måndagen den 30:e april 2012

Telia, teknik och Vitryssland


Med rätta har det förts debatt om hur tele- och Internetbolag agerar i diktaturer och länder med auktoritärt styre. Telia Sonera kom att granskas i ett mycket ofördelaktigt reportage där det visades hur bland annat säkerhetstjänsten i Vitryssland kommit att nyttja företaget för att jaga och trakassera oliktänkande. Telia Sonera begick inledningsvis två allvarliga fel. För det första gjordes försök att tona ned och för det andra någon slags absurd jämförelse om att bestämmelser och lagar följs här som där. Men det är en jätteskillnad att leva i en demokrati! I ett förtryckande system som Vitryssland är polis och myndigheter maktens redskap för att tysta och tona ned inte för att skydda och bekämpa verklig brottslighet. Den som inte kan se den fundamentala skillnaden borde gå fram till spegeln och kolla om det verkligen inte går att lyfta upp kanten på nattmössan. Telia Sonera har ett ansvar som sträcker sig långt bortom att bara acceptera och leva efter auktoritära staters regler!

Men det finns också en fara i att hamna i något slags ryggmärgsmässig vänsterposition där allt utbyte ses som felaktigt. Det är med ny teknik, men också utbyte med demokratiska länder, som förtryckande regimer långsiktigt kan undergrävas. Tillsammans med några M-kolleger från utrikesutskottet (Walburga Douglas Habsburg, Christian Holm och Ulrik Nilsson) har en artikel publicerats på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM (Medelhavsunionen) har jag i samtal men också på plats i Nordafrika kunnat följa hur de stora förändringar som vi väljer att kalla den ”Arabiska våren” just har modern informationsteknik att tacka för så mycket. Och den anden som är utsläppt ur flaskan kan aldrig spärras in igen – varken i Tunisien eller Egypten som där mer blodiga strider utkämpats likt Libyen och Syrien.

Bland annat skriver vi: ” För att idéer ska spridas måste människor kommunicera: mötas fysiskt eller med hjälp av teknik. Vi har det senaste året sett exempel på hur det senare banat väg för- eller åtminstone bistått utvecklingen mot demokrati i arabvärlden. Icke mindre viktig är teknik som underlättar kommunikation i Europas sista diktatur – Vitryssland.

Den senaste tidens debatt är i behov av nyansering. Telia Soneras roll i gripandet och förföljandet av oppositionella i diktaturer som Vitryssland och Azerbjadjan har fått stort medieutrymme. Men bilden av det svenska telekomföretaget som den stora boven i dramat behöver sättas i perspektiv, även om de har ett stort ansvar att göra vad de kan för att minska riskerna för missbruk av sina tjänster och produkter. Därför är det bra att de nu tagit till sig av kritiken/…/

Teknik i sig kan aldrig vara av ondo. Människor som kontrollerar tekniken är de som ansvarar för att den används på rätt sätt. Dessvärre är inte detta alltid verklighet. Men människor som sluter upp och varje dag slåss för demokratiska värderingar och principer mot diktatoriska regimer, måste också kommunicera.

En förutsättning för en lyckad opposition är möjligheten till att kunna sluta upp på möten, sprida material och att kunna kommunicera utan att riskera ett fysiskt möte, exempelvis i Vitryssland där oppositionella själva uttalat en önskan om att bibehålla kommunikationsmöjligheterna.

Sverige har vid ett flertal tillfällen, nu senast i Libyen arbetat aktivt med att hålla mobilnäten igång, mycket för att oppositionens arbete inte skulle stanna av. Frihet på nätet är något som vi moderater prioriterar i vår utrikespolitisk och det är också en prioritet för hela utrikesdepartementet.

Den mycket kritiserade GPS-tekniken som använts för att spåra deltagare i demonstrationer i berörda länder har även positiva delar, något som lätt glöms bort. Spårningen av brottslingar eller lokaliserandet av försvunna personer är exempel på den ljusa sidan av tekniken, något som inte belysts i debatten.

Att ge oppositionen verktyg för sitt arbete för en mer demokratisk värld är av yttersta vikt. Att internationella telekomföretag drar sig ur diktaturer är inte ett positivt scenario. Att lämna byggandet och underhållningen av tele- och internetnät i händerna på diktatorer resulterar endast i att såväl isoleringen från omvärlden som regimens grepp om folket blir mer totalitärt.

Här finns hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-teknik-i-diktaturer-ger-frihet_7115171.svd

lördagen den 28:e april 2012

Juholt snackar

Efter sin avgång som partiledare har Håkan Juholt varit nästan lika tystlåten som efterträdaren Stefan Löfven. Skillnaden är ju bara den att den senare borde svara på en massa frågor kring partiets politik, vilka skatter som ska höjas för att finansiera utgiftslöftena och vilka samarbetspartier som ska hjälpa till att realisera förslagen. Nu har i vart fall Juholt börjat snacka. Barometern-OT lyckades fånga honom på en Wiehe-konsert i hemstaden Oskarshamn. Och plötsligt fick lokalnyheten rikskaraktär.

Håkan Juholt menar att det inte var hans misstag och felaktigheter som låg bakom det egna fallet. Själv tror jag att det nog hade en rätt avgörande betydelse. I en artikel på Newsmill följer jag dock upp ett annat av hans påståenden. Han menar nämligen att det kan ha spelat in att han kom från ett mindre samhälle långt borta från Stockholm. Otvivelaktigt finns det en slitning mellan centrum och periferi som många gånger är bortglömd eller bortretuscherad i svensk politik. Jag tycker att Juholt berör en intressant frågeställning.

Jag tror dessutom att det fanns en annan förklaring bakom hans problem, inte minst internt. Ett slags modernt klassförakt. Medelklassen med sina jobb bakom skrivbord eller inom service- eller tjänstesektorn betraktas fortfarande med misstänksamhet och ibland direkt nedsättande. Så har det inte alltid varit inom socialdemokratin. I takt med radikaliseringen under 1960- och 70-talet växte sig dock detta förhållningssätt sig starkare. Och det kan förklara varför en tyst Stefan Löfven snabbt blir jättepopulär.

Bland annat skriver jag på Newsmill: ”I knappt ett år hade jag Håkan Juholt som ordförande i Försvarsutskottet. I den rollen var han strålande. Kunnig, påläst men också påhittig. Han var noga med att låta kolleger från alla partier komma till tals och inriktad på breda överenskommelser. Dessutom fanns ett varmt klappande hjärta för kultur i alla former. Det var på ett personligt plan inte utan visst lidande hans korta tid som partiledare för socialdemokraterna kunde följas. Det brukar sägas att inget är så gammalt som gårdagens nyheter, och det krävs nästan att man gräver fram några tidningar från de första veckorna i januari för att dra sig till minnes det snabba förloppet av förtroendekris/…/

För den som har ett mer distanserat förhållande till Juholts partiledartid går det nog inte alldeles att frigöra sig från det faktum att ett antal uttalanden och påståenden högst påtagligt medverkade till att undergräva hans position. Trots det kan han ändå ha rätt när det gäller att hans försök att gå egna vägar av en del uppfattades som provocerande. Han var lantisen som vägrade att följa storstadsmedias agenda.

Ju närmare huvudstaden man kommer desto mer avvisas tanken på en motsättning mellan centrum och periferi. Det Sverige som består av mindre orter, landsbygd och samhällen utan höghus speglas inte alltid i debatten. Det finns nog ett antal personer som uppfattar att deras värderingar och förhållningssätt inte alltid tillmäts intresse. Inom politiken talas gärna om kön, ålder eller ifall man är utlandsfödd som intressanta faktorer att ta hänsyn till. Mer sällan funderas kring sammansättningen ur ett mer regionalt eller stad/land perspektiv.

Den förre S-ledaren är en viktig utmaning på spåren då han lyfter fram centrum och periferi som ett nyckelpar. Däremot missar han kanske en ännu större fråga. Klassföraktet. Inte på det traditionella sätt Göran Greider och andra vänsterdebattörer uppfattar det. Utan precis tvärtom. Håkan Juholt har inte blivit sämre behandlad därför att han är född in i socialdemokratin eller ens kan hänvisa till knapra förhållanden i Småland. Däremot har han hela tiden påmint om sin yrkesbakgrund och medlemskapet i Journalistförbundet. Han har suttit på en redaktion. Använt skrivmaskin och senare dator. Tagit foton. Vridit och vänt på bokstäver. Därmed har han utmanat gängse bilder av vad som är produktivt arbete. Det räcker med att Stefan Löfven förklarar att han varit svetsare i Örnsköldsvik för att många, särskilt inom socialdemokratin, ska se honom som en rekorderlig karl. Han behöver inte ens säga något politiskt. Det räcker med att vara. Håkan Juholt fick försvara sin position dagligen och stundligen.

Mot det tjänstemanna- och servicesamhälle där mångdubbelt fler arbetar än på industrigolvet finns ett slags nedsättande attityd. Det tar sig också uttryck i form av negativ syn på exempelvis RUT-avdrag eller sänkt moms på catering och annat som underlättar mångas vardag.

Att komma från en mindre kommun som Oskarshamn och dessutom genom yrkesval tillhöra den breda medelklassen blev Håkan Juholts dubbelfel. Och så felsägningar och misstag på det!”

Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/socialdemokratiskt-klassf-rakt-bidrog-till-juholts-fall

tisdagen den 24:e april 2012

Om skatteavtalet


I många år har i Öresundsområdet förts en diskussion om skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Från blågul sida slöts det då Bosse Ringholm (S) var svensk finansminister. Det har varit en källa till stor och växande irritation i takt med ökad pendling och rörlighet mellan länderna som gjort Sverige alltmer till den förlorande parten. För någon dag sedan hävdade Anders Karlsson, S-ledamot av Nordiska rådet, att uppgörelserna mellan de båda länderna omedelbart borde åtgärdas. Bra åsikt, om än en smula sent framförd då rikligt med möjligheter gavs att under Göran Perssons statsministertid anmäla annan uppfattning.

Cristina Husmark Pehrsson, tidigare statsråd med nordiskt samordningsansvar i den svenska regeringen, och undertecknad har svarat Anders Karlsson i NST/HD:

”Vi välkomnar att S nu tycker att frågan bör ses över, men en gemensam ekonomisk utvärdering pågår redan mellan finansdepartementet i Sverige och det danska skatteministeriet. Att begära en omförhandling av avtalet innan den pågående översynen är klar riskerar att minska regeringens möjligheter att vara framgångsrik i en förhandling med den danska regeringen.

Det är viktigt att vara väl rustad om vi vill värna svenska skatteintäkter och vara säkra på att göra en bra förhandling. Det här är inte heller någonting Sverige kan avgöra ensamt. Det är ett avtal mellan två parter. När vi inleder en omförhandling ska det ske från en svensk styrkeposition.

Danmark tjänar nämligen bra på svensk pendling. Enligt Öresundsbron har den det senaste decenniet gett ett ekonomiskt lyft på över 35 miljarder kronor till vårt grannland. Bara under 2010 genererade pendlingen över fem miljarder kronor i dansk tillväxt/…/

Hur vi fördelar de skattepengar vi får från Danmark för den ökade pendlingen kan dock göras utan att något avtal behöver omförhandlas. Vi vill därför att Sverige som ett första steg ska fördela skatteintäkterna på de skånska kommuner som i dag har stora kostnader för vård, omsorg och skola för danskar som bor i Sverige, men som arbetar och betalar skatt i Danmark. En översyn av utjämningssystemet pågår också redan och har gått ut på remiss. Synpunkterna som kommer in är mycket värdefulla. Att inte lyssna vore oseriöst och ansvarslöst.”

Vår gemensamma debattartikel finns i sin helhet här: http://hd.se/ledare/2012/04/23/invanta-den-utvardering-som-pagar/

måndagen den 23:e april 2012

Frankrike: Vad media missar

Föga oväntat utropades socialistkandidaten Francois Hollande till vinnare i det franska presidentvalet med 28,63 procent. Det var samma reportrar och kommentatorer som några dagar tidigare med en konspiratorisk blinkning lät antyda att de visste mer då de hävdade att illröde Jean-Luc Mélenchon skulle göra riktigt bra ifrån sig med goda chanser att hamna på tredje plats. Det blev en fjärdeplacering med 11,11 procent för vänsterns hopp. I början av kampanjandet skrevs mycket positivt om de grönas Eva Joly med sina släktrötter i Norden, men 2,31 procent kan inte beskrivas som mycket annat än platt fall. Det som alldeles missades var att Nationella frontens och främlingsfientlighetens Marine Le Pen seglade fram med hjälp av starka opinionsvindar till 17,9 och att det givet förutsättningarna gick oväntat bra för sittande presidenten Nicolas Sarkozy med 27,18. Så kan rapporteringen som vanligt starkt påverkas av journalisternas egna förhoppningar istället för av kyliga och sakligt underbyggda analyser.

Få förväntade sig annat än att Francois Hollande skulle segra i första omgången och få möta just Nicolas Sarkozy i den andra. Men marginalen var långt knappare än väntat. En rätt enkel räkneövning där Mélenchons vänsterröster, Jolys gröna och ytterkantsradikalisten Phillipe Poutou kan bidra med sina 1,15 ger socialistledaren 43-44 procent. Det behövs mer för att skrapa ihop en egen majoritet.

Och då kommer frågan i ett annat ljus för de fransmän som röstat på några av de andra kandidaterna. I valet den 6 maj går endast att välja mellan två personer. Frågan blir då inte längre så mycket vem man vill ha som vem man vill undvika. Marine Le Pen vägrar att ta ställning men har samtidigt sagt sig vara i opposition mot Frankrikes vänster. Och även om Nationella fronten luktar riktigt illa för alla anständiga politiker så gör inte alla partiets väljare det. Å andra sidan har Nicolas Sarkozy en svår balansgång framför sig då mittenpolitikern och tidigare ministern i ett par center-högerregeringar Francois Bayrou samlade 9,13 procent av rösterna och dessa är nu av essentiell betydelse. Till det kommer motsvarigheten till den i Sverige helt sönderfallna Junilistan och dess EU-skeptiske företrädare Nicolas Dupont-aignan som fick 1,79 procent.

Nicolas Sarkozy som är en erkänt skicklig kampanjpolitiker kommer med sitt team att försöka tvinga Hollande till de politiska preciseringar som tidigare kunde undvikas under veckor av eufori tack vare framgångar i opinionen. Nu visade det sig inte bli mer än knappt 29 procent för honom. Och han måste nu som socialist övertyga de väljare som röstat på personer vilka krävt 100 procents marginalskatt och ökat inflytande för facket samt i övrigt en lång exempelkatalog på vänsterkrav utan att för den skull skrämma allt för många i mitten.

Slaget kommer att stå kring den normala medelklassen. Och den kommer säkert att välja mellan Hollande och Sarkozy genom att hålla fingrarna för näsan när man återvänder till vallokalerna. En viktig stridsarena blir möjligheten att säkra Frankrikes ekonomi och skapa förutsättningar för en fungerande jobbpolitik. Mycket finns att säga om den nuvarande presidentens vilja att använda EU för en interventionistisk politik. Samtidigt talar utmanaren varmt om både ökade offentliga utgifter och vissa skattehöjningar. För omvärlden och resten av Europa vore det djupt olyckligt med en så stor ekonomi som inte tar sina egna problem på allvar.

Vem som än står som segrare 6 maj är risken mycket stor att han möter en delad nation. Redan har det märkts i stödet mellan olika delar av republiken. De södra och västra delarna är röda medan de östra och på pendlingsavstånd från Paris är blåa. Sarkozy hämtar sitt stöd i exempelvis Marne, Aube, Yonne, Loiret, Yvelines, Oise, Cote D’Or samt ned mot Var och Korsika. När jag för någon vecka sedan träffade en vinbonde och riktig entreprenör förklarade han att media missat det centrala genom den stora fokuseringen på presidentkandidaterna: Valet till Nationalförsamlingen 10 juni med den andra omgången 17 juni. Här finns mycket av makten och här ska besluten fattas. Han hade önskat en bättre beskrivning av de förtroendevalda som då ska ställa upp eller aspirera på omval. Hittills har varit väldigt tyst om detta. Dagens röda majoritet kan mycket väl hotas av de relativt dåliga utfallet för Hollande i första valomgången.

Nej, det är måhända inte fel att beskriva Francois Hollande som vinnare efter valet 22 april. Men det finns en hel del som talar för att samma beskrivning inte äger sin giltighet i maj och juni.

söndagen den 15:e april 2012

Heidelberg i Tallinn

Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.

Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!

Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!

Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.

Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!

Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.

I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.

Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!

tisdagen den 3:e april 2012

Mer om försvarsmateriel

Miljöpartiet vill enligt sitt partiprogram att Sverige ska upphöra med export av försvarsmateriel. I bästa fall kan ju detta beskrivas som orealistiskt. För egen del bejakar jag utvecklingen inom EU mot ökat samarbete och handel även inom detta område. Sverige har ett stort kunnande - mer öppenhet och mindre protektionism i Europa skulle ha stora fördelar för blågult näringsliv. Vårt land är sjätte störst nation inom EU när det gäller tillverkning och utveckling av försvarsmateriel. En stor fördel med EU-området är ju att en förutsättning för medlemskap är demokrati, öppen ekonomi och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. För några veckor sedan diskuterades i riksdagen försvarsmateriel med utgångspunkt i en rapport från Riksrevisionen. Bland annat sa jag då:

Jag var faktiskt tvungen att gå fram och läsa i den sverigedemokratiske ledamotens koncept för att se om jag hörde rätt, och det gjorde jag dessvärre. Han sade bland annat: Självständighet finns inte i denna regerings sinnevärld. Lika lite vill de skydda vår försvarsindustri.

Jag kan förstå att Sverigedemokraterna blir sura ibland, men jag vill betona att svensk politik i allmänhet och svensk försvars- och säkerhetspolitik i synnerhet inte är ett sällskapsspel. Jag tycker också att man ska värna orden. Det är viktigt att vi för en debatt och funderar igenom våra argument, men man går lite över gränsen när man säger att självständighet inte finns i denna regerings sinnevärld och att den inte värnar om svensk försvarsindustri. Vi ska slåss med blanka vapen.

Vad är grunden för den rådande politiken och inriktningen när det gäller försvarsmateriel:

”Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Jag tycker att det är intressant. Jag tycker att det är viktigt, och jag tycker att det är bra formulerat. Det är formulerat av den socialdemokratiska regeringen 2005–2006. Den linjen tycker jag att vi nu förvaltar under alliansstyre.

I våra handlingar står det att regeringen gör bedömningen att framtidens samarbete i allt större utsträckning kommer att handla om att hitta gemensamma lösningar för att vidmakthålla materiel och anskaffning av färdigutvecklad och beprövad materiel.

Som Allan Widman (FP) påpekade är vi en relativt liten marknad på den stora marknaden. De materielrelaterade anslagen omfattar i Sverige sammanlagt ca 17 miljarder årligen, varav 10 miljarder är anskaffning och 7 miljarder materielnära verksamhet. Det kan jämföras med att svensk försvarsindustri förra året exporterade för 13,9 miljarder.

Man måste fundera inte bara på den inhemska marknaden utan också på var det finns kunder i övrigt. Det får gärna vara demokratiska nationer. Det fina med det europeiska samarbetet är att alla EU-medlemmar har en demokratistämpel, även om det just nu finns en smutsfläck på Ungern. Ingen kan bli EU-medlem utan att uppfylla de demokratiska kriterierna för mänskliga rättigheter. Därför är det så väsentligt att vi är goda européer och ser ett samarbete och en samverkan i Europa.

Avslutningsvis finns det anledning att verkligen beröra det Riksrevisionen lyfter fram i sin rapport. Det handlar om helikopter 14. År 1996 identifierades ett behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige. År 1999, alltså för 13 år sedan, upprättades ett kontor i Stockholm för att genomföra inköpet. År 2001 genomförde Sverige en egen beställning på 18 stycken. Det är elva år sedan. I Riksrevisionens rapport anges att den är insatsklar 2017. År 2020 är den insatsklar sjöoperativt. Beställningen gjordes 2001, helikoptern har sjöoperativ förmåga 2020. Det är en period på 19 år. Som kontrast kan nämnas beslutet som fattades när det gällde Black Hawk. Vi beslutade att köpa 15 stycken från USA, i allt väsentligt var det vad vi i debatterna föraktfullt kallar för att köpa från hyllan. Det tog ett och ett halvt år från beställning till att de var insats- och leveransklara, inklusive flygförare och tekniker. Den som föraktfullt pratar om att det är fel att köpa från hyllan borde reflektera över Riksrevisionens rapport när det gäller kontrasten mellan helikopter 14 och vår Black Hawk-affär.

söndagen den 1:e april 2012

Efter Agenda: Obesvarade frågor MP!

Tillbaka efter debatt i Agenda tillsammans med miljöpartisten Peter Eriksson. Skillnaderna oss emellan var tydliga, dessutom undvek han att ge en del svar. De senaste veckorna har det ställts många frågor kring den så kallade Saudiaffären och vad FOI gjort eller inte gjort i samband med den. Tre olika processer pågår. En polisutredning, en granskning som Justitiekanslern ansvarar för och så förberedelserna inför det omfattande arbete Konstitutionsutskottet får ägna sig åt i riksdagen under ledning av just Peter Eriksson. Allt detta är bra. Det finns ett tydligt regelverk. Svensk lag ska hållas och respekteras. De gedigna insatser som nu både kan förväntas och krävas kommer förhoppningsvis att ge svar längre fram.

Några i debatten har dock tagit det hela som intäkt för att ifrågasätta svensk försvarsmaterielexport som sådan. Och det har ju varit lättare att agera kritiker under de senaste dagarna än tidigare. Särskilt miljöpartister har markerat. Därför var det väldigt välkommet att socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin i P1s lördagsintervju var mycket tydlig. Han satte försvarsindustrin i ett större och bredare perspektiv och på ett sätt som jag i allt väsentligt delar. Vi måste kunna samverka med andra länder och framstå som en pålitlig och långsiktig partner. Det kräver ett strikt juridiskt ramverk men också att detta inte förändras snabbt av inrikespolitiska skäl i Sverige.

Urban Ahlin företräder med sitt synsätt en grundläggande hållning som även jag delar: Nämligen att man ska försöka nå breda politiska uppgörelser inom försvars- och säkerhetspolitiken. Riksdagen har också av regeringen begärt en utredning om kriterierna för svensk vapenexport. Vad kan behöva ändras? Vad kan behöva skärpas?

Miljöpartiet har i sitt partiprogram följande inskrivet: ”Sverige bör upphöra med export av vapen, nedrusta och ersätta värnplikten med en frivillig värntjänst.” För egen del finner jag dessa formuleringar fullständigt verklighetsfrämmande. Att MP använder varje chans och möjlighet att ifrågasätta och undergräva svensk försvarsmaterielexport är emellertid begripligt i ljuset av vad partiet långsiktigt önskar uppnå. Men ifall det blir regeringsskifte 2014 tänker då de gröna sätta hårt mot hårt gentemot socialdemokrater som Urban Ahlin och partiledaren Stefan Löfven som av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen utnämnts till ”vapenlobbyist”? I annat fall blir det ju bara dubbelspel. För mig handlar det om svensk försvars- och säkerhetspolitik såväl som om jobben på orter som Linköping, Örnsköldsvik, Karlskoga och Arboga.

På Brännpunkt, Svenska Dagbladet, finns några funderingar och frågor i skriftlig form som jag riktat till Peter Eriksson. Uppenbarligen ett ämne som engagerar för då jag senaste tittade hade inlägget cirka 350 kommentarer mot mer brukliga 35:

”En viktig del av grunden för välstånd, välfärd och jobb i Sverige kommer från vår handel med andra länder. För ett litet exportberoende land är det centralt med ett omfattande handelsutbyte. Det förutsätter goda villkor för företagande och en handelspolitik som präglas av öppenhet och frihandel.

En viktig del av svensk handel är vår export av försvarsmateriel. Den ger tusentals viktiga arbetstillfällen och hjälper till att bygga vår gemensamma välfärd. Dessutom innebär försvarsindustrin forskning och högteknologisk utveckling som även kommer den civila sektorn till del. Försvarsindustrin är vidare en viktig del av den svenska säkerhetspolitiken.

Genom att ha en stark försvarsindustriell bas i Sverige blir vi en viktig aktör inom europeisk säkerhetspolitik och kan utöva inflytande och påverka agendan internationellt i frågor som är centrala för svenska intressen. Vi kan vara stolta över den försvarsindustri som finns i Sverige.

Den svenska exporten av försvarsmateriel är hårt reglerad med strikta regler och krav på noggrann uppföljning. Vad avser exportkontrollen av försvarsmateriel till icke-demokratiska länder finns det en bred parlamentarisk uppslutning kring att denna ska skärpas/…/

Miljöpartiets krav på exportstopp och det höga tonläge flera ledande miljöpartister haft i de senaste veckornas debatt står dessutom i tydlig kontrast till Socialdemokraterna. Inte minst har Stefan Löfven själv en lång bakgrund som förespråkare för vapenexport. Så sent som för några dagar sedan kallades till exempel Löfven för vapenlobbyist av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Hans kopplingar till svensk försvarsindustri och pr-uppdrag för dem är väl kända.

Just det höga tonläget gör det uppenbart att frågan om svenskt exportstopp är viktig för Miljöpartiet. Frågan är hur viktig.”

Hela artikeln på SvDs Brännpunkt finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kommer-mp-sitta-i-en-s-regering-som-tillater-vapenexport_6968571.svd