söndag 27 januari 2013

Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!
 
2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”
 
Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.
 
Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.
 
I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:
 
”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:
 
1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.
 
2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!
 
3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.
 
Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”
 
Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

måndag 14 januari 2013

Perspektiv i Sälen

Under socialdemokraternas sista år vid makten svepte förbandsdöden fram över landet. I en akt av massiv medelsförstöring stängdes exempelvis flygflottiljen F10 i Ängelholm kort tid efter rätt omfattande investeringar i ny hangar. Då handlade det om avveckling. Kontrasten mot i dag är rätt påtaglig. Sedan Alliansregeringen trädde till 2006 har inga förband avvecklats. Riksdagen klubbade strax före jul en budget som innebär att resurser tillförs så att 40-60 Jas Gripen av den senaste versionen kan förvärvas - i enlighet med önskemål från Försvarsmakten. Den allmänna debatten präglas dock inte precis av dessa fakta.
 
Jag tror att det har med perspektiv att göra. Ju kortsiktigare man ser, ju mer det korta tidsperspektivet fångar blicken, desto svårare är det faktiskt att se relevanta skillnader.
 
På detta tema skriver jag på Politikerbloggen med anledning av pågående rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar. Och jag sätter den i relief till hårda ord som fällts tidigare år. 2011 handlade det exempelvis om Jas Gripen.
 
”För två år sedan var det exempelvis mycket diskussion vid Folk och Försvars årskonferens i Sälen om Jas Gripen. Var det aktuellt med en ny version? Hur såg finansieringen ut? Jag vet, för jag var med och debatterade i TV4 med Håkan Juholt. Mitt konstaterande löd: Sverige kommer inte att köpa någon Gripen i säcken. Nu vet vi: En lösning finns framförhandlad där Alliansregeringen med finansiering öppnat för förvärv av 40-60 nya flygplan av den senaste versionen. Det budgetförslag som lagts har också stöd av en bred majoritet i Sveriges riksdag/…/
 
Försvaret måste avspegla sin samtid och sedan Kalla krigets slut har en kontinuerlig anpassning av vår försvarsförmåga skett. Hotbilden har förändrats. Vårt tidigare storskaliga invasionsförsvar har nu ersatts med riktat insatsförsvar som dessutom fått delvis utökade uppgifter. Sverige är en aktiv medlem i det internationella samfundet, vilket ställer helt andra krav på kompetens, bemanning och utrustning.
 
Sverige har en lång och stolt historia av internationell solidaritet och deltagande i olika FN-aktioner. Dagens internationella samfund omfattar dock mer än FN och svenskt samverkan med andra aktörer som NATO och EU är därför en naturlig utveckling av vår internationella solidaritet. Terrorism, sjöröveri, väpnade konflikter, naturkatastrofer och liknande hot mot och störningar av mänskliga rättigheter, demokrati och världshandel har inneburit svenskt deltagande. Svensk trupp och personal har därför aktivt deltagit i operationer med Nordic Battle Group (NBG), i Adenviken, Afghanistan och Libyen.
 
Samtidigt har det den senaste tiden förekommit diskussion kring vår försvarsförmåga. Sverige befinner sig mitt i en försvarsreform. Alliansen övertog 2006 ett försvar i spillror och reformbehovet var påtagligt. Då tog det ett år för att mobilisera 11 000 man och ända upp till tre år för 30 000 man. När Alliansens reformer är fullt genomförda står 50 000 soldater och sjömän – med toppmodern materiel och utrustning - redo inom några dagar om vårt land skulle hotas. Alla höga ljud och skarpa ord till trots konstateras att vår förmåga i dag 2013 är bättre än för 10-20 år sedan!
 
Just detta med att restaurera har varit centralt sedan Alliansen tillträdde 2006. En kontinuerlig urholkning och förbandsnedläggningar präglade tiden fram till regeringsskiftet. Genom åren har det försökts förklara exakt hur illa det hade kommit att bli/…/
 
Det är aldrig dumt med perspektiv. Lika relevant nu som tidigare.”
 
Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen:

söndag 13 januari 2013

Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.
 
Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.
 
En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.
 
Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:
 
”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.
 
Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.
 
Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.
 
Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”
 
Hela debattinlägget finns här:

fredag 11 januari 2013

Dagen listar tio händelser

Den kristna tidningen Dagen har listat tio stora händelser för svensk kristenhet under 2012. Både allvarliga och tragiska saker som mer trivsamt och hoppfullt. Prinsessan Estelles dop finns självklart med. Det handlar om frikyrkodebatten och Jesusmanifestationen. Den senare kunde jag själv följa på plats i Kungsträdgården. Trots regn fanns en påtaglig värme. Vännen och tidigare domprosten Hakon Långström gör en fantastisk insats!
 
Naturligtvis omnämns även den så kallade Stasiprästen. Dagen har själv som kanske enda tidning i Sverige försökt belysa det som hänt på ett seriöst och djuplodande sätt och hur allvarligt det är för Svenska kyrkan. Ytterst handlar det om förtroende och respekt! Det noteras: ”När prästen Alexander Radler bekräftade att han under många år fungerade som agent åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi blev det rejäl uppståndelse. I en exklusiv intervju i Dagen berättade han om sin resa och avsade sig prästämbetet, men frågan stannade inte där utan kan vara större än så. Röster höjdes – allra tydligast var Hans Wallmark, riksdagsledamot och ledamot i Kyrkostyrelsen – för att Svenska kyrkan ordentligt bör utreda om det funnits fler kopplingar till DDR.”
 
På första plats i Dagens uppräkning hamnar den omfattande diskussionen om skolavslutningar som förts. I samband med advent brakade det loss. Därefter har ett växande antal personer tagit ställning för möjligheten att skolor ändå visar intresse för kyrkor. Tidningen noterar:
 
”Traditioner och vanor sitter djupt och skapar reaktioner när de bryts eller utmanas, något som inte minst blir tydligt och konkret kring skolavslutningarna och Skolverkets tolkning av nya lagen att inga religiösa inslag ska komma till utryck om skolan förlägger terminsslutet till en kyrka. Frågorna därikring har berört brett och tagits upp i stort sett överallt i olika vinklar, bland annat i form av Adventsuppropet som initierades av Dagen och gav över 80 000 namnunderskrifter som lämnades till skolminister Jan Björklund. Inom delar av kristenheten har det suckats om kristofobiska Sverige, på andra håll har det varnats för att sträva efter en ny kyrklig maktposition i samhället. Och bredvid detta har bland annat humanister och ateister fört fram sina åsikter, somliga med kraftig argumentation mot alla religiösa tendenser i skolrelaterade verksamheter men även många som förespråkar att traditioner får fortgå och att skola och kyrka hör samman vid exempelvis avslutningar. En följetong som lär fortsätta under 2013.”
 
Vi är några stycken som på olika sätt försökt resonera kring de tolkningar som gjorts och också kritiserat den beröringsångest som finns inför det religiösa. Jul och påsk är ju helt otänkbara utan sitt kristna innehåll. Tillsammans med Lars Stjernkvist (S), Andreas Carlson (KD, Birgit Friggebo (FP) och Staffan Danielsson (C) publicerades en text på DN Debatt om detta. Vi skev bland annat:
 
”När allt ska suddas ut i neutralitetens namn, riskerar vi att gå miste om respekt för varandra och förståelsen för vår kultur.
 
Skolan ska inte ta ställning eller tvinga någon att utöva en viss religion. Därom finns det en stor samsyn. Men det är inte samma sak som att ta bort religiösa referenser. I vårt land finns det människor som tror och de som inte tror alls. Vägen till förståelse är inte att sudda ut detta och mötas i någon slags avskalad påstådd neutralitet. Tvärtom. Att säga tvärt nej till religiösa uttryck, hur man nu ska göra det, är inte ett neutralt beslut.
 
Vi menar att vi snarare behöver mer kunskap om både människors tro och de värderingar som format och formar vår kultur och vårt samhälle. I Sverige är det knappast någon överraskning att kristendomen har spelat en oerhört stor roll som förmedlare av dessa värderingar. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka detta arv samtidigt som även andra religioner och traditioner uppmärksammas. Vi menar att den grundläggande frågan inte på något sätt handlar om att ställa kristen tro eller tradition mot andra trosinriktningar, utan istället handlar den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet. Anser vi att det är farligt att elever även i skolan får ta del av kunskap om religioner och att kristendomen av framförallt historiska skäl får ett större utrymme, eller tycker vi istället att detta är något som kan berika våra elever?
 
När man besöker exempelvis ett adventsfirande och sjunger en välkänd psalm går det inte att ta bort innehållet. Vi menar att elever i skolan utsätts för olika former av påverkan varje dag. Skolans uppgift är att förmedla kunskap och fakta. Lika viktigt är också att bidra till att elever utvecklar ett kritiskt tänkande, men också tolerans och förståelse för att vi tycker och tror olika.”
 
Hela artikeln i Dagen om tio stora händelser under 2012 finns här:

tisdag 8 januari 2013

Presstöd och pressdöd

I USA har det under de senaste tio åren flitigt talats om tidningsdöd. Avisor går i graven. Material flyttas från tryckta publikationer till nätet. En klassisk tidskrift som Newsweek går inte längre att köpa i kiosken. Litet yrvaket tycks den debatten nu kommit även till Sverige.
 
För 30-40 år sedan var det inte helt ovanligt att större orter hade både en dominerande tidning och någon eller några konkurrenter. De flesta andratidningar har nu försvunnit eller köpts av den dominerande aktören.
 
Som ett resultat av den första stora ”pressdöden” började det laboreras med presstöd i Sverige. I dag en budgetpost på drygt 500 miljoner kronor. Och trots de rätt omfattande resurser som pumpas in i branschen fortsätter liemannen sin tur på landets redaktioner. I den mån det inte handlar om total nedläggning stängs lokalredaktioner eller dras det ned på ambitionerna.
 
Allt för sällan uppmärksammas hur presstödet snedvridit konkurrensen. Och det samtidigt som den existerande reklamskatten är en ekonomisk börda för de tidningar som faktiskt lyckas dra in annonser. Risken är stor att dagens ordning leder till ytterligare urholkning som gör att papperstidningarnas dagar kan vara räknade. Med färre relevanta texter och gedigna analyser minskar anledningen att lägga ned en slant på prenumeration eller styckeköp. Istället går det ju att leta information och enklare telegram på nätet.
 
Allt detta konstaterat med sorg då jag själv verkligen föredrar pappersversionen framför det nätet erbjuder. Det är något speciellt med att kunna bläddra i tidningen, känna doften av papper och trycksvärta.
 
För någon dag sedan skrev kulturministern att presstödet måste förändras. Hon hävdade med rätta att det inte kan vara statens uppgift att hålla vissa mediekoncerner under armarna. Tillsammans med kollegan Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, utvecklade vi resonemangen på DN Debatt. Bland annat skrev vi:
 
”Även på lägre nivå är driftstödet snedvridande; det är dess syfte, att gynna vissa producenter på andras bekostnad. Det är ett selektivt statsstöd på politiska grunder, vilket är extra känsligt på mediefrihetens område. Därför borde det successivt avskaffas, som vi föreslog på denna plats 2007 som ledamöter av riksdagens kulturutskott och var nära att vinna gehör för i alliansens dåvarande mediegrupp, vad gällde storstadsstödet, innan framgångsrik lobbying stoppade en radikal reformering.
 
En mandatperiod senare fortsätter läsare och annonsörer att göra andra val än den politiska majoriteten önskar; andelen av den vuxna befolkningen som dagligen säger sig läsa en betald morgontidning har minskat från tre fjärdedelar till två tredjedelar. Av de ’andratidningar’ som presstödet skulle rädda finns få kvar i egen regi; på de flesta orter har konkurrenten eller annan koncern tagit över ägandet. Huvudskälet för stödet – att ’rädda’ den socialdemokratiska pressen – har alltså bortfallit.
 
Ändå fortsätter stödet att betalas ut som förr, mer än en halv miljard om året, även till vinstgivande bolag. Mindre observerat, dolt bakom mångfaldskulissen, är det faktum att av de nu cirka 90 tidningar som får driftstöd är något dussin mer eller mindre partinära organ, minoritetsblad eller rena försörjningsprojekt med ringa spridning. Om dessa titlar inte kan överleva på egen hand som nätpublikationer borde de under presstödets fortsatta avvecklingsfas kunna hänvisas till andra stödformer som t ex partistödet, regionalpolitiska satsningar eller kulturrådets tidskriftsstöd.
 
En minskning av kostnaderna för ett ineffektivt stödsystem skulle kunna finansiera den mest angelägna reformen på området, att avskaffa den extra beskattning på dagstidningar som reklamskatten innebär. Sedan 2002 har riksdagen varit enig om att hela reklamskatten ska avvecklas. Att ta bort en snedvridande skatt är inte detsamma som bygga på stödet utan ett sätt att krympa systemet eftersom stödbeloppet kunde minskas med motsvarande summa.
 
I väntan på att det ekonomiska läget infinner sig för att avskaffa hela reklamskatten vore det rimligt att i en utsatt situation för dagspressen åtminstone lindra dess extra börda genom att ta bort en kontraproduktiv beskattning som styr annonsintäkter bort från tidningar till obeskattad reklam i kommersiell tv, radio och på nätet. Det är inte möjligt att förstå samhällsnyttan av ett system som gör att organ som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ledande sociala medier, ska betala tiotals miljoner om året i extra skatt medan intäkterna i asociala hatmedier på nätet är skattebefriade. De uppåt hundra miljoner kronor per år som trettiotalet betalande tidningar levererar till finansiering av presstödet är en liten peng i statskassan men stora pengar för de redaktioner över hela landet som nu skär bort tjänst efter tjänst, långt utöver normal rationalisering.
 
Dagspressens nuvarande kris är strukturell, inte konjunkturell. Den har förvärrats av statliga regleringar och beskattning, men också av ägarna själva. Huvudproblemet är inte läsarnas flykt från mediet utan att betalarna har styrts bort från huvudprodukten - den betalda papperstidningen – genom utgivarnas strategiska val att skänka bort innehållet på nätet. Så mycket var det alltså värt; inte undra på att prenumeranter och annonsörer drog sina slutsatser och gjorde rationella val, bort från papperstidningen. Att annonspengarna flyttar till obeskattade medier har bidragit till papperstidningarnas kvalitetsförluster; nätjournalistiken har sina förtjänster men kan inte ersätta en djupare nyhetsförmedling och samhällsanalys.”
 
Hela vår artikel på DN Debatt finns här: