onsdagen den 25:e juli 2012

Europas utmaningar

De senaste dagarna har euron i förhållande till kronan nått sina lägsta nivåer någonsin. Det är nog frågan om samverkande faktorer: Dels en misstro mot hur vissa länder som Grekland och Frankrike hanteras inom euro-zonen och dels en stark tilltro till Sveriges sätt att sköta sin ekonomi. Och sådant var ju också beskedet i samband med folkomröstningen om en gemensam valuta. Står vi utanför är det viktigt att vi också axlar ett större ansvar och fiskal försiktighet.

2014 blir något av ett supervalår i Sverige. Utöver de tre allmänna valen i september ska dessutom ett nytt europaparlament utses. Hos oss är mandatperioderna fyra år mot EUs fem år. För att förbereda den valkampen men också för att fundera kring de många utmaningar Europa står inför har moderaterna tillsatt en arbetsgrupp med mig som ordförande som inför partistämman nästa år ska fundera en del kring dessa onekligen stora frågeområden. I en debattext tecknar jag konturerna kring några av dessa områden. Jag skriver:

”Det måste vara lika självklart att använda skattebetalarnas pengar på ett effektivt och ansvarsfullt sätt inom EU som vi har gjort och gör i Sverige! Svensk skattemoral med ett fungerande system som medborgarna hyser respekt för står också i stark kontrast till de villkor som gäller i ett antal andra länder. Svårigheterna att få ihop finanserna beror inte bara på utgifterna utan också på bristen på intäkter.

Sysselsättningsgraden är mycket högre hos oss tack vare kvinnornas delaktighet på arbetsmarknaden. Det finns bedömningar som visar att EUs bruttonationalprodukt skulle öka med cirka 25 procent om kvinnors sysselsättningsgrad var lika stor som männens.

En uppenbar risk med den senaste tidens ekonomiska utmaningar inom EU är att enskilda länder och kontinenten som helhet riskerar att slitas sönder av populistiska krafter och ytterkantselement. Nynazister tvekar inte att handgripligen ge sig på meningsmotståndare och på den andra sidan marscherar kommunister till ljudet av smattrande röda fanor. Nu behövs moderation och sammanhållning! Som kontrast till inskränkt nynationalism behövs ett förhållningssätt som ser att Europas styrka är dess mångfald.

Den internationella finanskrisen och den efterföljande skuldkrisen har såväl visat på EU-samarbetets styrka som på de omfattande utmaningar som nu väntar medlemsländerna och unionen som helhet. Ekonomisk ansvarslöshet utan säkerhetsmarginaler i statsfinanserna, överbudspolitik och brist på strukturella reformer har lett till en situation med stora underskott och hårda besparingsprogram i många medlemsländer. Nedskärningar i välfärden är mer regel än undantag. Oron och rädslan har ett politiskt pris.

Det är en utveckling som ställer höga krav på att vi gemensamt arbetar för att såväl lösa de akuta problemen som långsiktigt lägga grunden för ökad konkurrenskraft och tillväxt. Det skapar förutsättningar för nya jobb och trygga välfärdssystem. I detta arbete kan Sverige spela en viktig roll. Den ansvarsfulla ekonomiska politik med stabila överskottsmål och tydligt finansiellt ramverk som bidragit till att läget är ljusare i Sverige bör bli vägledande för fler. Den nordeuropeiska tillväxtkorridoren kan lyftas fram som ett gott exempel.”

Här kan artikeln läsas i sin helhet:

fredagen den 20:e juli 2012

Brott och Skuld

Efternamnet von Schirach för omedelbart tankarna till Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut. På de åtalades bänk satt ledaren för Hitlerjugend och partikoryfén i Wien under Tredje riket. Baldur von Schirach dömdes för brott mot mänskligheten till 20 års fängelse. Han fick 1966 lämna sin cell i Spandau tillsammans med Hitlers arkitekt Albert Speer.

60 år senare gör ett av hans barnbarn sig ett namn som advokat och författare. På svenska finns sedan en tid de två senaste böckerna översatta: Brott respektive Skuld (Bonniers, både i svensk språkdräkt av Lena Hammargren). Passande titlar för en person som möjligtvis i sitt inre reflekterar över vad farfar gjort – men av detta märks inget i de två romanerna, eller snarare novell- eller kortberättelsesamlingarna. Före årsskiftet hade P1s Kulturnytt en överväldigande recension. Så lockande att jag gjorde ett inköp av båda titlarna. Det blev nära på sträckläsning. Dessutom har jag köpt ytterligare några exemplar för att ge bort. Nu slår jag ett slag för detta som varande utmärkt sommarläsning!

Ferdinand von Schirach kan verkligen skriva! Det är ett förtätat språk. Närmast kargt. Brottsmålsadvokaten har fångat upp rättsfall och möjliga juridiska spetsfundigheter på ett begåvat sätt. Till det yttre kan böckernas korta texter snarast liknas vid kriminalhistorier. Men bakom finns reflektioner kring moral. Författaren kan skickligt ta mångas parti. Därmed bearbetar von Schirach svåra frågeställningar på ett synnerligen begåvat sätt. Det är mycket mer etiska dilemman än polisintriger!

Kanske skulle man kunna anklaga von Schirach för att vara cynisk. Så enkelt är det inte. Han pekar inte finger. Och han skrattar verkligen inte åt eländet. Istället skakar han stilla på huvudet i medlidande och medkänsla över vad människan är förmögen till. Både bottenlös ondska som gränslös kärlek och godhet. Ett återkommande tema är också vad som ska anses om den som dödar någon annan för att förhindra något ännu gruvligare eller hemskare. Böckerna består just av frågor om brott och skuld och därmed sammanhängande rätt och fel – allt uppvisat i något slags litterära spegelsalar.

Folk dödas. Det begås handlingar som med alla rimliga mått mätt kan ses som syndiga. Ingen tvekan om att det sker hemska saker. Författaren låter dock läsaren förstå en del av gärningsmannens föreställningsvärld. Vad ligger bakom? Hur resoneras det? Det till synes skeva kan bli rakt med ett annorlunda perspektiv. Därefter är det dags för en moralisk dom. Sällan avkunnad av von Schirach utan överlåten till hans läsare. Det är skickligt. Människor tecknas besatta av en livsuppgift men också hur handlingar får konsekvenser om än ibland med stor fördröjning och utan att sambanden ter sig alldeles uppenbara.

En av berättelserna slutar med ett citat från en av litteraturhistoriens klassiker, Den store Gatsby, av F Scott Fitzgerald. Det är en mening som kännetecknar mycket av det von Schirach skrivit men kanske också om hans egen och familjens kamp med den egna historien: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”

söndagen den 15:e juli 2012

Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

onsdagen den 11:e juli 2012

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

söndagen den 8:e juli 2012

Stasi: Två präster - två olika val

Av och till har jag skrivit om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi verksamhet i Sverige under de mörka decennierna på 1960-, 70- och 80-talet. Professor Birgitta Almgren har med sina artiklar och böcker varit en viktig opinionsbildare. För en tid sedan gjordes en anmälan av säkerhetspolisen till Justitiekanslern för att hon skulle ha röjt hemliga uppgifter. Efter lång väntan kom för en tid sedan beskedet att JK inte går vidare. Det var en viktig signal. Ett åtal hade med rätta kunna missförstås som en attack på yttrandefriheten och ett öppet forskningsklimat. Förhoppningsvis kommer istället fler seriösa granskare att begära tillgång till handlingar som finns i svenska arkiv. Ytterst handlar det om rätten till vår gemensamma historia.
I den kristna dagstidningen Dagen uppmärksammar jag i en debattartikel hur olika en del av kyrkornas företrädare agerat. Några sprang DDR-regimens ärenden medan andra kämpade emot. Just nu har Domkapitlet i Luleå att hantera det faktum att en präst visar sig ha varit informatör för den fruktade hemliga polisen Stasi i tidigare Östtyskland. Efterforskningar på plats i Berlin indikerar att det kan handla om mer än två decennier till nytta för DDR-regimen. Ungefär samtidigt som denna sorgliga och solkiga berättelse rullas upp i Sverige med förnekanden och bortförklaringar väljs Joachim Gauck till president i Tyskland. Som präst var han aktiv medborgarrättskämpe i DDR. 1990-2000 var han chef för den myndighet som hanterade Stasiarkiven. En verksamhet som präglats av stor öppenhet.
I Dagen skriver jag: ”Två präster och två helt olika val. Samtidigt indikerar livsödena hur viktigt det är att försöka sätta DDR och krypandet för makten i ett större och bredare perspektiv. Det väsentliga är inte att peka finger åt det moraliskt förkastliga. Däremot är det av stor betydelse att med samma lidelse som Gauck lyfta fram sanningen så att människor kan dra egna slutsatser och begripa det ofattbara att lämna ut personer till den säkerhetstjänst som var ett viktigt redskap för den kommunistiska östtyska regimen.
För Svenska kyrkan är det hela inte alldeles ointressant. Under de mörka åren har det funnits präster och företrädare som spelat helt olika roller. De som indirekt eller mycket medvetet sprungit DDRs ärenden och därmed hjälpt en förtryckarstat. Och de som handgripligen, i ord och gärningar, stöttat Gauck och hans meningsfränder.
Är det inte dags för Svenska kyrkan att själv ta initiativ till forskning kring den egna historien? Regeringen har för några månader sedan presenterat en skrivelse som kan ses som en vitbok över vilka uppgifter den svenska säkerhetspolisen disponerar. Det är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer. Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Den är dock inte något slags slut på en process utan möjligtvis inledningen på en annan/…/
Biskop Lars Carlzon var under ett antal år ordförande och aktiv i Förbundet Sverige-DDR. På vilket sätt medverkade den organisationen till att legitimera det östtyska förtrycket?
Professor Birgitta Almgren har med två böcker väckt stor uppmärksamhet. Hon har pekat på det intima samröre en del personer valde med Stasi och DDR. Inte alltid spioner och inte alltid informatörer, men väl tjänande en regim som efter den tyska återföreningen avslöjats för all sin brutalitet och sina övergrepp mot de egna medborgarna.
I Joachim Gaucks anda borde alla som kan öppna sina arkiv och avslöja den egna historien i alla sina grå och mörka nyanser. Svenska kyrkan är på inget sätt befriad. Det visar det ärende Luleå domkapitel har att hantera. Det visar biskop Lars Carlzons engagemang för DDR-staten.
Sanningen ska göra oss fria!”

Här finns hela artikeln i Dagen:

tisdagen den 3:e juli 2012

ÖB talar - sedan darrar det till

Inte utan vissa mediala talanger är landets Överbefälhavare. Med TV-intervju och allvarsbudskap lyckades han skickligt sätta agendan för inledningen på Almedalsveckan. Och redaktioner som sänt reportrar och annan personal till Gotland för dyra pengar måste ha något att rapportera om hem. Antydan om att marinen eller flygvapnet långsiktigt av besparingsskäl kan tvingas skrotas är onekligen tillräckligt kittlande. Och försvarsminister Karin Enström har fått förklara och lägga ut texten. Jag lyssnade via webben då Niklas Svensson från Expressen intervjuade henne direkt från Visby. Den balanserade och resonerande ton hon väljer retar naturligtvis en del och tas som intäkt för osäkerhet eller bristande förmåga att stå upp mot finansminister Anders Borg. Jag tycker hon agerar helt rätt och riktigt.

Alla som sysslat med budgetfrågor i exempelvis en kommun vet att förvaltningar återkommande levererar beskrivning av vad som är det värsta som kan ske. Blir det inte mer pengar, eller slantar i den utsträckning som krävs, sägs bibliotek och fritidsgårdar behöva stängas. Hela vårdavdelningar måste avvecklas. Under beredningstiden upptäcks att läget inte var fullt så allvarligt. Det går att moderera och hantera.

Därför är det fascinerande att personer som i andra sammanhang säger sig vara skattebetalarnas bästa bundsförvanter som är villiga att syna alla offentliga utgifter plötsligt darrar till så fort en ledande militär uttalar sig. Som försvarspolitiker har jag självfallet den största respekten för sakkunskapen. Men alla politiska beslut måste avvägas och det ska göras en prioritering. Därmed inte sagt att det kan ligga relevans och substans bakom framförda önskemål.

Det är inte heller första gången ÖB går ut med den här varningen. På liknande sätt var det när Folk och Försvar samlades till den årliga konferensen i Sälen januari 2011. Men även då talades det om sådant som ligger bortom 2015. Fram till dess har Försvarsmakten i sina underlag och redovisningar till riksdag och regering talat om en budget i balans. Det finns säkert både dem i media och oppositionen som vill få detta till en konflikt som gäller just nu. Så är det inte! Trist att även mer garvade folkvalda faller i den fällan.

Min uppfattning är att de "svarta hålen" är både mindre och inte fullt lika mörka som för några år sedan då det talades om felräkning på 1,5 miljard. Visst finns det anledning att reflektera kring ÖBs inlägg - väl värt att tänka på är att det inte är helt ovanligt att den offentliga verksamhetens företrädare kräver mer resurser via media oberoende om det gäller exempelvis sjukvård, äldreomsorg, missbruksvård eller försvaret. Det är knappast konstruktivt för någon att sedan samtala via pressmeddelanden. Jag har full respekt för dem som anser att Sveriges försvar behöver mer pengar, men det är hyggligt om de också anvisar varifrån. Antar att det är få departementschefer som frivilligt vill lämna en del av sina medel till Karin Enström. Det är alltid enklare att säga ja än nej. Men då är det också viktigt att antyda om hur det hela ska finansieras. Just nu har vi värnat oförändrad budget med sedvanlig uppräkning. Bara det i sig skiljer oss åt från ett antal länder. Se på Finland som nu har att hantera neddragningar på ungefär motsvarande åtta miljarder kronor.

Som försvarsintresserad drar jag mig till minnes vad debatten handlade om runt 1998 till 2004 - förbandsnedläggningar och underskott. Sedan 2006 har varken det ena eller andra precis dominerat försvaret. Ifråga om försvarsmateriel finns en puckel av beställningar och önskemål som skjutits på framtiden – ett inte oväsentligt arv från tidigare S-regeringar.

Sammanfattningsvis: ÖBs inlägg är intressant. Det ska inte avvisas. Men det måste vägas samman mot alla andra önskemål som kan finnas på statliga satsningar, från infrastruktur över till hälso- och sjukvård till skola. Låt försvarsberedningen inleda sitt arbete där både en långsiktig analys kan göras och avvägningar hanteras utan att ledamöterna behöver tala till varandra via debattartiklar och pressmeddelanden. Under 2014 är det dags för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Och den som föreslår mer pengar till nya offentliga utgifter, inklusive det svenska försvaret, och anger trovärdig finansiering tycker jag förtjänar att lyssnas på - hittills rätt skralt av den varan. Det gäller att inte darra till. Försvaret är långt viktigare än 30 sekunders TV-tid.