens blivit lurat på ett bortfuskat presidentval! Där har kommunistpartiet inte försökt organisera något val som ens hjälpligt kan beskrivas som fritt och öppet.
onsdag 8 juli 2009
Bakom Hägglund finns Haage
Fredrik Haage är en god vän. I likhet med en del andra bekanta har han en tidningskarriär bakom sig. Nu senast som chef för moderaterna närstående Svenska Nyhetsbyrån. Med öga för att även rekrytera nya unga pigga skribenter har ett antal lokaltidningar försetts med ledare och politiska kommentarer. Dessförinnan var han ett antal år aktiv på borgerliga Östgöta Correspondenten i Linköping.
Rätt nyligen bytte han jobb. I likhet med några andra journalister har han valt att arbeta politiskt. Till uppgifterna hör nu att bland annat fungera som KD-ledaren Göran Hägglunds talskrivare. Både vid kristdemokraternas riksting och nu senast i Almedalen har den förnyade retoriken uppmärksammats och fått beröm.
Bland annat har den breda medelklassen visats intresse. Det har talats om ”vanligt folk” och deras värderingar. Kommentatorer har pekat på en orientering i konservativ riktning. Alldeles oavsett vilken etikett som används är kristdemokraterna något väsentligt och viktigt på spåren som kan bli till stor nytta för Alliansen.
Politik handlar om att försöka formulera svar på av medborgarna ställda frågor kring vardagens utmaningar exempelvis i form av sjukvården, äldres villkor och barnens skolgång. Men det handlar också om att ge uttryck för och beskriva önskad samhällsutveckling. Och i berättelserna om var man är och vart man är på väg missas många gånger alla de människor som ägnar sig åt det till synes vardagligt tråkiga som att exempelvis gå till sina jobb, betala sina skatter och avgifter, hämta barn från dagis och skola, delta i föreningslivet samt ge de egna katterna avmaskningsmedel med jämna mellanrum. För egen del har jag talat om ”det andra Sverige” - de ungefär sex miljoner svenskar som inte bor i någon av våra storstäder. Deras värderingar och vardag får inte alltid plats i Stockholmsdominerande media.
Göran Hägglund, med hjälp av sin nya medarbetare Fredrik Haage, kan genom att fortsätta utveckla de nu framförda tankarna och finna fler goda exempel hjälpa Alliansen i rätt riktning.
Fredrik Haage har också i likhet med en del borgerliga skribenter med känsla för konservatism sin bakgrund i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Därifrån medförs både en känsla för borgerligt samarbete långt före Allians för Sverige lanserats och en insikt om att även praktisk, pragmatisk dagspolitik söker sin grund i idéer och grundläggande värderingar. Haage är inte bara duktig med penna utan även med ritstift och tusch. I samband med Heimdals seniorskollegium i maj, då en ny styrelse tar över efter den gamla, brukar det avhållas en liten auktion för att få in pengar till föreningen. Ett år hade han gjort en väldigt bra, rolig stor teckning med en stolt viking bredvid en drake vars huvud huggits av. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den. KD tycks i vart fall ha slagit till och gjort något bra som fått tag i Fredrik Haage. En modern, framtidsinriktad konservatism är nog bra både för kristdemokraterna som resten av borgerligheten. Helst om den formulerats av någon med kulturella intressen.
Rätt nyligen bytte han jobb. I likhet med några andra journalister har han valt att arbeta politiskt. Till uppgifterna hör nu att bland annat fungera som KD-ledaren Göran Hägglunds talskrivare. Både vid kristdemokraternas riksting och nu senast i Almedalen har den förnyade retoriken uppmärksammats och fått beröm.
Bland annat har den breda medelklassen visats intresse. Det har talats om ”vanligt folk” och deras värderingar. Kommentatorer har pekat på en orientering i konservativ riktning. Alldeles oavsett vilken etikett som används är kristdemokraterna något väsentligt och viktigt på spåren som kan bli till stor nytta för Alliansen.
Politik handlar om att försöka formulera svar på av medborgarna ställda frågor kring vardagens utmaningar exempelvis i form av sjukvården, äldres villkor och barnens skolgång. Men det handlar också om att ge uttryck för och beskriva önskad samhällsutveckling. Och i berättelserna om var man är och vart man är på väg missas många gånger alla de människor som ägnar sig åt det till synes vardagligt tråkiga som att exempelvis gå till sina jobb, betala sina skatter och avgifter, hämta barn från dagis och skola, delta i föreningslivet samt ge de egna katterna avmaskningsmedel med jämna mellanrum. För egen del har jag talat om ”det andra Sverige” - de ungefär sex miljoner svenskar som inte bor i någon av våra storstäder. Deras värderingar och vardag får inte alltid plats i Stockholmsdominerande media.
Göran Hägglund, med hjälp av sin nya medarbetare Fredrik Haage, kan genom att fortsätta utveckla de nu framförda tankarna och finna fler goda exempel hjälpa Alliansen i rätt riktning.
Fredrik Haage har också i likhet med en del borgerliga skribenter med känsla för konservatism sin bakgrund i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Därifrån medförs både en känsla för borgerligt samarbete långt före Allians för Sverige lanserats och en insikt om att även praktisk, pragmatisk dagspolitik söker sin grund i idéer och grundläggande värderingar. Haage är inte bara duktig med penna utan även med ritstift och tusch. I samband med Heimdals seniorskollegium i maj, då en ny styrelse tar över efter den gamla, brukar det avhållas en liten auktion för att få in pengar till föreningen. Ett år hade han gjort en väldigt bra, rolig stor teckning med en stolt viking bredvid en drake vars huvud huggits av. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den. KD tycks i vart fall ha slagit till och gjort något bra som fått tag i Fredrik Haage. En modern, framtidsinriktad konservatism är nog bra både för kristdemokraterna som resten av borgerligheten. Helst om den formulerats av någon med kulturella intressen.
måndag 6 juli 2009
Väck med vårdnadsbidraget?
Huvudnyheten på Ängelholmssidorna i lokala NST/HD måndag 6 juli var att vårdnadsbidraget visat sig vara riktigt populärt i kommunen. Kul! Från de handläggande tjänstemännens sida sägs det ha varit dubbelt så många som sökte under första halvåret än vad man från början trott. 107 ansökningar har hittills inkommit. 95 har beviljats.
Ängelholm var en av de borgerliga kommuner som snabbt efter riksdagens beslut meddelade att föräldrar inte skulle nekas möjligheten utan självfallet kunna få vårdnadsbidrag. Kommunerna avgör ju nämligen själva. En del röda har av rent ideologiska skäl sagt nej. Några andra har dragit benen efter sig. I Ängelholm är mammorna och papporna nöjda. Självfallet finns önskemål om ett något högre bidrag. Att barn- och utbildningsnämndens ordförande Sven-Ingvar Borquist (M) är glad är begripligt. Han har själv varit en förespråkare för möjligheten. Och kommentaren till tidningen är logisk: ”Det är ju en valfrihet.”
Att över 100 sökt om vårdnadsbidraget sedan 1 juli förra året i Ängelholms kommun är faktiskt också fler än jag själv trodde. Det visar väl att just familje- och föräldrafrågor inte skall underskattas. Samtidigt tänker jag också på det motstånd som visats från socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis som i riksdagen sade man nej i kommunfullmäktige. Och visst finns en tydlig skillnad mellan Allianskommuner i Sverige och dem med andra styren.
Det finns emellertid anledning att tro att vårdnadsbidraget är en av de reformer socialdemokraterna önskar riva upp ifall det blir maktskifte 2010. Så gjordes ju förra gången då S tog över 1994. Fram till september nästa år finns det skäl att fråga vad mer som skall skrotas och avskaffas. Väck med vårdnadsbidraget! Bort med en lägre kommunal fastighetsavgift och istället chockhöjd villaskatt! Raserat RUT-avdrag som skapat vita jobb när det gäller hushållsnära tjänster!
Det är detta politik handlar om: Att skapa valfrihet som gör att 100 ansökningar om vårdnadsbidrag lämnats in bara i Ängelholm eller om att ta väcka, ta bort och rasera!
Intresserad av själva nyheten i NST/HD: http://www.hd.se/angelholm/2009/07/06/populaere-aen-vaentat-med/
Ängelholm var en av de borgerliga kommuner som snabbt efter riksdagens beslut meddelade att föräldrar inte skulle nekas möjligheten utan självfallet kunna få vårdnadsbidrag. Kommunerna avgör ju nämligen själva. En del röda har av rent ideologiska skäl sagt nej. Några andra har dragit benen efter sig. I Ängelholm är mammorna och papporna nöjda. Självfallet finns önskemål om ett något högre bidrag. Att barn- och utbildningsnämndens ordförande Sven-Ingvar Borquist (M) är glad är begripligt. Han har själv varit en förespråkare för möjligheten. Och kommentaren till tidningen är logisk: ”Det är ju en valfrihet.”
Att över 100 sökt om vårdnadsbidraget sedan 1 juli förra året i Ängelholms kommun är faktiskt också fler än jag själv trodde. Det visar väl att just familje- och föräldrafrågor inte skall underskattas. Samtidigt tänker jag också på det motstånd som visats från socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis som i riksdagen sade man nej i kommunfullmäktige. Och visst finns en tydlig skillnad mellan Allianskommuner i Sverige och dem med andra styren.
Det finns emellertid anledning att tro att vårdnadsbidraget är en av de reformer socialdemokraterna önskar riva upp ifall det blir maktskifte 2010. Så gjordes ju förra gången då S tog över 1994. Fram till september nästa år finns det skäl att fråga vad mer som skall skrotas och avskaffas. Väck med vårdnadsbidraget! Bort med en lägre kommunal fastighetsavgift och istället chockhöjd villaskatt! Raserat RUT-avdrag som skapat vita jobb när det gäller hushållsnära tjänster!
Det är detta politik handlar om: Att skapa valfrihet som gör att 100 ansökningar om vårdnadsbidrag lämnats in bara i Ängelholm eller om att ta väcka, ta bort och rasera!
Intresserad av själva nyheten i NST/HD: http://www.hd.se/angelholm/2009/07/06/populaere-aen-vaentat-med/
lördag 4 juli 2009
Kanske konservatism
KD har ett antal gånger vågat lägga fram vad som kan betraktas som konservativa förslag samtidigt som partiet har beröringsångest inför det ideologiska begreppet. Moderaterna hänvisar ett antal gånger till partiets också konservativa rötter men har ibland beröringsångest inför mer ideologiska förslag.
Det finns många förklaringar till rådande begreppsförvirring. I Sverige finns en bild av konservatism som vanligtvis är allt annat än positiv. Den betraktas som enbart bakåtsträvande och inskränkt. Omvänt är ju det hos oss hyllade begreppet liberalism mer av ett skällsord i anglosaxiska sammanhang där det är närmast liktydigt med slösaktig socialistiskt låtgåanda. Det är också en väsentlig och viktig skillnad mellan idédebatt och det mer praktiska hantverk som dagligt styre av kommun, region eller land handlar om.
Försök har gjorts av en och annan kristdemokrat att lägga beslag på begreppet konservativ. Samtidigt finns en stark tradition ända från partiets bildande under svenskt 1960-tal att värja sig mot etikettering. Göran Hägglund håller sig till den linjen.
Intressant nog kan dock ett växande intresse för denna ideologiska markör nu noteras i Sverige. Förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund (C) har de senaste åren öppet kritiserat det egna partiet. Han har då hävdat sig vara mer ”konservativ” samtidigt som Maud Olofsson anklagats för att svika det ”småfolk” som hävdats vara den traditionella väljarbasen. I hans fall kanske inte en genomtänkt idéanalys som gett högsta betyg vid statsvetenskapliga institutioner men intressant genom att han vågar använda just konservativ som något bra. En mer ideologiskt konservativ hållning intas av Roland Poirier Martinsson som för någon dag sedan på DN-debatt just uppmanade KD att närma sig en konservativ hållning: http://www.dn.se/opinion/debatt/konservativa-valjare-kan-gora-kd-till-ett-stort-parti-1.903103
Båda debattörerna och de ledarkommentarer som följt på Göran Hägglunds mer idébaserade tal i Almedalen visar på möjligheten att kanske föra seriös och djup diskussion om vad konservatism kan vara för vår tid. Roland Poirier Martinsson listar några grundvärden som han tror, baserad på gjord opinionsundersökning, har brett stöd bland svenskarna:
• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.
Här finns goda möjligheter till ett seriöst samtal! Vad borde vara utmärkande för svensk konservatism? För egen del skulle jag vilja peka på följande: 1) Ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Glädjen över att vara förankrad i en kultur och tradition gör att det enkelt går att visa intresse och nyfikenhet för annan kultur och tradition. 2) En stark rättsstat. Oberoende domstolar samt maktdelning mellan parlamentet och regering. 3) Ovilja mot det självklara. När alla uppfyllda av nya idéer eller uttalade så kallade sanningar springer åt samma håll vill den konservativa alltid hålla möjligheten öppen för att söka sig i rakt motsatt riktning. 4) Fördjupat samtal om statens roll. Det gemensamma behövs och skall vara starkt exempelvis ifråga om just rättsutövning men samtidigt måste alltid även väktarna övervakas. Integritet och den personliga sfären skall hållas högt. 5) Realistiskt försvars- och säkerhetspolitik. I Sveriges fall handlar det om insikten att vara ett land i en Östersjöregion präglad av en stor granne i öster med ibland oklara motiv.
Är KD eller M det konservativa partiet? Kanske något annat? I grunden är just denna tävling oviktig. Det väsentliga är att försöka forma innehållet för vad som skulle kunna vara en vettig konservativ politik i Sverige. Roland Poirier Martinsson har förhoppningsvis medverkat till att starta ett seriöst samtal. Ledarskribenter som Andreas Wejderstam, Barometern-OT, har gett bidrag genom de senaste dagarnas reflektioner (Skäms inte för konservatismen, KD): http://www.barometern.se/incoming/skams-inte-for-konservatismen-kd(1407456).gm
Det finns många förklaringar till rådande begreppsförvirring. I Sverige finns en bild av konservatism som vanligtvis är allt annat än positiv. Den betraktas som enbart bakåtsträvande och inskränkt. Omvänt är ju det hos oss hyllade begreppet liberalism mer av ett skällsord i anglosaxiska sammanhang där det är närmast liktydigt med slösaktig socialistiskt låtgåanda. Det är också en väsentlig och viktig skillnad mellan idédebatt och det mer praktiska hantverk som dagligt styre av kommun, region eller land handlar om.
Försök har gjorts av en och annan kristdemokrat att lägga beslag på begreppet konservativ. Samtidigt finns en stark tradition ända från partiets bildande under svenskt 1960-tal att värja sig mot etikettering. Göran Hägglund håller sig till den linjen.
Intressant nog kan dock ett växande intresse för denna ideologiska markör nu noteras i Sverige. Förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund (C) har de senaste åren öppet kritiserat det egna partiet. Han har då hävdat sig vara mer ”konservativ” samtidigt som Maud Olofsson anklagats för att svika det ”småfolk” som hävdats vara den traditionella väljarbasen. I hans fall kanske inte en genomtänkt idéanalys som gett högsta betyg vid statsvetenskapliga institutioner men intressant genom att han vågar använda just konservativ som något bra. En mer ideologiskt konservativ hållning intas av Roland Poirier Martinsson som för någon dag sedan på DN-debatt just uppmanade KD att närma sig en konservativ hållning: http://www.dn.se/opinion/debatt/konservativa-valjare-kan-gora-kd-till-ett-stort-parti-1.903103
Båda debattörerna och de ledarkommentarer som följt på Göran Hägglunds mer idébaserade tal i Almedalen visar på möjligheten att kanske föra seriös och djup diskussion om vad konservatism kan vara för vår tid. Roland Poirier Martinsson listar några grundvärden som han tror, baserad på gjord opinionsundersökning, har brett stöd bland svenskarna:
• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.
Här finns goda möjligheter till ett seriöst samtal! Vad borde vara utmärkande för svensk konservatism? För egen del skulle jag vilja peka på följande: 1) Ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Glädjen över att vara förankrad i en kultur och tradition gör att det enkelt går att visa intresse och nyfikenhet för annan kultur och tradition. 2) En stark rättsstat. Oberoende domstolar samt maktdelning mellan parlamentet och regering. 3) Ovilja mot det självklara. När alla uppfyllda av nya idéer eller uttalade så kallade sanningar springer åt samma håll vill den konservativa alltid hålla möjligheten öppen för att söka sig i rakt motsatt riktning. 4) Fördjupat samtal om statens roll. Det gemensamma behövs och skall vara starkt exempelvis ifråga om just rättsutövning men samtidigt måste alltid även väktarna övervakas. Integritet och den personliga sfären skall hållas högt. 5) Realistiskt försvars- och säkerhetspolitik. I Sveriges fall handlar det om insikten att vara ett land i en Östersjöregion präglad av en stor granne i öster med ibland oklara motiv.
Är KD eller M det konservativa partiet? Kanske något annat? I grunden är just denna tävling oviktig. Det väsentliga är att försöka forma innehållet för vad som skulle kunna vara en vettig konservativ politik i Sverige. Roland Poirier Martinsson har förhoppningsvis medverkat till att starta ett seriöst samtal. Ledarskribenter som Andreas Wejderstam, Barometern-OT, har gett bidrag genom de senaste dagarnas reflektioner (Skäms inte för konservatismen, KD): http://www.barometern.se/incoming/skams-inte-for-konservatismen-kd(1407456).gm
torsdag 2 juli 2009
Och Bo Balderson är...
Sent 1980-tal var det någon tidning som ”avslöjade” att bakom deckarförfattaren Bo Balderson dolde sig i själva verket förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP). Jag arbetade som politisk skribent på Barometern-OT. Jag ringde upp honom. Skrattande och mycket smickrad avvisade han allt samröre. Han gjorde det övertygande!
Tio, bortåt tjugo, år tillbaka i tiden var det inte ovanligt att det spekulerades kring pseudonymen Bo Balderson. Det kunde bli några kvällstidningsartiklar. Att uppgifter i Svenska Dagbladet 1 juli 2009 återges som en sensationell upptäckt och att exempelvis riksradion i nyhetssändningar berör ämnet är faktiskt intressant. För det är ganska länge sedan en nyutgiven Bo Balderson sålts.
Skribenten Magnus Sjöstedt försöker i SvD visa att Bo Balderson och kompositören samt vissångaren Olle Adolphson skulle vara samma personer. Tja, kanske inte helt övertygande med den text som rymdes på en tidningssida även om den lades fram i formen av en miniessay (under strecket). För egen del finner jag teorierna om författaren Sven Delblanc minst lika troliga.
De böcker som bär Bo Baldersons namn är verkligen välskrivna! Politisk satir av hög klass i kombination med många gånger bra pusseldeckargåtor. Den tydliga udden mot socialdemokratin gör att jag tror det är ganska klokt att bortse från namn som förre utrikesministern Sten Andersson (S) eller rent av Olof Palme. Det är faktiskt inte direkt socialdemokratisk tradition att kunna betrakta sig själv eller Rörelsen med självdistans. Tvärtom brukar S-ledare ta sig på mycket stort allvar.
Uppmuntrande är det däremot att de elva romaner som började ges ut 1968 fram till 1990 fortfarande finner nya läsare! Bara i min familj har sjuttonåringen hittat till böckerna. SvD-artikeln har självfallet diskuterats. Och visst har fler än en sommarsemester inneburit återläsning av någon tidigare bok.
Humorn och ett välskrivet språk har sin charm. Notabelt är väl också att mördarna rätt sällan fälls utan istället själva dör eller på annat sätt gruvligt straffas. Det finns en stram, närmast karolinsk, moraluppfattning. Miljöskildringarna, oavsett om det handlar om Stockholms skärgård eller Skåne, präglas av igenkännande. Att man kan bli statsråd genom att fylla sina galoscher med rätt sorts text då statsministern råkar titta på eller dråpliga beskrivningar om hur presstödet fungerar för inte mina tankar i riktning mot huruvida det verkligen var Delblanc eller Adolphson bakom namnet Bo Balderson utan att det faktiskt inte skrivits bra begåvad politisk satir på svenska sedan 1990!
Tio, bortåt tjugo, år tillbaka i tiden var det inte ovanligt att det spekulerades kring pseudonymen Bo Balderson. Det kunde bli några kvällstidningsartiklar. Att uppgifter i Svenska Dagbladet 1 juli 2009 återges som en sensationell upptäckt och att exempelvis riksradion i nyhetssändningar berör ämnet är faktiskt intressant. För det är ganska länge sedan en nyutgiven Bo Balderson sålts.
Skribenten Magnus Sjöstedt försöker i SvD visa att Bo Balderson och kompositören samt vissångaren Olle Adolphson skulle vara samma personer. Tja, kanske inte helt övertygande med den text som rymdes på en tidningssida även om den lades fram i formen av en miniessay (under strecket). För egen del finner jag teorierna om författaren Sven Delblanc minst lika troliga.
De böcker som bär Bo Baldersons namn är verkligen välskrivna! Politisk satir av hög klass i kombination med många gånger bra pusseldeckargåtor. Den tydliga udden mot socialdemokratin gör att jag tror det är ganska klokt att bortse från namn som förre utrikesministern Sten Andersson (S) eller rent av Olof Palme. Det är faktiskt inte direkt socialdemokratisk tradition att kunna betrakta sig själv eller Rörelsen med självdistans. Tvärtom brukar S-ledare ta sig på mycket stort allvar.
Uppmuntrande är det däremot att de elva romaner som började ges ut 1968 fram till 1990 fortfarande finner nya läsare! Bara i min familj har sjuttonåringen hittat till böckerna. SvD-artikeln har självfallet diskuterats. Och visst har fler än en sommarsemester inneburit återläsning av någon tidigare bok.
Humorn och ett välskrivet språk har sin charm. Notabelt är väl också att mördarna rätt sällan fälls utan istället själva dör eller på annat sätt gruvligt straffas. Det finns en stram, närmast karolinsk, moraluppfattning. Miljöskildringarna, oavsett om det handlar om Stockholms skärgård eller Skåne, präglas av igenkännande. Att man kan bli statsråd genom att fylla sina galoscher med rätt sorts text då statsministern råkar titta på eller dråpliga beskrivningar om hur presstödet fungerar för inte mina tankar i riktning mot huruvida det verkligen var Delblanc eller Adolphson bakom namnet Bo Balderson utan att det faktiskt inte skrivits bra begåvad politisk satir på svenska sedan 1990!
onsdag 1 juli 2009
Lugnare vatten, Pirate Bay?
Media har fyllts av spekulationer kring både kreditvärdighet som syfte med planerat köp av den kända sajten Pirate Bay. Ord som ”tveksamheter” och ”frågetecken” används då den tänkte köparen Global Gaming Factory X nämns. Och bland Pirate Bays användare och hängivna supportrar finns ganska ilskna kritiker av säljarna. Stora ord används för att beskriva det som liknas vid svek. Ifall det nu verkligen blir affär och det kommer att arbetas i enlighet med hittills uttalade ambitioner handlar det om att omforma något tämligen spektakulärt och i en del fall direkt utmanande till något som kan skapa intäkter och respektera upphovsrätt. En tråkigare och lagligare - och därmed långt bättre - lösning. Det tänkta köpet och affärsupplägget visar att kritikerna haft rätt: Det går att kombinera ny teknik och laglig fildelning med respekt för upphovsrätten och möjligheten att tjäna pengar. När lagen skärpts har det samtidigt blivit både intressantare som lönsammare att skapa nya lösningar även om intäkterna sker via annonser eller sjunkande priser genom exempelvis musikköp via Internet. Framgångarna för Spotify är ett gott exempel.
Någon dag före beskedet om GGFs intresse trumpetades det ut att ”Pirate Bay kan ge nya etikregler”. Det var dock inte riktigt som jag hade tänkt mig, men intressant ändå. Nu handlade det om den uppmärksammade rättegången där domaren visat sig vara tidigare medlem i en förening som verkat för stärkt upphovsrätt i Sverige. Han ansågs inte jävig. Det är emellertid en fråga om omdöme. I ett demokratiskt land har naturligtvis domare liksom exempelvis journalister både rätt till åsikts- som föreningsfrihet. För egen skull då oväld skall garanteras finns det emellertid anledning till självreflektion. Det är uppenbarligen något nu bland annat Domareförbundet skall fundera kring.
Den fråga som Pirate Bay för egen del kunnat ha egna etikresonemang kring är relationen mellan vad som är lagligt i förhållande till lämpligt. I namn av alltings frihet lades det ju ut foton från obduktionen av de två små barn som mördats i Dalarna. För dem som tog sig en titt uppges det ha handlat om rätt hemska bilder. Då pappan i förtvivlan ringde och ville att någon skulle ta bort detta bemöttes han med iskyla och rent av oförskämda kommentarer. Skulle det inte behövas nya etikregler även här? Inte bara domare har att fundera på följande: Det är lagligt, men är det lämpligt?
Någon dag före beskedet om GGFs intresse trumpetades det ut att ”Pirate Bay kan ge nya etikregler”. Det var dock inte riktigt som jag hade tänkt mig, men intressant ändå. Nu handlade det om den uppmärksammade rättegången där domaren visat sig vara tidigare medlem i en förening som verkat för stärkt upphovsrätt i Sverige. Han ansågs inte jävig. Det är emellertid en fråga om omdöme. I ett demokratiskt land har naturligtvis domare liksom exempelvis journalister både rätt till åsikts- som föreningsfrihet. För egen skull då oväld skall garanteras finns det emellertid anledning till självreflektion. Det är uppenbarligen något nu bland annat Domareförbundet skall fundera kring.
Den fråga som Pirate Bay för egen del kunnat ha egna etikresonemang kring är relationen mellan vad som är lagligt i förhållande till lämpligt. I namn av alltings frihet lades det ju ut foton från obduktionen av de två små barn som mördats i Dalarna. För dem som tog sig en titt uppges det ha handlat om rätt hemska bilder. Då pappan i förtvivlan ringde och ville att någon skulle ta bort detta bemöttes han med iskyla och rent av oförskämda kommentarer. Skulle det inte behövas nya etikregler även här? Inte bara domare har att fundera på följande: Det är lagligt, men är det lämpligt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
