onsdag 29 augusti 2012

Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.
 
26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.
 
Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.
 
Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!
 
Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!
 
Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.
 
Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.
 
En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.
 
BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

fredag 24 augusti 2012

Pussy Riot och Putin


Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?
Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.
Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?
Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?
Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.
 
Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.
 
Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.
 
En hel del kan sägas om detta.
 
Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.
 
Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.
 
Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.
 
För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.
 
I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.
 
Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.
 
Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

söndag 12 augusti 2012

Gripen: Ikea-plan eller imponerande plattform?

Ibland saknar den svenska debatten perspektiv. Så är det exempelvis med Jas Gripen. I andra sammanhang finns en glädje och stolthet över svenska exportframgångar. Här handlar det mer om misstänksamhet.

Sanningen är ju den att många fler länder än Sverige visar intresse för Jas Gripen. I takt med att åtskilliga ser över sin offentliga ekonomi blir en kostnadseffektiv lösning än mer lockande. En stor fördel för Gripen är just vad den samlade utgiften blir inklusive exempelvis bränsle och service. Fördelar som Schweiz framhållit då det landet nu går vidare med sin planerade affär.

Vid den stora flygmässan i Farnborough utanför London i juli märktes att de blåser nya vindar till förmån för 75-års firande Saab. Det går nog att tala om ett nyväckt intresse för Gripen. Allra helst som alla tester med den nya radarsökande jaktroboten Meteor som utvecklas mellan sex europeiska länder visat sig mycket framgångsrika.

Om detta skriver jag i Svensk Tidskrift:

”Tidigare talades nästan föraktfullt om att ’handla från hyllan’ när det gäller försvarsmateriel. Nu allt mer lockande. Vilka redan befintliga projekt och program går det att ansluta sig till som ett alternativ till egen utveckling av försvarsmateriel?/…/

Tidigare år har Farnborough ofta använts på samma sätt som Folk och Försvars årliga konferens i Sälen som en förevändning för industrin att med vädjanden och hot förmå Sverige att ge klartecken till en modifiering av Jas Gripen. Nu finns ett helt annat självförtroende som inte minst beskedet från Schweiz skapat. Med en affär har ju också Sverige förbundit sig att köpa även av den senaste versionen. Men det är många fler som knackar på dörren. Tjeckien är mycket nöjda med sina befintliga Jas Gripen. Det förhandlas nu om fler. Blir det affär är Slovakien en annan mycket sannolik kund.

Jas Gripen kan också bidra till stabilitet och ordning på Balkan. I många länder står olika MIG-plan och rostar i hangarerna. Även om det på papperet finns flygvapen finns det anledning att förhålla sig starkt tvivlande till den faktiska förmågan. I grunden kan det vara en källa till oro ifall länderna inte kan kontrollera och försvara sina territorier. Med Jas-landet Ungern som introduktör har kontakter upprättats med den blivande EU-medlemmen Kroatien. I bakgrunden finns Bulgarien och Rumänien. Även på andra kontinenter rör det på sig. Thailand kan vilja ha fler Jas Gripen. Efter att planet varit uträknat i Indien talas det plötsligt åter om det. Där beräknas behovet av nya stridsflygplan värderas till motsvarande 220 miljarder kronor! Även Sydamerika med Peru och Ecuador har identifierats som möjliga att föra samtal med.

Och parlamentet i Holland fattade för en tid sedan beslut om att avbryta affären med köp av F-35. Det visar att skenande kostnader kan få konsekvenser – och plötsligt dyker ännu ett land upp som kan vara intresserat av ett plan till ett vettigare pris. Danmark med sin nya rödgröna regering har markerat ett ökat intresse av nordiskt samarbete vilket av Saab tolkas som en möjlighet att också tala flygplansaffärer. Inom ramen för en nordisk dimension kan också mer göras. Nyligen inleddes ett samarbete i Öresundsområdet kring den civila flygövervakningen. Varför ha ett torn i Danmark som ser in över Sverige och omvänt istället för att samordna kompetensen? Den skulle egentligen kunna följas av något liknande på det militära området.

I Sverige existerar onekligen en tudelad inställning till Jas Gripen. På näthinnan finns bilder av ett kraschande plan och i öronen ljudet ringande av populisternas tal om ’världens dyraste jordfräs’. Det finns en misstänksamhet om kostnader. Å andra sidan talas nästan föraktfullt om att Schweiz nu är på väg att skaffa sig något som är alldeles för billigt – ett Ikea-plan. De båda påståendena är onekligen motsägelsefulla!

Nya beställningar och ett ökat internationellt intresse är bra för svensk exportindustri. Det handlar om att sälja kunnande men också säkerhet. För många länder är det viktigt att inte endast bli en kund bland andra utan att det också handlar om ett partnerskap, viljan att utveckla något tillsammans. Att Saab i dagarna fattat beslut om att i Sydafrika inrätta ett avancerat utbildningscentrum för erfarna stridspiloter som använder sig av Jas är ett sätt att stärka känslan av en ’Gripen-familj’. Just nu pekar allt på att det kan vara en växande skara!”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här:

onsdag 8 augusti 2012

Bra böcker - och dåliga!

”Vi vill ha böcker som inte väjer för tillvarons tragik eller livets dagliga mirakel, böcker som gör att vi åter kan fylla lungorna med frisk luft.”

Som litteraturälskare är titeln ”Drömbokhandeln” närmast oemotståndlig. Att romanens omslag pryds av vällustigt presenterade böcker i travar, på bord och i hyllor gör ju på inget sätt saken sämre.

Laurence Cossé skriver i mitt tycke i en väldigt fransk stil (Drömbokhandeln, Sekwa, översättning: Marianne Öjerskog). Långa vindlande meningar med en berättelse som inledningsvis är lika svårfångad som parisisk höstdimma i en park. Med det tätnar och får struktur. Och ämnet är ju angeläget: Kärleken till litteraturen.

Grundberättelsen handlar om hur projektet med drömbokhandeln Au bon roman förverkligas. En plats där endast riktigt god litteratur säljs. Inte de nyaste böckerna eller de med mest marnadsföringsresurser bakom utan sådana som påverkar läsaren och ger en upplevelse för livet. Naturligtvis en hållning som kritiseras. Hur vågar man säga att något är bättre än annat? Vem ska ha makten i en sådan utgallringsprocess?

Jag inbillar mig att själva den kulturella utgångspunkten uppfattas som mycket mer allvarlig och radikal i en kulturnation som Frankrike än i Sverige. En hel del av bokens frågeställningar betraktas nog inte ens som relevanta hos oss: Vill de endast sälja en sorts böcker så varsågod, jag tänker dock aldrig besöka den butiken…

Namn på stora författarskap och romaner fladdrar förbi. Boken avslutas med en välfylld lista på sådant Au bon roman skulle kunna ha salufört. Notabelt är att åtskilliga titlar aldrig översatts till svenska. Det bär på sitt sätt syn för sägen: Den relativt svaga kopplingen mellan det franska och svenska språkområdet.

Det viktiga med Drömbokhandeln är att den visar på kärleken till litteratur. Och hur texterna kan påverka oss som människor. Ge perspektiv. Skapa sammanhang. Leda till förståelse och insikt. Just därför är det också en bok som hyllar läsandet som sådant. För egen del tillhör jag dem som inte tycker att man ska rynka på näsan åt någon form av böcker. Det som inleds med enklare saker (på min tid under 1960- och 70-talet varnade man för Kitty respektive Biggles, i dag borde det vara exempelvis Harry Potter) ges en vana och möjlighet att närma sig annat som litterärt är överlägset. Just därför är det också så centralt att driva på när det gäller läsandet och kampen mot analfabetism. I Europa en utbredd kunskap. Nu gäller det att skapa samma möjligheter i Nordafrika, Arabvärlden och delar av Asien. En mer läskunnig befolkning är bra för en mogen demokrati då argument lättare kan vägas mot varandra och medias granskning och uppföljning kan vara till stöd och hjälp. Men alldeles dessa praktiska argument till trots så skapar även möjligheten att tyda bokstäverna och göra sammanhang med hjälp av dem förutsättningar att öppna dörrar till fantasins och tankarnas världar och myllrande universum!

Är allt då lika bra som det ibland kan hävdas i debatten? Självfallet inte! Däremot kan det ibland fylla sitt syfte. Här finns också kanske en viktig ideologisk skillnad mellan konservativa och liberaler där den första gruppen inte ser allt som lika goda uttryck. Självfallet finns det god konst. Och dålig! Bra böcker! Och dåliga! Ett citat från boken: ”Det snarare tyder på översittarmentalitet om medelmåttiga böcker jämställs med stora romaner och allt presenteras som likvärdigt, för det är ren demagogi. Och med sådana cirkelargument kan man ju alltid hävda att lagom är bäst."

Uppfattningen om att det finns värden och viljan att förverkliga en dröm lockar naturligtvis fram motkrafter. Och det är denna kamp som är något av bokens handling. Men ytterst är det en behaglig plädering för läsandet och skrivandet. Eller som en av centralgestalterna i romanen säger:

”Vi vill ha böcker som skrivits för oss som tvivlar på allt, som gråter för ingenting, som rycker till vid minsta ljud bakom oss.

Vi vill ha böcker som har krävt mycken möda av författaren, böcker där man har lagt ner åratals arbete och umbäranden, ont i ryggen, skrivkramp, tillfällig skaparvånda över att inte ro det i hamn, missmod, kurage, ångest, ihärdighet, risken att misslyckas.

Vi vill ha briljanta böcker som visar oss verkligheten i all sin glans och håller kvar oss där. Böcker som vittnar om att kärleken råder i världen, sida vid sida med ondskan, tätt intill och ibland omärkligt, och att det ska fortsätta så i all evighet, liksom den hjärtslitande sorgen alltid kommer att finnas. Vi vill ha bra romaner.”

söndag 5 augusti 2012

Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

onsdag 1 augusti 2012

Flyg handlar också om utbyte

Med jämna mellanrum brukar det komma särskilt flygkritiska förslag. Det handlar om hur resandet ska förhindras eller stoppas. För vanligt folk! Något av priset för hyckleri tog Aftonbladets ledarsida för några veckor sedan. Det konstaterades att charterresor inte kan ses som en mänsklig rättighet. Tvärtom förordades ett högre pris. Samtidigt gavs uttryck för stora förhoppningar inför den klimatkonferens som arrangerades i Rio de Janeiro. Säkert 50 000 deltagare och observatörer på plats. Och dessa kom nog inte dit via roddbåt eller fotvandring!

En viktig dimension med flyget är just att den snabbt krymper stora avstånd. Därmed medverkar resandet till kontakter, erfarenheter och kunskaper. När flyget och resandet förbannas riktas också kritik mot själva utbytet. Av den anledningen har jag reagerat mot miljöpartiets tankar på flygskatter. Genomförda skulle de kunna innebära cirka 5000 mer för en familj på charterresa och 300-600 kronor för en inrikes flygbiljett i Sverige.

”En hittills rätt kall och regnig sommar har resulterat i att extra många svenskar som har råd börjat titta på möjligheten att ta sig utomlands. Bort från lågtryckens Nordeuropa. Det är en inte helt obegriplig reaktion.

Samtidigt slår Sverige rekord som besöksland! Det handlar om en stadig klättring uppåt. Från 24:e till 21:a nation enligt en beräkning. Därmed passeras länder som Sydafrika, Portugal och Kroatien. Och absolut bäst av alla i Norden! Utländska turister beräknas konsumera för 100 miljarder kronor!

I ljuset av dessa rörelser, med ett in- och utflöde av människor och intryck, ska miljöpartiets tal om nya flygskatter ses. Redan tidigare under socialdemokratiskt styre gjordes försök med sådana pålagor/.../

Att människor och inte minst näringslivet är beroende av flyg märktes i samband med Skyways konkurs. Plötsligt stod Kristianstad Airport inför mycket stora utmaningar. I Halmstad har nu ett stort hål fyllts av Kullaflyg som satsar även där som komplement till de framgångar som redan skördats i Ängelholm. Till det kommer försöken att etablera chartertrafik från flygplatser som exempelvis den i Nordvästskåne.

Höga bränslekostnader och växande miljökrav utgör redan ett starkt tryck på tillverkarna att ta fram nya flygplan som är både resurssnålare och tystare. Vad grön skatt handlar om blir i förlängningen en fråga om man vill underlätta eller försvåra för utbyte och kontakter!

Svenskarnas beteende ger ett rätt tydligt svar. Flygresorna har blivit fler. Ungefär 19 miljoner skedde bara från Arlanda 2011. Och då hade utrikestrafiken ökat med 2,8 miljoner sedan 2000. Människor sparar och gör uppoffringar för möjligheten att ta sig till sol, bad och nya upplevelser. 5 000 kronor mer för barnfamiljen kan vara det som omöjliggör hushållskalkylen.”

Här finns hela min artikel om flyget: