lördag 22 september 2012

Blogg om twitter

Ord kan vara korta. Meningar rappa. Efter att ha livnärt mig på att skriva och använda olika formuleringar sedan 1988 delar jag Winston Churchills åsikt om att ju mindre du har att säga i tid desto mer kräver det förberedelser. Det spontana ska vara det väl inövade…
 
Det finns nog anledning för en del twittrare att fundera kring detta. För någon dag sedan skrev S-riksdagsledamoten Elin Lundgren under den pågående budgetdebatten: ”Mer tysk arbetsmarknad vill Borg ha. Arbeit macht frei.”
 
Att hon sedan snabbt försökte städa bort sitt famösa inlägg och sedan oförblommerat be om ursäkt mildrade kanske skadan men kunde inte reversera det redan sagda. Visst går det att peka ett kritiskt finger mot henne. På samma sätt som socialdemokraterna med rätta, men heller inte utan partiegoistiska skäl, vände sig mot en moderat som anklagade en ledande S-företrädare för att vara ”klappturk”.
 
Av detta finns det faktiskt massor att lära sig. För det första att alla ledande partimänniskor kan begå fel och göra övertramp. Då kan det, trots allt, vara bra med en förlåtande om än inte accepterande attityd. Inte för att mildra det sagda eller markera förståelse för det fördomsfulla utan för att synliggöra insikten om människans bräcklighet. Jag känner inte Elin Lundgren, men det vore tråkigt om hennes politiska framtid stupade på detta på samma sätt som jag tycker det är rimligt att den moderate twittraren också kan ges en ny chans. Det finns en fara ifall svensk politik endast kommer att handla om att leta reda på vad fel andra sagt eller skrivit snarare än att själv försöka bidra med något begåvat.
 
Både uttrycket ”klappturken” som ”Arbeit macht frei” markerar dock att det finns cementerade uppfattningar. Något liknande har också internationellt diskuterats efter ett omslag på Newsweek som uppfattas beskriva alla muslimer som ”jihadister”. Det finns skäl att nyansera och moderera. Fördomsfullhetens träsk är farligt och stinkande.
 
Ytterst handlar det om förkärleken för kollektiva egenskaper. Människor tillskrivs positioner de antas inta endast därför att de ses representera något. Samtidens politiska samtal är fullt av sådana exempel, tänk bara på Gudrun Schyman och hennes beskrivning av män!
 
Extra trist är Elin Lundgrens kommentar med tanke på att dagens Tyskland på många sätt sedan andra världskriget gjort uppriktiga och storartade insatser för att lyfta fram och vända sig mot de övergrepp och vidrigheter Hitlers rike gjorde sig skyldigt till. Inte minst Västtyskland har försökt göra upp med sin historia medan dåvarande kommunistiska DDR hade ett mer osunt förhållande till det förgångna där onekligen övergången mellan säkerhetstjänsterna Gestapo och Stasi var mer än flytande.
 
Det är synnerligen svårt att se något i dagens Förbundsrepubliken Tyskland som gör det rimligt att skriva om ”Arbeit macht frei” (hämtat från ingångsporten till ett av Förintelselägren). Tvärtom är Tyskland i dag Sveriges viktigaste handelsland. En nation med vilket vi har ett nära utbyte och är en viktig EU-allierad. Om Norden och de tre baltiska republikerna är våra självklara samarbetspartners kan även ytterligare några länder adderas till denna krets. I allt väsentligt de som tillhör den Nordeuropeiska tillväxtkorridoren. Däremot kan det nog vara så att vi i Sverige inte rätt förstår hur stort och inflytelserikt Tyskland är idag och vilka fördelar vi har av våra goda och nära förbindelser. Elin Lundgrens rader visar i blixtbelysning vikten av att vi lär oss mer!
 
S-ledamoten ger trist nog uttryck för den syn som kan finnas hos många svenskar. Dessutom visar hon det vanskliga i snabba och rappa kommentarer. Det övertänkta är att föredra. Allra helst om det ska uttryckas kort och kärnfullt. Där finns en stor fördel mellan den mer ordrika bloggen och dess karga kusin twitter. Ibland kan de många orden behövas för att nyansera. Det gäller inte minst när andra människor, kulturer, religioner och länder ska beskrivas. Det råa gapflabbet fastnar i halsen när insikten kommer att det på andra sidan finns en sårad eller förnärmad människa. Inte en del utav ett kollektiv utan en alldeles enskild vanlig individ!

måndag 17 september 2012

Japaner, japaner...

De senaste dagarna har förhållandet mellan Japan och Kina märkbart försämrats. Det finns en rad tvister om vilket land som har överhöghet över ett antal öar, kobbar och klippor i Sydkinesiska sjön. Ytterst handlar det om kontroll över viktiga handelsvägar men också möjligheterna att nyttja de resurser som finns på och under havsbotten i form av exempelvis olja och gas. Det som vid ett enkelt påseende kan verka vara en bagatellartad tvist är djupt allvarligt. Till det kan adderas ytterligare en dimension i form av historiska oförrätter från 1920-, 30- och 40-talet då Japan koloniserade delar av Asien och var axelmakt med Hitlers tredje rike. I både Korea som Kina finns fortfarande många som minns och som kräver ursäkt och upprättelse.
 
För någon dag sedan förklarade den japanska regeringen sig beredd att av några privatpersoner köpa ett par av de aktuella öar som det nu råder delade meningar om. Det skulle se till den nätta summan av två miljarder yen (motsvarande cirka 180 miljoner kronor). Från första parkett i Tokyo kunde jag följa inledningen på det drama som nu fortsatt med demonstrationer i Peking och rätt fräna angrepp på japanska intressen. Det har även meddelats att Honda och Nissan tillfälligt stängt några av sina fabriker i Kina.
 
Bakom anspråken döljer sig en grov och målmedveten offensiv från kinesisk sida. När nu landgränserna säkrats visas en tilltagande aptit för haven. Efter att under decennier ha agerat mer i det tysta kliver nu jättenationen fram på arenan med full kraft. Solen stiger i öster! Och det finns en strategi som med oro noteras av grannländerna. Vid försvarspolitiska samtal både i Indien som Japan är det notabelt att Ryssland knappast tillmäts intresse medan det mesta av tankemödan används till händelseutvecklingen i Kina. En tydlig tyngdpunktsförskjutning kan noteras söderut.
 
Japan har att hantera sin historia. Till skillnad från Tyskland har processen inte varit lika entydig. Samtidigt blev en av konsekvenserna av kriget, de båda atombomberna och den därpå följande freden ett uttalat pacifistiskt land. Fram till de senaste åren har försvarsmakten uttryckligen varit uteslutande självförsvarande styrkor med starka begränsningar att få använda vapen mot andra. Nu pågår en debatt om att försvaret ska få omorganiseras och att en del av tidigare hinder ska röjas undan. Japan är exempelvis en stor bidragsgivare till olika FN-insatser men japaner utomlands måste bäddas in i andra länders styrkor och i praktiken skyddas av dessa. Den allierade nationen USA (de två står varandra nära på ett intimt sätt som knappt kan liknas vid några andra länders relationer) vill säkert se ökad aktivitet allra helst som landet flyttar fokus från Europa mot Asien och Stilla havet. Under de mer radikala decennierna fanns det många som fann det direkt obekvämt att bära uniform. De kunde utsättas för spott och spe. Inte minst efter räddningsinsatserna efter jordbävningen och tsunamin för ett och ett halvt år sedan kan en förändrad och förbättrad inställning noteras.
 
Japan är fortfarande världens tredje största ekonomi. Imponerande med sina 127 miljoner invånare. Landet har brottats med ekonomiska problem i 20 år. Budgetunderskottet ligger på runt tio procent. Statsskulden är 230 procent och cirka 40 procent av statens utgifter används till räntor och återbetalning av lån. Trots det är valutan yen urstark vilket skapar ytterligare utmaningar. De stora lån som den japanska regeringen tar är dock huvudsakligen inhemska vilket minskar exponeringen. Japans postverk uppges exempelvis äga ungefär 30 procent av lånestocken!
 
Sverige är även i Japan ett land med mycket gott rykte. Det handlar både om kultur (med Astrid Lindgren och Ingmar Bergman) som välfärdslösningar inom äldre- och handikappomsorgen. Att vi dessutom är tydliga när det gäller EUs vapenembargo gentemot Kina är också något som extra mycket uppskattas. På försvarsmaterielsidan finns intresse av samverkan. Japan är ju en betydande havsnation (en uträkning visar att sett till vattenmängd är det världens fjärdes största nation). Det talas om ubåtar (från dagen 18 till 22) och då med särskilt intresse för Kockums Stirlingmotorer. Sedan en tid tillbaka pågår samtal mellan Sverige och Japan som ska utmynna i ett MOU (en överenskommelse om samarbete). Kanske redan vid årets slut tecknas ett avtal som bland annat kommer att inledas med gemensamt analysarbete kring utvecklingen i Ryssland. Från den svenske försvarsattachéns sida var han väldigt glad över svenska parlamentariker på plats då vi hade möjligheter att träffa personer han svårligen skulle kunna nå. Under en dag sammanstrålade vi med försvars- och säkerhetspolitiskt ansvariga ledamöter från både under- och överhuset i Diet (som är namnet på deras riksdag). Av de årliga försvarsutgifterna på 390-410 miljarder svenska kronor går cirka 60 miljarder om året till materiel. Och den parlamentariska sekreteraren vid Försvarsdepartementet Hideo Jinpu berättade att han som barn byggt modellflygplan som föreställt Viggen och att han bara för några månader sedan fått drömmen uppfylld av flyga Jas Gripen.

fredag 14 september 2012

Norden och Arktis

Har tillsammans med kollegan Cristina Husmark Pehrsson den senaste tiden haft ett antal inlägg kring vårt närområde. Båda är vi representanter i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Trots att skandinaviska politiker kan vara överens om mycket finns också tydliga skillnader. En sådan ideologisk batalj har kommit till uttryck genom de svenska socialdemokraternas försök att för egen del varumärkesskydda uttrycket ”den nordiska modellen”: För en tid sedan gick unga nordiska socialdemokrater ut och påstod att högern försökt ägna sig åt kidnappning. Onekligen pikant i sammanhanget med tanke på vem som försöker rycka åt sig vad! I Kvällsposten svarar vi:

”Representanter för de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden hävdar att högern kidnappat den nordiska modellen. Inget kan vara mer felaktigt! Det är nämligen de svenska socialdemokraterna som varumärkesskyddat begreppet hos Patent- och registreringsverket (PRV).

Det är inte heller, som S påstår, höga skatter som gjort att Sverige stått starkt rustat inför skuldkrisen i Europa – tvärtom. Erfarenheter visar på tydliga sysselsättningseffekter av jobbskatteavdrag på olika håll/…/

Alla Nordens länder har tyvärr inte klarat den ekonomiska krisen lika väl. Förutsättningarna för god krishantering har varit ordning och reda i offentliga finanser. Men de som verkligen gjort jobbet är alla samhällsbärare – de som återfinns i skolorna, i verkstäderna, på sjukhusen och kontoren. Det är tack vare dessa löntagare som tillväxten har skapats och tryggheten värnats. Sysselsättningen har därför, trots krisen, ökat med 200 000 personer samtidigt som utanförskapet minskat med 200 000.

Historiskt har det nordiska samhällsbygget formats av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån även andra såsom exempelvis frikyrkorörelsen, folkskolan, alla företagare, universiteten, miljö- och kvinnorörelsen. För att nämna några ytterligare! Det handlar om ett klimat av samarbete, tillit och samverkan. Den värdemässiga grunden är intressant och får inte förträngas. Det är mycket mer än fack och ett parti!

Nordens unga socialdemokrater talar om systemskifte, men de verkar inte inse att nya tider kräver nya lösningar/…/

En socialdemokrati som talar politik i stället för varumärkesskydd, som slutar skylla ifrån sig och uppvisar reell transparens vore därför att föredra och skulle rent av kunna bidra med något i Norden!”

På SVT-Debatt har funnits några meningsutbyten kring Arktis. Ett område vars betydelse stadigt kommer att öka, både ifråga om naturresurser som vad en nordostpassage kan innebär för ökad fartygstrafik som ökad militarisering. Arktis har under de senaste åren varit ett prioriterat område för regeringen. En strategi har tagits fram. Den lyfts fram av Cristina Husmark Pehrsson och mig:

”Regeringen har under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet presenterat en genomarbetad strategi. Där finns alla olika aspekter; från säkerhetspolitiska överväganden och ekonomisk utveckling till skyddet av miljön och ursprungsbefolkningarnas livsstil.

En central målsättning är att begränsa utsläppen av klimatpåverkande ämnen som till exempel koldioxid, sot och metan. Det är också sådant som både på lång och kort sikt i högsta grad bidrar till issmältningen.

Riskerna med en ökad exploatering i Arktis är en annan viktig fråga. Det handlar om att skapa stärkt skydd för särskilt känsliga miljöer, men även om såväl bättre förebyggande insatser vid oljeutvinning som ett effektivare arbete med hur man ska agera ifall en kris inträffar. Sverige har därför varit drivande i att ta fram miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar. Det land som tillåter utvinning av olja, gas och andra naturtillgångar måste förmås tänka på att det ska ske på ett hållbart sätt, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Det går inte att bortse från att kuststaterna såväl i Arktis som i resten av världen utövar suveräna rättigheter i fråga om att utforska och utvinna naturtillgångar på kontinentalsockeln. De har även jurisdiktion i fråga om miljöskydd i enlighet med FNs havsrättskonvention. Frågan om oljeutvinning i de arktiska havsområdena beslutas av Norge, Ryssland, Kanada, USA och andra. Ett förbud mot exploatering har små utsikter att lyckas. De andra kan också vara känsliga för direkt inblandning från andra länder. Därför är goda argument och resonemang effektivare än pekpinnar.

Regeringen har även verkat för att Arktiska rådet ska bidra till det fortsatta arbetet när det gäller biologisk mångfald. Kunskaper om arters och ekosystems förekomst behöver stärkas liksom hur den biologiska mångfalden kan bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. En viktig del i detta är att genom internationellt samarbete skapa skyddade områden för växt och djurliv.

Teknikutvecklingen i Arktis erbjuder likväl möjligheter för utvecklade sjötransportleder genom Norra ishavet. Men också nya förutsättningar för jakt, fiske, handel och energiutvinning. Detta måste hanteras ansvarsfullt och långsiktigt hållbart. Fler transporter, ökade rörelser och nyttjande av naturresurser kommer också att leda till intresse för och tryck på Arktis ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta är en dimension som det dessvärre alltför ofta bortses ifrån.”

Vår artikel i Kvällsposten finns här


http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-prata-politik-istallet-for-varumarke/





Vår artikel på SVT-debatt finns här:

lördag 8 september 2012

Indiska intryck

India gate – formad som en triumfbåge i marmor är ena änden av en lång processionsgata. Åt andra hållet kan i det dallrande solljuset ses utrikes- och försvarsministeriet samt presidentpalatset på ett krön. Området omgärdas av en vacker öppen park som snabbt för tankarna till USAs huvudstad Washington DC. Det är inte de enda byggnadsmärken eller fotspår det forna brittiska imperiet lämnat efter sig i New Delhi. Denna 15 miljoner stad (kan rent av vara många fler som bor och verkar i denna en av världens megastäder) har genom århundradena likt andra delar av Indien präglats av många influenser och kulturer. Från hotellfönstret gick det att blicka ut över Humayuns mausoleum som är en del av den muslimska Mogultiden från 1500-talet. En fantastisk skapelse som förebådade det Taj Mahal som är ett av landets mest kända byggnadsverk.
 
Indierna är på många sätt stolta över sin demokrati. Med 1200 miljoner människor världens största. Sedan självständigheten 1947 har landet haft starka parlamentariska traditioner - och det på en kontinent som fortfarande har en provkarta på odemokratiska, förtryckande och i vissa fall rent avskyvärda system. Militären har alltid varit under civil kontroll. Det finns oberoende domstolar och rättsliga processer, även om saker och ting ibland kan ta lång tid. Mediefriheten är påtaglig med många tidningar och TV-kanaler. Och utöver rapporteringen kring olika skådespelares liv finns ett fränt och otvunget granskande av maktens många män och påtagligt färre kvinnor.
 
Just nu rasar en ”kol-skandal” där det riktas allvarliga anklagelser om att statliga gruvrättigheter sålts alldeles för billigt. Till det kan adderas ett parlament vilket de senaste åren fått skjuta upp förhandlingarna ett antal gånger därför att ledamöterna inte visar varandra tillräcklig respekt samt formalia används för att stoppa och bråka. Den indiska nationen gungade till i upprördhet för någon kväll sedan då förhandlingarna i överhuset avbrutits sedan två ledamöter kommit samman i vad som beskrevs som ett slagsmål.
 
Sverige har ett mycket gott rykte i Indien. Det handlar om allt från vårt internationella engagemang, tidigare hjälparbete över till Nobels litteraturpris som 1913 mottogs av Tagore. Alla har några vänliga ord att säga om vårt land. Och även om många svenskar fortfarande har starka bilder av fattigdom har åtskilligt gjorts för att öka levnadsstandarden. När jag själv var barn poängterades det att man skulle äta upp all mat och vara tacksam för ”tänk på barnen i Calcutta”. Många lever fortfarande under svåra förhållanden. Kanske bortåt 500 miljoner har mindre än en dollar per dag att röra sig med. Men det finns en växande medelklass. Ambitionerna är att göra mer i Indien och öka kunskapsöverförandet. Tillväxttakten behöver vara 7-8 procent om året för att klara de växande välfärdsambitionerna. Fortfarande bor cirka 70 procent av befolkningen på landsbygden.
 
Det har blivit många samtal kring försvars- och säkerhetspolitik. Indien är i dag exempelvis världens största köpare av försvarsmateriel. Endast 30 procent produceras i det egna landet och 70 procent kommer utifrån. Ryssland är den absolut största säljaren med cirka 50 procent. Ambitionen i New Delhi är dock att till 2020 fullständigt vända proportionerna så att mindre köps utifrån och mer egentillverkas. Ingen seriös bedömare tror att detta kommer att bli verkligheten så snabbt. En försvårande faktor är byråkratiseringen. Försvarsdepartementet kontrollerar drygt 40 egna produktionsanläggningar och till det ett antal hel- eller delägda statliga bolag. Det finns en ambition att söka samarbete med andra länder och bolag. Några av de större svenska aktörerna finns också på plats. I ett folkrikt land handlar det om stora pengar (motsvarande 30 dollar om året per person läggs på försvaret att jämföras med 60 för Kina eller knappt 700 dollar för Sverige). Nu planeras bland annat utveckling av ett eget stridsflygplan och möjligheterna av tre hangarfartygsgrupper (vilka tillsammans kan komma att handla om 100 olika fartyg).
 
Säkerhetspolitiskt befinner sig Indien onekligen i ett händelserikt område. I västra Asien finns de oljeproducerande länderna. Till dessa finns en stark historisk och kulturell koppling men också ett beroende av energileveranser samt cirka 5-6 miljoner indier som arbetar där och skickar hem motsvarande 35 miljarder dollar om året. Pakistan är rivalen. Just nu pågår samtal på högsta nivå om utökad handel och viseringslättnader. Samtidigt finns i Indien en stor irritation över att terrorgrupper, sannolikt med regeringens goda minne, opererat i grannlandet med attacker både i Mumbai som riktade mot parlamentet i New Delhi. Och i den Sydkinesiska sjön och Östra Asien finns ett Kina som alltmer växer sig starkare efter att ha bidat sin tid. Landet framför rent absurda krav på kontroll över vattenvägar och havsbottnar genom påståenden om att öar och i vissa fall klippor historiskt varit en del av Kina. Det här är en krutdurk som kan smälla, både genom kampen om olja och gas som kontrollen över vatten- och handelsvägar. Kina är också det landet som leder den rätt massiva upprustning som nu sker i Asien och Stilla havsområdet med konsekvens att bland annat USA lägger ned i Europa och satsar här.
 
Det är i dessa oroliga vatten Indien ska navigera. På sitt sätt förklarligt att det finns önskemål om samarbete med andra, såsom Sverige.

onsdag 5 september 2012

Från försvarspolitikens "säljorganisation"

Jag tycker att den pågående försvarsdebatten har sina uppförs- som nedförsbackar. Den som pläderar för sans och balans riskerar att beskrivas som en del av regeringens hejarklack och säljorganisation. Stor sak i det ifall det handlar om att medverka i formandet av en ny bättre organisation. De flesta seriösa bedömare är helt överens om att Sverige under lång tid levde på en myt om den egna förmågan. Från både politiskt- som försvarshåll fanns en genuin önskan om att forma något modernt och flexibelt. Det är den nyorientering vi sedan något år tillbaka befinner oss mitt uppe i. Bortåt 2017-19 ska den nya organisationen finnas på plats. Den som tar del av Försvarsmaktens årsredovisning eller de dragningar som görs finner inget annat presenterat material än att arbetet stadigt fortlöper framåt. Självfallet kommer det under vägen att finnas problem och svårigheter. Så är det med alla reformer.
 
Parlamentariskt reser socialdemokraterna en del invändningar. Somliga av dem fullt rimliga. Men det finns inga som helst konturer av ett seriöst alternativ till den försvarspolitik som förs idag. Det är i närtid S också lämnat den tidigare uppfattningen från det rödgröna valmanifestet från 2010 om neddragningar på två miljarder. Kvar i den mer kritiska hållningen är dock V och MP – mig veterligen de samarbetspartners socialdemokraterna trots allt önskar luta sig emot ifall det skulle bli regeringsskifte…
 
Så om kritik och invändningar riktas mot Alliansen är det fortfarande tunt med förslag och idéer i den parlamentariska miljön som kan beskrivas som bättre eller mer trovärdiga. Det är en god anledning att kyla av känslorna en smula. I själva verket är nog avståndet inte så förskräckligt långt mellan kritiker som mer regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter och vi i ”säljorganisationen”. Det finns all anledning att seriöst och brett analysera både den faktiska som kommande förmågan, liksom det som händer i vårt närområde. Självfallet måste särskilt intresse visas utvecklingen i Ryssland - ett land jag själv på många sätt kritiskt berört i ett antal inlägg och texter. Men det gäller också att sätta saker och ting i ett större sammanhang. Otvivelaktigt sker en modernisering av den ryska försvarsmakten, men följs den av en förändrad och försämrad attityd mot länder som Sverige? Alla är överens om att den globala upprustningen just nu har sin tyngdpunkt i Asien och Stillahavsområdet med Folkrepubliken Kina som den drivande kraften. Hur mycket måste Ryssland låsa upp österut? Allt detta är också dimensioner som bör lyftas fram i ett seriöst samtal. Ingen kan på allvar hävda sig ha svaren - just därför inleds snart försvarsberedningens arbete.
 
För någon dag sedan hade jag på Brännpunkt en artikel som tog sin utgångspunkt i regeringens och Allianspartiernas besked om att det nu blir köp av en uppgraderad version av Jas Gripen:
 
”En viktigt pusselbit i ett starkt svenskt försvar är våra flygstridskrafter. Ett modernt flygsystem ger Sverige möjligheten att snabbt vara på plats i och utanför vårt territorium. Vi är en till yta stor och central Östersjönation. Flyg och luftvärn är vitala delar av vårt försvar. Det är därför alliansregeringen nu föreslår riksdagen att följa Försvarsmaktens behov om att uppgradera till nästa generations Jas Gripen. Det handlar om att även i framtiden kunna upprätthålla en god förmåga enligt de behov Försvarsmakten anfört. Detta är helt i enligt med de analyser som gjordes i samband med det senaste stora försvarsbeslutet 2009.
 
Det handlar om en lång process som förtjänar respekt. För tre år sedan fattade riksdagen beslut om försvarets inriktning, vilket inkluderade behovet av kvalificerad stridsflygförmåga. Försvarsmakten har förordat en uppgradering av Gripen givet att det finns en partner att dela kostnader med i ett livscykelperspektiv. Nu har Sverige ett utmärkt tillfälle när Schweiz fattat beslut om att bli en strategisk allierad med Sverige för en ny generation Gripen. Till det kommer även intresse från ett antal andra länder på flera kontinenter som nu för samtal med Saab. Den rådande ekonomiska och finansiella oron gör att det tas fasta på den samlade kostnadsbilden inklusive exempelvis underhåll.
 
Finansieringen av nästa generation Jas Gripen görs dels med redan avsatta medel i den materielplan som räknat med ett svenskt flygvapen långt bortom 2025, och dels ger regeringen i budgetpropositionen ett långsiktigt tillskott till Försvarsmakten. Att Schweiz nu har beslutat om köp av den nya versionen gör att det går att pressa priset ytterligare. Det har spekulerats i att kostnaderna för att anskaffa nästa generations Jas Gripen skulle försvåra finansieringen av andra försvarsgrenar. Så blir det inte. Med regeringens förslag till upplägg går det att undvika att det sker på bekostnad av övriga delar av försvaret. Därmed skapar vi förutsättningar för att fortsatt ha ett försvar i balans.”
 
Här finns hela mitt inlägg på Brännpunkt:

måndag 3 september 2012

Lokalt ledarskap

Turerna fortsätter med att finna ett nytt kommunalråd i Båstad efter Anette Åkesson som tar plats i riksdagen efter Margareta Pålsson som sedan 1 september är ny landshövding i Skåne. Jag ser mig huvudsakligen som en utomstående betraktare även om spridda informationer når mig. För närvarande verkar det hela mycket oklart, för att uttrycka det milt. I grunden uppfattar jag det som en rätt allvarlig utmaning mot bilden av Båstad.
 
För någon dag sedan hade jag en debattartikel i NST/HD som handlade om ifall en person kan tas utifrån till ett ledande politiskt uppdrag. Det tycker jag! Något liknande kan också vara på väg att hända i exempelvis Kalmar där intresse visas för Barometern-OTs förre politiske redaktör Per Dahl som nytt moderat oppositionsråd.
 
Själv har jag egna erfarenheter av att komma utifrån, både från en annan kommun som en annan profession. Jag tror dessutom att övergången i Ängelholm blev särskilt enkel och smärtfri genom min företrädare Else Ekbloms kloka och omtänksamma sätt. Hon gjorde som person övergången smidig. Månaderna före fullmäktige i juni utsåg mig användes till samtal och möten med de andra partierna (inklusive S!). Därmed gick det att bygga upp förtroende. På många sätt fanns i Ängelholm också en allians före Alliansen.
 
Av ett antal kommentarer att döma de senaste dagarna har mitt inlägg uppenbarligen blivit läst. Bland annat skrev jag:
 
”Från hemmet i Magnarp är det bara några kilometers cykeltur till Förslöv i Båstads kommun. Från hamnen går det att blicka ut över den vackra Kullahalvön medan de boende på andra sidan, huvudsakligen i Höganäs kommun, kan se Hallandsås och Bjäre.
 
Rätt korta avstånd och en vardag och ett näringsliv som blir allt mer integrerat kommuner emellan gör att administrativa gränser ibland uppfattas som både futtiga och ointressanta. Ett gott samarbetsklimat har präglat Nordvästskåne åtminstone de senaste 15-20 åren. Numera utgör i praktiken hela Skåne ett sysselsättningsområde där folk pendlar fram och tillbaka.
 
Det är i ljuset av alla dessa rörelser och utbyten de senaste dagarnas diskussion om valet av ny kommunstyrelseordförande i Båstad ska ses. Moderaterna lanserades en kandidat med gedigen politisk bakgrund. Hennes avgörande belastning ansågs vara att hon kom från en annan kommun. Bostaden hon hade före flytten till Båstad fanns någon mil söderut.
 
I juni 2001 valdes jag av fullmäktige i Ängelholm till kommunstyrelsens ordförande. I samband med skolavslutningen flyttade familjen, inklusive häst, från Landskrona. Det var en ganska okonventionell lösning som valdes. Vid den tidpunkten fanns mig veterligen endast ett annat liknade exempel och det var Lars Engqvist som lämnade dåvarande bostadsorten Vellinge för att bli oppositionsråd i Malmö/…/
 
Det bäst bärande argumentet mot rekryteringen utifrån är att den personen inte sitter i fullmäktigeförsamlingen. Rent praktiskt hanteras det enkelt då arbetsordningarna vanligtvis medger beredande nämnds ordförande möjligheten att yttra sig. Samtidigt hämtas förtroendet och stödet från ledamöter som i sin tur har röstats fram av medborgarna. Svenska regeringar har genom åren på motsvarande sätt haft ministrar som inte sitter eller ens suttit i riksdagen. Stor sak i det – det väsentliga har varit kompetensen.
 
I samband med valet 2002 kunde den lösning moderaterna valt i Ängelholm prövas. I vad som var att likna vid en katastrof i Sverige som helhet utgjorde kommunresultatet något av ett undantag.
 
Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, har varit ansvarig för arbetet med att ta fram ett nytt kommunalpolitiskt handlingsprogram för M. Ett viktigt och väl genomarbetat dokument. En av de saker han tryckt på är det ’lokala ledarskapet’. Det är centralt!”
 
Hela min debattartikel kan hittas här: