måndagen den 21:e maj 2012

S svaret skyldigt

S-ledaren Stefan Löfven verkar hålla fast vid sin tystnadens strategi. Under de senaste dagarna har ett antal moderata kolleger i alla former av media ställt frågor om allt från synen på kärnkraft till förslaget om höjda arbetsgivaravgifter för unga och hur skattehöjningar på över 20 miljarder slår mot företagen. Inte ens den direkta frågan om hur arbetsgivaravgiften drabbar en av de större ungdomsarbetsgivarna, Försvarsmakten, kommenteras. Jag vet, för där har jag och Cecilia Widegren, vice ordförande i Försvarsutskottet, ställt direkt fråga till oppositionens ledande försvarspolitiker Peter Hultqvist (S).

Det finns all anledning för alla att i ökad utsträckning kräva besked! Hur tänker socialdemokraterna? Och med vem ska samarbetet ske? En sak är vad S till äventyrs kan vilja, något annat hur det ska genomföras och sammanjämkas med hjälp av vänster- och miljöpartiet eller vilket annat parti?

För någon dag sedan skrev undertecknad och Tomas Tobé, ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, ett inlägg i NST/HD om jobbskatteavdraget. Fortfarande inte en enda S-replik! Känns som att oppositionen är svaret skyldigt! Inom allt fler områden!

Vi skrev bland annat: ”Sedan avdraget infördes har antalet personer i arbetskraften ökat med drygt 100 000 fler än vad som kunnat förväntas i förhållande till konjunkturen och av befolkningsmässiga skäl. Studier visar också att kvinnor gynnas mer av jobbskatteavdraget då de tenderar att öka sitt arbetsutbud i större utsträckning än män. Jobbskatteavdraget är en starkt bidragande faktor till att antalet sysselsatta ökat med över 200 000 personer sedan alliansregeringen tillträdde.

För i princip alla heltidsarbetande har jobbskatteavdraget inneburit att lönen efter skatt ökat med 1000 kronor i månaden. För 75 procent har lönen ökat med över 1500 kronor varje månad. Detta innebär att breda löntagargrupper som sjuksköterskor och lärare i praktiken har fått en månadslön extra per år.

Socialdemokraterna har sagt nej till varje steg av jobbskatteavdraget - trots att dess jobbskapande effekter är så tydliga. Det innebär ett nej till fler jobb och nej till minskat utanförskap.

Jobben är den viktigaste frågan för Sveriges tillväxt och utveckling.”

måndagen den 14:e maj 2012

Löfven och miljarderna

Stefan Löfven har till slut börja ta till orda som socialdemokraternas partiledare. Även om han utstrålar trygghet är svaren inte alltid kristallklara. I radions lördagsintervju blev det problematiskt både kring synen på kärnkraft som hur partiets föreslagna skatte- och avgiftshöjningar på 20 miljarder slår mot näringslivet. Självfallet innebär ökade kostnader också ökade utmaningar. I vissa branscher kan det vara mycket tufft och svårt att skjuta detta vidare.

För några dagar sedan ställde jag också på debattplats frågor till S om hur den dubblerade arbetsgivaravgiften slår mot försvaret som är på väg att nyanställa. Hittills ingen kommentar eller svarsartikel!

”Alliansregeringen förstärker i år Försvarsmaktens förbandsverksamhet med nära en kvarts miljard kronor. Regeringen har även lagt ett särskilt förslag till riksdagen om effektiviseringar i försvarets logistik som ska ge över 700 miljoner till förbandsverksamheten kommande år. Pengar som behövs för att förverkliga den nya insatsorganisationen för att nå ett flexibelt, tillgängligt och användbart försvar.

S föreslår återigen en dubblering av arbetsgivaravgifterna för unga under 26 år. I takt med att Försvarsmakten nu anställer soldater blir myndigheten en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare. Förslaget slår hårt mot försvaret vars lönekostnader kan komma att öka med drygt 300 miljoner kronor per år. Det motsvarar kostnaden för 450 heltidssoldater och 2200 tidvis tjänstgörande.

Allianregeringen har tillsammans med ansvarig myndighet skapat ordning i försvarets ekonomi. Medan flera europeiska länder tvingas till nedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser.

Med det nya försvaret får vi fler soldater, som är bättre utrustade och övade än idag, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Intresset är stort och de frivilligt sökande har gjort bättre ifrån sig i tester och utvärderingar än de senaste årens värnpliktiga.

Revingehed i Skåne är en av de förbandsorter som gynnas mest av det nya försvaret. Enligt Försvarsmaktens planering ska omkring 400 soldater anställas på heltid och 900 för tidvis tjänstgöring. Men allt detta förutsatt att försvarets finansiering inte urholkas!”

Hela debattartikeln finns exempelvis här: http://hd.se/ledare/2012/05/08/revinge-heds-framtid/

fredagen den 11:e maj 2012

Min vän Meta

Vill du pussa Skånes nya landshövding, undrade min riksdagskollega Margareta Pålsson. Det var förvisso torsdag och skulle som vanligt hållas regeringssammanträde om någon timme. Men inte tänkte jag att frågan om efterträdare till Göran Tunhammar skulle avgöras just denna dag. Och vem av alla de kandidater som förekommit i förhandsspekulationerna skulle nu föräras en puss? Jag var milt uttryckt tveksam. Frågan upprepades nu med ett brett leende avfyrat av Margareta (eller Meta som vi alla kallar henne). Det tog en stund från misstro över tvivel till genuin glädje.

Nu är jag rädd att mitt beteende kommer att användas av Skånes nya landshövding som exempel på den reaktion hennes utnämnande fick. Därför tänkte jag förekomma med att skriva en del om Meta Pålsson!

Vi har varit riksdagsledamöter från samma valkrets sedan 2006. Och före det har hon varit verksam som kommunstyrelsens ordförande hemma i Åstorp, ordförande i Kommunförbundet Skåne och som ordförande både för moderaterna i dåvarande Kristianstads län som senare i hela det nybilade Skånemoderaterna. Jag har känt henne som kollega men också från min tid som tidningsman.

Få personer är så genomärliga och oegennyttiga som Margareta Pålsson. Och det är varken överord eller dåliga egenskaper! Hon har alltid haft en förmåga att sätta andra före sig själv. Hon har alltid lojalt tjänat de organ hon verkar för, oberoende om det varit ett parti, en kommun, ett riksdagsutskott eller något annat.

Dessutom är hon en fantastisk kampanjmänniska. Det har blivit några valrörelser tillsammans. Medan en del andra drar sig åt sidan för rast och kaffe då det är skralt med besöken ägnar sig Meta åt uppsökande verksamhet. Hon lyssnar och tar folks argument på allvar utan att för den skulle sticka under stol med vad hon själv tycker.

Och både i valrörelserna 2006 som 2010 har jag cyklat omkring på rätt okända vägar i vår gemensamma valkrets för att dela ut foldrar i brevlådorna och har då noterat att Margareta Pålsson redan varit där!

Lika engagerad kommer hon säkert att bli som Skånes landshövding. Jag såg också att hon i någon intervju sagt att hon besökt länets alla 33 kommuner och vet var kommunhusen ligger. Det är absolut sant. Och en tillgång! För även om en landshövding formellt ska tillvarata statens intressen så är ju en del av uppgiften numera också företrädarskapet. Då är det en stor tillgång att veta hur Skåne ser ut, hur det resoneras och att det också finns skillnader mellan norr och söder, öster och väster!

Att tillhöra samma parti och valkrets kan nog för en del vara slitsamt. Det finns ett ganska stort mått av rivalitet. Jag är övertygad om att Margareta Pålsson och jag aldrig känt av detta. Och kring det har vi också talat en hel del. För närvarande har moderaterna fyra mandat från Skåne läns Norra och Östra - så det finns plats för många. Men det är också viktigt att man kan komplettera varandra. Med förtroende kommer trygghet vilket kan vara mycket viktigt att känna som förtroendevald. Ärligt talat så kan politik på hög nivå i sig vara tillräckligt ensamt.

I moderaternas interna provval inför fastställandet av riksdagsvalsedlarna 2006 och 2010 har Margareta Pålsson vunnit nomineringarna. Och jag har både gångerna haft flest kryss. Jag uppfattar att vi båda varit lika ärligt glada åt den andras framgångar. När listan för det senaste valet skulle fastställas vid en stämma satt vi båda och höll varandras händer som stöd och jag var den första att då pussa listettan grattis! Och när alla kryssen var räknade i september var Meta den första att både per SMS och e-post höra av sig med glada tillrop.

Margareta Pålsson tycker jag på alla sätt medverkat till värdighet inom politiken! Att hon dessutom blir landshövding efter en lång gärning både som lärare och politisk ledare med tunga uppdrag i riksdagen visar att hårt arbete lönar sig. Och hon har aldrig skämts för sin bakgrund vilket fördomsfullt kanske skulle anses borde ha gjort henne till socialdemokrat. Att tvingas vända på samma slant tre gånger för att få det att räcka till en stor och god egenskap. Och bara den som vet varifrån man kommer förstår styrkan i ett gott utbildningssystem. Forskning och kunskap är onekligen några av de styrkebälten en landshövding ska förmå Skåne att bruka sig av ännu mer!

Okej, jag tvekade när erbjudandet kom att pussa Skånes nya landshövding. Å andra sidan brukar jag påminna Meta om att första gången hon fick träffa vårt nyfödda barn skrek det oavbrutet så fort det blev tilltalat av henne. När hon drog sig undan tystnade det lilla knytet för att strax gallskrika vid ett steg framåt från Pålssons sida. Barnen har växt upp och någon snällare mot sitt eget barnbarn än Meta finns inte. Och jag lovar att pussa Skånes landshövding nästa gång jag

onsdagen den 9:e maj 2012

Alternativet till Alliansen?

Den första stora partiledardebatten har genomförts med socialdemokraternas Stefan Löfven på plats. Det har funnits förväntningar om att han ska lägga ut texten om det egna partiets politik. Till det bör krav ställas på honom om vilka tänkbara regeringsalternativ han ser som statsministeraspirant? Det är tämligen otänkbart att S ensamt kan hoppas på egen majoritet, lika litet som något annat parti. Hur ser således alternativet ut till dagens styrande Allians? På Newsmill har jag funderat en del kring detta:

”Fyra partier har tillsammans mejslat fram en politik för Sverige som inneburit fokus på sänkta skatter och jobbskapande åtgärder. Och det med ordning i landets finanser på ett sätt som väcker omvärldens beundran. Det är uppenbart att M, FP, C och KD gemensamt strävar efter att bli omvalda och ett förnyat mandat att fortsätta leda Sverige.

Hur ser det då ut på den andra sidan? Om S-ledaren Stefan Löfven anklagats för att vara tyst om sina politiska förslag är han i vart fall fortsatt förtegen om hur han ska nå den statsministerpost han eftersträvar. Hur ska V och MP förmås att stödja honom? Vilket blir det pris som får betalas?

Redan har ju ultimativa krav börjat formuleras hos tilltänkta samarbetspartners som vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som inte vill se en politik där nya kärnkraftsreaktorer ersätter gamla. Allt närmare 2014 kommer säkert ytterligare gröna och röda krav att pressas fram.

Den förrförra S-ledaren Mona Sahlin gjorde i vart fall inför valet 2010 ett ärligt försök att formera ett alternativ till Alliansen. Även om en hel del kan sägas om de politiska slutprodukter som togs fram av S, V och MP så tecknades konturer av den politik man ville genomföra och därmed gavs också medborgarna besked om varför dessa partier önskade få regeringsmakten. Att döma av söndagens TV-debatt verkar Stefan Löfven rätt ointresserad av ett sådant förarbete.

Men det är inte trovärdigt att i två år försöka låtsas vara något väsentligen större än det socialdemokratiska parti som fick 30,66 procent i det senaste riksdagsvalet. Det krävs betydligt mer, och därmed stöd från fler partier, för att nå regeringsmakten och att Stefan Löfven ska kunna bli statsminister!”

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/08/l-fven-beh-ver-presentera-sitt-regeringsalternativ

måndagen den 7:e maj 2012

Säpo, Stasi och sekretess


Torsdag 3 maj var det Stasidebatt i riksdagen. Då behandlades den skrivelse regeringen författat som respons på önskemål om att svenska polisarkiv ska öppnas. Det är glädjande att denna dokumentation finns på plats. Jag hoppas dock att detta blir inledningen på fler åtgärder och granskningar. Det handlar om rätten till vår egen historia. I ett tio minuter långt anförande utvecklade jag själv några tankar:

Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006–2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige. Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.

Med regeringens skrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits. Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.

Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.

Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.

Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera. Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.

Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram. Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.

En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar. Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: ”Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras.”

Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.

Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.

Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar. För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.

Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att
Handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler.
Handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning.
Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.
Eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem.
Eventuella minnesanteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011.

Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskaren som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.

Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.

torsdagen den 3:e maj 2012

Inför Natos toppmöte i Chicago


20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

tisdagen den 1:e maj 2012

Farfars yxa på Vejby udde


Traditioner är något viktigt. Det ger mening och sammanhang. I Skåne är valborgsfirandet en av dessa gemensamma kollektiva festligheter. I Ängelholms kommun drar varje vårbrasa och tal mångdubbelt fler än som sedan demonstrerar med socialdemokraterna och facket 1 maj. På det sättet är mediebevakningen intressant. Folkfesterna är inte alls lika täckta som den återkommande men glest befolkade partidagen!

I år talade jag för Vejbyföreningen vid Vejby udde. Det har blivit några vårtal där genom åren. 2012 kommer dock att kommas ihåg för den otroliga uppslutningen. Det fina vädret, och en underbar kvällning, gjorde att hundratals och åter hundratals strömmade till. Så många bekanta och kära vänner!

Jag berörde detta kring traditioner: För ikväll när vi samlas här deltar vi en ritual och något som har pågått i många hundratals år före oss. Folk samlades kring eldar precis vid den tidpunkten på året då naturen stod och vägde - fullt av växtkraft på fält, i träd och buskar. Inget hemskt, mörkt eller ont skulle då få hemsöka bygden eller den kommande skörden.

Och alldeles oavsett om det nu hade blivit 23 grader och sol eller 8 grader och 10 mm regn så hade folk samlats. Här på Vejby udde, i Magnarps hamn, i Skälderviken och runt om i vårt land. För så stark är traditionens kraft att vi dras hit. Gång på gång.

Och det är generationsövergripande. För dagens barnfamiljer gör som farmor och mormor alltid gjort. När jag landade i fredags på Ängelholms flygplats stod en duktig stor skolkör i ankomsthallen och sjöng med liv och lust de vårvisor som förgyller kvällen även här. Toner och textrader med 100 år eller med på nacken. Även sången och musiken är något som överlämnats av andra till oss för att vårda och vidarebefordra.

Valborg handlar om tradition. Det är en viktig förklaring till att vi alla samlas här. En annan viktig förklaring är att vi hoppas att de ljusa alltid ska vinna över det mörka. Ljuset kommer med växtkraft. Men i en djupare mening handlar det också om ljuset och mörkret som kamp i våra liv och samhällen. Det finns ont och gott, sant och falskt, rätt och fel. Vi i likhet med våra förfäder markerar med eldtändning att vi vill stå på det ljusas sida. Att vi också önskar vara ett ljus tänt i mörkret. Alla som läst en bok om Harry Potter eller sett en Star Wars-film vet att detta mångtusenåriga tema kommer igen och igen. För det rör vid det ursprungliga i att vara människa. Gott och ont, ljus och mörker.

Valborg 30 april är ett datum många känner igen och följer i sin almanacka. Det skänker mening och karaktär. Och det länkar på så sätt samman alla som bor här i vår bygd. För vi gör nu det människor gjort långt före oss och det som andra kommer att göra långt efter oss. Och på det sättet vävs alla våra enskilda liv samman i en stor väv. Några är födda här. De har sina släkten begravda på Barkåkra kyrkogård och är fast förankrade i bygden. Andra är sommargäster som kommer tillbaka år efter år. Några har flyttat in och trivs alldeles förträffligt.

Vi är därmed alla som berättelsen om farfars yxa: Mannen sa. Det här är min farfars yxa. Och han visade upp sin yxa. Men far min, sa han, har bytt skaftet. Och jag, sa han, har bytt själva yxhuvudet. Men det här är farfars yxa.

Sådan är också vår bygd. Vi är alla en del av den. Även om några är det nyligen utbytta skaftet. Och några andra det utbytta yxhuvudet. Vi är vår bygd tillsammans!