Hans Wallmarks valblogg

Om folkbildning

2012-02-12T13:03:00.000-08:00

Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?

Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:

”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.

Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.

Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!

Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/

Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.

Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”

För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.

Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/

Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!

Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.

I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”

Matthandlaren i Ankara

2012-02-10T09:30:00.000-08:00

Företrädare och riksdagsledamöter för socialdemokraterna närstående Olof Palme center respektive moderaternas Jarl Hjalmarson-stiftelsen deltog torsdag 9 februari i ett heldagsprogram för att belysa konstitutionella frågor i Ankara. Utgångspunkten är den grupp som tillsatts med tre ledamöter vardera från det turkiska parlamentets fyra partier. Uppdraget är att försöka lägga fram ett gemensamt grundlagsförslag under 2012 för behandling under nästa år. Ingen tror på fullt allvar att man ska ro i land med uppgiften utan istället att majoritetspartiet AKP med denna gest visar god vilja och sedan försöker köra över de andra. I förlängningen finns valet av ny president 2014 och till dess finns det krafter som önskar se nya regler på plats. Utöver politikernas behandling inklusive öppna möten finns en webbsida till vilken enskilda och företrädare för det civila samhället kan sända sina förslag. Den stora frågan är om detta är mer än en fasad eller om folket kommer att ha verklig påverkan?

Alldeles förutan intressanta frågor kring grundlagsskrivandet kunde vi svenskar notera att vi hamnade direkt i hetluften. Just denna torsdag var det bokstavligt talat slagsmål i parlamentet då förslag till nya debattregler skulle behandlas som inskränkte oppositionens möjligheter. Fredagens tidningar fylldes av bilder på ledamöter som ryckte varandra i slipsen eller i övrigt slet i varandras kläder. Kommentarerna handlade om de skymford som utslungats. Dessutom hade åklagare visat intresse för landets ”spionchef” och de förhandlingar han på högre makts inrådan fört med kurdiska PKK i Oslo. Politiska markeringar som mer har att göra med olika krafter som slåss inom Turkiet än att någon på fullt allvar menar att han skulle ha varit vek under förhandlingarna eller försökt spela under täcket mot regeringen. Tvärtom är nog pilarna tänkta att träffa premiärminister Erdogan.

AK-partiet har de senaste valen nått ett ständigt ökande röststöd. Senast med 50 procent men betydligt fler parlamentsmandat. Några platser saknas dock för fullständig kontroll. Framgångarna beror till viss del på en svag och splittrad opposition. CHP sägs vara socialdemokratiskt men utmärks istället av sin nationalism och ovilja mot de religiösa inslag som Erdogan representerar. Folket märker också av en snabb och remarkabel förändring i Turkiet. 1980- och tidiga 1990-talet präglades av politiskt kaos, mygel, korruption och militärstyre. Bitvis var inflationen på 150 procent. Det folk tjänade in på förmiddagen försökte man växla in i utländsk valuta eller varor till eftermiddagen för annars var pengarna bara pappersbitar utan värde morgonen därpå. Självfallet föder det politisk frustration. Lägg därtill de styrandes godtycke, politiska mord och omfattande tortyr samt fyra statskupper under 50 år! Under 2001 likviderades under den då pågående krisen 22 banker. Ett stöd på 35 procent för AK-partiet i valet 2002 känns i det sammanhanget inte helt obegripligt.

Dagens politik i Turkiet handlar i rätt stor utsträckning om premiärminister Erdogan. Tio år som något av folkhjälte kan grumla omdömet. En bedömare sa att han hade en ständigt pågående kärleksrelation med stora människomassor. Han vill vara populär. Till det kan adderas ett hetsigt humör vilket gör att regeringschefen kan framstå som lynnig. Opportunismen och viljan att vara populär leder till tvära kast och ett förhållningssätt att sälja sina åsikter och idéer likt en matthandlare (denna rätt giftiga liknelse har jag lånat). Samtidigt gäller det att behålla proportionerna. Människorättsaktivisten Orhan Kemal Cengiz kritiserar gärna och modigt AKP-styret. Samtidigt understryker han vid ett möte på svenska ambassaden i Ankara att CHP har lika fel i att utmåla dagens Turkiet som an auktoritär stat som uttränger alla lika litet som Erdogans anhängares skönmålningar äger giltighet. Sanning finns däremellan, säger han. För en tid sedan väckte han stor uppmärksamhet med ett öppet brev där medias tuffa villkor och självcensur uppmärksammades. Premiärminister Erdogan är inte storsint nog att tåla kritik utan drar gärna journalister till domstol för anklagelser om ärekränkning och med hot om stora skadestånd. Samtidigt konstaterar skribenten att hans inlägg har haft effekt och att för 5-10 år sedan hade något liknande resulterat i en miljon hot och hatbrev. Även om det finns saker som går i fel riktning gäller det att se den långsiktigt någorlunda positiva trenden.

Att skriva grundlag kan vara kolossalt intressant och säger något om de grundläggande spelregler man kan enas om. Problemet i Turkiet är att man nog inte ens når så långt som till de mer idémässiga frågeställningarna. AK-partiet misstänks på goda grunder för att vilja forma en ny konstitution för att stärka presidentämbetet för att sedan låta Erdogan lägga beslag på det. Därmed kan andra principiellt viktiga saker komma i skymundan såsom hur man i ett land med en överväldigande muslimsk befolkning men van vid en civil ordning kan hitta balanspunkten för samexistens mellan starkt troende och starkt sekulariserade. Utmaningen är helt enkelt att med ord och anda säkra att den slöjbeklädda kvinnan kan leva sida vid sida med topless-tjejen på badstranden. Rätt hanterat skulle Turkiet kunna vara ett viktigt och inspirerande föredöme för andra länder i regionen som står inför stora utmaningar att skriva sig samman om hur staten ska styras och relationen gentemot medborgarna regleras. Och även vi från andra länder kan ge vårt bidrag genom att berätta om våra rättstraditioner.

Mer för mer

2012-02-08T22:37:00.000-08:00

Rysslands agerande för att skydda Syrien kastar en stor mörk skugga över landets utrikespolitik. Att gå emot Arabförbundets förslag till resolution i FN lär också leda till misstänksamhet i ett antal länder. I vart fall har Moskvas inblandning resulterat i att fler dödats snarare än färre. Urladdningarna och den syriska regimens övergrepp på den egna befolkningen gör att andra händelser i regionen kommit i skymundan. Men samtidigt fortsätter den politiska processen i Tunisien och Egypten. Det händer mycket och hela tiden i Nordafrika och Arabvärlden – tendenserna är inte entydiga utan det positiva och hoppfulla blandas med det negativa och skrämmande.

I min väska hittar jag anteckningar från ett möte i förra veckan med kommissionären Stefan Füle. I Bryssel hade det politiska utskottet inom PA-UfM (Medelhavsunionen) samlats. Syrien brukar vanligtvis komma med manstarka delegationer – ingen fanns på plats denna gång. Nyligen genomförda val i Tunisien och Egypten gjorde att inga parlamentariker härifrån heller medverkade. Tråkigt, för många hade nog bespetsat sig på att få höra om vad som nu sker. Själv hade jag ett långt och intressant samtal med en person fån Marocko om kungens och landets arbete med att förhoppningsvis forma en konstitutionell monarki.

Füle var i mitt tycke klar och genomtänkt. Han betonade att inte endast länderna i de södra delarna av Medelhavet förändrats utan även de i norr i sin syn på regionen. För oss i Sverige är ju Östersjösamarbete det naturliga. Vi har självfallet att brottas med exempelvis den politiska utvecklingen i Ryssland och förtryckets Vitryssland. Samtidigt hänger allt samman. En bra utveckling i Medelhavsområdet har stor betydelse för oss. Därför är det bra med kontaktytor.

En bärande tanke i EUs nya grannskapspolitik är ”mer för mer” och ”mindre för mindre”. Det kan ju verka närmast banalt men rätt hanterat är det ett mycket bra sätt att förhålla sig till det som sker i närområdet. EU och medlemsländerna själva är stora bidragsgivare. Och viktigast är kanske inte stödet till länder med sönderfallande ekonomier utan att det civila samhället med alla sina grupper känner stöd och uppskattning. Går det att finna positiva tecken på mer demokrati, att arbetet fortsätter med att upprätta rättsstat och säkra mediefriheten samt stärka de mänskliga fri- och rättigheterna ska det märkas. Och omvänt! Füle angav själv två exempel. Tunisien hade tidigare fått löften om stöd på 80 miljoner euro. Det var nu på väg att dubbleras till 160 miljoner för att totalt under 2011-13 landa på 400 miljoner euro. Under samma period var Egypten utlovat 449 miljoner euro. Inget pekar för närvarande på att det blir mer.

För egen del tycker jag att Arabförbundet med sin kritik mot Syrien visat på närvaro och relevans i regionen. Men ser man utifrån på södra Medelhavsområdet och Arabvärlden så är det ju tydligt att det saknas gemensamma organ som kan axla ansvar. Var finns kraften i att i likhet med EU försöka skapa en fri marknad och underlätta människors rörlighet? I dag är det mycket enklare och kräver färre blanketter och tullar att ta en vara från Marocko till Sverige än från Marocko till Jordanien. Och var finns strukturerna att säkra säkerhet? Libyen hanterades ju inte av de arabisktalande grannarna utan av en Nato-ledd insats.

Den arabiska våren ställer krav på förändringar. Mot demokrati och öppenhet. Men också på behovet av fungerande strukturer och arenor att mötas. PA-UfM är kanske inte den mest välfungerande organisationen. Utmaningen är att det i grunden inte finns för många ställen där tankar förtroendefullt kan bytas utan för få. Där behövs det mer – och det kan ge mer!

Tro och politik

2012-02-06T10:59:00.000-08:00

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

Mer om Finland

2012-02-05T05:58:00.000-08:00

Allt talar för att Finland efter den andra och avgörande omgången av presidentvalet kommer att ha samlingspartisten Sauli Niinistö som ny statschef de kommande sex åren. Det är ett gott val. De grönas Pekka Haavisto har gjort en formidabel kampanj. Alla bedömare och kommentatorer är också överens om att det var sakinriktat och värdigt. Politik kan vara både spännande och avgörande samtidigt som argumenten bryts med respekt för varandra.

För egen del har jag genom anföranden och i artiklar försökt väcka intresse för valet i Finland. Rent allmänt är den mediala bevakningen i Sverige av vårt närområde svagt. Vid första omgången i det finska presidentvalet 22 januari fanns få journalister på plats och dagen efter lyckades Stockholmstidningar både publicera fel bild på segraren som galen valstatistik.

För några dagar sedan (31 januari) skrev jag ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det finns tyvärr inte utlagt på webben. Däremot har det glädjande kommit en del synpunkter från läsare i Finland. Fortsatt dialog uppskattas och det är ett sant nöje att som svensk förtroendevald föra samtal med finska medborgare. Hufvudstadsbladet är mycket viktig som kulturbrygga mellan våra länder då vi genom tidningens bevakning har möjlighet att följa centrala händelser och skeenden i vårt östra grannland på vårt eget modersmål.

I Kvällsposten har jag haft en annan artikel om valet. Bland annat skriver jag:

”Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och TV-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!

Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland. De utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna är delade och inom just dessa områden har presidenten inflytande och formellt står som överbefälhavare för försvarsmakten. Och en förhållandevis ren valrörelse i stor utsträckning fri från personliga angrepp är ett föredöme.

Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga och bitvis dåliga svenska mediebevakningen av presidentvalet med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig. Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.”

Hela artikeln i Kvällsposten finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2698135/debatt-finlands-val-borde-vara-vart

Den ensamma ön Utopia

2012-02-02T00:23:00.000-08:00

Anders Bodegård är en briljant översättare och tolkare. Och själv tillhör jag den grupp av bokälskare som inte bara tittar på författarnamnet utan också på vem eller vilka som medverkat att överföra texten till svenska. Första gången jag läste dikter av Wizlawa Szymborska från Polen så var det inte hennes, då okända, namn som lockade utan Bodegårds. Men vilken upptäckt! Därefter har jag alltid burit med mig dikter eller små häften av denna poet. Och när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 var jag en som verkligen gladde mig – både därför att det var en värdig mottagare som att det var en författare jag läst och kände till.

Dikterna är komprimerade och fulla av innehåll. Inte sällan finns en oväntad vändning. Szymborska själv har pekat på ett samband och en likhet med exempelvis Tomas Tranströmer. Det finns också ett tydligt antiauktoritärt drag.

Besked har nu kommit om att hon avlidit 88 år gammal. Och det går att känna på samma sätt som inför en annan mästare, Vaclav Havel. Sorg inför döden men stor tacksamhet för livsgärningen.

God litteratur och poesi formar och förändrar läsaren. Mitt jungfrutal i riksdagen 2006 kom till viss del att präglas av just Szymborska där jag försökte göra hennes livssyn till en del av min samhällssyn. Jag har letat fram mitt anförande. Bland annat sa jag då:

”Ledamöter av Sveriges riksdag – särskilt vi nyvalda – möts gärna av frågan om vilka förväntningar vi har. Vad förväntar vi oss av vår insats under kommande år? Fru talman, den frågan är egentligen inte särskilt intressant. Ett långt viktigare spörsmål är väl vad medborgarna och den breda allmänheten förväntar sig av oss folkvalda.

I samband med statsministerns regeringsförklaring och finansministerns budgetpresentation underströks gång efter annan att en av alliansregeringens viktigaste uppgifter är att göra något åt bristen på jobb och det utanförskap som finns i samhället. Framgången i detta uppdrag blir en av de politiska linjaler regeringens arbete kommer att mätas efter om fyra år. Det var också en av förklaringarna till att så många väljare gav de borgerliga partierna och de borgerliga kandidaterna sitt förtroende i årets val att vi fick till stånd en efterlängtad maktväxling i Sverige.

Men jag tror att det finns fler frågor som också anses viktiga. Det finns en önskan om ett förnyat Sverige med större plats för enskilda initiativ, människor i samarbete och att de ideella krafternas arbete bättre ska ses och lyftas fram. Till min glädje har organisationen Forum för frivilligt socialt arbete i dagarna här i riksdagshuset delat ut en skrift med titeln Samhället är större än staten.

Fru talman! För egen del kan den titeln tjäna som rubrik både för det jag säger i dag och för det jag önskar ska prägla det politiska arbete både jag och mina riksdagskolleger kommer att lägga ned under kommande år. Jag är nämligen rädd för att vi i Sverige har börjat vänja oss vid att socialt arbete och hjälp till svårt sjuka, handikappade och människor med psykiska eller fysiska problem endast kan och bör utföras av företrädare för de offentliga systemen, myndigheterna och organen. Men jag tror inte att brödet till den hungrande är sämre bara för att det delas ut av en kristen hjälporganisation eller att missbrukaren eller den till fängelsestraff dömde fången får en mindre stödjande arm bara för att den räcks fram av en person från en ideell organisation. Tvärtom tror jag att ett gott samhälle skapas av att den gemensamma myllan hålls samman av en mängd olika rottrådar.

Just därför behöver vi se alla landets kyrkor, församlingar och samfund. Just därför behövs allt från Stadsmissionen till Rädda Barnen, Röda Korset och landets tusentals och åter tusentals idrotts- och kulturföreningar.

Vad Sverige behöver är en medveten politik som gör det möjligt för dessa hjälpande och stöttande händer att få ett större ansvar och därmed också ekonomiska förutsättningar för sina insatser. Även om vi via skatten finansierar många av våra välfärdstjänster som erbjuds är det viktigt att andra utförare tillåts. Det kan till exempel vara skolor och fritidshem på entreprenad. Det kan vara sjuk- och hälsovård samt missbrukshem som drivs av exempelvis kyrkliga stiftelser eller föreningar. Det kan vara idrottsplatser som tas om hand av föreningslivet självt.

På så sätt är vi med och skapar ett samhälle som är större än staten. På det sättet är vi med och förverkligar det statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast i alliansens regeringsförklaring: ’Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle, såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.’

Ytterst handlar allt detta om ideologi. Jag ansluter mig till den polska Nobelpristagaren och underbara poeten Wisława Szymborska som i dikten Utopia just avvisar alla förenklade lösningar och självklara svar. Det finns nämligen inte endast en lösning, och således kan det offentliga inte svara för allt. Utopia för henne är följande:

En ö där allting bara klarnar Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig Självklarhetens dal.
Och vidare skriver hon:
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden. Ekot tar till orda utan anrop, förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Men poetens mästerliga förklaring lyder:
Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet. Som om man bara begett sig härifrån och utan återvändo sänkt sig i djupet I ett liv man inte begriper.

Det livet man inte begriper är alltid större än staten!”

Den moraliska handlingens räckvidd

2012-01-25T22:46:00.000-08:00

För några dagar sedan invigde utrikesminister Carl Bildt en vandringsutställning om Raoul Wallenbergs liv och gärning. Den visas just nu i Budapest och fortsätter sedan bland annat till Moskva och Berlin för att sluta i Israel. I något mindre skala men med samma typ av upplägg finns en liknande på Lidingö. Jag träffade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindqvist för en tid sedan som uttryckte stoltheten som finns över denne svensk vars barn- och ungdom tillbringades här. För drygt tio år sedan var jag på en månadslång resa i USA tack vare stipendium från Rotary och just då lanserades ett frimärke för att hedra den svenske diplomatens gärning. Wallenberg är på många sätt mer känd och omtalad utomlands än i Sverige. I riksdagshuset finns dock på väg till kammaren ett minneshörn och här brukar jag ofta stanna till med gäster som guidas runt och peka på den lilla fickalmanackan, stenarna från Budapest och ljusstakarna som finns samlade i en monter för att påminna om hans storartade insatser.

2012 är det 100 år sedan han föddes. Det tas nu som utgångspunkt för en ökad aktivitetsgrad. I riksdagen genomfördes en minnesceremoni 17 januari – just den dagen 1945 tillfångatogs Raoul Wallenberg av Röda armén. Hans öde har varit okänt sedan dess även om makten i Moskva uppgett att han dog 1947 i rysk fångenskap. I Svensk Tidskrift har jag haft en artikel om riksdagens högtidlighållande men också en reflektion kring det personliga hjältemodet och den moraliska handlingens räckvidd. Humaniteten och medmänskligheten är fortfarande med nära på 70 års distans till räddningsinsatserna i Budapest ett glittrande ljus. Mörkret har inte tagit överhanden och bitit sig fast:

”Vad som berör är just att den lilla människans handlingar har betydelse. Det vi gör i dag kan påverka villkoren för andra. Och inte bara för de levande utan också för kommande generationer. Det finns en stor tacksamhet från barn och barnbarn och andra släktingar till dem vars hela familjer inte slutade i en brännugn i Auschwitz eller något annat läger! Det är en påminnelse om den moraliska handlingens räckvidd. Professor Svante Nordin har med en stor bok om 1900-talets filosofer gjort succé på den svenska fackboksmarknaden. Denna tegelsten av kunskap köps, läses och kommenteras. Ett av de viktiga påpekanden som gjorts från Svante Nordins sida är behovet av historien. Den är närvarande. Inte i form av banala kronologier och årtalsexercis utan insikten om civilisationsprocessen. Det välstånd och den trygghet många i dag känner tas för självklar och given. Det är den inte! Hela nationers sammanbrott som vi bevittnat i vårt närområde och i närtid - där bokstavligen broder ställts i kamp mot broder - visar på den bräcklighet som finns. Och då behövs kunskapen och insikten om den enskilda individens förmåga. Det går att göra skillnad! Det gjorde Raoul Wallenberg. Och det är därför det fortfarande gör så ont att det inte fanns någon hjälpande hand att bistå den man som hjälpt så många andra och som fångades in av Röda armén 17 januari 1945.

15-20 minuter går ganska fort. Vi avgöra själva som människor, ansvariga för egna handlingar, vad vi fyller den stunden på jorden med för innehåll.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=41084

Pekka istället för Paavo

2012-01-22T22:39:00.000-08:00

Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.

Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.

Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.

Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.

Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!

Finlands val - Sveriges medier

2012-01-19T21:57:00.000-08:00

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa

De senaste turerna i försvarsdebatten

2012-01-17T22:43:00.000-08:00

Ibland blir något som upprepas tillräckligt många gånger taget för en sanning. Lite slängigt sägs att det är ”något alla känner till”. Så påstås det nu exempelvis om försvaret och personalförsörjningen. Det talas om underfinansiering som om det vore ett faktum. När krav sedan ställs på faktaredovisning blir det tunnare. Någon hänvisar till en nyligen publicerad (i och för sig intressant) rapport från Officersförbundet. Andra till att det kan behövas mer pengar under nästa försvarsperiod från 2015 och framåt. Längst har kanske socialdemokrater gått de senaste dagarna som talat om ”kraschlandning”.

För egen del tycker jag att det är viktigt att landets försvarspolitiker har ett gediget underlag för ställningstaganden och beslut. Just nu finns inget från Försvarsmakten som inger omedelbar oro. Till de cirka 3 200 utbildningsplatserna har funnits ungefär 32 000 sökande. Försvarsmakten uppger att den rekryterar i tänkt takt med sikte på att hela den nya organisationen ska finnas på plats vid utgången av 2014 och vara fullt insatsberedd några år därefter. Till det kommer att Alliansen i budgeten för 2012 anslagit ytterligare 230 miljoner till just förbandsverksamhet och 700 miljoner för 2013.

Ett av de märkliga inslagen i de senaste dagarnas försvarsdebatt är Håkan Juholts kritik mot att statsminister Fredrik Reinfeldt drivit igenom det nya personalförsörjningssystemet med hjälp av SD. Rätt kvickt påmindes S om att sverigdemokraterna inte ens fanns i riksdagen då beslut fattades. Än mer pikant blir det då nu socialdemokraterna meddelar att man accepterar den nya ordningen och inte har för avsikt att ändra. Det är ett bra om än föga oväntat besked. Men då hade det ju varit bättre så tidigt som möjligt med en konstruktiv opposition som verkligen vill vara med och utveckla och säkra personalförsörjningen istället för att bara stå bredvid och klaga och hitta alla fel. För självfallet innebär varje stor reform att det under genomförandetiden kommer att finnas utmaningar och problem att lösa under vägen. Låt oss då göra det tillsammans!

Dessutom finns det anledning att jämföra den svenska debatten med hur det ser ut i andra länder. I Finland talas om stora neddragningar inom försvarsmakten på grund av det ekonomiska läget i landet. Till och med USA talar om besparingar. I Sverige används inte försvaret som något gummiband som kan dras fram och tillbaka av budgetskäl! I dagarna är också nya helikoptrar (Black Hawk) levererade insatsklara med förare, tekniker och utrustning cirka 1,5 år efter riksdagsbeslut. När vår verklighet är att diskutera utveckling är andras vardag avveckling!

På Politikerbloggen tar jag upp socialdemokraternas senaste utspel i försvarsdebatten. Bland annat påminner jag om att Alliansen kommit överens med socialdemokraterna den senaste tiden om flera viktiga saker såsom en nordisk försvarsgrupp, fortsatt närvaro i Afghanistan respektive Kosovo. Själv tycker jag det är bra med breda överenskommelser. Låt oss hedra dessa! På Politikerbloggen drar jag en slutsats: ”Men i så fall är Håkan Juholts förhandlingsinvit särskild bakvänd när han uppenbart helt felaktigt hävdar att en ny försvarspolitik drivs igenom med SD. Det är inte fel att närma sig förhandlingsparter med viss respekt. Det utgår jag ifrån att vi Alliansen gör.

Håkan Juholt är välkommen att berätta vad han är för.”

I Studio Ett, radions P1, tisdag 17 januari deltar jag i en debatt om försvarspolitiken. Det inslaget finns här:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Hela mitt inlägg på Politikerbloggen finns här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/01/17/47514/

Spansk sammanfattning

2012-01-13T01:03:00.000-08:00

Spanien är hårt märkt av hög arbetslöshet. I de flesta bostadsområden finns skyltar om möjlighet att hyra eller köpa lägenheter. En del verkar ha hängt rätt länge utan att förmå locka någon spekulant. På många håll är det brunt papper i skyltfönstren istället för varor. Ekonomin är den stora utmaningen. Därför kastades nästan bokstavligen talat de regerande socialisterna ut ur regeringskvarteren i samband med de tidigarelagda allmänna valen för en tid sedan. Borgerliga PP säkrade egen majoritet.

Den nya ledningen under premiärminister Mariano Rajoy tycker nog själv att den rivstartat då tidigare löfte snabbt brutits om att det inte blir några skattehöjningar. För en dryg vecka sedan lanserades ett paket av skatte- och avgiftshöjningar tillsammans med förslag på nedskärningar. Mer ska komma, meddelas det. Marknaderna och EU har inte reagerat alldeles positivt utan vill se ännu tydligare krafttag. Traditionell socialistisk politik har satt sina djupa spår i Spanien. Det har gjorts av med långt mer pengar än vad som kommit in. Det är den ohållbara situation som nu ska hanteras. Samtidigt som folk blir arga över att skatter och avgifter ökar krymps också konsumtionsutrymmet. Det gör det ännu svårare både för den lokala affärsidkaren som den som säljer sin bostad. Samtidigt är det rätt av Rajoy att utnyttja de möjligheter som det nyligen genomförda maktskiftet medger. Det är den närmaste tiden han kan avslöja de ekonomiska utmaningarna med sina allra dystraste prognoser och sedan peka på den tidigare regeringen. Rätt snart kommer den breda allmänheten att anse att det är premiärministern och PP som är ansvarigt för allt. Vid den omröstning som genomförts i parlamentet om den första omgången åtgärder fick regeringen stöd även av det katalanska partiet CiU. Det är en viktig markering om bredd och djup i ambitionen att skapa ordning och axla ansvar. Rajoy har också lovat att han själv ska vara tydlig gentemot marknadernas aktörer och andra länders regeringar.

Det är inte bara den spanska staten som har problem. Bankväsendet brottas med svårigheter. Regionerna med mycket stor autonomi redovisar underskott. Vissa rent av förfärande höga vilket kommer att tvinga Madrid att genomföra tuffa åtgärder. För PP kan det bli slitningar då partiet styr både nationellt som regionalt. Utöver den rent kamerala sidan borde den spanska regeringen också göra något åt den omfattande byråkratin. Spanien som ett populärt turistland drar stor nytta av alla utlänningar som äger egen bostad. Men köp och försäljning i likhet med ombyggnationer kan vara förenat med mycket pappersarbete och ibland höga kostnader. Att rensa bland paragraferna och förenkla skulle rätt snabbt nog visa sig vara en synnerligen bra affär för Spanien. Frågan är om man vågar utmana alla småpåvar?

Utrikespolitiskt signalerar den nya regeringen fortsatt starka band med Syd- och Latinamerika. Spanien är en viktig bronation mellan Europa och kontinenten på andra sidan Atlanten. Med tanke på att ekonomierna i länder som Chile och Peru utvecklas positivt kan detta också innebära goda möjligheter. Mariano Rajoy har även valt att i likhet med sina företrädare göra det första officiella utlandsbesöket i Marocko. Det är en signal om Spaniens roll i Medelhavsområdet vars betydelse kraftigt ökat i och med den arabiska våren och de politiska förändringar som nu sker i Nordafrika.

Medan PP och de borgerliga politikerna har att hantera det svåra ekonomiska läget är socialisterna fullt upptagna med det egna politiska läget. Vid den kommande partikongressen ska ny ledare väljas efter förre premiärministern Zapatero. Tanken var att det skulle bli den tidigare vice-regeringschefen Rubalcaba. Men efter det mycket dåliga valresultatet utmanas han av Carme Chacón som redan tidigare visat ambitioner att få leda PSOE. Spanska medier rapporterar en hel del kring de tvås kamp men också hur lokala partiavdelningar tar ställning för den ena respektive den andra. På samma gång är det exempel på öppenhet i ett inre partiarbete som det tydliggör splittring. Det är inte alldeles lätt att förstå de politiska skillnaderna de två rivalerna emellan.

För många svenskar är Spanien ett charmigt turistland. Och så är det självfallet. Men än viktigare är att Spanien också är en tung europeisk ekonomi och ett betydande EU-land. Hade spanjorerna talat engelska istället för den vackra spanskan hade nog kontakterna med oss i Nordeuropa varit långt bättre. Det hade vi alla haft nytta och glädje av!

Monarkist javisst!

2012-01-10T00:18:00.000-08:00

Visst är det pikant, för att inte säga cyniskt, att de tidningar som först kommer med stora avslöjanden och sprider påståenden som på goda grunder verkar felaktiga eller starkt överdrivna först bedyrar sanningshalten och sedan levererar så kallade granskande reportage där allt säljs som nyheter då det hela inte varit korrekt! Det finns således anledning att förhålla sig skeptisk och avvaktande till mediedrev. När alla reportrar tycks springa i en riktning borde någon tänka tanken om vad som kan finnas ifall man styr stegen i rakt motsatt håll!

Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.

Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.

Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.

För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!

Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.

Om socialkonservatism

2012-01-03T12:22:00.000-08:00

Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!

Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.

Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.

Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.

I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/

Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.

Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”

En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/

Mats Johansson 60 år

2011-12-28T04:35:00.000-08:00

Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.

I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/

Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.

I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”

Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…

Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:

”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”

Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”

Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se

Tips från kocken

2011-12-23T23:38:00.000-08:00

Rikard Nilsson är en av landets mer kända kockar. Det verkliga genombrottet kom via TV. För många var han intimt förknippad med Torekov och den restaurangverksamhet som drevs där under några år. Det är alltid ett sant nöje att tala om mat och smaker med Rikard Nilsson. Han är kunnig och drivs av passion.

Matkultur uppmärksammas allt oftare som den tillgång det är för en region eller ett land. Sverige avancerar mot en stadig topposition. Och Skåne med sina råvaror är svårt att tänka sig utan mycket mat, god mat och mat i rättan tid!

Samtidigt kläms restaurangbranschen mellan tuffa krav och mångas misstänksamhet om svarta pengar och annat mygel. Marginalerna är många gånger små. Folk blir förbannade då en restaurang en vacker sommarkväll inte kan ta emot fler gäster medan samma lokal gapar tom en kulen höstdag. Restaurangerna är viktiga både för vår matkultur men också som arbetsplatser. Inte minst många unga kan här hitta sin första anställning. Det jobb som gör att man tjänar egna pengar och känner sig nyttig. Nu sänks restaurangmomsen. Det är bra. Mer kan göras! I Kvällsposten slår just kocken Rikard Nilsson och jag ett slag för denna viktiga bransch. Bland annat skriver vi:

”Låt oss ta ett exempel: Ett företag ställer ut på en mässa, besätter sin monter med personal och utrustning. De anställda bor på hotell. Låt oss säga att man lägger en halv miljon kronor i allt som har med mässan att göra. Allt är avdragsgillt Så fort någon i personalen går ut i mässgången och drar in en kund i montern för att visa hur bra produkter de har, händer nått! Wow vilka fina produkter ni har, säger kunden. Och personalen i montern säger, låt oss träffas i kväll över en middag och diskutera upplägget för affären. I samma ögonblick som de kommer in i restaurangen så ändras förutsättningarna och företaget får helt plötsligt bara dra av 90 kronor per person. Är inte det att diskriminera en hel bransch! Och så nu kritiken mot den sänkta momsen!

Det är dags att se att restaurangnäringen är en viktig del i Sveriges utveckling! Olika tävlingar visar att vi är världsmästare på mat, europeiska mästare i matlagning, nordiska mästare i matlagning och svenska mästare i matlagning. Årets Kock i snart 30 år har varit stilbildande världen över när det gäller gastronomi och att ligga i framkant!

Det finns behov av fler reformer.”

Hela vår debattartikel finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2657958/debatt-en-rejal-portion-momssankning

Elområden sliter sönder

2011-12-16T00:23:00.000-08:00

Energi är något som väcker intresse. Den senaste tiden har det varit ett antal telefonsamtal och en hel del e-post med frågor och funderingar. Allt är inte så enkelt att förklara. I södra Sverige börjar kunskapen om att landet nu är indelat i olika elområden att sprida sig. Plötsligt blir det uppenbart att priserna är olika och att den som bor och är verksam i söder betalar mest.

Det har heller inte varit en fråga för riksdagen. Ansvarig myndighet har gjort denna indelning. Delvis efter krav från Danmark och delvis för att undvika vad som kunde ha blivit ett högt och kännbart skadestånd till EU.

Problemen har till stod del sin grund i den snabbavveckling av kärnkraften socialdemokraterna inledde med vänster- och miljöpartiet. De båda reaktorerna i Barsebäck stängdes av utan att det investerades i förbättrade överföringsmöjligheter från andra håll. Dessutom i ett Sydsverige som befolkningsmässigt fortsätter att växa. Svenska Kraftnät försöker nu satsa på nya ledningar, men det tar tid. Det hela kan vara klart till 2014-15, sägs det.

Vi är några stycken moderata riksdagsledamöter i Nordvästskåne som engagerat oss. Jonas Jacobsson Gjörtler, duktig kollega från Helsingborg och ledamot av Näringsutskottet, tog initiativ till en debattartikel i NST/HD. Bland annat skrev vi om indelningen av Sverige i fyra elprisområden:

”De flesta är överens om att vi är på väg mot först en nordisk och därefter en europeisk elmarknad. Med den nya indelningen tas i stället ett stort steg i andra riktningen genom en kvasiregional indelning som saknar all förankring hos medborgarna/…/

Det största problemet är att reformen riskerar att slita sönder Sverige genom att den skapar konstlade motsättningar mellan nord och syd. I Sverige har vi länge ansett att förutsättningarna beträffande viktig infrastruktur bör vara så likvärdiga som möjligt i hela landet. I och med elområdesreformen gäller inte denna princip längre.

Störst är problemet för den elintensiva industrin. Den handlar upp el till fast pris på lång sikt och gynnas således inte av årets varma väder. Nu tvingas den, till följd av reformen, att betala merkostnader på över 20 procent för sin viktigaste basvara. Så stora merkostnader i verksamheter där marginalerna ofta är små gör att företag vi talat med nu överväger nedläggning eller flytt utomlands.

Grundproblemet är nedläggningen av Barsebäck och att inte kraftöverföringen byggdes ut i samband med den. På lång sikt löses detta genom att såväl elproduktion som ledningskapacitet byggs ut, men det tar tyvärr tid.”

Vi ger också förslag på en möjlig lösning i avvaktan på förbättrad kapacitet: ”En sådan indelning – i två områden i stället för fyra – skulle jämna ut prisskillnaderna avsevärt och dämpa problemen i södra Sverige.”

Här finns artikeln i sin helhet: http://hd.se/ledare/2011/12/14/riv-upp-indelning-av-elomraden/

SDs fåfänga försök att fånga en ideologi

2011-12-13T00:19:00.000-08:00

För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.

Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.

I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.

Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.

Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”

Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

2011-12-08T00:40:00.000-08:00

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

Nordiska hinder

2011-12-01T12:57:00.000-08:00

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

Samarbete och ansvar

2011-11-23T05:32:00.000-08:00

För mig är nordiskt samarbete viktigt och jag tycker det är angeläget att ständigt lyfta fram Östersjöaspekten. Det faktum att de fem länderna tillsammans med de tre baltiska republikerna för några månader sedan undertecknat en överenskommelse om samordning på det diplomatiska området är helt klart steg i rätt riktning. På liknande sätt är det med den Nordiska stridsgrupp som satts upp. Tanken är att EU snabbt ska ha ungefär 2000 soldater att använda för en insats i närområdet. Delar av stridsgruppen som Sverige hade ansvaret för under första halvåret 2011 kom också att användas för den svenska flygspaningen över Libyen. För mig skulle en sådan stridsgrupp kunna ges ännu mer ordnade och långsiktiga former, för det innebär gemensam träning och att vi kommer varandra närmare.

Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:

”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”

Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar

Söt valseger med bitter eftersmak

2011-11-21T13:35:00.000-08:00

När Mariano Rajoy med slängkyssar tackade alla anhängare i centrala Madrid bekräftade han sitt partis valseger och sin egen kommande premiärministerpost ungefär åtta år för sent. Tågbombningar och människors död kom då att hittills för första och enda gången allvarligt påverka den politiska utvecklingen i Europa. Men istället för att backa upp den sittande regeringen och i sökandet efter stabilitet och kontinuitet stödja den kom folkets vrede att riktas mot då styrande borgerliga Partido Popular. Med endast några få dagar till valet kom de att peka ut baskiska terrorister som ansvariga för morden istället för som det verkligen var muslimska extremister. Folket reagerade med vrede mot vad som uppfattades som undanflykter och medvetna lögner och Rajoy fick inte bli regeringschef efter sin partikamrat Aznar som tillkännagett han skulle sluta i samband med valet.

Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.

På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.

Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.

Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!

Egypten på väg mot val

2011-11-20T12:56:00.000-08:00

En smula orolig och närmast ödestroende kan man bli när jag vid ett nytt besök i Egypten endast ett par veckor efter det senaste så hemsöks landet åter av upplopp och blodiga demonstrationer. I slutet av oktober kunde jag från andra sidan av Nilen följa de kravaller som kom att kräva runt 30 människors liv och bortåt 300 skadade. Dagarna runt 19 november var det dags för nya sammanstötningar – den här gången inte speciellt många som fått mista livet men åtskilliga som skadats.

För en tid sedan släppte vice premiärministern Ali Al-Selmi sitt förslag till några bärande principer för vad en ny konstitution bör innehålla. Framför allt handlade det om olika garantier för militären att dels behålla privilegier och dels undvika åtal eller andra repressalier för händelser som skett tidigare. Detta var en inblandning i det kommande grundlagsskrivandet som retade centrala grupper. Framför allt muslimerna gick ut på gatorna efter fredagsbönen.

För över ett halvår sedan föstes president Mubarak åt sidan. På ett tidigt stadium lovade militären att både vara en garant för revolutionen som att snabbt se till att makten överfördes till nya demokratiska ledare. Det som sades ta maximalt ett halvår har nu pågått långt längre än tidigare utlovats. 28 november ska den första omgången av val till parlamentet inledas. De ska pågå till januari/februari och därefter blir det ännu en omgång till den rådgivande shura-församlingen. Sedan ska 100 företrädare utses till en grundlagskommitté som har närmare ett år sig på att arbeta. När det finns förslag till ny konstitution ska den diskuteras och därefter är det dags för folkomröstning. Ungefär två år efter Mubarkars fall kan det vara dags för att välja en ny president och statschef. Självfallet finns det grupper som känner sig både frustrerade och irriterade över att det tar sådan tid.

Muslimerna tillsammans med andra religiösa grupper har legat förhållandevis lågt under månaderna av revolutionär yra. Att man nu vaknar till livs kan ses som att garantier ska säkras inför det kommande valet som att dagens styrande militärer varnas för att inte glömma bort vem som får makten i framtiden då just muslimska partier väntas göra bra ifrån sig. Rent allmänt antas det nämligen att ”islamisterna” ska vinna. Vad är då detta för grupp? Den är allt annat än enhetlig. Salafisterna är de som på goda grunder antas stå Saudiarabien nära medan brödraskaptes parti är ett annat. Och de två har svårt att tåla varandra. För några dagar sedan var dessutom runt 50 partier registrerade. Nu är det 60. Samtidigt har tiden gått ut för egypter utomlands att registrera sig som väljare. Av de åtta miljoner som beräknas bo utanför Egypten har endast 319 000 skrivit in sig i röstlängderna. Av dessa är dock drygt 127 000 boende i Saudiarabien och 63 000 i Kuwait.

De religiösa krafterna var inte de bland de mest framträdande grupperna då folk började demonstrera på Tahrirtorget i centrala Kairo i början av året. Det är nu mot slutet då den gamla regimens dagar uppenbarligen är räknade som olika grupper väljer att beskriva sig som revolutionens barn. Militärens försök att säkra sin framtid och motreaktionerna ska ses i ljuset av att olika muslimska grupper räknar med bra valresultat. Varför dela dessa framgångar med någon? Allra helst en militärmakt som vill skriva en ny konstitution?

Samtidigt finns goda tecken. Tunisien är ett sådant. Det muslimska Enahada-partiet gjorde bra ifrån sig med runt 40 procent av väljarna. Samtidigt har samarbete mellan de största grupperingarna tillkännagetts. Enahada får premiärministerposten medan det sekulära Congress for the Republic, människorättsaktvisten och läkaren Moncef Marzouki tilldelas presidentposten och ett vänsterparti lägger beslag på talmanskapet. Tydligt visas ambitionen att forma breda koalitioner och att komma överens. Och även om de muslimska partierna spås en god framtid i Egypten så visar utvecklingen i Tunisien hur viktigt det är att arbeta tillsammans!

Just nu pågår striderna för hur konstitutionen i Egypten ska skrivas och vilka grupper som ska ingå. Det tar sig olika uttryck. Och det är inte alltid lätt att veta vem som är ens egen vän eller politiska motståndare.

Som utländsk besökare kan man ändå slås av människors vänlighet. Eller som en politiskt aktiv uttryckte det: Vi är religiösa men också mycket återhållsamma, här finns inte plats för extremism! Man skulle ju kunna tro att det finns en viss misstänksamhet mot utlänningar. För några veckor sedan såg en trafikpolis hur jag stod invid vägen och inte vågade korsa den på grund av de rent vilda bilförarna. Han sträckte upp handen och stoppade allt. På liknande sätt var det för någon dag sedan. Nej, taxin kunde inte göra en vänstersväng mot trafikströmmen. Jo, det gick bra då det ändå handlade om en utlänning där bak. Inte därför att någon krävde en muta eller dusör utan därför att man önskade visa upp ett fungerande Egypten. De poliserna och den taxikillen medverkade till det! Det är dem som avgör de kommande månadernas val!

Över 300 000 utdelade

2011-11-14T12:49:00.000-08:00

För sjuttonde året i rad har Föreningen Norden i Helsingborg ansvarat för Nordiska Bokens Dag i Öresundsregionen. Det får nog beskrivas som en succé. Dels därför att en stor publik ständigt sluter upp bestående av 450-550 litteraturintresserade och dels därför att namnkunniga författare tillsammans med sina förläggare prioriterar deltagande.

Årets arrangemang som gick av stapeln söndag 13 november var inget undantag. I år var mötesplatsen Kulturvarvet i Helsingör. En speciell, mycket central miljö, som invigdes för ett år sedan (10/10 2010) och som fortfarande är under uppbyggnad. Här finns utställningslokaler, bibliotek och en scen. Allt på behagligt promenadavstånd från färjeläger och centralstation.

En författare från varje land brukar bjudas in. Kulturskribenten Philip Teir från Finland presenterade sin senaste novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Den text han själv läste gav prov på en underfundig prosa. Jag köpte boken och fick med mig en dedikation: ”Till Hans. Endast för personligt bruk! Tack för att du kom.” Jag är övertygad om att den är bra men har också ett visst medlidande med den författare som får signera bredvid Jan Guillou. Kön ringlade omedelbart lång framför hans plats. Dessutom hade han gjort ett starkt och bitskt framträdande en stund dessförinnan hånandes både den alltför litterära litteraturen som mystiken kring att producera film. Hårt arbete och goda förberedelser var hans rekommendationer. När han blev alltför frispråkig skruvade några av de andra medförfattarna på sig.

Christina Hesslholdt från Danmark läste behagligt ur sin senaste bok och visade på textens möjligheter. Satsningen på att vara i Helsingör hade delvis möjliggjorts tack vare stöd från Svensk-Danska Kulturfonden där jag sitter som ordförande. Nordiska Bokens Dag är onekligen ett gott exempel på ett utbyte av hög nivå. Dels därför att det lockar till läsning och dels därför att de nordiska språken används ledigt och avspänt under timmarna av presentation. Det är ett föredöme i hur enkelt kulturutbyte mellan länderna kan vara – och just därför så svårt.

Svensk-Danska Kulturfonden har under året stött ett antal andra projekt. Totalt har 306 000 svenska kronor delats ut vid vårens stora fördelning, vilket är knappt hälften av alla sökta pengar. Såldes god utdelning för alla dem som hört av sig! Totalt 17 enskilda projektbidrag. Utöver Föreningen Norden i Helsingborg som fått pengar till bokdagar kan exempelvis följande noteras:

Forskarnätverket MultiNord, Stockholm, 25 000 för ett seminarium om flerspråkiga ungdomars språkbruk i danska, svenska och norska urbana miljöer och föreställningar om ungas språk samt flerspråkiga ungas känsla av erkännande och uteslutning i en globaliserad tid.

Upplysta spår, 20 000 kronor för musikdramatik. Ett visuellt audiodrama om ljus och mörker, är undertiteln till det en timme långa verket för sångare, musiker och dansare från både Sverige och Danmark.

35 000 kronor för samverkan mellan Københavns Musikteater och Malmö stadsteater för en uppsättning av en musikföreställning baserad på exilförfattaren Atiq Rahimis roman Les mille maisons du reve et de la terreur.

Svenska Stiftelsen Ung Nordisk Musik, 10 000 kronor för ett seminarium i Köpenhamn för att skapa en mötesplats för unga tonsättare från alla fem länder.

Danmarks Ambassad, Stockholm, 25 000 kronor för en bok om danskar som bor i Sverige och deras erfarenheter och upplevelser. Porträtten tecknas av personer som bor i olika delar av landet.

Kammarkören GAIA, Århus, 50 000 kronor. GAIA – en kammarkör med 26 medlemmar har bjudits in till Uppsala Domkyrka och Maria Magdalena Kyrka, Stockholm, for tre konserter. Målet är att skapa ett nätverk mellan svensk och dansk körmiljö.

Jag är glad åt att det blivit litet mer Danmark i Sverige och vet att systerfonden på andra sidan Östersjön arbetar lika träget med att förse Danmark med mer Sverige! Gott utbyte!

Nya bud från S i försvarspolitiken

2011-11-10T06:28:00.000-08:00

Efter en rätt lång tystnad i försvarspolitiska frågor har socialdemokraterna nu åter börjat tala. Med sig efter valet 2010 hade det största oppositionspartiet med sig rätt kraftiga neddragningar inom området som gemensamma förslag tillsammans med V och MP. Att stryka två miljarder kronor var nog rätt hämmande och förklarar en hel del av den då valda återhållsamheten. Nu har S valt att lägga sig på exakt samma nivå i kronor och ören räknat som Alliansregeringen. Verklighetsanpassning!

Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.

Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.

I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:

”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.

I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.

Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.

Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/

Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd

Uppdraget slutfört och väl utfört

2011-10-24T10:40:00.000-07:00

Måndag 24 oktober var sista dag i riksdagens mandat för den så kallade Libyenmissionen. Över parti- och blockgränserna har den svenska insatsen haft ett brett stöd. Det har varit en styrka utåt med stor enighet och något i mitt tycke självklart inåt mot de kvinnor och män som ytterst med sina liv som insatser visat sin vilja att delta. Och det märks att vi har varit på plats. Få länder har fått så mycket beröm.

Sverige har inte bara bidragit med ord och glada tillrop utan högst påtagligt på plats. Därmed har vi varit mer lojala och ansvarstagande än ett antal Nato-länder. Internationella undersökningar visar också att svenska folket backat upp. Sverige har varit med och gjort skillnad. Spaningskapseln och fototolkarna har utfört uppgifterna snabbare och bättre än andra. Därför har svenska Jas Gripen-plan i luften prioriteras. För dem kritiska mot ett svenskt Nato-medlemskap kan det gjorda sägas visa att vi kan bidra, och det bra, även utanför alliansen. Anhängarna kan peka på att Sverige ännu kvickare hade kunnat få ta del av och ge information om landet varit fullvärdig medlem. Dessutom hade vi fått vara med runt de sammanträdesbord där de avgörande besluten fattats.

I Kvällsposten skriver jag om Libyeninsatsen och riktar ett varmt tack till de kvinnor och män som deltagit. Jag ser också en naturlig fortsättning i att Sverige axlar ansvar för den Nordiska stridsgruppen 2014:

”Sverige hörsammade snabbt önskemålen från Libyens plågade folk, landets grannar och ett antal ansvarsaxlande nationer i Medelhavsområdet att militärt göra något för att upprätthålla de beslut FN ställt sig bakom. Vi gjorde det tillsammans med nordiska vänner som Norge och Danmark/…/

Det kan konstateras: Uppdraget väl utfört och nu slutfört!

För en tid sedan hade jag möjligheten att med några andra ledamöter från riksdagens försvarsutskott besöka svenskarna stationerade på Sicilien för Libyeninsatserna. De var stolta över att vara på plats och med insikt om att de medverkade till att göra skillnad! Från en mängd olika håll har Sverige fått mycket beröm. Svenskar har uppträtt föredömligt. Gripenplanen har varit prioriterade i luften med den spaningskapsel som visat att svensk industriteknik är världsledande. Det handlar om cirka 2000 flygtimmar. De svenskar som deltagit i de internationella staberna har också tydligt tillfört kompetens.

Det finns anledning att vara stolt över den svenska Libyeninsatsen och de som varit på plats där nere. Inte minst har F17 i Blekinge bidragit på ett bra sätt. Mindre än ett dygn efter att riksdagen fattat sitt första beslut var planen på väg ned.

Det som använts är också delar av den nordiska stridsgruppen NBG11 som under svensk ledning ställdes i ordning för EU under årets första halvår. Det har rent praktiskt gått att dra nytta av den uppbyggnad som gjorts och kompetens har funnits på plats. Det har säkert medverkat både till snabbheten som en väl fungerande organisation.

Av den anledningen är det beklagligt att socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte vill räkna med en nordisk stridsgrupp att ställas till förfogande 2014. Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat sitt starka önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

För den som är intresserad finns hela artikeln här:

http://kvp.expressen.se/ledare/1.2600938/uppdraget-genomfort

Ålands val på Ålands hav

2011-10-16T03:47:00.000-07:00

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Statistikkort och Stasi

2011-10-14T10:31:00.000-07:00

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

Birgitta Almgren till riksdagen

2011-10-11T22:49:00.000-07:00

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

Om Egypten - från Egypten

2011-10-11T02:13:00.000-07:00

Vid infarten till flygplatsen i Kairo finns ett konstverk bestående av två hängande tunga stenar med ett rep emellan. De tycks ledigt sväva i luften. Det kan också tjäna som en bild över Egypten. Ett land utan egentligt styre och i grunden rätt kaotiskt borde inte fungera. Men det gör det! Det mesta fungerar trotsande tyngdlag och andra naturkrafter.

För en utlänning är det närmast förenat med dödsfara att gå över en gata. Tre- eller fyrfiliga vägar innebär att sju fordon kan köra i bredd. Egypterna själva tar sig lugnt och till synes oberört över från den ena sidan till den andra. Ett trick att snabbt lära sig var att leta reda på en kvinna med ett barn i famnen och sedan försöka hålla jämna steg med henne.

Som förstagångsbesökare i Egypten har jag också slagits över hur städer som Alexandria och Kairo mer känns som delar av Medelhavskulturen än vad åtminstone jag uppfattat som Afrika. Och det mediumsötade kardemummasmakande kaffet är ljuvligt.

En vänlig befolkning har själv chockats av de upplopp som skedde för några dagar sedan. De senaste rapporterna talar om 25 döda och minst 300 skadade. Däremot har ryktena om att militärer omkommit dementerats. Av medieuppgifter, samtal med olika personer samt direkta uppgifter från en av demonstrationens organisatörer verkar det ha samlats cirka 50 000 personer. De flesta kristna kopter men även en del muslimer. På väg in till centrala Kairo utsattes de efter tag för kraftig stenkastning. De attackerades. Och sedan sattes det eld på fordon. Våldet eskalerade och militären försökte skingra demonstrationen. Med tanks krossades människor på ett sätt som för tankarna till andra platser där regimer visat sitt sanna ansikte och sina blodsbesudlade händer som Peking och Prag. Demonstranterna var fredliga. Motkrafterna sökte konfrontation. I ett Egypten som uppges vara alla konspirationsteoriers främsta land har naturligtvis de tragiska händelserna analyserats och kommenterats på alla tänkbara sätt. Mycket tyder dock på att de kristna utsatts för ett svårt övergrepp, att militären visat att den inte har kontroll och att den statliga televisionen använts som ett verktyg i uppviglandet.

Samtidigt har det inträffade haft det goda med sig att alla politiska krafter närmast utan undantag nu kräver att parlamentsvalen hålls som planerat. Inga fler uppskjutanden! Röstandet ska i så fall inledas i slutet av november och pågå till januari. Efter att den ena kammaren utsett ska så den andra kammaren väljas. Valreglerna är komplicerade och fortfarande finns en hel del oklarheter kring vilka som får kandidera, hur valrörelsen ska finansieras och andra större och mindre praktikaliteter. Det styrande militärrådet kommer ständigt med nya besked och beslut. Sedan är det tänkt att en ny konstitution ska skrivas och därefter blir det presidentval. Optimisterna tror att en president kan väljas redan till sommaren 2012 medan pessimisterna tittar mot 2013 eller kanske ännu längre bort. Den nuvarande regeringen är svag och återkommande sönderfallande då ministrar avgår eller sparkas. Det är huvudsakligen teknokrater från gamla Mubarak-tiden.

48 partier lär hittills ha registrerats. Det finns åtminstone 15-20 personer som drömmer om att ställa upp i ett kommande presidentval. Utmaningen för Egypten är att detta inte är grupper som krymper utan växer! Varje skillnad eller olikhet tas som intäkt för en utbrytning och bildandet av en ny politisk grupp. Det leder till förbättrade möjligheter för de krafter som varit organiserade en längre tid som Muslimska brödraskapet och de kvarvarande resterna från Mubaraks gamla maktparti. Väldigt få talar också om vad de önskar göra i framtiden, vilka politiska program de ska gå till val på. Många säger att de önskar demokrati och frihet, men det är mer oklart hur dessa ord sedan definieras. För egen del har jag varit tydlig att själva valen och röstandet är viktigt men inte allt, det behövs också ett fungerande oberoende rättssystem, mediefrihet, förenings- och religionsfrihet samt en genuin känsla av respekt. Jag är rädd för att alla inte håller med även om de nickat bekräftande. En del av det som sker i dagens Egypten påminner om Öst- och Centraleuropa för 20 år sedan. Månaderna och åren efter kommunismens sammanbrott fanns också många partier och samhällena var lätt kaotiska. Men det fanns individer som axlade ansvar, modererade och lärde sig att kompromissa. Det var en mognad alla sedan kunde dra nytta av. Det skulle Egypten också behöva!

Stenarna vid Kairos flygplats fortsätter att sväva i luften och det egyptiska samhället fortsätter att fungera. Trots allt! Eller i vart fall just nu!

McDonaldsbidrag?

2011-10-07T08:06:00.000-07:00

Vi ska inte ha några McDonaldsbidrag, hävdade S-ledaren Håkan Juholt då det största oppositionspartiet i sin skuggbudget tog ställning emot Alliansregeringens förslag om sänkt restaurangmoms. I mina öron lät det nedsättande, rent av föraktande, mot vissa typer av jobb. För mig är det tvärtom: Alla behövs! Det finns inte fina eller fula arbeten! Det är lika ärbart att slita på McDonalds som i riksdagshusets café, att vara på bensinmack, sjukhus eller inom handeln hos Ica och Coop.

Socialdemokraterna är riktigt farligt ute som parti då det tycks gradera olika sorters jobb. Speciellt i de oroliga tider som vi går in i är det viktigt att värna om alla. Inom service- och tjänstesektorn är också för många den första arbetsgivaren verksam. Det är här man som ung får lära sig att ta ansvar men också nöjet att kvittera ut lönen och få beröm för gjord insats. Med det första jobbet som grund går det senare mycket enklare att söka det andra och tredje.

Den sänka restaurangmomsen har goda förutsättningar att underlätta för nya jobb. Och den kommer i vart fall att göra det enklare att behålla befintliga. Tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm, Urban Widmark, besöktes den lokala McDonalds-restaurangen som ligger en bit utanför centrum i stan på vägen mellan Skånes östra och västra delar. Ägaren Yvonne Ollhage, som själv jobbar i köket och i övrigt håller ordning på den firma som startades för elva år sedan, bekräftar att många av dem som jobbar för henne är unga. Och redan nu planeras att nyanställa tio till de 60 som redan jobbar här i dag. Momssänkningen pekas ut som en anledning till att hon nu väljer att söka fler medarbetare. Med sänkt moms kommer priserna att sänkas och det kommer sannolikt att leda till fler kunder och därmed behov av dem som jobbar. Rent av talas om att dagens lokaler kan behöva byggas ut.

Tydligt och klart redogörs för de fördelar sänkt restaurangmoms skapar. Nu stannar det inte endast vid att S säger nej till detta. Dessutom vill partiet att den lägre arbetsgivaravgiften för dem under 26 år skall dubbleras. Ifall det för Sveriges samtliga arbetsgivare blir ungefär 16 miljarder kronor dyrare att ha unga anställda kan vem som helst räkna ut att det slår mot ungas möjligheter att få jobb! Och det dessutom i tider då politiker av alla politiska kulörer borde lägga ned tankekraft på att fundera på hur fler arbetsplatser ska kunna uppstå. De som år efter år fått vänta på sitt inträde på arbetsmarknaden riskerar en dag att aldrig komma in!

På McDonalds strax utanför Hässleholm stod en ung tjej och serverade med ett glatt om än ibland osäkert leende. På en liten plastbricka som hon bar på sin skjorta stod att läsa: Ny i kassan. Hässleholm, Skåne och Sverige behöver fler, inte färre, som hon! Unga som vågar ta steget. Som vill jobba och tjäna sina egna pengar. Det är personer likt hon, och McDonalds lokala ägare Yvonne Ollhage som gör skillnad. Ja, det gör Håkan Juholt också – fast på helt fel sätt!

Om besöket i Norra Skåne:
http://www.nsk.se/article/20111006/HASSLEHOLM/710069788/1163/-/sankt-moms-skapar-nya-mcdonalds-jobb

Om besöket i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1557222/McDonalds-lovar-sankt-pris.html

Om Tranströmer och språket

2011-10-06T08:13:00.001-07:00

Alla verkar jublande glada över att poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur. Självfallet tillhör jag också dem som tycker det är bra. Rent av en smula modigt av Svenska Akademien att våga uppmärksamma en svensk med risk för att bli anklagad för att vara partisk. Å andra sidan är många utländska seriösa bedömare lika uppskattande som blågula mediekommentatorer och alla som delar med sig av favoritdikter på Facebook. Det väsentliga är inte ursprung och nationalitet utan att det är ett stort författarskap i begränsat omfång som nu hedras. I sin sparsmakade stil påminner han om en av mina verkliga favoriter, Wislawa Szymborska, som också återkommande angett den svenska kollegan som ett litterärt riktmärke. Och om henne brukar man säga att hon inte skrivit fler dikter än att de kan rymmas i handväskan.

Åtminstone två tankar slår mig apropå Tomas Tranströmers Nobelpris – utöver då det faktum att han på alla sätt är en värdig mottagare. För det första hur viktigt det är att uppmärksamma språket. Poesi och dikter är just genom sin koncentrerade form så styrda och formade av det språk de är skrivna på. Det kan handla om orden i form av ljud till de fina nyanser som ligger bakom valet av det ena framför något till synes synonymt. Även om känsla och sammanhang av skickliga översättare kan överföras är det ibland svårt. Och de riktigt skickliga säger att det är närmast omöjligt att förhålla sig helt lika till originalet. Det gör för den delen inte översatt poesi sämre. Hävdades det inte att den svenska översättningen av Goethes Faust rent av blev bättre på det sättet!

Men språket är något viktigt. Alla människor borde ha rätt att få drömma, fantisera, formulera och dikta på sitt eget unika språk. Därför är en väsentlig del av en bra kulturpolitik just fokuserad på det som sker, uttrycks och tolkas – det är så vi kan förstå och bejaka stöd till exempelvis teatrar, film och bokutgivning. För ett förhållandevis litet språkområde blir allt detta viktigare.

Det andra som slog mig var tanken på folkpartiets tidigare lockande valslogan om att Sverige inte bara borde vara ett land i vilket Nobelpris delas ut. Kunskapsnationen borde även vara mottagare genom sina forskare och vetenskapsmän. Nu blev det ett pris, om än inte i ett naturvetenskapligt ämne. Jag gillar FP-tanken och hoppas att de senaste årens satsningar på universitet och högskolor kan medverka till förverkligandet av visionen. Samtidigt ger detta relief till sommarens debatt om humaniora som något tärande. Nu visas klart att kultur också har en stor betydelse. Inte bara för vårt gemensamma självmedvetande och att vi kollektivt kan vara stolta utan just alla utländska kommentarer vittnar om att Tomas Tranströmer gjort något betydelsefullt! Helt i Nobels anda. Att vara en kulturnation är inte fy skam för en kunskapsnation. Rent av en förutsättning.

Om Öresundsintegration

2011-10-04T00:08:00.000-07:00

Scandlines stod måndag 3 oktober värd för ett möte om Öresund på nyrenoverad färjan Hamlet. Ett bra initiativ där svenska och danska företrädare samlades på det som av VD Henrik Rörbaek betecknas som en flytande bro mellan Skåne och Själland. I färjans fräscha lokaler finns numera exempelvis en särskild avdelning för de många pendlare som dagligen tar sig mellan Helsingborg och Helsingör. Ett konkret exempel på hur både sidor av vattnet alltmer knyts närmare varandra.

För egen del talade jag under rubriken: Är integrationen mellan Danmark och Sverige förlorad? Och på det kan avges ett entydigt Ja – och ett entydigt Nej! Det finns nämligen både saker som går i rätt riktning som i fel.

Efter att ha bott i Öresundsområdet i över tjugo år tycker jag att man kan säga att Danmark på ett sätt blivit mer inåtvänt. Det talas mer om vad ”danskhet” innebär. En effekt av det förändrade klimatet var också de nya regler om tull- och gränskontroller som blev resultatet av tidigare budgetförhandlingar. Både Tyskland som EU-kommissionen har starkt reagerat mot talet om permanenta kontroller.

Diskussionen om förändrade passrutiner fortsätter också. Redan i våras kom uppgifter om skärpta kontroller. Själv ställde jag en skriftlig fråga till den danska regeringen och väntar fortfarande på svar. Verkar underligt! Det är lika konstigt att behöva visa pass på resan mellan Ängelholm, Helsingborg och Malmö till Köpenhamn eller Helsingör som att visa pass på tåg mellan Stockholm och Uppsala. Visionen måste vara fri rörlighet. Det ska vara enkelt att bo på ena sidan och arbeta, handla eller njuta av kultur på den andra. En Scandlines-färja som stadigt åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör är väl också något av själva sinnebilden för en sådan rörlighet!

En växande barriär i Öresund tror jag språket är på väg att bli. Det är därför viktigt att vi på alla sätt personligen gör vad vi kan för att öka förståelsen. Hemma i Skåne brukar jag lyssna en hel del på dansk radio, musiken är densamma men det är gott att få mellansnacket på danska! De skandinaviska språken är en nordisk tillgång och inte ett problem!

Ibland tar vi också våra länder för självklara. Danmark är en av Sveriges viktigaste exportmarknader. Det säljs för runt 30 miljarder om året. Det gör Danmark till femte land. Kina som alla talar om som en viktig marknad är ungefär hälften på 16 miljarder. Vi har också mer att göra med varandra än någonsin. Företagen har här på många sätt gått före och det har bildats gemensamma nordiska koncerner.

Till det kommer så också det Gränshinderforum som arbetar sedan några år tillbaka. Olika barriärer försöker identifieras och lösningar tas fram. Ett av de problem Scandlines VD lade fram var det så kallade ”extraknäcksförbudet” som innebär att en svensk som arbetar i Danmark inte kan ta något jobb i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala arbetsgivaravgift för hela den svenska lönen. Verkligen stötande! Samtidigt så har förhandlingar pågått mellan de båda länderna i åratal för att finna en fungerande lösning. När det handlar om juridik och omfattande välfärdssamhällen är det ibland mycket enklare att se svårigheterna än finna fungerande lösningar som håller på båda sidor.

Samarbetet de senaste åren har också varit mycket nära regeringarna emellan. Det ska bli intressant att se om det fortsätter med Helle Thorning-Schmidt som ny statsminister i Köpenhamn. Hon har i vart fall haft goda kontakter med svenska S, särskilt då förra partiledaren Mona Sahlin.

För egen del är jag glad över att se Henrik Dam Kristensen som ny transportminister (S). Det är en god nordisk vän som förstår integrationens betydelse. Jag känner Henrik Dam Kristensen väl sedan många år i Nordiska rådet. Vi har tidigare suttit i samma utskott och han har det senaste året varit president i Nordiska rådet. Bakom sig har han en lång karriär som partisekreterare, europaparlamentariker och minister i tidigare regeringar. Tidigare har vi tillsammans arbetat för ökad öppenhet och rörlighet bland annat i Öresundsregionen. Det ska bli ett sant nöje att följa upp tidigare gemensamma förslag med frågor till Henrik Dam Kristensen som transportminister och företrädare för den danska regeringen.

Är integrationen förlorad. Alls icke! Men den behöver sina bärare! Några av dem fanns på plats på färjan Hamlet mellan Helsingborg och Helsingör.

Danskar och norrmän röstar fel!

2011-09-25T13:46:00.000-07:00

Var för två veckor sedan på Höyres valvaka i Oslo. Det jublades stort när det stod klart att moderaternas systerparti i Norge var nattens stora segrare. För den som tolkat alla tecken i skyn var det kanske inte fullt lika konstigt även om styrkan i framgången imponerade! Några dagar före den avgörande måndagen hade skolvalet räknat och där nådde Höyre historiskt höga nivåer. Även Arbeiderpartiet gick framåt. Få förvånas dock över att statsminister Jens Stoltenberg samlat ett starkt stöd bakom sig efter sitt berömvärda sätt att leda sin nation efter dödsskjutningarna 22 juli.

Dessvärre är ju inte Norge något undantag. Återkommande beskrivs det som händer i utlandet utifrån ett vänsterperspektiv. Så många gånger har tyskar, britter, fransmän, spanjorer och amerikaner röstat fel! I själva verket handlar det om en strukturell obalans. Av mina Facebook-vänner att döma är detta en fråga som berör vilket märktes då jag lagt ut en länk till en artikel som jag skrivit.

Om detta har jag nämligen haft en debattartikel i Kvällsposten. Bland annat skriver jag: ”Ifall det finns möjliga invändningar mot hur det danska valet beskrivits i Sverige är det inget emot de norska lokalvalen måndag 12 september! Moderaternas systerparti Höyre ökade nästan nio procentenheter. Partiledaren Erna Solberg utsågs till valets drottning och ses nu som den självklara utmanaren som statsministerkandidat inför stortingsvalet 2013.

För Fremskrittspartiet halverades nära på resultatet jämfört med för fyra år sedan. De senaste åren har en nordisk trend varit att populistiska och invandrarkritiska partier gått fram. Att Dansk folkeparti också förlorar mark kan visa att toppen nu passerats.

Liberala Venstre i Norge gjorde sitt bästa val på 40 år. För det norska vänsterpartiet blev det närmast ett sammanbrott då en tredjedel av röststödet förlorades. Redan på valnatten meddelade Kristin Halvorsen sin avgång som partiledare.

För dem som huvudsakligen följt den norska valrörelsen speglad av svenska media måste allt detta vara lika oväntat som osannolikt. Merparten av rapporteringen har ju handlat om Arbeiderpartiet. Förvisso nåddes framgångar och det är en styrkeuppvisning för ett ledande regeringsparti att öka under ett mellanval. Journalistiskt torde det dock inte vara en större bragd att inse att regeringschefen Jens Stoltenberg efter sitt tydliga och ansvarsaxlande uppträdande efter det fruktansvärda som hände den 22 juli stärkt sin ställning bland norrmännen.

För den som har velat se har det onekligen funnits tydliga tecken att tyda. Opinionsmätningar har visat på problem för populisterna och möjligheter för mer seriösa borgerliga partier att gå framåt. De norska skolvalen blev en formidabel succé för Höyre med bästa resultatet någonsin även om svenska media valde att lyfta fram Arbeiderpartiets framgångar.

Rimligtvis borde det norska valet och hur det beskrivits i grannlandet Sverige leda till självkritik inom media. ”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2569225/debatt-skev-utrikesbevakning

22 X Ansvar

2011-09-17T07:57:00.000-07:00

I riksdagen har jag plats nummer 65. Det är ganska precis mitt i kammaren. Därifrån går det väldigt bra att följa det som sker. Som nu senast i samband med det högtidliga öppnandet av Riksmötet 2011/12. Hela den kungliga familjen deltog och alla 349 ledamöter var på plats.

Jag tillhör dem som gillar att landets statschef av riksdagens talman hemställs om att öppna årets möte. Kungen är vår gemensamma symbol. Årets tal var tydligt där han underströk viktiga saker som familj och kampen mot våldet. Inte minst i orostider märks hur betydelsefullt det är att ha offentliga funktioner som står ovanför och bredvid den dagliga och mer snäva partipolitiken. En avdankad politiker som president kanske kan läsa bättre innantill men aldrig fungera lika samlande.

I efterhand har ett antal kommentatorer gjort sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen använde sig av ordet ”ansvar” 19, 22 eller 26 gånger (varierar beroende på vem som räknat). För en politiker är det faktiskt ett riktigt bra värdeord. Ibland efterfrågas mindre partidisciplin och mer oförutsägbarhet. Sverige ska i det rådande läget vara glad över ett parlament som inte innehåller allt för många äventyrligheter och oklarheter. Tydliga och stabila beslut är vad som nu behövs. Det är att axla ansvar!

Som tidningsman inser jag också vikten av upprepning. Dels därför att TV visar 20-30 sekunder och dels därför att tidningarna citerar i bästa fall ett par meningar. Då gäller det att trumma in budskapet. Det gjorde Fredrik Reinfeldt. Jag kommer ihåg från min tid på Barometern-OT hur vi i veckor på ledarsidan bedrivit kampanj mot det dåvarande påfundet från S-C-håll om så kallat tvångssparande. I alla varianter och former hade vi framfört kritik och invändningar. Samma dag som alla landets inkomsttagare fick se hur pengar drogs från lönen för detta tvångssparande ringde en läsare till redaktionen i Kalmar. Han undrade varför vi aldrig varnat för denna regeringens senaste påfund. Ansvar 22 gånger är i det sammanhanget inte så dumt!

Jag tycker också att det var ett ideologiskt tal av statsministern där han försökte sätta alla de olika förslagen och reformerna i ett mer idébaserat sammanhang. Samhället är alltid större än staten, konstaterades det. Och sådan är ju Alliansens politik att inte endast jobben och arbetslinjen prioriteras utan också att mer pengar i plånboken, ökad valfrihet och fler aktörer inom välfärden just stärker det civila samhället. Det finns plats för fler.

Regeringsförklaringar kan ibland bli en lättare version av den kommande budgeten. Det blir siffror och kommatecken. Nu var det hela meningar och viktiga nyckelord. Friheten är ett sådant. Ansvar ett annat. Det handlar om idépolitisk förankring, i vart fall som jag ser det från bänkplats nummer 65!

Ingen rösträtt är ett gränshinder

2011-09-15T08:08:00.000-07:00

Torsdag 15 september. Val till folketinget. I det längsta har Danmarks statsminister väntat med att skriva ut valet och därmed starten för en ny fyra år lång mandatperiod. Nu är det så dags!

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Sydsvenskan som väckt viss uppmärksamhet. Många säger sig inte vara medvetna om den problematik jag lyfter fram nämligen att danska medborgare bosatta utomlands inte får rösta i folketingsvalet. Fler och fler danskar har ju valt att bosätta sig på den svenska sidan. Nu upptäcker de att en dansk 60 kilometer öster om Köpenhamn inte är lika mycket värd som en dansk 60 kilometer väster om Köpenhamn. Den som bor i Sverige och Skåne får inte rösta. I sin förlängning kan detta ses som ett gränshinder då det naturligtvis kan leda till att somliga funderar på var de egentligen ska bo. Jag menar att detta strider mot tanken på den fria rörlighetens Norden!

Pikant i sammanhanget är det ju att danska politiker genom ett förmånligt skatteavtal försäkrat sig om att danska medborgare som bor i Sverige men arbetar i Danmark betalar skatt på den danska sidan. Någon möjlighet att vara med och förvalta pengarna genom att utse folketingsföreträdare finns dock inte! Pengarna vill man ha men inte rösterna!

I samband med min artikel har några dessutom påmint om det faktum att Danmark inte tillåter dubbelt medborgarskap. Det gör att den som valt att bosätta sig utomland inte får rösträtt i folketingsvalet men om den bor på svensk sida får den heller inte rösta i riksdagsvalet. Och det gäller även dem som mycket unga kom till Sverige.

Jag skriver bland annat: ”Den danska grundlagen förhindrar dem som bor utanför landets gränser att delta i folketingsvalet. Det skiljer sig helt från exempelvis Sverige och Finland där utlandsrösterna ses som viktiga. I dag beräknas cirka 150 000 danskar bo utomlands, inte så få på den svenska sidan. Och därmed fungerar det som ett slags gränshinder som strider mot tanken på att man ska kunna bo, arbeta, studera och verka var som helst i Norden oberoende av medborgarskap.

Två problemområden som ofta framkommer i samtal med utlandsdanskar bosatta i Skåne är dels det nuvarande skatteavtalet mellan länderna som gör det omöjligt att betala kommun- och landstingsskatt i Sverige trots att det är här servicen nyttjas och dels att man som dansk inte får rösta i folketingsvalet. Möjligheten att som medborgare påverka det egna landets politiska utveckling är viktig.

I ett integrerat Skåne och Själland, i en gränsbygd värd namnet, skall den enskilde i så liten utsträckning som möjligt känna av problem eller hinder beroende på att man är medborgare i ett land men bosatt i ett annat. Visionen måste vara att det som svensk skall gå att bo och verka på samma grund i Danmark som i Sverige, och omvänt att man som dansk skall kunna bo och verka på samma grund i Sverige som i Danmark.”

Här finns hela min artikel i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1543755/Brist-pa-rostratt-ett-granshinder.html

Vilken valvaka!

2011-09-14T07:59:00.000-07:00

Måndag 12 september klockan 21.00 stängde vallokalerna i Norge. En kort stund senare levererades de första prognoserna från lokalvalen. Framgångar för Höyre och tillbakagångar för Fremskrittspartiet. Vid midnatt då det mesta var färdigräknat visade det sig att trenderna förstärkts. För Höyre innebar det plus 8,8 procentenheter! Fremskrittspartiet tappade mycket och med drygt 11 procent handlar det om ett halverat stöd jämfört med opinionsmätningar för ett år sedan. Och vänsterpartiets norska motsvarighet förlorade drygt en tredjedel av sina väljare sedan 2007. Kristin Halvorsen meddelade sin avgång som partiledare redan på valnatten.

De stora städerna fortsätter i allt väsentligt att vara borgerligt styrda. I nordliga Tromsö tredubblade Höyre stödet och en traditionell röd kommun målades plötsligt blå! Huvudstaden Oslo har i praktiken haft icke-socialistisk majoritet sedan mitten av 1970-talet. Höyre blev största parti i Oslo med drygt tio procentenheter ökat röststöd. Särskilt roligt är att tidigare M-medarbetaren Maria Angell-Dupont med sina skånska rötter valts in som en av 22 byrådsledamöter för Höyre. Runt 900 personkryss blev det och en hel del uppmärksamhet då hon som svensk uppmanat just svenskar med rätt att delta i de lokala valen att använda sin rösträtt.

Jag befann mig på plats i Oslo på Höyres valvaka. Det var en fantastisk stämning. De senaste valen har resultaten varit tämligen mediokra. Plus 8,8 procentenheter var en kännbar revansch. För partiledaren Erna Solberg var det något av en personlig triumf då hon tidigare utsatts för visst internt ifrågasättande. Tvärtom har hon visat sig vara en slitvarg värd stor respekt. Hon har orkat även de dagar då det inte har varit så lätt. Erna Solberg är nu den självklara utmanaren till socialdemokraten Jens Stoltenberg som statsminister.

Höyre har nått stora framgångar i hela landet. Speciellt märkbar har det växande stödet i Nordnorge varit. Det visar att man är ett parti för alla! Intressant är att man prövat kampanjmetoder som moderaterna även använde i valet 2010. Det har knackats mängder med dörrar och med busskampanjer har snabba nedslag gjorts runt om i Norge. Tydlig skillnad märks också där man haft starka lokala kandidater som är kända och närvarande. Dessa personer har bidragit med ett mervärde till det egna partiet. Tack vare de många som varit ute och talat politik har nya grupper fått träffa Höyrefolk. Den personliga kontakten blir allt viktigare inom politiken. Medborgare vill inte endast veta vad partierna står för utan vilka personer som är dess bärare. Här finns nog en stor förklaring till ökat stöd i områden även med traditionellt svagt ställning där man ökat från 8-10 procent till 18-25 utöver att redan sedan tidigare starka valdistrikt hållits!

Fremskrittspartiet är en av många nordiska rörelser som politiskt samlar grupper kritiska mot invandring och i övrigt ger uttryck för inskränkthet. Det stora raset kan indikera att högplatån nu kan ha passerats. I tider av ekonomisk oro värdesätts ansvarstagande och tydlighet, då är det inte populisterna som väljarna vill hålla i handen.

Valvakans jubel ljuder fortsatt i öronen. Det får gärna ha sin fortsättning 2013 då det på nytt är dags att följa ett val i Oslo!

Vänsterns val av hjältar

2011-09-12T10:11:00.000-07:00

11 september är ett datum förknippat med många tragiska händelser. Det handlar bland annat om att det är tio år sedan de fruktansvärda attackerna i USA och något år därefter mördades Sveriges utrikesminister Anna Lindh. 1973 skedde kuppen i Chile och presidentpalatset i Santiago angreps. Salvador Allende beslöt att begå självmord framför att tillfångatas för att sedan spärras in eller landsförvisas. Han följde därmed en tradition efter en annan president i Chile som 1891 också tog sitt liv som en sista moralisk handling.

På Newsmill har jag skrivit om vänsterns val av hjältar. Jag har länge förundrats över att unga marxister klär sig i fula tröjor med bild av gerillaledaren Che Guevara. Nog borde det finnas mer passande symboler? Personer som valt den demokratiska vägen istället för vapenmakt och terror?

En del undrar varför en borgerlig person ger rekommendationer till vänsterns anhängare. En förklaring är just att peka på den revolutionsromantik som hela tiden ligger där latent. Det är faktiskt talande att Che Guevara föredras framför exempelvis president Salvador Allende! Ifall jag nu själv skulle ha en tröja med motiv av någon politisk förebild blev det ju ingen av de två. Jag skulle nog föredra Tjeckiens förre president Vaclav Havel eller Winston Churchill. En tröja med den senare har dessutom fördelen av att jag har en kropp som kan göra bilden rättvisa!

På Newsmill skrev jag bland annat:

”Även om försök görs att gå vidare är kuppen och åren före 1973 fortfarande politiskt inflammerat. Att högerpartiernas kandidat Sebastian Piñera vann förra årets presidentval är ett tecken på att tidigare polariseringar kan vara på väg att släppa sitt grepp i Chile. Fortfarande återstår mycket för historiker att göra både när det gäller att beskriva de motsättningar som fanns i samhället före 1973 som att berätta de fruktansvärda öden som väntade människor i tortyrläger och de många tusen personer som kom att försvinna, mördade och där kropparna om natten flögs ut över havet för att sedan dumpas i vattnets namnlösa grav.

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen. Och självmordet blev en sista moralisk handling där han hellre offrade sig själv än inledde något slags förhandlande eller diskuterande med kuppmakarna. Han följde dessutom en annan liberal chilensk president i spåren. José Manuel Balmaceda hamnade i konflikt med parlamentet och på randen till inbördeskrig 1891 begick han självmord just som ett sista politiskt ställningstagande.

Dagens vänster borde byta ut gerillakämpen Che Guevara mot Allende! Kommunisten som stred med vapen i hand och bedrev terror kan allt som oftast dyka upp på tröjor och affischer. I och för sig ett ödets ironi att ett antal företag säkert gör sig en ordentlig slant på hans namn och myten kring honom. Men i likhet med bröderna Castro på Kuba företräder de alla en socialism som genom sin terror och sina övergrepp med tiden kommer att förmultna på historiens skräphög. Våldets väg visade sig just leda till diktatur. Allende utgör en kontrast. Och nog är det talande att så många inom vänstern hellre tycks föredra bilden av den ena framför den andra. Tydligare kan det inte avslöjas att revolutionsromantiken lever.”

Hela artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/08/11-september-skrota-che-guevara-anv-nd-allende#millings

M om Mp själv får välja...

2011-09-08T09:41:00.000-07:00

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

Dansk valkamp

2011-09-06T09:18:00.000-07:00

Jag som lyssnar på dansk radio har de senaste dagarna hört en hel del reklam som har med det stundande valet att göra. 15 september ska danskarna utse en ny folketingsförsamling. I opinionen har de röda partierna ett klart försprång på runt 52 procent mot regeringssidans 47. Men avståndet tycks hela tiden minska och därmed ökar möjligheten för spännande och intensiva dagar av vad som återstår av den superkorta spurten. I Danmark är det nämligen statsministern som bestämmer när det är dags för val och därefter påbörjas en ny fyraårig mandatperiod. Till skillnad från exempelvis Sverige med bestämda datum är det rullande i vårt södra grannland och Lars Lökke Rasmussen var tvungen att rätt snabbt komma med besked då all tid hade förbrukats i mitten av november. I slutet av augusti kom så tillkännagivandet om tre veckors valrörelse. För egen del är jag litet lockad av detta. Det ger en viss favör till regeringen men innebär också att det politiska samfundet ständigt står på tå och är beredd att möta väljarna. Rätt mycket av foldrar, affischer och slogans var redan färdigfabricerade före regeringschefen kom med sitt inte alldeles oväntade besked.

Trots skillnader och vissa extraordinära frågor (som exempelvis ”efterlön”) är likheterna många. Socialdemokraterna säger sig vilja investera Danmark ur krisen vilket innebär underskott, upplåning och undergrävda finanser. Räkningen sänds på framtiden samtidigt som man har att hantera finansiell oro och ifrågasättande. S lutar sig också mot socialistisk folkeparti som trots reformeringar uppvisar alla vänsterpopulismens tydliga drag med att lova det mesta till det flesta utan att säga vidare mycket om finansieringen. Jag gillar ändå när S-ledaren Helle Thorning-Schmidt i radioreklamen säger att ”Danmark skal vidare” och att vi lyfter i flock.

På den borgerliga sidan brottas konservative folkeparti med problem. Det senaste bytet på partiledarposten resulterade i valet av Lars Barfoed som efter omständigheterna gör gott ifrån sig när han trummar igenom budskapet om starka värderingar och sund ekonomi. Trots allt handlar det om låga nivåer på 6-7 procent för det parti som för 30 år sedan var störst inom borgerligheten. Tydligare än så kan knappast vådan av att regera ihjäl sig illustreras. Konservative har axlat ansvar och uppträtt dugligt under många år men haft allt svårare att sedan mejsla fram den egna profilen. Bristen på långsiktighet har straffat sig under en lång rad av år. Här finns onekligen lärdomar även för svensk borgerlighet att dra.

En annan förklaring kan vara danskarna växande olust över dansk folkepartis inflytande. Borgerligheten har gjort sig beroende av och tvingats luta sig mot detta inskränkthetens parti. Det är något av en tragedi som vulgariserat och förvrängt danskt perspektiv de senaste åren. I övrigt kloka, ansvarstagande och reflekterande politiker har tvingats till anpassningar. En förklaring till det socialliberala partiet radikale venstres framgångar kan sökas i detta. Hittills har partiet låst sig ganska mycket vid S men skulle nog kunna nå en helt annan potential genom att markera ett större oberoende och därmed också möjligheten av att göra upp med venstre och konservative. En sådan regering hade onekligen inneburit fördelar för Danmark. Till det kommer liberal alliance som försöker vara ett mer ideologiskt tydligt parti med skattesänkningar och nedskärningar inom offentlig verksamhet på agendan.

Valet i Danmark är på inget sätt avgjort. Och jag tror att det är fel att räkna ut borgerligheten. Erfarenheterna från Finland visar dessutom att regeringsförhandlingarna kan ta mycket lång tid och leda till oväntade resultat. Så kanske det även kan bli på Christiansborg i Köpenhamn. Vad sägs om en ministär med både konservative och radikale. Frågan är vilka fler?

Dagar av debatt i Helsingfors

2011-09-02T06:18:00.000-07:00

Östersjökommittén BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) bildades för 20 år sedan och består i dag av företrädare för elva nationella parlament och lika många regionala församlingar samt fem organ som Nordiska rådet och Baltiska rådet. Genom åren har det varit en viktig mötesplats, allra helst under de första åren då utvecklingen i de baltiska republikerna var oklar och Sovjetunionen rasade samman. I dag är det ett av få organ där Ryssland medverkar som en likvärdig part.

Årets session hölls i Helsingfors och kretsade mycket kring grön tillväxt och Östersjön som blått hav. Ett antal arbetsgrupper slutredovisade också sina rapporter. En fråga som det under senare år jobbats mycket med är kampen mot människohandeln. Världen över handlar det om flera miljoner som årligen köps och säljs. Bakom dessa siffror döljer sig allehanda typer av vidrigheter. Barn och unga som används för sexuella ändamål. Det finns en hel del tvångsarbetskraft och det finns även kopplingar till organhandeln.

Östersjöområdet är på inget sätt förskonat. Tvärtom har det visat sig vara en ordentlig utmaning i Baltikum och Ryssland. Det är viktigt att ständigt påminna om att det inte är något litet problem. Ytterst handlar det också om många miljarder, såväl i kronor som i euro, som verksamheten omsätter. Just därför är det viktigt att internationellt följa dessa pengaströmmar. De kriminella nätverken känner inga gränser och opererar gärna inom flera områden som narkotika och vapen.

För egen del påminde jag i debatten om lagstiftarens viktiga betydelse där det gäller att ha en modern lagstiftning som ständigt anpassar sig till de nya former som den organiserade brottsligheten tar sig. Men utöver den lagstiftande, verkställande och dömande makten ska man hålla i huvudet medias, den fjärde statsmaktens, betydelse. Korruption förekommer. De kriminella nätverken försöker nästla sig in. Media avslöjar och följer upp. Det är heller inte ovanligt att politiken ges ammunition till debatter och parlamentariska sammandrabbningar av vad som stått att läsa i tidningarna eller förmedlats via radio och TV. Brottsbekämpning kräver mediefrihet! Och tyvärr, konstaterade jag, finns det tecken på att alla länder i Östersjöområdet inte förstår denna koppling. Det gav applåder. Mina svenska kolleger sa dock att rätt få ryssar visade någon entusiasm. Nåväl, i vart fall en rysk politiker berömde mig efteråt.

Även om det sker mycket positivt runt Östersjön, som ett nytt stort reningsverk i S:t Petersburg, har svåra skador redan tillfogats. Havsbotten är på sina ställen helt död. Från Åland uttrycktes önskemål om ”krig mot fosforn” – inte bara genom att minska dagens utsläpp utan rent av försöka binda sådant som redan hamnat i vattnet.

Energifrågor kommer också allt mer att stå i centrum. Lettland och Litauen är exempelvis oroliga för att vara helt beroende av ryska leveranser. Där betyder kraftkabeln till Sverige mycket! Jag tror att tillgången på energi och leveranser kommer att bli en allt viktigare fråga för Europa, inte minst ur säkerhetspolitisk utgångspunkt. För oss som är övertygade om kärnkraftens fördelar i Sverige gäller det att visa förståelse för de utmaningar som finns. Retoriskt undrade jag hur mycket en meter väger. Mitt svar löd: Det beror på! Och så är det också med kärnkraftssäkerhet, det beror på! För närvarande är ett antal kärnkraftverk planerade eller under uppförande i vårt närområde. Det handlar om exempelvis i Kaliningrad och Vitryssland. I Murmansk talas om kärnkraftverk till havs. En del av öppenheten och tilltron kring Östersjön är att de olika länderna tar andra staters oro på allvar. Hittills har det varit begränsat med kontakter mellan Minsk och Vilnius. Ett annat område där det märks en väldig skillnad är också i hur man hanterar slutförvaringsfrågorna. I Sverige arbetas nu för en lösning som innebär lagring i urberget under 100 000 år. Även i Finland har man kommit långt. På andra håll verkar detta vara en icke-fråga. Det här är rimligen bra områden för fördjupat Östersjösamarbete där man talar med varandra, visar prov på öppenhet och också lär av varandra.

I samband med mötet i Helsingfors hade Nordens utrikesministrar en träff med sina baltiska kolleger. Där kom man ett steg närmare en lösning jag propagerat för under många år: Fördjupat ambassadsamarbete. Ett samförståndsavtal har undertecknats om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Överenskommelsen ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar. Fördelarna är många. Det sparar pengar samtidigt som de olika ländernas representation kan öka. Sverige tillsammans med de övriga är stora exportörer och då är det ännu viktigare med breda internationella kontakter. Samtidigt är det onödigt att alla på en mängd ställen håller sig med egen byggnad och därmed kostsamma servicefunktioner. Alla vinner på samordning.

Adress till BSPC hemsida: http://www.bspc.net/

Partier i Svenska kyrkan?

2011-08-26T01:04:00.000-07:00

Det har väckt viss medial uppmärksamhet att den moderata partistyrelsen inför årets partistämma föreslår att M inte deltar under egen beteckning i de val som 2013 hålls till Kyrkomöte och stiftsfullmäktige. I vart fall kan man konstatera att det är en fråga som diskuterats ett antal år. Den var uppe till behandling vid stämman i Gävle 2007 men då fattades beslut, utan omröstning, att fortsätta samtidigt som läget i de andra partierna skulle sonderas.

För egen del tror jag att det är långsiktigt rimligt att de etablerade riksdagspartierna inte deltar som nomineringsgrupper. Samtidigt skall en omställning från hur det ser ut i dag, med moderaterna med, inte underskattas vad gäller de administrativa och praktiska konsekvenserna ifall det skall ske en städad avveckling. Det hade kunnat tala för ett beslut inför de kyrkliga valen 2017 istället för som nu 2013.

Det handlar kanske om den medlemsmässigt största organisationen i vårt land. Svenska kyrkan har för närvarande runt 70 procent av befolkningen som medlemmar. Kristen tradition har präglat och format samhället i över 1000 år. Kyrkorna har en stor roll att spela i ett öppet samhälle då människor där förenas genom sin tro som också kommer till uttryck genom socialt arbete exempelvis gentemot barn och ungdomar samt utsatta grupper men också som röster för att uppmärksamma vad som ses som orättvisor och förtryck. Som parti kan moderaterna glädja sig åt många aktiva, inte bara inom Svenska kyrkan utan också i andra kyrkor, församlingar och samfund. Ett starkt civilt samhälle bygger på engagerade medborgare.

Ordningen med en statskyrka har övergetts. Relationerna har förändrats. 1998 beslutade riksdagen att ändra i grundlagen och ett år senare beslutade kyrkomötet om en ny kyrkorodning. Den 1 januari 2000 ersattes den svenska statskyrkan av trossamfundet med samma namn. I kraft av historia och storlek intas dock en särställning genom av riksdagen stiftad lag om trossamfundet Svenska kyrkan.

När det nu gått mer än tio år sedan de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten finns det också anledning för partierna att fundera huruvida dessa aktivt ska agera inom Svenska kyrkan eller istället dra sig tillbaka och tydligare markera skillnaden mellan det civila samhället å ena sidan och de politiska organisationerna å den andra. Det i sig hindrar inte politiskt aktiva personer att i kraft av eget engagemang, kunnande och vilja till delaktighet att verka inom Svenska kyrkan på samma sätt som det finns moderater inom andra församlingar eller exempelvis i föreningslivet och idrottsvärlden.

Det finns en historisk förklaring till engagemanget. 1936 genomfördes den nu gällande ordningen med partiernas delaktighet i valen inom Svenska kyrkan genom att gamla sockengränser ersattes i större utsträckning med de vanliga kommungränserna. De politiska partierna antogs förhindra små extrema grupper att ta över Svenska kyrkan i en då orolig tid.

Nya moderaterna har vågat förnya sin politik. Det gäller att förändra och ompröva för att finna både morgondagens frågor som dess lösningar. Det som kan vara rätt för en tid kan visa sig vara fel för en annan. Inom Svenska kyrkan har under många år förts ett inre samtal om partiernas deltagande som nomineringsgrupper. Ifall stämman nu beslutar att tiden är inne för M att ta detta steg är det viktigt att komma ihåg att det inte är för att på något sätt markera avstånd gentemot Svenska kyrkan utan av omtanke om trossamfundet. Med en friare och mer obunden ställning går det ännu tydligare att vara en opinionsbildande röst och en viktig del av det civila samhället. Även för framtiden kommer det att finnas politiskt aktiva, från många partier, inom Svenska kyrkan som kan bidra med sin kunskap och sitt engagemang som privatpersoner. För en levande och aktiv kyrka är det viktigt med mångfald och många olika sorters företrädare så att ett starkt lekmannainflytande säkras även för framtiden.

Dags för nytt uttalande Anders Wejryd!

2011-08-25T14:30:00.000-07:00

För drygt ett år sedan, just hemkommen efter ett besök i Syrien, kommenterade ärkebiskop Anders Wejryd president Bashar al-Assad. Han sades vara en imponerande person. Rätt kvickt retirerades det. Befogad och saklig kritik smulade sönder påståendet.

Just därför, med tanke på vad som inträffade 2010, tänkte jag att det fanns en extra känslighet inför det som nu sker i Syrien. Där pågår ett regelrätt blodbad medan världssamfundet har en tendens att se åt annat håll. FN kan inte samla sig bakom en skarp resolution. Och då blir det ännu viktigare vad enskilda nationer och det civila samhället säger för att markera Syriens totala brist på internationellt stöd. Utgångspunkten för min artikel på Newsmill var Årsbok 2011 från Sveriges Kristna Råd där en av bilderna visar svenska kyrkoledare på besök i Damaskus tillsammans med presidenten. I dag är Bashar al-Assad en person få skulle vilja bli avbilade i närheten av på ett gruppfoto. Snarare än att använda ordet ”imponerande” är det dags att utropa: Mördare!

Bland annat skriver jag:

”Det var full rimligt att Sveriges Kristna Råd arrangerade en resa till Syrien. Det är ett betydande land i regionen och den ortodoxa kyrkofamiljen är av stor betydelse även om den hittills tilldelats en onödigt undanskymd roll i vårt land. Runt 80 000 syrisk-ortodoxa finns också här. Ett besök hos en president som Bashar al-Assad med så mycket blod på sina händer kan dock ses som mycket mer tveksamt. Och än mer fel blev det när ärkebiskop Anders Wejryd väl hemkommen beskrev honom som en ’imponerande person’. Det hedrar Svenska kyrkans ledare att han rätt fort retirerade då befogad kritik riktades mot honom för denna beskrivning. Tama försök gjordes att hävda att presidenten stod för lugn och att han egentligen velat vara verksam som ögonläkare istället för att ärva makten av sin far. Ärkebiskopens slutsats löd ändå: ’Det var dumt av mig.’

Just med anledning av att det blev så fel för drygt ett år sedan har jag faktiskt väntat på någon form av offentlig reaktion inför det som nu sker i Syrien. Grymheterna och övervåldet avslöjar tydligt regimens moraliska kollaps och att presidenten är allt annat än imponerande/…/

Det är viktigt med en tydlig reaktion från andra stater. Turkiet har försökt agera på sitt håll mot en tidigare allierad. USA och Storbritannien samlar internationellt stöd för sanktioner. Till det kommer också ett starkt civilt samhälle där många gruppers uppmärksamhet och tydliga hållning kan vara viktigt för att avslöja den syriska regeringens totala brist på internationellt stöd och upprördheten över våldet.

Därför vore det inte fel med ett uttalande om Syriens president av ärkebiskopen. Ett helt nytt uttalande.”

Min artikel på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/25/d-rf-r-st-r-kyrkorna-s-llan-l-ngst-fram-i-frihetskampen

Kyrkand Tidning uppmärksammar inlägget:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/wejryd_bor_gora_nytt_uttalande_om_syriens_president_0_18193.news.aspx?itemid=69b29a53-9551-48cc-9f99-61de9c3712c7&

Och här skriver Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=274072

Skriver till Syrien

2011-08-16T08:29:00.000-07:00

De bilder och mediereportage som söker sig utanför diktaturens Syrien upprör med rätta. Oskyldiga civila skadas och dödas av en regim som saknar all heder och nu förlorat allt fotfäste. Än så länge skyddas landet av ett par stater som förhindrar FN-beslut eller uttalanden på det sätt som skedde gentemot Khadaffis folkterror i Libyen. Bristen på internationell samordning gör det svårt att mer kraftfullt agera mot det som händer i Syrien. Några länder har dock skruvat upp tonläget, inte minst rapporteras det om att Turkiet allt tydligare varnat en tidigare allierad.

Maktlösheten är många gånger påtaglig när hemskheter likt dessa sker i vår omvärld. För egen del har jag som svensk delegationsordförande till Medelhavsunionen det senaste året råkat på ett antal syriska företrädare. De kommer alltid i stora grupper av män med bestämda åsikter i allmänhet och i synnerhet riktade mot Israel. Det skall bli intressant att se om någon dyker upp på kommande möten…

Med det exempellösa övervåld som nu visas i Syrien är det svårt att tro att regimen ännu en gång kan bita sig fast vid makten. Dessvärre har så skett tidigare. Men möjligheterna att få ut information och ögonvittnesskildringar är nu bättre vilket inte minst gör att den internationella opinionen påverkas. På den andra sidan finns dock alltid många européers rädsla för det som kan komma i regimernas ställen. Islamister, varnas det för. Man ska självfallet inte underskatta eller utesluta närvaron av radikala rörelser. Men erfarenheterna från Tunisien och Egypten är att det knappast varit de religiösa krafterna som börjat resningarna utan folk som av vanmakt på grund av korruption och vanstyre gett uttryck för sin vrede och besvikelse. Det bygger självfallet upp förväntningarna för framtiden. Faran är att de som kommer efter Mubarak och Ben Ali inte motsvarar det folk vill ha. Det kan leda till en oangenäm utveckling. Men just rädslan för exempelvis Muslimska brödraskapet har gjort att Europa tolkat tidigare stabilitet i Tunisien, Egypten, Libyen och för den delen Syrien som trygghet. Något som onekligen visat sig vara helt fel!

Som delegationsordförande har jag i dag skrivit ett brev till min motsvarighet i Syrien. Jag tror att det är viktigt att företrädare från många länder vänder sig mot det som nu sker.

Nedan finns mitt brev på svenska som sedan sänts i engelsk översättning:

Till den syriske delegationsledaren till PA-UfM

Jag skriver dessa rader till Er som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM.

Det är med stor sorg vi tar del av nyhetsrapporteringen och informationerna från Syrien. Att oskyldiga civila medborgare skadas och dödas är förfärligt. I den omfattning och med den brutalitet det nu sker strider handlingarna mot all humanitet och människokärlek och rimligtvis även mot internationell lag där det stadgas att varje lands egen civilbefolkning skall skyddas.

Jag tror uppriktigt på Medelhavetsländernas stora betydelse som internationella brobyggare och på behovet av politisk och kulturell dialog. De förändringar mot demokrati och öppenhet som skett i Tunisien respektive Egypten inger hopp. Det som sker i Syrien är en tendens i rakt motsatt riktning och våldet måste upphöra.

Som parlamentarisk företrädare och folkvald kan jag inte göra annat än vädja och hoppas. Det är det jag gör med dessa rader till er som företrädare för parlamentet i Syrien.

Med högaktning
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och Ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM

Om försvaret på Politikerbloggen

2011-08-14T12:27:00.000-07:00

För någon dag sedan hade riksdagskollegan och vice ordföranden i Försvarsutskottet Cecilia Widegren och undertecknad ännu ett inlägg om försvarspolitiken. Den här gången på Politikerbloggen.

Allianspartierna i riksdag och regering har under de senaste åren mejslat ut en tydlig linje inom detta område. Det pågår en förnyelse och förändring som i grunden är bra både för det svenska försvaret som landet. Varje nytänkande leder dock lätt till att kritikerna står vid sidan av och pekar finger mot varje sak som kan ses som ett problem eller en svårighet. Sedan när dessa har lösts säger sig alla ha varit lika lojala och uppbackande. I all sin enkelhet visas denna dubbla bokföring nu i samband med firandet av 20 år av diplomatiska relationer med Baltikum. De som anklagade oss borgerliga både för att riskera nationens säkerhet som de baltiska folkens trygghet genom att högljutt angripa Sovjetunionens diktatur har nu bytt fot och säger sig alltid ha arbetat för Estlands, Lettlands och Litauens frihet som vi andra. Jo tjena!

I vår artikel konstaterar vi att socialdemokraterna gärna har hög svansföring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. De pekar gärna mot nya utgifter. Samtidigt har partiet hittills förespråkat rätt kraftiga besparingar. Hur går detta ihop?

Vi skriver:

”Vad vill egentligen socialdemokraterna inom försvars- och säkerhetspolitiken? Det blev ett bra beslut om fortsatta Libyeninsatser, men det först efter en rejäl åsiktsmässig berg-och-dalbanetur med Håkan Juholt som en av passagerarna. S-ledaren har också i efterhand beklagat den interna hanteringen av hela det ärendet.

I det senaste budgetförslaget där försvaret berördes föreslog S tillsammans med de rödgröna nya miljardbesparingar inför 2011. Då skulle tas 810 miljoner på förbandsverksamheten, 465 miljoner på materielanslagen och 540 miljoner på internationella insatser. Totalt två miljarder skulle kapas från försvarsanslaget. Sedan valet har inget annat presenterats eller sagts!”

Den slutsats vi drar lyder:

”Till hösten kommer Socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet att lägga fram sitt budgetförslag. Kommer det denna gång stå något om försvaret? Vad vill Socialdemokraterna: Behålls de neddragningar som lades fram för ett år sedan eller är det dags för satsningar för att motsvara de önskemål S-företrädare ger uttryck för?”

Hela artikeln på Politikerbloggen finns här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/08/11/46880/

Friare församlingstillhörighet!

2011-08-11T03:39:00.000-07:00

NST/HD hade för några dagar sedan ett reportage i tidningen om att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Så även i Ängelholms kommun. Som ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen gavs jag möjlighet att kommentera. För det första är den fråga som bör ställas litet på samma tema som ifall glaset är halvtomt eller halvfullt. Visst är det stadigt färre kyrkotillhöriga, samtidigt handlar det fortfarande om mycket höga nivåer. Svenska kyrkan är medlemsmässigt en av världens enskilt största samfund inom den lutherska familjen. Den gamla statskyrkans tid är förbi och ändå behåller Svenska kyrkan en stark ställning. Folk i allmänhet och media relaterar till ”kyrkan” och trots att kvällstidningar med jämna mellanrum erbjuder både kuponger för att anmäla utträde som berättar hur mycket pengar som kan sparas på att inte betala avgift så är fortsatt många kvar som medlemmar. I vissa delar av landet, som exempelvis i Ängelholms kommun, handlar det om att bortåt 80 procent är med.

Men långsiktigt är trenden entydig. Färre är med. Folk begär utträde. Med sjunkande antal dop och konfirmationer krymper medlemstalen sakta men säkert. Nya samfund och kyrkor kommer till och alla undersökningar visar att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Så sammantaget kan man fundera huruvida vilken nivå som egentligen är extraordinär, den tidigare eller den nuvarande?

Det faktum att många är med i Svenska kyrkan – och att glaset enligt mig nog är mer halvfullt än halvtomt – ska dock inte ses som att allt kan förbli som det varit och inget behöver göras. Det behövs både reformer och förändringar för att möta de ändrade villkoren.

Svenska kyrkan har på olika sätt försökt granska och analysera både vilka som är medlemmar och vad som ligger bakom utträden. Den bild som framträder är mångfacetterad. Även om alla inte precis känner tron som den starka kopplingen är man villig att bidra med avgift av andra skäl såsom exempelvis de kulturhistoriskt viktiga byggnaderna, att det bedrivs bra verksamhet och det diakonala arbetet. Omvänt har utträdena oftast sin grund i fler än en faktor. Det är en kombination som leder till aktiv handling. Den enskilde kan känna svag koppling till kyrkan, ogilla ett beslut fattat av den egna församlingen, reta sig på ett uttalande av en präst eller bli upprörd över något som visas i TV som berör Svenska kyrkan. Även hur hög avgiften är spelar in.

I NST/HD slog jag ett slag för tanken på friare församlingstillhörighet som ett av många sätt att just reformera för att bevara. I dag är det vanligare än för 50 eller 100 år sedan att folk under en livstid flyttar omkring för att arbete eller en önskad bostad finns på annat håll. I och med dagens strikta geografiska koppling innebär det att man som medlem i Svenska kyrkan kan få byta församling. Även om man känner gemenskap någon annanstans går avgiften till där man bor. Istället finns det kanske en del som vill bidra till församlingen där man döpts, konfirmerats, ens föräldrar är begravda eller som man tycker har bra tilltalande verksamhet. Kritikerna är rädda för att olikheterna kommer att framhävas. Fast det är väl en styrka att det just kan få se och låta en smula annorlunda. Dagens kyrka är långt från den då söndagens predikan dels drog stora skaror och då förkunnelsen avslutades med officiella meddelanden och kungörelser från kung, myndigheter och riksdag. Med tanke på hur budskapet i dag individuellt kan tolkas av präster får också den tidigare enhetligheten definitivt sägas ha övergetts.

Efter artikeln har ett antal personer just från Barkåkra församling varit i kontakt med mig. Här finns uppenbarligen olika och starka åsikter kring planerade förändringar av kyrkorummet. Det talas om att den gamla altarringen ska tas bort. Totalt sägs det bli rätt höga kostnader. Svårigheten att förankra och att enkelt avfärda äldre kyrkobesökares kritik och invändningar som att de skulle vara emot all förnyelse leder lätt till ett infekterat klimat. Alldeles oavsett om renoveringen är rätt eller fel kan just den typen av skilda meningar för somliga vara det andra eller tredje goda argumentet som gör att de bestämmer sig för att träda ur Svenska kyrkan. Med friare församlingstillhörighet hade det funnits fler möjligheter att hantera den typen av situationer.

Även om nu alla präster och kyrkopolitiker inom Svenska kyrkan inte gillar mitt förslag kan jag av telefonsamtal och andra reaktioner notera att fler i den breda allmänheten gör det. Intressant att både tanken på friare församlingstillhörighet som Svenska kyrkan faktiskt är sådant som berör och leder till reaktion. Det är faktiskt riktigt förhoppningsfullt!

Artikeln i NST/HD finns här: http://hd.se/angelholm/2011/08/08/man-borde-fa-valja-sin-forsamling/

Tal vid Ljusfesten 2011

2011-08-06T00:21:00.000-07:00

Ängelholmare!

Får man vara glad och skratta trots allt som händer? Det finns så mycket sorg och smärta. De flesta av oss har personliga erfarenheter. Av människor som vi älskar som gått bort. Av sjukdom, vår egen eller andras. Vi berörs av svält och naturkatastrofer. Och en kväll som denna går mångas tankar till det som skedde i Norge för i dag två veckor sedan. Under dagen och kvällen fredag 22 juli kom många av oss att förstå och få inblick i det hemska som skett i vårt grannland. Vi såg bilder på vad bilbomben åstadkommit för förödelse utanför regeringsbyggnaderna i Oslo, vi såg de första bilderna från Utöya.

Så frågan är får man vara glad och skratta trots allt som händer? Tanken har säkert slagit en del av er, och den har i var fall slagit mig. För någon dag sedan träffade jag på en sandstrand en norsk familj där föräldrarna skrattade tillsammans med sina barn. Får man göra så, trots allt som händer? Mitt svar lyder: Självfallet!

För det är just det normala, det vardagliga, det alldagliga – vår vardagsglädje – som terrorister och våldsverkare vill förstöra, riva sönder och krossa. Det bästa sättet att visa att våldet och hatet inte har plats i vår tillvaro är just en återgång till det normala livet. Inte för att glömma eller strunta i det hemska som skett, men för att visa att de elaka och onda känslorna inte styr eller griper tag. Det är inte den som skrämmer, hotar och dödar som ska få bestämma. I samband med det som skett i Norge har det konstaterats att om det kan finnas så mycket ont som det som styrt handlingarna i Oslo och Utöya så måste vi andra visa att det finns så mycket mer gott och ljust.

En Ljusfest i Ängelholm är ett tydligt sätt att markera att det finns just värme, vänskap och medmänsklighet. Där glädjen finns kan inte vreden styra. Där ljuset råder kan inte mörkret härska.

Det har varit två svåra veckor för Norge. Fram till 1905 i knappt 100 år rådde en union med Sverige. Då talades om brödrafolken. Jag tror att vi alla kan säga att vi står närmare norrmännen i dag än någonsin. Vi är systrar och bröder i den sorg och smärta som vi delar. Vi har alla beundrat statsminister Jens Stoltenberg och hans förmåga att leda sin nation under denna svåra prövning. När han har talat så har han talat också till oss. När han har tröstat så har han också tröstat oss. När han har delat människor sorg och bedrövelse så har han också delat vår sorg och bedrövelse. Så är det med systrar och bröder – vi delar sorgen och trösten. Vi delar också glädjen. Möjligtvis inte den glädje Norge har i skidspåren, eller Norges glädje i ishockeyrinken, eller Norges glädje när det är dags för skridskoåkning, eller… Vi försöker i alla fall dela glädjen.

I nästan två veckor har en kondoleansbok funnits att skriva i på Stadshuset i Ängelholm. Jag har med den ikväll. Här finns självfallet namnteckningar från Rune Johansson, Åsa Herbst, Liss Böcker och BrittMarie Hansson tillsammans med hundratals andra namn och hälsningar. En familj skriver: ”Till Norges folk och särskilt alla direkt drabbade av fredagens terrordåd framför vi vårt varmaste deltagande.” En annan har noterat: ”Jag känner mycket starkt för vårt broderland Norge – ett land i sorg. De norska medborgarna har visat storhet i den fruktansvärda katastrof som drabbat dem. Och statsminister Jens Stoltenberg visade i sitt tal stor medmänsklighet och statsmannaskap. Hans ord var så fint valda – de rörde – och berörde mig djupt i mitt hjärta.” Eller som Ingegerd skriver: ”Tänker på er i Norge. Må kärleken segra. Varför, varför.”

Vi i Sverige har i modern tid upplevt det fruktansvärda av två politiska mord. Först på landets statsminister. Sedan på landets utrikesminister. Även om vi kanske inte kan förstå och känna hela vidden av det som hänt i Norge kan vi dela känslor. Genom åren har jag själv besökt mängder med politiska möten, allt från SSU-läger med socialdemokratiska ungdomar till sammankomster med andra ungdomsförbund och äldre partifolk. Det som gör tragedin vid Utöya så extra hemsk är att så många unga – barn och ungdomar – urskillningslöst dödades. I denna krets fanns kanske morgondagens statsminister, utrikesminister eller justitieminister på precis samma sätt som dagens statsminister, utrikesminister och justitieminister har funnits på Utöya för tjugo år sedan. För så är det med alla dem som engagerar sig i dag att de kan vara morgondagens och framtidens ledare.

Allt detta gör mig så bedrövad. Demokrati och ett öppet samhälle kräver engagerade medborgare. Ibland kan det också glömmas bort att den politiskt aktive är en människa av kött och blod. Det finns många politiskt aktiva vars åsikter jag inte delar, och det finns dem som inte delar mina tankar. Men det som gör demokrati och ett öppets samhälle starkt är mångfalden. Respekten för och insikten om mångfalden. Därför är det viktigt att hålla i minnet att svaret på de fruktansvärda skott vars ekon genljuder i mångas inre inte är vårt eget hat, vår egen rädsla eller vår egen extremism. Svaret är lugn, värdighet, medmänsklighet och just en återgång till det normala. Att det fruktansvärda skett kan inte sökas utifrån och skyllas på andra samhällsföreteelser som Internet eller vem som flyttat hit varifrån. Ansvaret är alltid personligt. Och vi har alla, alltid, ett personligt ansvar varje dag, varje stund, för våra egna ord, tankar och handlingar.

I samband med sorgehögtider från Norge har vi sett hur rosor sträckts upp i luften. Hur människor visat sympati och medtanke. Vårt sätt blir att skratta och ha det bra på Ljusfesten i Ängelholm. Inte för att glömma, utan för att minnas.

Låt oss komma ihåg att det är ljuset som fördriver mörkret. Det är mörkret som fördrivs av ljuset, och kylan fördrivs av värmen. Låt oss visa det tillsammans. Ikväll! Och alla kommande dagar!

Spansk parentes

2011-08-04T11:02:00.000-07:00

Det går just nu lika risigt för spansk ekonomi som för landets socialdemokrater. I grunden finns också ett klart samband. Genom att tidigarelägga parlamentsvalen med fyra månader så att de nu genomförs redan 20 november istället för som tänkt i mars 2012 kan premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero möjligtvis förkorta lidandet en smula. Enligt en undersökning misstros regeringschefen nämligen av drygt 80 procent av befolkningen. Arbetslösheten uppges vara den högsta i hela industrivärlden och lokalvalen för någon månad sedan kan inte beskrivas som annat än en röd katastrof med borgmästare och lokala regeringschefer som föll likt bowlingkäglor.

Som varnande exempel är Spanien på många sätt bättre och mer allvarligt än Grekland. I det senare fallet handlar det om decennier av misskött ekonomi under varierande regeringar med olika politiska inriktningar. I Spaniens fall går det att se tydliga skillnader mellan borgerlig ledning under José Maria Aznar och mer traditionell socialdemokratisk inriktning under Zapatero. Därmed inte sagt att allt som gjordes tidigare var rätt, det finns eftersatt reformarbete och behov av strukturella förändringar som kunde ha genomförts långt tidigare.

Zapatero blev premiärminister närmast av misstag. Dagarna före valet 2004 exploderade bomber i Madrid och den borgerliga regeringen hanterade svårigheterna på ett taffligt sätt och försökte dessutom skylla på de baskiska terroristerna inom ETA som är ansvariga för mycket dumt men inte just detta. Det som såg ut att bli en valseger för regerande Partido Popular blev ett nederlag och plötsligt vaknade världen upp med en rätt okänd politiker vars utseende mest förde tankarna till TV-figuren Mr Bean. Att han blev omvald fyra år senare är en gåta men säger kanske något om oppositionsledaren Mariano Rajoys brist på karisma. Då handlade valet om just ekonomi och arbetslöshet. Trots varningar gjorde S-regeringen inget vettigt. Tvärtom. Mer pengar slösades bort på olika projekt. Det är först mot slutet Zapatero dragit i nödbromsen och bara för någon vecka sedan röstades omfattande förändringar igenom av pensionssystemet som bland annat innebär höjd pensionsålder.

Zapatero har tidigare meddelat att han inte står till förfogande för omval. Det är nog det bästa han gjort för det egna partiet PSOE. Med den nye kandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba har opinionsstödet ökat något. Är det någon som kan ge den borgerliga oppositionen en match tycks det vara just han. De senaste veckorna har han uttalat sig på ett mer frispråkigt sätt och markerat distans gentemot den regering han nyligen var en del av. Rubalcaba visade emellertid som inrikesminister och vice regeringschef att han vågade fatta beslut.

Ett stort problem och en väldig utmaning utöver den mycket höga arbetslösheten är också regionernas skuldsättning. Spanska media har de senaste dagarna rapporterat om att exempelvis Stor-Valencia ligger högst med nästan 18 000 miljoner euro i skuld (motsvarar 17,09 procent av ekonomin i området), Katalonien har smått otroliga 34 323 miljoner euro i skuld (16,90 procent) medan exempelvis Kanarieöarna har 3 234 miljoner euro i skuld (7,63 procent). Lägst har Asturien med sju procent av regionens ekonomi vilket motsvarar 1 661 miljoner euro. För lokala och regionala ledare, av vilka de flesta nu kommer från borgerliga PP, är detta ett stort irritationsmoment och har en klart avkylande effekt.

Nog ser det onekligen spännande ut inför det kommande valet. Allt annat än en PP-seger vore jättekonstigt. Den senaste opinionsmätningen ger PP 43,1 procent (40,1 i valet 2008) mot 36,0 för PSOE (43,6 procent i valet 2008). Samtidigt har socialdemokraterna varit nere och vänt vid 33,4 procent medan PP sjunkit från toppnoteringen 44,1. En mätning visar också att spanjorerna trots allt menar att den nye S-ledaren Rubalcaba är mer effektiv, problemlösande, ärlig, framtidsinriktad och bättre förhandlare än motståndaren Rajoy. Nu kommer valet inte bara att handla om person utan också om politisk inriktning. Och då lär få spanjorer ha glömt år av misslyckande. Zapatero har alla möjligheter att skriva in sig i de spanska historieböckerna som den stora politiska parentesen!

Om försvaret i Sydsvenskan

2011-08-02T13:49:00.000-07:00

För några dagar sedan hade försvarsminister Sten Tolgfors och undertecknad en debattartikel i Sydsvenskan om veteransoldaternas villkor. En av de allra första motioner jag som nybliven riksdagsledamot väckte efter valet 2006 handlade just om att se över och försöka förbättra det stöd som ges till efterlevande eller dem som skadas i samband med att de utför svåra och viktiga uppdrag.

De senaste åren har också viktiga reformer genomförts. En hel del återstår emellertid. Det finns också kanske ibland en aningslöshet inför att det svåra och allvarliga kan hända som drabbar svensk trupp. Alliansregeringen lät min kollega och vän i Försvarsutskottet, Allan Widman (FP), utreda frågan. En del viktiga steg har tagits. Fler behövs.

I grunden gäller det att ha en stor uppsättning hjälpmedel och verktyg för att den enskilda ska känna sig trygg om att det finns ett genuint engagemang bakom som stöttar och hjälper. Det kan handla om allt från minnesceremonier och medaljer för att uppmärksamma och ihågkomma till behovet av god vård eller att det finns arbetsplatser för den som permanent skadats under militärtjänstgöring.

Bland annat skrev Sten Tolgfors och jag: ” Cirka 100 000 svenskar har gjort militära insatser internationellt. Ett åttiotal soldater och officerare har omkommit, varav arton i strid. Alla soldater, kvinnor som män, tar risker för att värna andras säkerhet. De är ifrån familj och vänner under långa perioder. Det är en djupt oegennyttig handling värd all uppskattning och respekt.
Trots över sextio år av insatser har Sverige tidigare saknat en sammanhållen veteransoldatpolitik. Vi har sett till att en sådan nu finns på plats.
Från i år har Försvarsmakten fått ökat ansvar. Tidsbegränsningen för stöd till skadade om max fem år är borttagen, ansvaret sträcker sig så länge det behövs. Även stödet till anhöriga stärks, de gör också en viktig insats.
Det är viktigt att visa stöd och tacksamhet för soldaternas arbete. Vi har infört en ny veteranminnesdag den 29 maj. Det kommer att finnas en belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser och en medalj för sårade i strid. Ett särskilt monument för att hedra alla veteraner kommer att uppföras. Så kan staten bättre visa sin erkänsla.”

Någon dag senare valde Allan Widman att följa upp vår artikel med en egen text i Sydsvenskan där han preciserar och inte minst lyfter fram ett regionalt gott exempel i form av P7. Bland annat skriver han: ” Vi har långt kvar till ett stöd som står i proportion till de uppoffringar som görs av svenska män och kvinnor i Afghanistan, Adenviken, Libyen och Kosovo. Vi behöver samarbeta med och lära av länder som har långa traditioner på området.
Just nu bereds en samordning av det veteranpolitiska stödet inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. Det handlar om specialisering och samordning ifråga om behandling av psykiska skador, krigskirurgi, stöd till veteranorganisationer, medicinsk evakuering från operationsområden och mycket annat.
Inom det civila samhället har Sverige en omvittnat stor kompetens när det gäller omvårdnad och rehabilitering. Denna bör utnyttjas så att vi också blir tongivande ifråga om stödet till det militära veteransamhället. Ett logiskt nästa steg vore att inrätta ett nationellt kompetenscentrum för stöd till veteransoldater och anhöriga. En tydlig enhet som får till uppgift att följa och initiera forskning samt utveckla nya lösningar som prövas i det lokala omhändertagandet.
Det enda kvarvarande skånska regementet i Revinge svarar för en betydande del av de soldater som tjänstgör utomlands. Regementets kamratförening är mycket aktiv ifråga om stöd till soldater och anhöriga. Närheten till Danmark, Tyskland och Polen är en utmärkt förutsättning för internationellt samarbete. En placering av det nationella kompetenscentrat där framstår som närmast självklar.”

Sten Tolgfors och min debattartikel finns här:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1517895/Vi-tar-ansvar-for-soldaterna.html

Allan Widmans med fleras debattartikel finns här:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/article1520351/rdquoSoldaterna-fortjanar-battrerdquo.html

Om försvaret på Brännpunkt

2011-07-21T09:11:00.000-07:00

Tillsammans med Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) hade jag för någon dag sedan en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Att döma av inlägg och kommentarer finns ett intresse för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är bra. Allt som oftast fastnar dock det offentliga samtalet i tekniska lösningar och detaljer. Det finns även behov av att se på de bredare linjerna och utvecklingstendenserna. Många pekar finger bakåt för att ge synpunkter på sådant som skett snarare än att de ägnar sig åt modigt framtidsspejande.

Utgångspunkten för vårt gemensamma inlägg var en tidigare artikel av Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S). Han förde resonemang om svensk försvarsindustris konkurrenskraft. I grunden finns det naturligtvis anledning att glädja sig åt visat engagemang, samtidigt är det tydligt att socialdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik för närvarande präglas av viss oreda. S-ledaren Håkan Juholt har till och med i intervjuer erkänt att alla turer kring det senaste Libyenbeslutet var plågsamt. Jag tror att socialdemokraterna är på jakt efter en identitet och hållning i dessa frågor men att det prövas fram mellan olika motstridiga åsikter och inriktningar. Vilken sida som har övertaget kan möjligtvis komma att märkas i samband med det budgetändringsförslag som kommer att läggas fram till hösten. Hittills finns ju inga andra siffror inom detta område att granska från S-håll än de neddragningar med två miljarder som lades fram i samband med 2011 års budget.

Cecilia Widegren och jag skriver bland annat: ”Socialdemokraterna fortsätter att svänga. Nu motsägs Göran Perssons regeringsskrivelse om svensk försvarsindustri och materielförsörjning från mars 2006. Där behandlades en strategi om hur fördyringar ska undvikas först genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, sedan genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och ytterst genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra. Detta har varit socialdemokraternas linje i regeringsställning och den har Alliansen också gjort till sin/…/

Materielanskaffning ska alltid utgå från Försvarsmaktens operativa behov. Insatsorganisationen ska förses med ändamålsenlig, beprövad och tillförlitlig materiel av god kvalitet och mängd i förhållande till ställda krav. Strategin finns för att vi ska få så mycket materiel som möjligt för pengarna.

Det är därför förvånande att Peter Hultqvist ifrågasätter denna hållning.

Svenskbaserad försvarsindustri är enormt exportberoende. 85 till 90 procent går på export. Alliansregeringen har inrättat en ny myndighet, Försvarsexportmyndigheten (FXM), för att samordna exportansträngningarna. Detta ställde sig Socialdemokraterna emot och ville i sin senaste budget skära på FXM-anslaget och därmed försämra förutsättningarna/…/

Alliansen fortsätter sin tydliga linje. Försvarsmaktens operativa behov ska styra. Vi ska ha en kostnadseffektiv anskaffning. Vi ska ha samarbete i utvecklingen med andra länder. Vi ska öppna marknaden. Vi stödjer export. Detta är en tydlig strategi för att värna svensk försvarsindustri i dagens globala värld.”

Hela artikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-omsvangningar-forsvarar-for-forsvarsindustrin_6325900.svd

Skriver i Jyllands-Posten

2011-07-15T12:49:00.000-07:00

Ett antal veckor har det nu förts debatt om den danska regeringens förslag om att skärpa tullkontrollerna mot Tyskland och Sverige. Bland annat sägs finnas en rädsla för narkotika. Norrifrån? Snarare borde oron existera på vår sida om Öresund med tanke på den knarkliberala syn som kommer till uttryck i vida kretsar i Köpenhamn.

I själv verket, och det har påtalats av mig tillsammans med europaparlamentarikern Olle Schmidt (FP) ett antal gånger, så handlar det om att dansk borgerlighet fallit till föga för dansk folkeparti som brinner för frågor kring invandring och ”det främmande”. Det är ju inte plötsligt så att makthavarna vaknat upp och insett att hoten vid gränserna ökat. Istället är detta resultatet av politiska förhandlingar. I utbyte om ett löfte ges ett annat. Permanenta kontroller var vad dansk folkeparti begärde, detta vad man fick

För att möjliggöra en bredare diskussion har jag valt att inte enbart publicera mina inlägg på den svenska sidan utan även på dansk. Den stora morgontidningen Jyllands-Posten (snarast att jämföra med Dagens Nyheter i Sverige) har nu haft ett inlägg av mig där tullfrågan berörs. I grunden tycker jag att det är bra att nordiska politiker och företrädare vågar samtala med varandra. Det är för litet av sådan dialog och utbyte. En viktig förklaring är att gemensamma medieorgan saknas. Varje nordisk fråga kommer att speglas genom sitt nationella raster. Att Jyllands-Posten trycker ett inlägg av en svensk riksdagsman är ett tecken på en vilja att föra ett samtal över region- och landsgränser. Det finns andra avisor som axlar ett liknande ansvar, exempelvis Hufvudstadsbladet i Helsingfors och Kvällsposten i Malmö.

Svårigheterna att medialt föra en samnordisk debatt visar hur viktigt gemensamma organ som Nordiska rådet är. Där finns ett utrymme och en arena att komma samman för att tala om det gemensamma. Hit hör verkligen både tullregler som den obefogade och grunda rädslan för ”det främmande”.

I Jyllands-Posten skriver jag: ” Personligt tror jeg, at opmærksomheden fra nabolandene i hvert fald beror på tre forhold:

For det første bør der ikke sættes spørgsmålstegn ved den frie bevægelighed samt pasfrihed i Norden og vores nabolande. Tværtimod er det nødvendigt at udvide og forbedre samarbejdet i Øresundsregionen.

For det andet ses forslaget som endnu et eksempel på Dansk Folkepartis magt ved forhandlingsbordet i København, og det tjener som en advarsel hos os i Sverige, hvor vi har Sverigedemokraterne at slås med.

For det tredje er Danmark en vigtig og vellidt nabo - så når der er udsigt til, at bevægeligheden indskrænkes, får det en masse opmærksomhed.

Det handler om meget mere end et øget antal toldere. Selv om det bruges som argument, er der god grund til at tro, at der ligger mere bag end blot forsøget på at stoppe narkotikaindsmugling eller terrorister.

Permanent grænsekontrol er i sig selv en fejl. Mange rejsende i Ørestadsområdet ser ikke rejsen mellem Skåne og Sjælland som en rejse mellem to lande, men i stedet en rejse foretaget i én og samme region og inden for et fælles arbejdsmarked.
Naturligvis findes der toldfiltre i Sverige og Tyskland. Og der kan gøres mere for at forhindre kriminalitet over grænserne. Under Europavalget, hvor jeg var kandidat, besøgte jeg tolderne i Malmø sammen med statsminister Fredrik Reinfeldt i maj 2009. Vi blev informeret om narkotikatrafikken sydfra. Problemer med stoffer, der smugles til Danmark fra Sverige, blev stort set ikke omtalt. Derimod gav folk udtryk for et ønske om mere grænsesamarbejde med Danmark. Det er gennem kvalificeret vidensdeling, at de store smuglere kan fanges.

Selvfølgelig skal Europa i fællesskab udføre og koordinere arbejdet med at bekæmpe de kriminelle netværk. Et udvidet og forstærket samarbejde mellem politi, toldere og anklagemyndighederne er nødvendigt. At rette sig ind efter DF er ikke den rette løsning.

Jeg bor i Skåne, og der er meget at glæde sig over i Øresundsregionen. Men det, som sker i Danmark lige nu, er desværre en forstærkning af den tendens, som kan ses overalt i Europa. Det tjener derfor som en kraftig advarsel til mig som borgerlig repræsentant. Den ideologiske borgerlighed må aldrig lade sig undertrykke af indskrænkethedens repræsentanter.”

Här finns hela mitt inlägg: http://jp.dk/opinion/breve/article2488894.ece

Om Ronald Reagans betydelse

2011-07-07T02:24:00.000-07:00

För någon dag sedan - närmare bestämt USAs nationaldag 4 juli - hade jag en artikel på Newsmill om Ronald Reagans insats för Europas frihet och säkerhet. Min slutsats löd: Vänstern borde erkänna hans betydelse! Att döma av kommentarer och läsarnas gillande respektive ogillande till texten kan det konstateras att USAs 40:e president fortfarande väcker starka känslor. Drygt 700 har markerat vad de tycker och det är ganska jämnt mellan dem som säger sig vara glada och dem som är arga. Få är oberörda. Utgångspunkten för mina reflektioner är att det dels är 100 år sedan han föddes och dels att det nyligen invigts en gata i Tjeckien som bär Reagans namn samt en staty i Ungern. Jag skriver:

”Det är symptomatiskt att det är i Öst- och Centraleuropa 1980- och det tidiga 90-talets historia hågkoms och uppmärksammas. Ronald Reagan var ju inte endast en av alla västerländska politiker som talade om behovet av frihet och att våga stå upp mot förtrycket utan hade även förmåga att omsätta det i praktisk handling. Resultat kom att bli demokrati i de länder som tidigare präglats av förtryck och diktatur. Till det kommer också det starka engagemanget för att göra något åt kärnvapenutbredningen och en vilja att nå gemensam säkerhet/…/

Den vänster som gärna och ofta talar om internationell fred och solidaritet har egentligen anledning att vallfärda till Ungern och Tjeckien. Fortfarande kan spår både i ländernas ekonomi som arkitektur iakttas efter fem decennier av kommunistiskt förtryck även om det negativa snabbt är på väg att suddas ut ungefär som det är i Berlin där det numera blir allt svårare att med blotta ögat avgöra huruvida man befinner sig på den tidigare östliga eller västliga sidan. En staty eller ett gatunamn visar vem som bör äras enligt de tidigare förtrycktas mening. Det var realismen, tydligheten och målmedvetenheten som medverkade till att historien kom att skrivas om/…/

Vulgärbilden är att USAs 40:e president var en skjutglad cowboy-skådis. I själva verkat har han gjort mer för europeisk frihet och fred än aldrig så många vänsterpolitiker. Det har man uppenbarligen begripit i Ungern och Tjeckien.”

Hela texten på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/03/svenska-v-nstern-borde-erk-nna-reagans-betydelse

Skriver i Expressen

2011-07-04T08:35:00.000-07:00

På debattplats i Expressen har jag haft en text om den kommande politiska hösten och dess vägval både för socialdemokraterna som Allianspartierna. Möjligheterna finns att S, V och MP gör gemensam sak med SD och fäller bärande inslag i regeringspolitiken. Då kan man tala om problem. Ett självklart alternativ är nyval. För egen del tycker jag inte att man ska vara rädd för att möta väljarna med det visade ansvarstagandet för svensk ekonomi och en tydlig jobbpolitik. Samtidigt kan det vara rimligt att också pröva förutsättningarna för ett breddat regeringsunderlag. Då är det vettigt att tala med miljöpartiet. De gröna i Finland är ju nu inne på sin andra mandatperiod tillsammans med moderaternas systerparti samlingspartiet.

Mitt inlägg i Expressen har uppenbarligen rönt intresse att döma av e-post och ledarkommentarer. Jag har i dag också intervjuats av Aktuellt som sannolikt kommer att göra något till kvällen med röster från Almedalen.

Bland annat skrev jag: ” Ibland är det lätt att glömma bort att skillnaden mellan Alliansen och de tre rödgröna partierna är större efter valet 2010 än efter valsegern och regeringsskiftet 2006! M, FP, C och KD har 17 fler mandat än S, V och MP. Det som komplicerar läget är sverigdemokraterna med sina 20 riksdagsplatser.

Det finns ett starkt stöd för den förda politiken. Moderaterna som enskilt parti fortsatte att öka i valet 2010 och skillnaden gentemot socialdemokraterna är blygsamma 0,6 procentenheter – 30,06 mot 30,66 procent.

I internationell jämförelse står sig Sverige starkt. Ekonomin imponerar. Utländska betraktare har liknat landet vid Pippi Långstrump och det har talats om en ö av ordning och stabilitet omgivet av ett oroligt hav. Många är det som vill ta åt sig äran men i skarpa voteringar i riksdagen och i de debatter som föregått besluten har skillnaderna mellan Alliansen och oppositionen, mellan moderaterna och socialdemokraterna, varit tydlig. Det var för att fortsätta längs den inslagna vägen mandat begärdes i valet 2010. Det är nämligen genom att politiken genomsyras av ambitionen att skapa förutsättningar för arbete och sunda finanser som Sverige kommit att utmärka sig.

Ifall arbetslinjen och inriktningen mot fortsatta skattelättnader för medborgare med vanliga jobb som lärare, sjuksköterskor, poliser, hemtjänstpersonal, butiksbiträden med flera faller genom att röstas ned i riksdagen har också ett helt nytt parlamentariskt läge uppstått. Då utmanar nej-sägandets koalition Alliansen. Avvisas bärande inslag är det rimligt att också träda tillbaka. Problemet för S-ledaren är att han möjligen kan fälla den sittande regeringen tillsammans med sverigedemokraterna men att Håkan Juholt inte vill forma en ny ministär tillsammans med SD. Och då återstår det faktum att M, FP, C och KD stadigt har 17 fler mandat även om det saknas tre för att uppnå egen majoritet.

Alliansen ska varken utesluta eller rädas att möta medborgarna i ett extra val kring den ekonomiska politiken och det faktum att breda grupper numera kan räkna med motsvarande en extra månadslön om året genom det utrymme skattesänkningarna skapat. Samtidigt är nyval en extraordinär händelse i Sverige. Det borde därför finnas anledning att seriöst pröva förutsättningarna att bredda regeringsunderlaget.”

http://www.expressen.se/debatt/1.2487633/lat-oss-valkomna-mp-till-regeringen

Flyget behövs i hela landet!

2011-07-01T06:07:00.000-07:00

Att Bromma kommer att vara kvar som flygplats under lång tid är väldigt positivt. Därmed går det att upprätthålla konkurrens både mellan de olika bolagen som platserna. För Nordvästskåne har det betytt mycket att kunderna kunnat välja mellan Kullaflyg och SAS som opererar på Arlanda. Ytterst handlar det om att både pressa priserna som att ha god turtäthet. För exempelvis Skåne, Blekinge och Kronoberg är detta av stor vikt!

Tillsammans med några andra M- och S-politiker samt näringslivsföreträdare - som Michael Juniwik, VD för Sverigeflyg, Bo Frank, kommunstyrelsens ordförande i Växjö (M), Gustaf Hoffstedt, riksdagsledamot (M) från Gotland, Christer Engelhardt, riksdagsledamot (S) från Gotland, Johan Persson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Kalmar, Pia Kinhult, regionstyrelsens ordförande (M) i Region Skåne, Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande (M) i Helsingborgs, samt Göte Brännwall, Peab - har vi på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gett uttryck för vår oro över hur statliga Swedavia hanterar de i dag miljömässigt intressanta propellerplanen.

Bland annat skriver vi: ”Med ny prissättning på Bromma flygplats ökar startkostnaderna med nästan det tredubbla för små, lätta flygplan med miljövänlig propellerdrift. En flygplanstyp som är helt avgörande för regioner som inte har tillräckligt med resenärer för att fylla större plan.

Enligt lagstiftat EU-direktiv från 2007 (att införas senast 2009) gällande höjda startavgifter för större flygplatser är kostnadsökningen tvingande enbart för Arlanda och Landvetter i Sverige. Swedavia inkluderar trots det Bromma, där mer än hälften av trafiken sköts med små propellerflygplan. Under 2010 gav Swedavia rabatt på avgifterna från Bromma, eftersom de var tveksamma till sitt beslut och ville diskutera den nya prissättningen.

Utan förvarning eller vidare förklaring togs rabatten sedan bort 2011. Detta samtidigt som tyngre jetflygplan med fler än 100 säten inte får några kostnadsökningar alls/…/

Det är naturligtvis fel att statligt ägda Swedavia kan tillåtas påverka de regionala utvecklingsmöjligheterna i regioner så som Kronoberg, Kalmar, Blekinge eller Gotland.

Med omotiverade kostnadsökningar tar sig Swedavia friheter som inte kan vara rimliga när det kommer till konsekvensen av beslutet. Kostnadsökningen för Sverigeflygs verksamhet på en liten ort blir så hög att det inte går att få täckning genom prishöjningar och verksamheten kan tvingas stänga till följd av onödig och felaktig prissättning.”

Jag gillar flyget och har absolut inget emot Swedavia. Därför är det viktigt att just se till att det råder regler som säkrar flyget i hela landet!

Hela artikeln på Brännpunkt i Svenska Dagbladet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/swedavias-prishojningar-drabbar-sma-flygbolag_6282080.svd

Självständighetskamp utan terror

2011-06-30T02:58:00.000-07:00

Visst finns traditionella höger- och vänsterfrågor på Färöarna. Till det kan dock adderas ytterligare en dimension; den om full självständighet ska uppnås eller om man även fortsättningsvis ska vara en del av Danmark om än med ett omfattande och långtgående självstyre. Återkommande dyker denna hundraåriga fråga upp. Visst har Färöarna på många sätt större likheter med ett land än en region. Språk, flagga, traditioner, sedlar och eget lagstiftningsarbete visar på suveränitet och att det finns en tydlig politisk kontroll över territoriet. Med knappt 50 000 medborgare är det dock en utmaning att upprätthålla ett lands alla funktioner. Skattetrycket är en börda då det ligger på runt 55 procent. Även om Färöarna till invånareantal inte är större än en mellansvensk kommun håller man sig med exempelvis en egen utrikesförvaltning på cirka 35 personer av vilka ungefär en tredjedel arbetar i Köpenhamn, Bryssel, London eller Reykjavik. Administrationen dubbleras och sådant kostar pengar.

Färöarna har drabbats av de ekonomiska kriserna, dock inte lika mycket den globala finansiella oro som rasat de senaste åren som under 1990-talet. Då emigrerade flera procent om året för att söka jobb i Danmark eller Norge i och med att arbetslösheten steg mot 20-25 procent. Vid ett möte med en person från Statistikkontoret visar han på allt annat än ljusa demografiska siffror. Av alla födda 1985 är 70 procent av männen kvar på Färöarna mot endast drygt 50 procent av kvinnorna. Många är medvetna om utmaningarna man står inför. Samtidigt konstateras att ännu fler kanske stuckit iväg ifall de inte haft en stark känsla för och koppling till den egna hembygden.

Färöarna är vackert med gröna kullar och klippor som skjuter ut i Atlanten. 100 000 betande får skapar en pastoral känsla. Omväxlande väder inom ramen för ett rätt oföränderligt klimat där dagstemperaturen pendlar mellan 5 och 10 grader gör att det växer, träd finns dock egentligen endast inne i Torshavn. I bortåt 1000 år har det funnits befolkning. De första bosättarna kom från Norge och härifrån har också genom seklerna andra viktiga varor hämtats. Timmer som byggmaterial har alltid fått tas utifrån. Den lilla enkelt inredda domkyrkan i trä hävdas i en skröna egentligen vara ett gammalt packhus som fick köpas billigt i Bergen då församlingen inte hade råd med mer. Det finns en stark social sammanhållning som för somliga säkert kan uppfattas som kvävande men som skiljer ut Färöarna från exempelvis Grönland som jag besökte för ett år sedan. På Färöarna är självmord ovanliga, våldskriminaliteten mycket låg, missbruket inte så utbrett och barnen växer upp nära släkt och vänner. Det finns en stor risk att utomstående lätt gör sig skyldiga till ett av två vanliga fel; endera idealiserar samhället som tryggt eller endera fördömer det som inskränkt.

På Färöarna hade jag möjlighet att träffa Edmund Joensen. Han har tidigare varit regeringschef och suttit som ordförande i parlamentet, lagtinget. Nu är han en av två valda representanter i det danska folketinget. Som företrädare för Sambandspartiet är han associerad medlem av socialliberala Venstres grupp. Han tillhör dem som vill behålla banden med Danmark. Hans mycket kunniga och intressanta beskrivningar av färöisk politik måste dock ses i ljuset av hans egna personliga politiska övertygelser. Det som bekymrar honom är de återkommande maktväxlingarna vilket gör att ständigt ny kurs tas ut i förhållande till Köpenhamn. De strukturer som byggts upp av dem som önskar se ett fortsatt långsiktigt samarbete raseras med motståndare på plats. Inte minst de borgerliga krafterna är uppdelade på flera olika partier. Även om självstyret ständigt fördjupas och Färöarna väljer att axla eget ansvar för fler och fler uppgifter bidrar Danmark med ett budgettillskott på cirka 650 miljoner kronor om året. Det kan emellertid jämföras med de nästan fyra miljarder kronor Grönland behöver om året på en marginellt större befolkning.

Självständighetsfrågan är onekligen oerhört intressant. Mycket av de yttre visar ju att Färöarna är ett eget land. Spörsmålet är hur liten man kan bli? Det handlar om pengar och effektivitet. Fördelarna som uppnås med den egna identiteten går förlorade om folk av ekonomiska orsaker söker sig därifrån. En viktig förklaring till lagtingets starka ställning är också att Färöarna var brittiskt område under andra världskriget medan Danmark ockuperades av Tyskland (och Bornholm av Sovjetunionen under tio månader efter kriget). Det finns en vana vid att klara sig själv och att vara avskuren från Köpenhamn.

På många sätt är ju detta ett föredöme i konflikthantering! Ett väldigt nordiskt sätt! I parlamentet finns alla uppfattningar företrädda. Självständighetskravet drivs inte av politiskt knäppa krafter som med hjälp av terror eller bomber ska genomtrumfa sin idé. Det är samtal, kompromissande och allmänna val (ett nytt lagting måste utses av medborgarna senast i januari 2012). Relationerna med Danmark och omkringliggande länder och områden är också de bästa trots olika åsikter. På Färöarna finns ett intresse för ekoturism och att locka besökare att vandra längs de vackra fjorddalarna. Egentligen borde man dock ha skytteltrafik från Mellanöstern, Asien och Nordafrika! För med stolthet kan de politiska motståndarna stå sida vid sida i Torshavn och visa på hur man hanterar olikheter med fortsatt respekt för varandra, sina traditioner och sin identitet!

Försvarets nordliga dimension

2011-06-21T08:43:00.000-07:00

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

Med Kubilius på kongress

2011-06-18T23:43:00.000-07:00

HU-LCD (The Homeland Union - Lithuanian Christian Democrats) är det breda borgerliga partiet i Litauen. För närvarande axlas regeringsmakten under premiärminister Andrius Kubilius ledning. Landet har starkt påverkats av den internationella ekonomiska krisen med inledande kraftig nedgång. Den senaste tiden kan dock klara förbättringar iakttas. Det har emellertid skett genom en del smärtsamma och tuffa beslut som sänkta pensioner och andra försämringar.

De senaste åren har ett antal mindre konservativa och borgerliga partier slagit sig samman i den politiska alliansen HU-LCD. Själva grunden är demokratirörelsen Sajudis som brett samlade människor bakom kraven på att återupprätta republiken Litauen och göra sig av med den sovjetiska ockupationsmakten. För drygt 20 år sedan under den svåra omställningen 1990-91 var Sajudis den viktigaste förändringskraften.

Premiärminister Andrius Kubilius är kanske Litauens minst populäre politiker. I mätningar får han ett stöd på 2-3 procent. Men han sitter ändå kvar. Och HU-LCD behöll till allas förvåning, inklusive partiföreträdarnas egen, ett förhållandevis starkt stöd i de nyligen genomförda lokalvalen. Läget inför nästa års parlamentsval är således mer öppet än många tidigare trott. Medlemmarna i HU-LCD har före partikongressen lördag 18 juni genomfört ett internt val där partiordföranden utsetts. 55 procent ville behålla Kubilius medan ungefär 45 procent röstade på talmannen Irena Degutiene som är mer populär och beskrivs som en järnlady inte minst i värderingsfrågor som är viktiga i det katolska Litauen. Många inser dock att en öppen strid i partiet ett år före allmänna val inte skulle vara bra.

Kubilius anses vara stel och ha bristande karisma. Vid en lunch i Vilnius tillsammans med utrikesministern, Litauens EU-kommissionär, talmannen och några ytterligare ledande företrädare var han emellertid mycket avslappnad och skämtade.

- Vi här runt bordet har känt varandra i över 20 år, säger han och berättar om några av utrikesministerns practical jokes som han själv utsatts för.

Kubilius har sin bakgrund i Sajudis precis som den förre partiledaren och nestorn i Litauen Vytautas Landsbergis. Nu sitter han i Europaparlamentet efter att bland annat ha varit landets president i tio år. Vid kongressen talade han på sitt vanliga lågmälda och underfundiga sätt. Han betonade vikten av en politik som också bryr sig om samhällets fattiga, som ser till alla och hela landet. Även premiärministern underströk behovet av tillit och att respekt måste byggas för både samhällets institutioner som maktutövandet. Ingen kan anklaga HU-LCD för populism eller att välja de enklaste vägarna. Samtidigt kan det vara svårt att styra. På frågan om hur bred majoritet regeringen har i parlamentet svarade en småskrattande Kubilius:

- Vanligtvis saknar vi ett eller ett par mandat. Men vi får igenom mycket.

Precis som tidigare slås jag av hur avlägset Baltikum kan vara trots att det endast ligger en timmes flygresa bort. Det finns all anledning att fördjupa kontakterna över Östersjön. 15 augusti är det också dags för ett nytt Måndagsmöte i Stockholm för att uppmärksamma 20 år av diplomatiska relationer. Det är viktigt. Några runt lunchbordet berättar hur dåvarande ledaren för Sajudis, Vytautas Landsbergis, sände iväg dem till Stockholm då det var som mest oroligt i Litauen. Sovjetunionen ökade trycket i början av 1991 och 13 personer dödades vid TV-tornet i Vilnius.

- Vi fick åka för att inte Sovjetunionen skulle kunna döda oss alla i parlamentet. Några av oss hade ansvaret att bilda en exilregering ifall detta skulle ha blivit aktuellt.

Det var knappast någon tillfällighet att HU-LCDs partikongress inleddes med en tyst minut för de människor som deporterats i dagarna för 70 år sedan. Litauens nationalsång ljöd också mäktig i byggnaden då alla delegater tillsammans med kören sjöng samtidigt som det visades vackra naturbilder från olika delar av landet. På filmen fanns dock inte en endaste människa. Ingen som jobbade, gick till skolan eller tog hand om någon. I Sverige hade en sådan film varit otänkbar hos moderaterna. För så har vi formats olika av vår historia och våra traditioner: Litauen har naturligtvis den egna nationen som utgångspunkt då den så många gånger hotats medan det för Sverige handlar om att arbete är det som möjliggör alla de välfärdsambitioner som binder oss samman.

Om Transnistrien

2011-06-17T10:23:00.000-07:00

Från och med i dag och ett antal veckor framåt tar Svensk Tidskrift sommaruppehåll. Det möjliggör för den intresserade av borgerlig idédebatt att under lugnare former läsa igenom allt, eller delar av, vad som skrivits den senaste tiden. Som vanligt finns för egen del en hel del som puttats åt sidan för att gås igenom vid annat tillfälle. Det kan nu infinna sig under juli månad!

Jag kan erkänna att jag både har en del oläst som oskrivet. Jag skulle ändå vilja tipsa om min senaste artikel om Transnistrien i Svensk Tidskrift:

Transnistrien kan ibland liknas vid kommunismens Disneyland. Det är en upplevelsepark över en svunnen tid med smattrande röda fanor, sovjetiska uniformer och marschmusik. Skillnaden mot en attraktion utanför Paris eller i Florida är att det här är på riktigt och djupt tragiskt. Det handlar om en av alla bortglömda konflikter i Europa och är ett tecken på Rysslands försök att dominera eller i vart fall lägga sig i saker i vad som fortfarande ses som den egna intressesfären/…/

Öster om Dnjestr regerar en sovjetnostalgisk klick som inte erkänns av några andra länder och västerut finns republiken Moldavien. Runt 400 000 på ena sidan med en blandning av rumänsk-, ukrainsk- och rysktalande mot drygt tre miljoner på den andra. Det stora flertalet på båda sidor är ortodoxa trosbekännare. Tiderna har till viss del förändrats. De kommunister som för några årtionden rev kyrkor eller omvandlade dem till sädesmagasin gör nu korstecken och går i mässa. De möts dock av misstro/…/

För Moldavien som hett önskar EU-medlemskap är det viktigt att frågan om Transnistrien hanteras. Det vet också Ryssland som med stigande irritation sett flera länder i närområdet och vad som ses som den egna zonen ha blivit både EU- som Nato-stater.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25740

Grannar i Östersjöområdet

2011-06-08T23:29:00.000-07:00

De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.

Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:

”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”

I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?

” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.

- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”

Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507

Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543

Kommunister på 40 procent!

2011-06-07T02:06:00.002-07:00

Moldavien räknas som Europas kanske fattigaste land. Under Sovjettiden var det den jordbruksproducerande delen. Härifrån kom grönsaker, säd, frukt och vin. Det skickades öster- och norrut. I samband med Sovjetunionens kollaps utropades självständighet 1991. I dag uppges cirka 35 procent av ekonomin ha sin grund i de pengar personer som arbetar utomlands sänder hem. De senaste tjugo åren har många duktiga och yngre lämnat, mer välutbildade och kvinnor till Italien och Spanien medan bra industriarbetare och män sökt sig till Ukraina och Ryssland.

Besökaren möter ett kuperat land med mjuka backar och mycket som är uppodlat. Blommor och buskar sprider väldoft, även inne i centrala delar av huvudstaden Chisinau trots omfattande trafik. Rent allmänt lämnar vägarna en hel del i övrigt att önska. Reparation av stötdämpare har alla möjligheter att bli lönsam affärsverksamhet. Har man dessutom en tillräckligt snabb bil kan det gå kvickt undan. Vinodling har funnits under lång tid. Och som på många andra håll är det inte alltid de stora kända märkena som erbjuder de bästa varorna. Jag hade möjlighet att träffa en lokal oberoende producent (den enda av sju verksamma i Moldavien för närvarande) som uteslutande hade att erbjuda utmärkta viner skapade med stor kärlek. Hans årsproduktion ligger på blygsamma 12 000 buteljer. Han visade sig dessutom vara duktig på att blanda Merlot, Pinot Noir och Chardonnay med mer traditionella druvor från trakten. Extra prestigefullt var att USAs ambassad i Moldavien köpt av honom för flaskor med egen etikett.

Jordbrukslandskapet och att tidigare ha tvingats förse resten av Sovjetunionen med färska grönsaker präglar fortfarande Moldavien. Det har varit svårt att komma vidare. Till det kan adderas hårda motsättningar i samhället. Ett förhållandevis oreformerat kommunistparti som fortfarande använder sig av hammaren och skäran som symbol samlar drygt 40 procent. De övriga partierna och grupperingarna förenas av antisocialism men har sedan långt svårare att veta vad man är överens om. Trots försök med folkomröstning har det inte gått att ändra konstitutionen för att finna ett enklare system än i dag att utse president. Formellt saknas statschef och om inte politikerna kan komma överens (vilket ser ut att kräva medverkan av delar av eller hela Kommunistpartiet) blir det åter nytt parlamentsval. Just nu tycks det som om väljarna i Moldavien får gå till val ungefär en gång om året.

Kommunisterna har dock tidigare visat vad de går för. Under ett par år satt de vid makten. Då fanns en aktiv säkerhetspolis och oliktänkande kunde drabbas av stora problem. Utvecklingen var snarare på väg i en vitrysk riktning än mot de villkor som präglar dagens Öst- och Centraleuropa i övrigt. Vid val för två år sedan, som på goda grunder ansågs riggade, gjorde ett provocerat folk uppror. Det var kravaller och både presidentpalatset som dåvarande parlamentsbyggnaden i centrala Chisinau attackerades och en del våningsplan stacks i brand medan andra plundrades. Fortfarande döljs delar av byggnaderna bakom höga staket och man uppges fortsätta med renoveringsarbetet. Kommunisterna sände styrkor mot folket och en del spöades upp på gatan medan andra skickades till fängelser och förvar. Ett par personer uppges ha dödats eller senare avlidit av de skador de tillfogats. I ljuset av detta blir naturligtvis de demokratiska krafternas ovilja att ha något med kommunisterna att göra mycket begripligt. För det är händelser i närtid! För närvarande styr också en koalition av mitten-höger partier Moldavien framröstade av ett folk som vänt sig mot de rödas övergrepp.

Människor är genomgående mycket trevliga. Det går lätt och otvunget att umgås. Generöst var det också av Moldavien att låta Sverige vinna fotbollsmötet inför EM…

I Moldavien i likhet med andra länder med år av förtryck och övergrepp bakom sig finns monument och minnesmärken över dem som skadats, lidit och dött i kampen för frihet och demokrati. Uttryckligen står på stenar och plaketter, invid foten av statyer och byster, att mördarnas namn stavas kommunister. Det obegripliga i dag är att någon frivilligt därför vill använda denna ideologiska markör. Det gäller i Moldavien och i minst lika hög grad i Sverige. Hur kan man?

Spanska sjukan

2011-06-05T22:10:00.000-07:00

I centrala Madrid har ungdomar och politiska grupper demonstrerat sedan i början av maj. En gruppering under namnet M-15 kräver förändringar. Man säger sig önska en lägre grad av korruption och politiker som vågar se till hela landets intressen. Vad Spanien är i stort behov av är ordning och reda samt förmåga att både se behoven av och kunna genomföra strukturella reformer. Det regerande socialistpartiet har verkligen medverkat till en ordentlig färd nedåt. Under den ekonomiska kris som drabbat många av världens länder gjorde man i Spanien det en hel del svenska socialdemokrater önskade i Sverige: Offentliga utgifter på tveksamma projekt och försök att hålla sysselsättningen uppe med konstlade medel. I dag räknas arbetslösheten på nivåer mellan 15 och 20 procent, regeringen har börjat kapa i välfärdssystemen och fackförbunden är upprörda över vad som uppfattas som svek från ”deras” regerings sida. Oppositionen är dock inte vidare konstruktiv då den huvudsakligen pekar på att den i samband med förra parlamentsvalen just varnade för en utveckling likt den man genomlider. Kungen har försökt agera medlare men misslyckats att forma en bred fungerande koalition mellan olika motstridiga intressen. Inspirerade av demonstranterna vid Plaza del Sol i Madrid och i andra städer har ungdomar på olika platser i Europa startat protester mot sina regeringar och politiska system. Det går att tala om spanska sjukan.

Samtidigt var ett av målen för de unga protesterande att förmå spanjorerna att bojkotta lokal- och regionalvalen söndag 22 maj. I vart fall få folk att rösta blankt. Inget av de två stora partierna sades vara värdiga. I själva verket ökade valdeltagandet, i lokalvalen från 63,27 procent 2007 till 66,23 år 2011. Andelen blanka ökade mer marginellt från 1,94 till 2,54 procent. Valet kom framför allt att bli en riktig katastrof för socialistpartiet. Egen majoritet i fullmäktige och borgmästarval landet runt gick förlorade. För det borgerliga partiet PP gick det långt bättre. Det handlar om maktskiften i hela Spanien. En blick på valkartor visar att landet gått från rött till blått. PP ökade lokalt från 36,01 till 37,53 medan socialdemokratiska PSOE backade från 35,31 till 27,79.

En bekant hade för någon dag sedan med sig La Provincia i pappersformat. Det är den dominerande tidningen på Kanarieöarna, särskilt för Gran Canaria, och dess valbevakning är representativ för hur det ser ut i resten av Spanien. Besvikna och ledsna socialister, glada borgerliga företrädare. I staden Las Palmas ökade PP från tidigare 12 till 16 fullmäktigeledamöter medan PSOE backade från 15 till 12. På liknande sätt är det i regionparlamentet där maktförhållandena ändrats med PP på 21 mot tidigare 15, PSOE på 14 mot tidigare 26 och PPs samarbetsparti det lokala CC som gick från 19 till 21 ledamöter.

Spaniens socialistiske premiärminister Zapatero har redan sedan tidigare meddelat att han inte ställer upp i nästa allmänna val. Tur är det för honom för annars hade han nog drabbats av inre uppror. Nu kan de besvikna kanalisera en del av sin ilska och frustration på debatten om vem som skall ersätta honom. Det finns två huvudkandidater, dels försvarsministern Chacón och dels inrikesministern Rubalcaba. Även om Zapatero försökt hålla sig utanför tycks det som att han allt mer skulle föredra den senare. Rubalcaba har visat sig ha hårda nypor. I samband med tidigare organiserade maskningsaktioner och strejker på flygplatser har han beordrat in militär personal att tjänstgöra med stöd i en lagstiftning från Francotiden. Och de som före valet samlades i olika former av protestyttringar hotades att skingras av polis då det är förbjudet med politiskt arbete de sista dagarna utan då skall väljarna tillåtas ”reflektera”. Några av dem som slagit läger på torgen satte därför upp skyltar om att här befann sig en ”reflekterande medborgare”.

Mer och mer talar för att nästa regeringschef heter Mariano Rajoy från PP. Han har då att möta en ekonomi i närmaste fritt fall, höga arbetslöshet, en fastighetsbubbla på väg att brisera och ett växande antal mutskandaler inom alla partier. Det hela är dessvärre inte unikt för Spanien utan är en sjukdom som drar fram i flera andra europeiska länder. Inte minst i ljuset av detta ter sig utvecklingen i Sverige som än mer extraordinär i positiv mening.

På andra sidan Östersjön

2011-05-22T21:34:00.000-07:00

Den gamla svarta Moleskine är full med anteckningar och noteringar. Dags att börja på en ny! Den förra var inköpt på El Corte i Las Palmas och den nya på Hedengrens i Stockholm. Två favoritställen att handla på! Ett block räcker ungefär ett halvår.

Bläddrar igenom en del av det nedtecknade. Återstår en del artikelmaterial. Bland annat skall jag skriva något längre om förra veckans resa med delar av Försvarsutskottet till Lettland och Litauen. Det var mycket lyckade dagar och i bagaget hem medfördes en hel del kunskap, insikter och en bunt visitkort.

De politiska företrädarna i både Riga och Vilnius var väldigt angelägna om att understryka vikten och behovet av goda kontakter med riksdag och regering i Stockholm. Det beklagades att länderna hade glidit ifrån varandra sedan de tre baltiska republikernas inträde i både EU och Nato. Det är dags för bilateralt utbyte! Ambassaderna gör också ett väldigt bra arbete för att bygga relationer och upprätthålla förbindelser. Glädjande nog finns även försvarsattachéer på plats i alla tre stater.

Från politiskt håll var man tydliga över ett par saker. För det första beklagades både i Lettland och Litauen över att den ekonomiska krisen slagit hårt mot de egna försvarsbudgeterna. I Lettland räknar man med 40-60 procent reduceringar. I vart av de två besökta länderna är den totala summan motsvarande cirka två miljarder kronor per år och då går merparten till löner för anställda. Det har varit neddragningar och försämringar. Man står långt från Nato-målen men försöker kompensera detta genom att vara ytterst lojala mot insatserna i Afghanistan och Libyen. Sverige får mycket beröm och visas stor respekt för sina insatser som skett utan Nato-medlemskap.

I hela Baltikum finns också en uttalad vilja att delta i en ny nordisk stridsgrupp under svensk ledning under 2014 (NBG14): Vi vill hemskt gärna vara med! För egen del finner jag det vara ett rimligt önskemål som på alla sätt bör respekteras! Det skall bli intressant att se om socialdemokraterna halkar omkring i denna fråga såsom de gjort nu kring deltagande i Libyen. Att tänka efter före är inte så dumt!

Rent allmänt har den ekonomiska krisen under de senaste åren slagit hårt. Samtidigt märks en tydlig vilja att hantera utmaningarna. Det visar också kontrasten gentemot Sverige där långsiktighet och ansvarstagande gett sådan synbar utdelning.

Både Lettland och Litauen är medvetna om att länderna fungerar som ett slags lackmustest på Rysslands intresse att ha goda relationer med sin omvärld. Just nu är färgen lätt röd. Lettlands president har nämligen för en tid sedan gjort besök i Moskva. Inga större konflikter är inrapporterade. Litauen är däremot djupt bekymrade och starkt misstroende över rysk energipolitik. Litauen får betala det högsta gaspriset i området. Och Ryssland medverkar aggressivt till att det byggs ett nytt kärnkraftverk i Kaliningrad och ett nytt planeras i Vitryssland bara några mil från Vilnius!

Även om det understryks att regionen för närvarande är ganska säker och att de konventionella hotens bedöms vara få finns ändå en oro över den stora grannen i öster. Eller som Litauens försvarsminister uttryckte det: ”Det finns ett imperialistiskt drag i rysk politik.” Samtidigt är man medveten om att Rysslands stora utmaningar i dag knappast finns i väst (även om i sammanhanget lilla Lettland ibland brukar kuriöst nog dyka upp i ryska opinionsmätningar som ett av de länder som utgör störst hot) utan snarare i söder och öster där det handlar om exempelvis terrorism och olja.

Hur man än vrider och vänder återkommer gärna samtal kring försvar och säkerhet till energifrågor i Lettland och Litauen. Här är de tydligt sammankopplade. I år kommer 20 år av diplomatiska förbindelser att firas. I Vilnius har exempelvis de svenska diplomatiska bilarna ett registreringsnummer som börjar med siffran 1 för att ange vilken nation som var först på plats med egen ambassad (även om Island var första stat att erkänna den nyupprättade republiken). Samtidigt finns det anledning att komma ihåg att länderna också är mycket olika. Något egentligt Baltikum har inte existerat förrän efter 1945 och röda arméns ockupation. Just därför är också bilaterala kontakter så viktiga. Ibland tar vi i dag kanske Estland, Lettland och Litauen litet för givna.

Om MP på Politikerbloggen

2011-05-21T08:23:00.000-07:00

I samband med miljöpartiets kongress under helgen och valet av två nya språkrör så har det mediala intresset vuxit. Det kan säkert leda till positiva opinionssiffror kommande veckor. Långsiktigt är det helt andra saker som avgör. De senaste dagarna har förts en diskussion om MP kan vara att räkna med som ett liberalt parti. Från FP-håll har kommit kraftiga avfärdanden om att de gröna mer för en V-inspirerad politik. För egen del tror jag att miljöpartiet har mer på att vinna att söka sig i borgerlig riktning än Alliansen har att stå där med vidöppna armar.

I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.

Bland annat noterar jag:

”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.

Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.

Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.

Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/

Sydamerika och Nordafrika

2011-05-18T14:10:00.000-07:00

Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Sydamerika. Det blev både Brasilien och Chile. Jag tycker att det är en viktig markering. Kontinenten växer i betydelse rent ekonomiskt. Presidentskiftet i Chile visar att det också till viss del blåser högervindar i en region som annars i rätt stor utsträckning uppfattats som röd de senaste åren. I en artikel på Newsmill uppmärksammar jag Reinfeldts val av besöksmål men gör också en jämförelse mellan Sydamerika och Nordafrika. Bland annat noterar jag:

”Det är dags för oss i Sverige att se förändringarna. Inte bara i Chile utan i hela Sydamerika. En förklaring till svårigheterna att skapa och underhålla kontakter är naturligtvis de geografiska avstånden. En annan viktig faktor är språkförbistringen där många politikers och medieföreträdares oförmåga att tillgodogöra sig spanska sätter sina begränsningar. Utan Spanien och Portugal skulle EU ha än mer inskränkta uppfattningar om vad som sker på denna kontinent. På liknande sätt är det med ett annat område satt under stora förändringar, nämligen Arabvärlden. Få kan tala och läsa arabiska. Samtidigt är det viktigt att Sverige inte upprepar misstagen och intar en lika avvaktande hållning gentemot förändringarnas Nordafrika som nu varit fallet i årtionden gentemot Sydamerika. Reinfeldts besök i Brasilien och Chile är mycket bra och välkommet. Det kommer förhoppningsvis att följas av inte bara vitalare Sydamerikakontakter utan också kommande samtal på plats i södra Medelhavsregionen som exempelvis Marocko, Algeriet och Egypten.

Sydamerika och Nordafrika är två områden av växande betydelse för Sverige. Efter åratal av diktatur och regimer som plundrat sina befolkningar vänds det nu blad. Det handlar om affärsmöjligheter men också att vi har en väldig potential i alla de svenskar som har bakgrund i dessa länder genom att föräldrar eller farföräldrar kommit hit genom decennierna som flyktingar och asylsökande. Sydamerika är inte längre något vänsterprojekt och Nordafrika ska förhoppningsvis inte bli det nu när äntligen den arabiska socialismen faller samman.”

Artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/sverige-m-ste-ka-kontakterna-med-h-gervindens-sydamerika

Budgetsamtal blev gränskontroll

2011-05-17T04:07:00.000-07:00

Danmark har aviserat skärpta gränskontroller mot Sverige respektive Tyskland. I grunden är det naturligtvis bra med tydlig kamp mot brottsligheten och kriminella ligor. Vapen, droger och människohandel är en del av den europeiska vardagen. De danska åtgärderna skulle kanske kunna förstås bättre ifall de varit resultatet av fakta om reella hot men tycks huvudsakligen bero på den borgerliga regeringens rädsla för dansk folkeparti. I många år har skett en anpassningens politik. Detta kan noteras med sorg då Danmark är ett land att uppskatta i så många andra sammanhang. Tyvärr har dansk folkeparti fått medverka till att sätta agendan och det har påverkat alla, inklusive socialdemokraterna!

Vännen Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP), och jag har i ett inlägg på Brännpunkt (Svenska dagbladets debattsida) i nätupplagan resonerat både kring konsekvenserna av skärpt gränskontroll men också vad det säger om den politiska utvecklingen i vårt södra grannland:

”För många i Öresundsområdet är inte resandet mellan Skåne och Själland en färd mellan två länder utan det sker i en och samma region samt inom en allt mer gemensam arbetsmarknad. De flesta finner tanken absurd att det skulle ske något slags myndighetskontroller med risk att få visa pass på tågen mellan Uppsala och Stockholm. Den som åker från Ängelholm, Helsingborg eller Malmö till Köpenhamn kan dock numera löpa risken att stoppas, kontrolleras och utfrågas.

Det som sker i Danmark följer dessvärre en inskränkthetens trend som kan iakttas runt om i hela Europa. De nya reglerna beror knappast på en radikal omvärdering av trycket från kriminella och smugglare utan är en del av dansk folkepartis krav på regeringen i samband med förhandlingar om budget och ekonomi. Det gör försvararnas argument, även i Sverige, ihåliga/…/

För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas. Istället behövs ett fördjupat och förbättrat samarbete i regionen. I Öresundsområdet precis som i exempelvis Tornedalen handlar det mycket mindre om två länder och mycket mer om en delad verklighet och vardag. Det lokala perspektivet får inte glömmas bort i Stockholm eller Bryssel! Och för det andra bör Alliansens partier aldrig ge sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande då just dansk folkepartis framgångar vid förhandlingsbordet i Köpenhamn är ett varnande exempel. Det handlade från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/danmark-foljer-inskrankhetens-trend_6170649.svd

Bläddrade i bladet

2011-05-13T22:44:00.001-07:00

För någon dag sedan bläddrade jag i pappersupplagan av Hufvudstadsbladet. Denna svenskspråkiga kvalitetstidning från Helsingfors kan med fördel följas på nätet (www.hbl.fi). Nöjet med att ha hela publikationen i sin hand är att man kan ta del av även små notiser och mer undanskymt material. Med hjälp av Hufvudstadsbladet har vi i Sverige en unik möjlighet att följa vad som sker i vårt viktiga östra grannland. Till det kommer många välskrivna artiklar där den språkintresserade kan notera spännande och kuriösa skillnader i svenskan mellan de båda länderna. Kort sagt: Ingen tvekan råder om att Hbl är en av mina absoluta favoriter!

Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.

Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!

Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”

Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!

SNPs Skottland

2011-05-11T11:43:00.000-07:00

Det skotska parlamentets 129 medlemmar har avlagt sina eder och svurits in som ledamöter efter förra veckans allmänna val. Regeringschefen Alex Salmond förklarade före trohetseden till Hennes majestät drottningen att hans partis främsta lojalitet alltid riktades mot det skotska folket. Därmed kunde ledaren för Scottish National Party, SNP, ge ännu en känga mot det London han på många sätt ogillar.

Alex Salmond har all anledning att vara stormnöjd. 2011 blev en formidabel succé med 69 mandat för SNP. Det handlar om en ökning i röststöd med över tio procentenheter. Stora förlorare är Labour och framför allt Liberaldemokraterna. Det förstnämnda partiet tappade många mandat men inte lika många procent medan det senare fullständigt rasade samman. Även Konservativa backade men från redan svaga nivåer på 13-15 procent. Alla skotska partiledare utom från de gröna och SNP har meddelat att de omedelbart eller i närtid tänker avgå.

Det skotska valsystemet är en mix av både enmansvalskretsar och ett proportionellt system. För SNP en enorm framgång där 53 platser vanns genom starka kandidater som personligen erövrade sina mandat och endast 16 fördelade proportionellt. För Konservativa är bilden den rakt motsatta där endast tre platser från södra Skottland säkrades av sig själva medan resterande 12 kom partiet till goda tack vare det proportionella inslaget.

Inom Labour pågår nu ett svårt sorgearbete. Skottland har de senaste åren levererat en hel del parlamentsledamöter och kända partiföreträdare med premiärministrarna Gordon Brown och Tony Blair i spetsen. Nu är man i det närmaste förödmjukad på vad som traditionellt setts som hemmaplan.

Det skvallrar en hel del om Labours fortsatta svaghet och sökande efter identitet och profil. Men det säger också en hel del om Alex Salmonds och SNPs styrka. Den skotske regeringschefen har skickligt och vältaligt gett uttryck för regional stolthet samtidigt som det målmedvetna arbetet mot oberoende och självständighet fortsatt. Även om de som helt vill bryta sig loss och forma en egen skotsk nation är i minoritet har Salmond byggt upp ett förtroende som trovärdig talesman för de regionala intressena. Ingen tvekan råder om hans mål men han är tillräckligt smart för att undvika folkomröstning och ställa frågan på sin spets förrän han kan räkna med bredare uppbackning än i dag. Han fortsätter dock att peka på var han uppfattar att Skottlands intressen skadas av regeringen i London. I själva verkat är de sex miljoner invånarna vinnare på de system som finns där förmåner och ersättningar är bättre och högre på den norra sidan om gränsfloden med England än på den södra.

SNPs starka stöd kommer dock att öka Alex Salmonds vilja att retas. För något år sedan träffade jag justitieministern som ansvarar för ett område där det redan råder ett stort mått av självstyre. Det var dessutom en synnerligen klok man. SNP kommer efter valet 2011 till parlamentet på Holyrood inte precis ha svårare att rekrytera nya kompetenta krafter. Tanken på egen stat lever vidare och partiet har skapat en bred allians av grupper med allt från besvikna radikala vänstermänniskor till skotska traditionalister som drömmer sig till en Sir Walter Scott-liknande tillvaro med gröna ängar, mystiska slott och kiltbärande fria män. För att ge ytterligare nålstick säger man sig vara bättre européer än engelsmännen genom att gilla EU och att man kan tänka sig euron i utbyte om att man själv får förhandla om fiskekvoter och att man accepteras som en atomfri zon både ifråga om beväpning som när det gäller energiproduktion.

Skottland visar att rätt hanterad av en regional opinionsbildare av rang och med känsla för det populära kan slitningen mellan centrum och periferi bli en maktfaktor. Och i tröttheten över etablerade partier och traditionella ideologiska kraftmätningar kan andra frågor smyga sig in och bli avgörande. Alex Salmond har fått ett klart mandat och egen majoritet, frågan är vad han skall använda detta till mer än att i officiella sammanhang inte fullt ut bedyra drottningen sin respekt?

Norden och Nato

2011-05-08T05:05:00.000-07:00

För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.

I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.

Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.

I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.

Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?

På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/

Tänd ett ljus

2011-05-04T09:30:00.000-07:00

4 maj 1945 kunde danskar i exil från London meddela hem till Köpenhamn och resten av Danmark att det egna landet var befriat. Den rödvita korsfanan kunder åter hissas. Som en påminnelse om denna viktiga händelse finns en tradition av att tända ett ljus och låta det brinna invid ett fönster i aftonskymningen och under kvällen. Alla ljus symboliserar sammanhållningen och vetskapen om de uppoffringar som gjordes under fem hårda år av ockupation. Även i Finland finns en liknande ljussed för att fira och hedra det egna landet och alla som offrat sig för frihetens sak.

Som vän av Norden känns det självklart att både sprida kännedom om denna sedvänja som att själv tända ett ljus. Det är i svårigheter och motgångar vi har ett ansvar att bistå varandra. Långt före nordiska solidaritetsdeklarationer inom försvars- och säkerhetspolitikens område fanns en grundmurad känsla om att grannar skall hjälpas. Sveriges insatser under 1939-45 kan alltid granskas och rent av kritiseras i efterhand. Men det finns också anledning att komma ihåg allt bra som också gjordes. Hur danska judar räddade sig över Öresund undan Förintelsens massmord. Hur norska polisstyrkor utbildades på svensk sida för att stå beredda 1945 och hur svenskar frivilligt stred på Finlands sida men också krigsbarn togs emot på den västra sidan av Tornedalsälven.

Vetskapen om Montgomerys och de Allierades inmarsch i Danmark och befrielsen är naturligtvis något som i dag påverkar Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik. I ljuset av detta kan engagemang i Afghanistan och Libyen bättre förstås och stolthet över att Natos nuvarande generalsekreterare är dansk.

Ljuset har också alltid symboliserat det godas seger över det onda. Hur det mörka fördrivs. Det är fortfarande något som äger giltighet. En kväll som denna är det också naturligt att tankarna går till en sann motståndsman och moralisk förebild, prästen Kaj Munk. Han gav sitt liv för frihet, sanning och personligt ansvar. Det var aldrig förgäves.

Bifogar också några länkar på Youtube-inslag en dag som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=C5z4Akiaq1M

http://www.youtube.com/watch?v=ooVHSnkDiu0&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=Hd2wlAKOnxk&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=faNjnJAwl34&feature=related

USAs tydliga budskap

2011-05-03T12:38:00.000-07:00

Jublet har fullt förståeligt varit öronbedövande i USA efter att landets väpnade styrkor funnit Usama bin Ladin. Mängder med konspirationsteoretiker kommer under de närmaste årtiondena att producera hyllkilometer med böcker och andra skrifter där det ena skruvade antagandet ersätter det andra. Det är helt omöjligt att utanför en mycket snäv inre krets avgöra vilka handlingsalternativ som egentligen förelåg. Ingen, eller i vart fall väldigt få, kommer någonsin att veta ifall det var ett alternativ att fånga honom levande, att ställa honom inför rätta eller på annat sätt hantera den svåra situationen.

Att USA genom att dumpa kroppen till havs velat undvika en kultplats är också begripligt. Precis samma resonemang låg bakom hanterandet av de främsta nazikoryféerna i Tyskland efter 1945. Lika litet som dagens nationalsocialister skall kunna vallfärda till Hitlers grav är det klokt att radikala islamistiska grupper skall kunna be och proklamera vid Usama bin Ladins sista viloplats.

Reaktionerna efter alqaidainspiratörens död är intressanta. Inte minst många muslimer vittnar nu om hur mycket han förstört för deras religion. Och under hans aktiva tid har framför allt religiösa ledare vänt sig mot hans hopkok av islamistiska tankar och idéer. Hans hemkokta dekokt påminner inte så litet om den vulgärversion av kristendom som den självutnämnde pastorn och Koranbrännaren i Florida uppvisat. Usama bin Ladin var aldrig någonsin ett trovärdigt politiskt eller religiöst alternativ för sin del av världen. Han ställde till det och genom de tusentals oskyldiga han dödade svärtade han för lång tid ned en hel religion.

Det är inte precis al qaida eller talibanerna som utgjort det inspirerande föredömet när människor i förtvivlan och ilska över sina vardagsvillkor rest sig mot överheterna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu senast i Jemen och Syrien!

Det väsentliga budskap USA lyckats sprida med sin insats är att världens massmördare och folkförtryckare alltid kan hittas. Var man än gömmer sig finns en risk att Vita huset når ända dit. Det är en tankeställare för många. Överste Khadaffi inser att robotattackerna mot Tripoli också kan följa av att trupper en morgon står i hans sovrum för att fånga in honom. I den meningen kan inte agerandet underskattas.

Självfallet kan bin Ladins död leda till krav på hämnd. Samtidigt kan det också resultera i obetänksamhet och att grupperna agerar oövertänkt vilket leder till ytterligare exponering som gör det enklare att fånga in nästa generation av ledare och terrorhövdingar. Regionen har inte nödvändigtvis blivit säkrare och bättre initialt – men kanske på sikt.

Och det kommer även att ta tid att exakt utvärdera Pakistans roll. Endera har Usama bin Ladin tillfångatagits med den pakistanska säkerhetstjänstens goda minne. Det är i sig allvarligt gentemot radikala grupper i landet. Eller så har han befunnit sig endast några tiotals kilometer från huvudstaden med myndigheternas vetskap vilket nu avslöjas av USA. Eller så har man haft noll koll vilket kanske vore det allvarligaste. Gripandet och dödandet kastar nytt ljus över Pakistan men kommer också att påverka Sverige som ett av 47 länder i Afghanistan. Frågan är bara hur.

Oppositionens alla åsikter

2011-04-28T13:33:00.000-07:00

I riksdagen har vi haft debatt om den samlade oppositionens förslag om att tillsätta en parlamentarisk utredning om luftförsvaret. S, V, MP och SD har varit överens om att ge Alliansen en knäpp på näsan. Där slutar också enigheten. SD hävdar sig vara försvarsvänligt och vill omedelbart köpa en ny version av Jas Gripen. MP är i grunden emot. Socialdemokraterna intar alla tänkbara åsikter.

Problemet med riksdagens beställning av en parlamentarisk utredning är att alla frågor, både i nutid som i framtid, måste behandlas. Det försenar och försvårar. Medan socialdemokraterna talat om att siktet är bortom 2035 eller 2040 har andra partier varit mer tydliga om att det också handlar om närtid. Handlingsförlamning riskerar att gå ut över industrijobb och kompetens. Det var dock varningens ord den samlade oppositionen helt bortsåg från.

Jag var Alliansens förste talare och följdes sedan av Allan Widman (FP) och Staffan Danielsson (C). Vi gav alla tre uttryck för en likartad uppfattning men kompletterade varandra i tempo och attityd: En kyligt resonerande Allan Widman och en distinkt känslomässig Staffan Danielsson. Det var ett sant nöje att tillsammans få peka på oppositionens totala splittring och snäva partitaktiserande att uteslutande komma åt Alliansen till priset av konsekvenser för svenskt flygvapen och all rimlighet. Under några timmar gav den samlade oppositionen uttryck för de flesta tänkbara uppfattningar. En sak rådde det total enighet om från S, V, MP och SD – nämligen att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning.

Allan Widmans konklusion var tydlig: ”När oppositionen, kanske rent av en majoritet i denna kammare, inte vet vad som ska utredas saknas det en intellektuell grund för att stödja det tillkännagivande som utskottet har föreslagit.”

Vännen Staffan Danielsson var spetsig: ”Försvarsutskottets förre ordförande, Håkan Juholt, respekterade vad jag vet fram till sin avgång regeringens handlingslinje om JAS Gripens utveckling och stod inte bakom något krav på en luftförsvarsutredning, särskilt inte någon som byggde på en miljöpartimotion som närmast vill avveckla Sveriges stridsflyg. Vad är det som skett som gör att Socialdemokraterna plötsligt svänger 180 grader och tillstyrker en miljöpartimotion? Det samband jag kan se sitter framför mig och heter Peter Hultqvist. Han är ny ordförande i utskottet. Innan han blev vald till ordförande drev han hårt frågan om att skära ned anslaget till Regeringskansliet med 300 miljoner kronor. Det har bland annat resulterat i uppsägningar och besparingar på Försvarsdepartementet. Det hindrar uppenbarligen inte att nya utredningar tillsätts. Det första beslut utskottet fattar med Peter Hultqvist som ordförande är att gå Miljöpartiet till mötes och begära en stor utredning som ifrågasätter JAS Gripen. Jag minns när vi för länge sedan hade en socialdemokratisk jordbruksminister vid namn Ingemund Bengtsson som fick kritik för att han sade sig kunna behärska jordbrukspolitiken efter kan det ha varit några månader i tjänst. För Peter Hultqvist räckte det uppenbarligen med några dagar för att veta bättre än Håkan Juholt.”

För egen del gav jag yttryck för följande. ”Ett av huvudargumenten är att det är 44 år sedan frågan senast utreddes. För den som går tillbaka till materialet från 1967 framgår det att det inte alls var en parlamentarisk utredning utan ett av överbefälhavaren beställt underlag för kommande försvarsbeslut i början av 1970-talet.
Bland annat konstaterades: ’För LFU 67 har uppgiften varit att föreslå lämplig sammansättning av luftförsvaret på 1980-talet. Eftersom det inte finns skäl att tro på en långsammare utvecklingstakt i framtiden står det klart, att den bedömning utredningen gjort av luftförsvarets tekniska ståndpunkt och den miljö det skall verka i är behäftad med osäkerheter. Utredningens rekommendationer tar därför sikte främst på förslag till beslut, som är närliggande i tiden.’
Av vilket skäl tror sig då S, V, MP och SD ha bättre förmåga i dag än dåtidens militärer att skåda i kristallkulan? För 44 år sedan, 1967, tvekade man redan inför 13–15 år framåt, mot 1980-talet. Utskottsmajoriteten tror nu att det går att skåda 30 år framåt, mot 2040 och vidare. Vad bygger man detta antagande på för kunskap? Med all respekt: Är det realistiskt?
Jag kan naturligtvis ha fel i fråga om riskerna med en parlamentarisk luftförsvarsutredning såsom den nu föreslås. Samtidigt är det svårt att se att någon större skada skulle ske ifall kammaren i dag avslår utskottsmajoritetens förslag. Ifall majoriteten så skulle besluta kan frågan återkomma redan om ett år men då med ett tydligare, mer avgränsat och väldefinierat uppdrag än det som nu föreslås av utskottsmajoriteten. Kanske kan ett beslut fattas som vilar på en ny motion i stället för det JAS Gripen-kritiska från Miljöpartiets sida. En kommittés eller granskningsgrupps arbete skulle i så fall försinkas med tolv månader. Å andra sidan är det ganska överkomligt ifall det som ska granskas uteslutande ligger 2040 och senare. I det perspektivet är den eventuella tidsförlusten av ett års tänkande ganska försumbar. 29 eller 28 år till 2040 känns hanterbart.
Gör det omvända tankeexperimentet, anta att majoriteten har fel! Om en parlamentarisk luftförsvarsutredning, delvis baserad på en miljöpartistisk motion och med utskottsmajoritetens nuvarande formuleringar, just försenar och försinkar, som hävdats av företrädare från Alliansen och näringslivet, blir ju konsekvenserna så mycket värre, i vart fall enligt mig som tror att JAS Gripen under lång tid kommer att utgöra något av ryggraden i svenskt luftförsvar.”

Revolutionsromantik!

2011-04-24T15:57:00.000-07:00

Under ett par dagar rapporterades det flitigt i svenska media från det kubanska kommunistpartiet samlat till kongress. Det meddelades både att Fidel Castro drog sig tillbaka som förstesekreterare som att nya ekonomiska reformer var att vänta i och med att kubanerna skulle ges möjlighet att äga sin bostad. Redan sedan tidigare har det varit OK att inneha kläder som köksredskap! Betydligt mindre har sagts om de oppositionella som fortfarande sitter inspärrade som politiska fångar och frånvaron av politiska reformer.

När exempelvis den chilenska presidentens parti har stort årligt möte, spanska PP har kongress eller någon av de polska politiska rörelserna samlas blir det inte en krusning på den mediala vattenytan. Inte ens större samlingar i våra nordiska grannländer tilldrar sig något som helst intresse. Det märkliga med denna nyhetsvärdering är dessutom att tyska CDU eller danska Venstre påverkar den svenska vardagen långt mer genom att tankarna kan bli regeringspolitik i Berlin och Köpenhamn än vad kommunisterna hittar på i Havanna.

Det kubanska kommunistpartiet betyder i praktiken ingenting för Europa. I bästa fall skulle steg mot demokrati och frihet kunna vara av betydelse för kubanerna. Däremot visar intresset på den revolutionsromantik som fortfarande råder i Sverige i allmänhet och bland journalister i synnerhet. Kommunismen har ju gjort ekonomisk och politisk bankrutt i land efter land. Några få regimer återstår dock. De omges av ett rödfärgat skimmer!

Klanen Castro, Kubas härskarfamilj, har kultstatus bland revolutionsromantikerna. Makten har de röda haft i 50 år efter att erövrat den med vapenmakt. Decennier av vanstyre och politiskt vansinne har resulterat i förtryck, tortyr och fattigdom. I likhet med andra kommunistiska experiment leder det till dubbelmoral i form av både svartväxling och prostitution. Bilder av verkligheten som sällan lyfts fram utan istället kommer ett glättigt reportage om sjukvården eller idrotten på Kuba.

Det pikanta med den tveksamma nyhetsvärderingen fulländas med redaktionernas ointresse av att motivera att just kubanska kommunistpartiet ges TV- och radiotid samt utrymme i tidningarna istället för att exempelvis demokratiska europeiska partier tillmäts något intresse.

Den dag det finns anledning att rapportera från Havanna är då det tillkännages att diktaturen upphör, oppositionen tillåts och den praktiserade socialismen ersätts av mångfald och en rättstyrd ordning. Fram till dess är förkärleken för Kuba inget annat än utslag av kommunismnostalgi! Rätt förfärligt!

En utredning som försvårar och försenar

2011-04-23T07:24:00.000-07:00

Med tre mandats övervikt kliar det säkert många gånger i fingrarna på oppositionens partistrateger att riksdagsmännen skall få trycka på samma knapp för att på så sätt fälla regeringen. Det viktiga är inte alltid vad man är för och vad som eventuellt förenar som att det uppskattas att få tillfoga Alliansen ett nederlag. Nu tycks det vara på gång igen. S, V, MP och SD är överens, åtminstone i försvarsutskottet, om att föreslå en parlamentarisk luftförsvarsutredning. Onsdag 27 april är det dags för debatt i kammaren.

MP och V som Jas-kritiska partier gör nu gemensam sak med ett SD som hävdar sig vara försvarsvänligt och socialdemokraterna som består av en blandad uppsättning åsikter. Även om de bakomliggande resonemangen kan vara olika så riskerar resultatet att bli ett och detsamma: En utredning kan fungera som en kvävande våt filt över fortsatt svensk Jas-produktion under något år. Risken är att det skapar problem för svensk industri.

I en debattartikel ibland annat NST/HD utvecklar jag mitt resonemang om Jas Gripen och önskemålet om en parlamentarisk utredning:

”Självfallet arbetar redan nu Försvarsmakten med att ta fram ett beslutsunderlag till regering och riksdag för vidare politisk beredning och beslut. I frågan om Jas har sagts att det behövs ungefär ett år till. Ett eventuellt beslut i riksdagen den 27 april om en parlamentarisk utredning skulle därmed förlänga och skjuta viktiga beslut på framtiden. I normalfallet tar en bred parlamentarisk utredning drygt två år. Av respekt för det arbete som då inleds ökar risken att en våt filt av beslutsoförmåga läggs över det svenska luftförsvaret.

Riksdagen har redan tidigare ställt sig positiv till ett förmågelyft för Jas 39 Gripen med uppgradering av ett antal plan till ny version.

En parlamentarisk utredning skulle kosta ett par miljoner och riskerar att försena beslut om utveckling av JAS 39 Gripen. Därmed hotas också arbetstillfällen på Saab, ingenjörsjobb- och verkstadsjobb och möjligheten att bibehålla viktig utvecklingskompetens inom svensk industri för fortsatt utveckling av JAS 39 Gripen.

Pikant i sammanhanget är att Peter Hultqvist (S) är ny ordförande i försvarsutskottet efter Håkan Juholt som blivit partiledare. Tidigare satt Peter Hultqvist i konstitutionsutskottet och drev då igenom en neddragning med 300 miljoner på regeringskansliet. Som ordförande blev nu den första åtgärden att önska sig en utredning till en kostnad av ett par miljoner!

Visst behöver luftförsvarets framtida behov granskas och funderas kring, både på kort som lång sikt. Men inte i den form som S, V, MP och SD nu önskar som kan riskera förlust av jobb och kompetens. Det är ett tungt ansvar oppositionen axlar genom att på det här sättet gå samman utifrån rätt motstridiga intressen.”

Hela artikeln finns att läsa här:
http://hd.se/ledare/2011/04/20/utredning-fordyrar-och-forsinkar/

Finlands valkval

2011-04-17T23:02:00.000-07:00

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.

Hästveda blir kvar!

2011-04-10T07:54:00.000-07:00

I torsdags kom beskedet om att försvarets verksamhet i Hästveda utanför Hässleholm blir kvar. Under ett år har försvarsdepartementet granskat och prövat försvarsmaktens underlag. För några år sedan beslutades nämligen att ny anläggning skulle byggas utanför Bålsta. Av den anledningen skulle Hästveda avvecklas. Därefter kom beskedet att det inte blir något nybygge men att avvecklingsplanerna fortskrider. På goda grunder kunde frågor om kapacitet och sårbarhet ställas.

Beskedet är bra ur försvarspolitisk synvinkel. Två kan alltid göra mer än en. Och med tanke på otur, olyckor och direkt sabotage innebär två anläggningar extra säkerhet. Till det kommer möjligheten att rekrytera medarbetare. Allra helst som det handlar om kvalificerade jobb. Alla vill - konstigt nog kan tyckas - inte bo i Skåne och då är det bra med Bålsta och närheten till Enköping, Stockholm och Uppsala. Men alla vill inte heller bo uppåt landet och då är verksamhet i Hässleholms kommun alldeles utmärkt! På en timme kan många pendla från många håll i Skåne.

Det finns skäl att anta att förvarsmakten inte alldeles uppskattat att det nu från politiskt håll pekats med hela handen. I grunden skall också huvudsakligen styras med budget och vilka specificerade uppdrag och utmaningar som skall hanteras. Men ifråga om Hästveda har funnits så många frågetecken som aldrig rättats ut.

Urban Widmark, kommunstyrelsens ordförande (M) i Hässleholm, har pedagogiskt, sakligt och mycket målmedvetet lyft fram alla fördelar med anläggningen i den egna kommunen. Även om det handlat om att han slagits för lokala arbetsplatser har hela tiden funnits en bredare och djupare insikt om vad som också är bra för försvaret. För ifall verksamheten avvecklats i Hästveda hade försvarsmakten ändå stått där med själva anläggningen. Hur skulle den ha hanterats och med vilka underhållskostnader? I dag sköts dessutom härifrån en del andra bevakningsuppdrag vid mobiliseringsförråd och andra anläggningar. Kostnader som någon ändå tvingats täcka vid flytt och stängning.

För egen del är jag väldigt glad över att goda sakargument fått avgöra. Till de personer som slagits för Hästveda vill jag räkna utöver Urban Widmark min kollega i försvarsutskottet Allan Widman (FP). I den här frågan - liksom många andra - uppfattar jag verkligen att stå sida vid sida med honom. Det är en kunnig och påläst riksdagsman. Han visar ibland prov på detaljkunskaper som kan förvirra både honom som hans åhörare men ambitionen att forma ett användbart och bra svenskt försvar kan ingen ta ifrån honom. Och ifall med Hästveda har Allan Widman fått rätt. Han också!

Intervju med mig i Radio Kristianstad torsdag 7 april: http://sverigesradio.se/sida/arkiv.aspx?programid=101&date=2011-04-07

Urban Widmark och jag i Norra Skåne: http://www.nsk.se/apps/pbcs.dll/article?AID=%2F20110408%2FHASSLEHOLM%2F704089950%2F1170#

Passa sig för Danmark?

2011-04-03T11:07:00.000-07:00

Både media på den svenska som danska sidan av Öresund har den senaste tiden uppmärksammat de personer från Skåne som tvingats visa pass då de varit på väg till Köpenhamn Danska myndigheter har uppenbarligen ändrat rutinerna.

Det finns åtminstone ett par allvarliga problem förknippade med detta. För det första riskerar gruppen som avkrävs att visa pass att bli personer som uteslutande väljs ut på grund av hud- eller hårfärg. Det andra är att man helt bortser från de grundläggande idéerna bakom den nordiska passunionen från 1950-talet - en reform som av nordbor brukar lyftas fram som något av det mest positiva som de nordiska länderna har uträttat sig emellan. Det tredje är att det endast är Danmark som har en hårdnande hållning - så frågan som kan ställas är vad det landet ser som inte andra länder ser?

För alla som bor i Öresundsområdet är tågen mellan Skåne och Själland lokala transporter. Folk skall till sina jobb eller studier, de skall handla eller umgås. Att i det läget avkrävas pass är lika besynnerligt som att polisen skulle stoppa flanörer på gågatan i Ängelholm och avkräva dem identitetshandlingar. Inrikespasset är avskaffat. Och för alla som bor i Skåne är det mindre dramatiskt att ta sig till Köpenhamn än till Stockholm!

Jag har ställt tre frågor till Danmarks regering och den har en skyldighet att besvara dessa då jag är medlem av Nordiska rådet. Intressant är också att Sydsvenskan redan rapporterar om att myndigheterna på den danska sidan nu börjar inse att de är fel ute och antyder att förändringar kan vara på väg.

Mina tre frågor är: 1)På vilket sätt är gränspolisens agerande förenligt med den nordiska passunionen? 2)Vilka andra regler gäller i Danmark angående nordiska medborgares frihet från att vara försedd med pass eller annan reselegitimationshandling vid resa inom Norden? 3) Har den danska regeringen för avsikt att med danska myndigheter säkra en fortsatt efterlevnad av den nordiska passunionen?

Artikel i Sydsvenskan finns här:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1429242/Dansk-polis-Att-krava-pass-ar-fel.html

Frågorna till Danmarks regering:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/fraaga-till-danmarks-regering

Intervju med mig finns här:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/den-nordiska-motorvaegen-har-faatt-ett-farthinder

Dags för försvars- och utrikespolitisk debatt!

2011-03-31T09:30:00.002-07:00

Håkan Juholt, socialdemokraternas nyvalde partiledare var sedan 2010 ordförande i Försvarsutskottet. Det finns anledning att tro att han behåller intresset för dessa frågor även efter sitt avancemang i den interna röda hierarkin.

Det är lika bra som önskvärt ifall ett större intresse visas dessa viktiga områden. Trots stora förändringar i vår omvärld och att det gamla, traditionella värnpliktsförsvaret övergetts i Sverige är debatten ganska loj.

Svensk Tidskrift som borgerligt sinnad oberoende mötesplats försöker göra något åt detta. Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), har fått inleda en serie med artiklar och inlägg. Näst på tur står Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

I samband med Svensk Tidskrifts artikelserie gjorde jag följande redaktionella notering:

”Med en artikel av Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), inleder Svensk Tidskrift en serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Näst i tur står ett inlägg av Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

Viktiga reformer har genomförts. Värnpliktsförsvaret har ersatts av en modernare och snabbare organisation som naturligtvis ställer nya krav. Andra länder tittar med intresse på det som sker i Sverige. Till det kommer den finansiella krisen som resulterat i panikbromsningar budgetmässigt i många EU-stater med Sverige som ett stort undantag. Där andra talar om nedskärningar och stora neddragningar talas hos oss om utveckling och konsolidering. Till det kommer Östersjöområdets betydelse med Ryssland i vår närhet. Här finns många gemensamma utmaningar, hot och möjligheter som delas mellan de nordiska och baltiska länderna. Allt detta medverkar till behovet av en lika bred som seriös diskussion om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Det vill Svensk Tidskrift medverka till att möjliggöra

Med Håkan Juholt har socialdemokraterna fått en ny partiledare samtidigt som S förlorat sin tyngste och mest respekterade försvarspolitiker. I de förändringar och den förnyelse som kan komma hos det största oppositionspartiet finns det anledning att tro att även dessa områden kan beröras. Uppgörelsen inför valet 2010 med MP och V kom ju att ha en tydlig slagsida vänsterut med krav på bland annat stängning av amerikanska baser utomlands. Förhoppningsvis kan även förnyelsen inom socialdemokraterna ge bränsle åt ett givande samtal kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågor.”

Bland annat skriver Cecilia Widegren: ”I juni 2009 beslutade riksdagen Försvarsmaktens nya inriktning fram till år 2014. Inriktningen innebär att Försvarsmaktens förband ska vara redo att användas med mycket kort varsel i Sverige, i närområdet eller i mer traditionella fredsfrämjande operationer. Det kan låta som en självklarhet att Försvarsmaktens förband ska vara tillgängliga för insatser men så har inte varit fallet tidigare. Den tidigare inriktningen medförde att endast en tredjedel av Försvarsmaktens insatsorganisation, ca 12 000 människor, fanns tillgängliga – men då inom ett år. Oacceptabelt ansåg alliansregeringen.

Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av två typer av förband, stående förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär.”

Svensk Tidskrift hittas här:
http://www.svensktidskrift.se

Assarmos fientliga ton

2011-03-29T23:14:00.000-07:00

De senaste veckorna har jag deltagit i debatten om sjukförsäkrade. Det som slår mig är den fientliga ton som ibland förekommer. Få försök till nyanseringar. Den som lyfter fram de fördelar som finns med de senaste årens reformpolitik avfärdas närmast kategoriskt. Det är väldigt långt från en dialog där man försöker lyssna på varandras argument. Ett lågvattenmärke är ett blogginlägg av Bitte Assarmo som är en av de ledande bakom Påskuppropet. Är hennes ton och stil representativ så borde ett antal balanserade personer verkligen dra åt sig öronen.

Hon skriver bland annat: ”Så djupt hatar han tanken på solidariteten med de utförsäkrade att han skrivit den ena debattartikeln efter den andra där han på alla sätt ljuger och förvrider sanningen och gör hänsynslös och propagandistisk partipolitik av allmänmänsklig omtanke och solidaritet.”

Och vidare: ”Som vanligt, när jag möter människor som är så hatiska mot de utförsäkrade och som är så rädda för allmänmänsklig kristen solidaritet, kliar jag mig i huvudet och undrar hur i hela friden de är funtade. Vad är det som får en människa att bli så totalt befriad från empati och medmänsklighet att han gör nästan vad som helst för att försöka smutskasta solidarisk omtanke?”

Slutligen: ”Vad Hans Wallmark själv däremot kan räkna med är att Påskuppropet mot utförsäkringarna lever och går vidare, vilka patetiska lögner han än sprätter omkring sig.”

Intressant nog bemöts inga av de fakta eller uppgifter jag presenterat. Istället är det ett kategoriskt avfärdande. Det kan i all enkelhet beskrivas som ett ganska skrämmande tonläge.

Tidningen Dagen har haft ett antal debattartiklar kring denna fråga. Jag har i ett samlat svar bemött några av de påståenden som anförts av andra. Inte för att tysta eller förringa utan just visa på frågans komplexitet. Förenklingarna och avfärdandet av personer tror jag är direkt farligt!

Bland annat skriver jag i Dagen: ”Några kommentarer verkar utgå ifrån att jag vill förhindra eller försvåra kritiska inlägg riktade mot regeringen. Absolut inte! På samma sätt som organisationer, kyrkor, församlingar och enskilda präster och diakoner kan föra fram sin mening anser jag dock ha min rätt att göra detsamma. Inte minst för att få en mer seriös diskussion om vad som långsiktigt är bäst för både sjukförsäkrade som hushåll med knapp ekonomi.

Marie Larsson, diakon i Visby domkyrkoförsamling, hävdar att kyrkan måste påtala när folk lider. Jag håller helt med! Vad jag däremot hävdar är att det finns anledning att se verkligheten just så komplex som den är. För den som lyssnar kan höra många slags röster och ta del av olika berättelser. Några lyfter fram sina problem och svårigheter, andra om hur de äntligen fått hjälp och rehabiliteringsinsatser.

Det enskilt upplevda är alltid sant. Just så känner och tänker man här och nu. Vanskligare blir det att använda sig av olika mer generella påståenden.

Marie Larsson tillbakavisar att Alliansen gjort mer för de sjukskrivna än tidigare regeringar. För egen del tycker jag att det är svårt att helt vifta bort den minskade sjukfrånvaron, 17 miljarder på arbetslivsinriktad rehabilitering och en garanti i sjukvården som innebär att individer med psykiska besvär eller smärta tidigt erbjuds behandling som det finns vetenskapligt stöd för, till exempel kognitiv beteendeterapi. Det har även satsats på att utveckla företagshälsovården/…/

För egen del tycker jag att det är viktigt att det går att se och höra alla, både de som i dag uppfattar sig ha problem som de för vilka nya chanser nu getts tack vare rätt åtgärder.

Jag tycker det är viktigt att lyssna till varandra. Jag dristar mig till att faktiskt tycka att det gäller alla.”

Hela inlägget i Dagen finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254019

Ängelholms flygplats

2011-03-25T08:10:00.000-07:00

Det lokala näringslivet med Peab i spetsen har beslutat sig för att ta över flygplatsen i Ängelholm. Fredag 25 mars arrangerades en ceremoni då överlämnandet symboliskt skedde. Många fanns på plats. Och jag kunde som inbjuden talare få agera något av dopfé

Genom åren har jag haft förmånen att som kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm och som Flygrådets ordförande följa förändringarna och utmaningarna. Hela tiden har funnits en stolthet över att hela Nordvästskånes flygplats har Ängelholm som värdkommun. Samarbetet med de andra har varit och är viktigt. Det är inte bara en angelägenhet för exempelvis Ängelholm och Helsingborg utan även för Båstad, Örkelljunga, Klippan och Landskrona. Ett antal kommunalråd och kommunstyrelseordföranden var också närvarande vid denna begivenhet.

Hela förändringen kan sägas ha sin början i nedläggningen av Skånska flygflottiljen F10. En process som tog många år och där F10 visade en imponerande överlevnadsförmåga. Vi var många som var engagerade och ärendet dök återkommande upp hos regering och riksdag. Till slut kom dessvärre det definitiva beskedet.

Ibland har det också varit snabba kast. Det har handlat om överklagade byggplaner på grund av bullerkurvor. Eller som när media plötsligt trumpetade ut att ett antal flygplatser skulle läggas ned. Jag tog snabbt kontakt med Olle Sundin på dåvarande Luftfartsverket som var utredare och kunde snabbt och utan större problem visa på Ängelholms betydelse som flygplatskommun.

För ett antal år sedan byggdes nuvarande terminalen ut. Ett av mina första uppdrag som kommunalråd var att tillsammans med andra använda en nioarmad spade för att markera starten till det nya bygget. Det blev en modern vänthall och det som närmast kunde beskrivas som indisk bagageutlämning där alla väskor packades ihop i ett hörn blev vettig kundorienterad hantering. Vid invigningen av de nya lokalerna överlämnades vad som fortfarande torde vara världens största lergök och den kan beskådas ovanför bagagebandet i ankomsthallen.

Den civila flygplatsen är också resultatet av politisk listighet och ambitioner under sent 1950-tal. Moderaten Jonas Wallin arbetade sida vid sida med socialdemokratern Gusti Gustavsson för att övertyga kommunikationsdepartement som försvarsmakt att flottiljens banor skulle få användas även för civila plan. Så blev det med list och övertalan. Gusti Gustavsson hade både kommunal förankring och satt som riksdagsledamot.

För egen del har jag genom åren tillbringat en hel del tid i vänthallen. Och en hall är ju ett slags farstu eller som det hette i det gamla bondesamhället en förstuga. Pendlarna tillbringar mycket tid här ute. Samtidigt finns en värme mellan passagerare, flygbolagens personal, flygplatsens personal, taxi och biluthyrare som känns och är påtagligt. Så skall det vara i Skåne: Varmt, välkomnande och trevligt.

På flygplatsen har upplevts glädje som sorg. Här har idrottshjältar och kulturpersonligheter tagits emot med jubel. Här har många kramar utdelats både till familjemedlemmar som kommer hem eller de som vinkas av. Här har HIF- och Rögle-trupper anlänt i triumf men jag har också suttit med lag som förlorat viktiga matcher på väg hem med en dyster och tung stämning i flygkabinen. Här har landat statsplan som haft både statsministrar som företrädare för den kungliga familjen med sig. Och här togs Tsunamikatastrofens överlevande emot när de återvände till Nordvästskåne.
I samband med att näringslivet nu involveras mer i flygplatsen finns det anledning att se tillbaka. F10 lades ner, efter några år av viss oklarhet med statliga Vasallen som ägare finns nu ett spännande område runt Valhall Park med utbildning, hotell, restaurang, Flygmuseum, idrott, produktion och många andra verksamheter. Det sjuder! 31 mars 2006 återuppväcktes företagsmässan i Ängelholm, inte minst tack vare att dåvarande ordföranden i Företagarna i Ängelholm Christina Möll aktivt låg på. På bussen hem till Magnarp efter kvällens stora middag med många positiva deltagare bland företagarna så hade klockan passerat midnatt. Och från 1 april 2006 vajade de nya ägarnas Peab-flaggor vid det gamla flottiljområdet. På fem år har väldigt mycket hänt. Och nu tas nya tag! 1 april är dags för nästa övertagande!

Under alla dessa år och genom alla förändringar har jag alltid varit övertygad om en sak. Flyget har en framtid. Visst har jag lärt mig att studera bullerkurvor och fundera på annat förknippat med flyg. Jag är dock övertygad om den tekniska utvecklingens fördelar. Det kommer nya motorer, tystare och bränslesnålare. Det kommer nya bränslen där vi bara ser början på utvecklandet av vägen bort från fossila färdmedel till dem baserade på andra råvaror än olja.

Vi ser också att flyget medverkar till att knyta samman. Sverige är nåbart där en farmor i Luleå enkelt och på bara ett par timmar kan nå sina barnbarn i Ängelholm. Vi ser hur kompisgäng kan ta sig med flyg söderut till Kanarieöarna för sol och bad under en vecka. Och vi ser besökare komma till Skåne för att charmas av upplevelser, kultur, historia, mat och våra traditioner. Jag tror att den lösning som valts när det gäller Ängelholms flygplats visar att alla aktörer tror på fortsatt god utveckling!

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

2011-03-22T09:31:00.001-07:00

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879