onsdag 29 februari 2012

Den nordiska modellen - Mig äger ingen

För någon dag sedan kunde det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i Politiken berätta om hur S sökt och beviljats varumärkesskydd av uttrycket ”den nordiska modellen”. Uppenbarligen är det en fråga som engagerar. Jag har haft ett inlägg som sedan följts upp på Facebook som resulterat i en hel del kommentarer, gillanden och ett antal bloggnedslag.

Rätt många, och inte endast från borgerligt håll, har framfört kritik mot socialdemokraterna. Några, som förre S-kulturministern Bengt Göransson, ser detta som ännu ett tecken på kommersialisering. Så skrev han i en kommentar på Facebook. Det blir PR och yta. Det är inte precis första gången vi två tycker rätt lika.

Dessutom anser jag att det tydligt signalerar socialdemokratisk rädsla. Ifall man känt sig trygg med begreppet och dess eventuella S-koppling är det ju inget Patent- och Registreringsverket behöver bekräfta. Tvärtom kan detta ses som ett sätt att mota bort invändningar och andra argument. Det blir någon slags partiledning som ska definiera vad som är korrekt. Det känns inte vidare öppet eller fräscht!

Styrkan med politiska samtal och dialog är ju utvecklingen i sig. Invanda begrepp och uttryck förändras över tid och påverkas av samhället i stort på samma sätt som idéer och visioner formar sin samtid.

Bland annat skriver jag: ” Åtgärden anses nog vara finurlig. I själva verket utgör den en allvarlig belastning. I olika politiska sammanhang, inte minst i Nordiska rådet, används beskrivningen den nordiska modellen för att peka på likheter mellan länderna och de omfattande välfärdssamhällen som formats under decennierna. Det finns olikheter och skillnader både i utformning och omfattning men Norden är speciellt jämfört med hur det ser ut på många andra håll i världen. I grunden handlar det inte endast om hur själva politiken formats i sina enskilda detaljer utan också en anda och ett förhållningssätt som handlar om samarbete, folkbildning, humanism och tillit. Det är knappast tillfälligheter som gör de nordiska länderna till stabila demokratier och rättsstater med låg grad av korruption.

Socialdemokraterna har genom sitt varumärkesskydd omöjliggjort användandet av den nordiska modellen som beskrivning av en sådan utveckling. Det försvårar kraftigt ett meningsfullt åsiktsutbyte. Politiska meningsmotståndare kommer nogsamt att undvika denna term dels för att inte behöva utstå repressalier vid användande av varumärkesskyddat begrepp och dels för att inte medverka till att sprida någon skev socialdemokratisk självbild.

Pikant är att varumärkesskyddet kommer samtidigt som partiet tillsammans med nordiska systerorganisationer vill medverka till ett forskningsprojekt som handlar om den nordiska modellen till 2030. Hur kan något som är kontrollerat och skyddat vara föremål för fri forskning? Den akademiska granskningen och prövningen innebär just ifrågasättande och att olika teser bryts mot varandra. Det blir svårt då socialdemokraterna redan definierat allt med hjälp av Patent- och Registreringsverket.

Även i politiska sammanhang runt Östersjön finns en vilja att från socialdemokratiskt håll tala om den nordiska modellen. Just det samtalet lär nu ha förvandlats från en dialog till en monolog/…/

För egen del är jag övertygad om att det även i fortsättningen kommer att föras ett intressant nordiskt samtal om välfärdssamhället, om det arbete och de idéer som format våra länders framgångsrika utveckling från fattiga bondestater under 1800-talet till dagens moderna framåtblickade industri- och tjänsteproducerande nationer. Socialdemokraterna får väl bita sig fast vid sitt begrepp så koncentrerar vi andra uppmärksamheten på själva innehållet.”

Hela inlägget på Brännpunkt, svd.se, finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-varumarkesskydda-uttryck-kvaver-debatten_6886509.svd

måndag 27 februari 2012

Senaste Signum

Sverige är ett befolkningsmässigt litet land. I internationellt sammanhang säkert av många betraktat som ett obetydligt språkområde. Det säger sig självt att det skapar sina begränsningar när det gäller exempelvis kulturtidskrifter på svenska. Trots allt är jag ändå ganska hoppfull. Axess axlar ett stort ansvar och gör det med den äran. Välskrivna artiklar i ständigt läsvärda utgåvor. På nätet finns Svensk Tidskrift värd att nämnas trots att den egna objektiviteten kanske sviktar då jag är redaktionsmedlem.

Sedan finns det förstås sådant som gör en mindre glad. Kyrkans Tidning skulle exempelvis kunna vara något mer än den rätt blaskiga produkt med vanligtvis sönderkokta vänsterståndpunkter som serveras läsarna. Betydligt piggare och med respekt för läsekretsens tankeförmåga är Signum. Trots underrubriken katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle är perspektiven breda och långt bortom snäva samfundsgränser. För den som är intresserad av skärningspunkterna mellan tro, politik och kultur finns här mycket att hämta.

Under helgen har jag tagit del av årets första nummer. Signum gör ingen besviken. Otmar Oehring skriver under rubriken ”Från arabisk vår till arabisk vinter?”. Det har gått ett drygt år sedan självbränningen i Tunisien och den våg av förändring som frukthandlaren startade. I artikeln beskrivs vad som nu sker i länder som Tunisien, Egypten, Marocko och Syrien. Två länder på väg i rätt riktning, ett mer oklart och så ett vilket står inför mycket stora utmaningar. Kunnigt skrivs om Ennahdrörelsen i Tunisien och försöken att forma ett bredare parti på muslimsk grund öppet mot samhället. Även i Marocko finns en politisk process med nyligen genomförda val och framgångar för muslimska grupper. Kungen har redan lagt fram, och i folkomröstning fått stöd för, konstitutionella förändringar. Ytterligare reformer kan vara att vänta. Fler frågetecken finns att resa kring Egypten. Stor osäkerhet råder kring vad militären ska hitta på och hur den ser på framtiden. Skribenten Otmar Oehring drar dock en liknande slutsats som jag själv kommit fram till nämligen att muslimska brödraskapets parti paradoxalt nog har en stor möjlighet i och med framgångarna för de mer hårdföra salafisternas som nådde ett nära på 25-procentigt stöd. Det skapar utrymme att söka stöd hos andra mer modererade krafter och markera mot de ”radikalfundamentalistiska” salafisterna. Utvecklingen i Syrien är mer skrämmande. Bilderna från våldet och övergreppen upprör en hel värld. I förlängningen kommer detta inte att accepteras. Frågan är bara när och hur det sätts punkt för mördandet.

Signum har också en generöst tilltagen avdelning med litteraturanmälningar och presentationer av nya böcker. En som lyfts fram är biskopen Jonas Jonsons nya verk där han skriver om företrädaren Gustaf Aulén som på sin tid gjorde sig känd för en strid ström av teologiska arbeten och motstånd mot nazismen med särskild hjälp till hustruns tidigare hemland Norge. Att dessutom i samma tidskriftsnummer skriva om korsriddare respektive filosofen Kolakowski gör i alla fall mig glad! För mig har inte korstågens militära aspekter lockat som de spännande möten mellan öst och väst, den muslimska världen och den kristna, som skedde för 800-900 år sedan. Och Lezek Kolakowski har varit ständigt närvarande sedan tidigt 1980-tal då på den tiden förhållandevis nya Brombergs förlag introducerade den polske tänkarens kluriga reflektioner med boken Samtal med djävulen. Tomas Orylski noterar: ”Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskis utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjlig endast på religiös grund.”

Till senaste Signums stora behållning måste räknas den inledande ledaren undertecknad av Charlotta Levay: ”Det liberala samhället, dygderna och kyrkan”. Även hon hänvisar till vänstertänkaren Jürgen Habermas som på ålderns höst börjat inse religionens roll och betydelse för den civilisatoriska processen. Väsentliga begrepp som frihet, ansvar och människovärde måste rotas i en uppfattning. Habermas, och många med honom, ser här den judiskt-kristna traditionen. Här finns onekligen en möjlig beröringspunkt med Kolakowski. Religionens styrka är inte enbart att erbjuda en tro, en gemenskap och ett sammanhang utan också en ordnad tankestruktur vilket kan tjäna samhället. Charlotta Levay är alltid läsvärd. Hennes ledare avslutas klokt: ”På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.”

onsdag 22 februari 2012

Rysk rättsröta: Fallet Magnitsky

Ett lika obehagligt som intressant möte skedde då William F Browder, Hermitage Capital Management, besökte riksdagen. Han är storkapitalisten som har kunnat räkna tillgångar i miljarder som är barnbarn till den tidigare ledaren för USAs kommunistiska parti. För att förklara den kuriositeten fick han säga något om släktens vilja att i varje generation revoltera och gå emot. För några år sedan var det Ryssland som var i hans blickfång. För kunders räkning investerades i landet. Med tiden kändes det alltmer osäkert vilket gjorde att beslut fattades om att avveckla och avyttra. Tillgångar för 4,5 miljarder dollar såldes. En vinst gjordes på runt en miljard på vilken enligt alla regler skatt erlades om 230 miljoner dollar. Browders företag i Ryssland kom sedan att utsättas för en kupp med personer från inrikesministeriet där bolagen överfördes. Med hjälp av falska påståenden om skadestånd krävdes av de ryssar som nu tagit kontrollen att skatten skulle återbetalas. Endast ett dygn tog det och sedan gjordes nog den största återföringen någonsin från myndigheternas sida på 230 miljoner dollar. Ned i fel fickor och av helt fel skäl.

William F Browder hade därmed fått bekräftat sina misstankar om det olämpliga med affärsverksamhet i Ryssland. Mitt framför ögonen och kvickt hade företrädare för just det ryska rättsväsendet visat sig vara de kriminella. Han tog kontakt med ett antal advokater och jurister för att luska fram sanningen. Ju mer som nystades fram desto mer otrevlig blev situationen. Hans folk i Ryssland erbjöds att få flytta till London för att verka där och på så sätt undgå repressalier. Skatteexperten Sergei Magnitsky önskade stanna krav. Dessutom vittnade han emot de skyldiga och talade högt om rättsrötan i Ryssland. Istället för att myndigheterna agerade mot utpekade tjuvar attackerades istället han. Magnitsky hamnade i häkte där han utsattes för illa behandling. Han frös i cellen, fick svälta och utsattes för andra umbäranden. Inget gjorde att han ändrade uppfattning om vad som var rätt och fel. En stark fysik bröts snabbt ned. Det bortsågs från brev om medicinsk hjälp och han sattes i förvar på ett ställe med ännu tuffare regim. Han bortfördes och fängslades 24 november 2008 av den person som varit ansvarig för attacken mot de plundrade företagen och dog i sviterna av misshandel med gummibatonger i ett kalt rum 16 november 2009, 37 år gammal.

Ingen tvekan råder om den skuld och det ansvar William F Browder personligen känner för vad som hänt Sergei Magnitsky, hans hustru och deras barn. Det är anledningen till att han nu åker omkring för att berätta om detta tragiska och hjärtskärande fall. Kyligt noteras att detta knappast är det enda eller ens det värsta som hänt i Ryssland under senare år. Men det är ett exempel på korruption och ett samhälle i sönderfall.

Sakligt redogörs för fallet. Hur det finns dokument och undersökningar som visar vad som hänt. Browder jämför med tidigare totalitära regimer i Europa och pekar på hur försök att dölja och sprida motstridig information motverkas av byråkratins egen pappersproduktion och att den ena handen inte vet vad den andra gör. Ryssland är en auktoritär stat men inte totalitär vilket gör att det finns tidningar, hemsidor och grupper som är intresserade av att ta fram och sprida sanningen. Browder har själv finansierat en hemsida där fakta samlas om det öde som drabbade Magnitsky.

Anledningen till besöket i Sveriges riksdag var flerfaldigt. Det handlade om att sprida kunskap om ett tragiskt öde. Det var en varning om vilka faror som är förenade med investeringar och affärer i Ryssland. Och slutligen handlade det om att efterlysa någon form av reaktion gentemot de skyldiga. Det är alldeles uppenbart att myndigheterna själva skyddar de sina. William F Browder har tagit fram uppgifter som visar på vad de ansvariga för företags- och skatteplundringen själv har i förmögenhet. Årslöner på 6000-10000 dollar kan knappast förklara ärligt ihopskrapade tillgångar på fler miljoner dollar för var och en av de inblandade tjänstemännen. De behöver knappast räkna med några straff eller sanktioner. Förhoppningen är därför att EU, USA och andra länder ska upprätta en lista på de 60 personer som kan kopplas till fallet Magnitsky och att de som förs upp där förnekas visum och riskerar att få tillgångar spärrade. För de nyrika vill leva det goda livet utanför Moskva. Låta barnen plugga i London eller shoppa i Stockholm och Helsingfors. Förhindra deras enkla nöjen med blodspengarna, löd uppmaningen! Browder påpekar att svårigheterna att få visa kan bli ett problem den dag Rysslands nuvarande regim fallit och de som skott sig på systemet kanske får bråttom ut ur landet. Ett påstående som ger uttryck för en mycket mörk syn på situationen i dagens Ryssland men också ljus i form av tron att stötande korruption och maktfullkomlighet nu håller på att locka fram folkets vrede. Att domstolsförhandlingar nu planeras mot den sedan flera år mördade Sergei Magnitsky för påstådda brott - inte hans banemän - säger onekligen väldigt mycket om dagens Ryssland och Browders bedömningar!

Här finns adressen till Browders hemsida om fallet Magnitsky:
http://russian-untouchables.com/eng/

måndag 20 februari 2012

S plockar hem SD-väljare

Självfallet har den senaste partisympatiundersökningen från Sifo 19 februari väckt stor uppmärksamhet. Efter att ha dominerat nyhetsrapporteringen på söndagen kommer så måndagens alla ledarkommentarer med en svans av tjoande via bloggar och på Facebook. Nästan rörande är socialdemokraternas samfällda jubel över det kraftiga skuttet uppåt. Svältfödda på positiva nyheter blir det som när en landsman är den som först passerar mållinjen i någon internationell stortävling. Hurra! Mössan i vädret! Och 2011 var i allt väsentligt ett förlorat år för S. Desto angenämare att nu börja med en kraftig uppgång. Och det med en ny partiledare på plats endast under tre veckor. Eller så kanske det också är en del av förklaringen. Stefan Löfven har inte hunnit göra några stora utspel eller delta i debatter. Många människor reagerar därför på bilden av partiledaren. Och den handlar om en facklig resonabel förkämpe från IF Metall som själv svetsat och är beredd att göra upp i krislägen för att trygga svenskt näringsliv. Sämre kan man beskrivas.

Det finns ingen anledning att i onödan kyla av den socialdemokratiska glädjen. Det behöver oppositionen så väl. Men ändå måste det pekas på några saker som det kanske bortses en smula ifrån. Och det kan ha en dämpande effekt. Trots goda siffror för S tas det stöd både från vänster- och miljöpartiet. Verkligheten sprang ikapp Jonas Sjöstedt som ny V-ledare fortare än någon kunnat tro då han av media sagts ha förmåga att locka nya breda grupper. Den senaste mätningen från Sifo visar snarast på det omvända med en minskning på 2,1. Ökningen med 4,6 procent för S blir således blygsamma plus 1,2 till 46,4 för de rödgröna när allt räknats samman. Än mer irriterande för socialdemokraterna är att moderaterna inte tappar någonting alls från den höga nivån på 32,9 procent. En annars mycket möjlig tanke hade ju varit att de senast övertygade före detta socialdemokraterna är de vilka har lättast att återvända. I denna mätning fungerar inte de två stora som kommunicerande kärl. Ett starkt och populärt M-parti visar sig vara bra för hela Alliansen. För de fyra borgerliga partierna ökar också i denna mätning med 1,1 till 48,3. Att KD ligger runt småpartispärren på fyra procent kan säkert hanteras. Dessutom har partiet den senaste tiden inte fått alltigenom bra publicitet kring det extra riksting i januari med strid om partiledarposten.

Den riktigt stora och kännbara förlusten står Sverigedemokraterna för med minus 2,2 till 4,7 procent. Det handlar säkert om ett par samverkande faktorer där Stefan Löfven självfallet är en viktig sådan. Nu finns vad som uppfattas som en trygg och förankrad S-ledare. Att han redan vågat tala om energiuppgörelser som innehåller kärnkraft kan vara tecken på verklighetsanpassning. Det är tongångar som påminner om ett mer traditionellt S-parti. De väljare som har sökt sig mot SD av besvikelse och bitterhet över de etablerade partierna upptäcker kanske att de inte fått några speciellt profilerade politiker istället. Få framgångar kan skrivas på Sverigedemokraternas konto. Det verkar leda till att S hämtar tillbaka en del av dem som i valen 2006 och framför allt 2010 valt SD. På det hela taget är det bra! Mer match nu än tidigare!

lördag 18 februari 2012

Här finns pengar att söka!

Svensk-Danska Kulturfonden bildades 1953. Pengar flöt in tack vare ett upprop inom näringslivet. För något år sedan noterades att ett par miljoner kronor i förvaltat kapital inte räckte långt. Dåvarande S-regeringen sköt till tio miljoner. Det gör att för 2012 kommer 350 000-400 000 kronor att kunna delas ut till olika projekt. 15 februari öppnades på nätet den fondportal som kan användas av den som är intresserad av att söka. Där står att läsa om vilka sorts projekt som kan räkna med uppbackning, hur man går till väga samt återredovisar. De senaste åren har inkommit runt 20-30 ansökningar. Drygt hälften har bifallits (eller för att vara helt exakt 64 procent av alla inkomna ansökningar 2010, 35 procent året före samt 43 procent 2008). Den vanligaste orsaken att säga nej är att de formella kriterierna inte uppfyllts. Så det finns goda möjligheter att få pengar för den som har bra idéer. Det går att söka fram till sista mars. Många utdelade summor ligger vanligtvis på mellan 15 000 till 25 000. Styrelsen har dock för kommande prövningar sagt att man gärna ser något slags ”elitprojekt” till vilket kan anslås väsentligen mer, kanske 150 000. Ambitionen är också att pengarna ska medverka till att göra skillnad, det vill säga utan utdelning hade det hela kanske inte kunnat genomföras eller realiseras.

För 2011 fick Föreningen Norden ett projektbidrag för att göra det möjligt för Kulturfonden att synas på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Fokus för 2012 är ju Norden. Även Nordiska rådet kommer att storsatsa. Förhoppningsvis kommer detta initiativ att följas av att fler kulturfonder också är på plats. Det handlar både om att synliggöra det nordiska samarbetet som att locka potentiella stipendiesökare för kommande år.

För någon dag sedan genomförde Danmarks ambassadör Kirsten Malling Biering i Stockholm och undertecknad som Kulturfondens ordförande ett mindre pressmöte där vi slog ett slag både för möjligheterna att söka som glädjen i kulturbroar mellan Sverige och Danmark. Även om en hel del av utbytet naturligt sker i Öresundsregionen med allt närmare kontakter mellan Skåne och Själland så är det ju viktigt att även andra delar av de båda länderna berörs. För det ändamålet bistod Svensk-Danska Kulturfonden med hjälp till Danmarks ambassad för att ta fram en liten skrift med intervjuer med några personer verksamma i Sverige som har dansk bakgrund. Allt från en präst i norra Sverige till en röd riksdagskollega från Värmland. Det häftet finns på ambassaden i Stockholm men också på alla 30 danska konsulat i Sverige.

Fondens prioriteringar är förmedling och samarbete kring olika former av utställningar, konserter och författarträffar. Journalistresor samt forskningsstudier särskilt när det gäller språkförståelse, historia och kultur. Det kan gå till förstudier och kartläggningar för att belysa likheter och olikheter mellan de båda länderna. Det kan också handla om lärarfortbildning. Det finns en förhoppning för kommande år att man kanske kan delfinansiera projekt med pengar både från Svensk-Danska Kulturfonden och systerfonden i Danmark. Det hade varit nordisk samverkan på många plan!

Sök nu!

Här är adressen: http://www.nordiskafonder.se

onsdag 15 februari 2012

Vart är vi på väg?

Den årliga utrikespolitiska debatten har klarats av. För 2012 kan det noteras att denna övning tog från klockan 09.00 till 15. Det handlar om två helt olika delar. Först föredras regeringens utrikespolitiska deklaration där stort och smått, många länder och nästan alla kontinenter berörs. På det följer inlägg från en representant från varje riksdagsparti. Part två av detta meningsutbyte ger intresserade ledamöter sex minuters talartid vardera och sedan möjligheter till replik. Jag tror att det gick att räkna till 24 inlägg varav åtta från moderater och lika många från socialdemokrater. Riksdags- och redaktörskollegan Mats Johansson (M) talade exempelvis om mediesituationen på vår kontinent då han också är rapportör kring dessa frågor i Europarådet. Karin Åström (S) som ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet lät sitt anförande kretsa kring närområdet. Bra och välkommet. Jag ställde frågor till henne om energisamarbete mellan Sverige och Baltikum. Är inte svensk kärnkraftsproduktion bra i det sammanhanget och som möjlighet för Lettland och Litauen att nyttja? Nja, hon vill ju avveckla. Sven-Erik Bucht (S) från Haparanda är en kär trätobroder som lät sitt inlägg kretsa kring Arktis. Själv lyfte jag där fram de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna. Även Hillevi Larsson (S), Malmö, hade anmält sig till debatten. Jag trodde det självklart skulle handla om Öresundsområdet men istället pratade hon uteslutande om Palestina och Västsahara.

I mitt eget tal försökte jag belysa en del utmaningar med hjälp av svensk fredagsunderhållning:

På spåret är ett mycket populärt TV-program. Många är vi som sitter och funderar på frågorna och ledtrådarna via filmsekvenser. Vart är vi på väg, undrar programledaren. Låt mig därför närma mig några utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar med just den frågan: Vart är vi på väg. Vilket är landet?

10 poäng. Det land som håller utbrytarrepubliken Transnistrien under armarna. En del av Moldaviens östra territorium kontrolleras och hanteras av en regim utan legal grund. Även om den tidigare ledaren Smirnov ersatts präglas gränsregionen fortfarande av stor känslighet. Transnistrien kan ibland beskrivas som ett kommunismens Disneyland då mycket konserverats i ett svunnet 1950-tal. Medan vi kanske kan finna det exotiskt med medaljprydda gubbar som paraderar och militärmusik ur offentliga högtalare handlar det om att skapa problem för ett Moldavien som annars på alla sätt utvecklas rätt i riktning mot demokrati och ett hägrande EU-medlemskap. Bara för någon vecka sedan sköts en person ihjäl kallblodigt vid den så kallade gränsen mot Transnistrien.

8 poäng. Det land vilket förutan Vitryssland inte skulle klara ett internationellt tryck. Vitryssland har efter förra årets presidentval visat att regimen kan passera alla rimliga gränser för att straffa oliktänkande och jaga oppositionella samt genomföra ett val som alla seriösa bedömare underkänner. Politiska motståndare till envåldshärskaren Lukasjenko har fängslats, har misshandlats och har tvingats till tystnad genom att regimen hotat med att ge sig på barn och familj. Så uppträder endast maktarrogansen verkliga företrädare. Endast något tiotal mil från Sveriges gränser finns ett land med politiska fångar som tyvärr är sorgligt dåligt uppmärksammat hos oss.

6 poäng: Det land som placerar ut nya robotsystem i Kaliningradprovinsen och på andra sätt medverkar till en militär modernisering i Östersjöområdet där energileveranser kommer att vara en alltmer integrerade av politiken. Våra grannländer Estland, Lettland och Litauen utsätts för politiskt tryck.

4 poäng: Det land som stoppar FN-resolutioner och verkliga krafttag gentemot den regim i Syrien som nu ger sig på civilbefolkningen. De syriska härskare som just i denna stund attackerar oppositionella, de människor som via twitter eller filmer på youtube vädjar om internationell reaktion och hjälp. Omvärldens oförmåga att hörsamma exempelvis Arabförbundets önskemål om agerande gentemot Syrien stimulerar och hetsar regimen i Damaskus att ännu hårdare slå mot oliktänkande. Arabförbundet har äntligen visat på en regional organisation villig att reellt axla ansvar. Då avvisas detta!

Vart är vi på väg?

2 poäng: Det land där demokrati parodiskt förvandlats till att dåvarande presidenten Putin utser vice premiärminister Medvedev till president därför att gällande vallagar förhindrade omval. Men när nu en mandatperiod förflutit kan president Medvedev glatt nominera Putin till ny presidentkandidat – kanske i förhoppning om att själv få bli premiärminister. Att rösta visar sig inte tillräckligt. Utan demokratins anda handlar om så mycket mer. Om respekt. Om genuin mångfald. Om ett fungerande civilt samhälle.

Ryssland!

Med en annan attityd i Moskva hade den regionala konflikten i form av Transnistrien inte existerat till glädje för republiken Moldavien, världssamfundet hade kunnat agera mot våldsregimen i Vitryssland likaväl som mot den i Syrien. Vi hade kunnat undvika den militära upptrappning i Östersjöområdet som det nu inbjuds till och det ryska folket hade efter en fri mediedebatt i ett land med maktdelning och fungerande rättstraditioner kunnat utse en ny statsledning.

Jag tillhör dem som anser att verkligheten många gånger präglas av olika gråa nyanser snarare än att allt uteslutande är svart eller vitt. Just därför tillhör jag dem som bekymrat iakttar den försämring som Ryssland befinner sig i och representerar. Allt är ingalunda mörkt. Men alltfler lampor släcks istället för att nya tänds.

Även i synen på den arabiska våren har jag länge tillhört de hoppfulla. Och det finns goda tecken. På reformeringar och förändringar. En politisk mogenhet i Tunisien som skapat samarbete mellan valets tre starka grupper: Ett muslimskt orienterat parti, ett parti med människorättsaktivister och ett mer vänsterinriktat parti. Med samarbete och kompromisser som grund utgör Tunisien nu ett regionalt föredöme. Och med en grannskapspolitik från EUs sida som innebär mer för mer så skall detta gynnas i form av mer stöd och hjälp.

Låt mig peka på en sådan tillbakagång. Just nu attackeras och ifrågasätts civila organisationer i Egypten, inte minst dem med internationell bakgrund. Polisen har gjort tillslag och utlänningar på plats har belagts med utreseförbud. Det finns en rädsla för inblandning utifrån. Samtidigt är det en stor möjlighet för länder som Egypten att det byggs broar med partier och politiska organisationer i Europa och USA. Därmed går det att forma viktiga institutioner och en demokratisk anda med hjälp av erfarenheter från annat håll. Så gjordes gentemot Baltikum åren runt Berlinmurens fall 1991. Jag tror att det har varit till stor nytta och glädje för Estland, Lettland och Litauen. Varför skulle det då inte fungera i Egypten. Tillåt därför de civila organisationerna att verka! Upphör med trakasserierna! Upphäv utreseförbudet för de utlänningar som nu belagts med det!

söndag 12 februari 2012

Om folkbildning

Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?

Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:

”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.

Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.

Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!

Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/

Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.

Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”

För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.

Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/

Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!

Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.

I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”

fredag 10 februari 2012

Matthandlaren i Ankara

Företrädare och riksdagsledamöter för socialdemokraterna närstående Olof Palme center respektive moderaternas Jarl Hjalmarson-stiftelsen deltog torsdag 9 februari i ett heldagsprogram för att belysa konstitutionella frågor i Ankara. Utgångspunkten är den grupp som tillsatts med tre ledamöter vardera från det turkiska parlamentets fyra partier. Uppdraget är att försöka lägga fram ett gemensamt grundlagsförslag under 2012 för behandling under nästa år. Ingen tror på fullt allvar att man ska ro i land med uppgiften utan istället att majoritetspartiet AKP med denna gest visar god vilja och sedan försöker köra över de andra. I förlängningen finns valet av ny president 2014 och till dess finns det krafter som önskar se nya regler på plats. Utöver politikernas behandling inklusive öppna möten finns en webbsida till vilken enskilda och företrädare för det civila samhället kan sända sina förslag. Den stora frågan är om detta är mer än en fasad eller om folket kommer att ha verklig påverkan?

Alldeles förutan intressanta frågor kring grundlagsskrivandet kunde vi svenskar notera att vi hamnade direkt i hetluften. Just denna torsdag var det bokstavligt talat slagsmål i parlamentet då förslag till nya debattregler skulle behandlas som inskränkte oppositionens möjligheter. Fredagens tidningar fylldes av bilder på ledamöter som ryckte varandra i slipsen eller i övrigt slet i varandras kläder. Kommentarerna handlade om de skymford som utslungats. Dessutom hade åklagare visat intresse för landets ”spionchef” och de förhandlingar han på högre makts inrådan fört med kurdiska PKK i Oslo. Politiska markeringar som mer har att göra med olika krafter som slåss inom Turkiet än att någon på fullt allvar menar att han skulle ha varit vek under förhandlingarna eller försökt spela under täcket mot regeringen. Tvärtom är nog pilarna tänkta att träffa premiärminister Erdogan.

AK-partiet har de senaste valen nått ett ständigt ökande röststöd. Senast med 50 procent men betydligt fler parlamentsmandat. Några platser saknas dock för fullständig kontroll. Framgångarna beror till viss del på en svag och splittrad opposition. CHP sägs vara socialdemokratiskt men utmärks istället av sin nationalism och ovilja mot de religiösa inslag som Erdogan representerar. Folket märker också av en snabb och remarkabel förändring i Turkiet. 1980- och tidiga 1990-talet präglades av politiskt kaos, mygel, korruption och militärstyre. Bitvis var inflationen på 150 procent. Det folk tjänade in på förmiddagen försökte man växla in i utländsk valuta eller varor till eftermiddagen för annars var pengarna bara pappersbitar utan värde morgonen därpå. Självfallet föder det politisk frustration. Lägg därtill de styrandes godtycke, politiska mord och omfattande tortyr samt fyra statskupper under 50 år! Under 2001 likviderades under den då pågående krisen 22 banker. Ett stöd på 35 procent för AK-partiet i valet 2002 känns i det sammanhanget inte helt obegripligt.

Dagens politik i Turkiet handlar i rätt stor utsträckning om premiärminister Erdogan. Tio år som något av folkhjälte kan grumla omdömet. En bedömare sa att han hade en ständigt pågående kärleksrelation med stora människomassor. Han vill vara populär. Till det kan adderas ett hetsigt humör vilket gör att regeringschefen kan framstå som lynnig. Opportunismen och viljan att vara populär leder till tvära kast och ett förhållningssätt att sälja sina åsikter och idéer likt en matthandlare (denna rätt giftiga liknelse har jag lånat). Samtidigt gäller det att behålla proportionerna. Människorättsaktivisten Orhan Kemal Cengiz kritiserar gärna och modigt AKP-styret. Samtidigt understryker han vid ett möte på svenska ambassaden i Ankara att CHP har lika fel i att utmåla dagens Turkiet som an auktoritär stat som uttränger alla lika litet som Erdogans anhängares skönmålningar äger giltighet. Sanning finns däremellan, säger han. För en tid sedan väckte han stor uppmärksamhet med ett öppet brev där medias tuffa villkor och självcensur uppmärksammades. Premiärminister Erdogan är inte storsint nog att tåla kritik utan drar gärna journalister till domstol för anklagelser om ärekränkning och med hot om stora skadestånd. Samtidigt konstaterar skribenten att hans inlägg har haft effekt och att för 5-10 år sedan hade något liknande resulterat i en miljon hot och hatbrev. Även om det finns saker som går i fel riktning gäller det att se den långsiktigt någorlunda positiva trenden.

Att skriva grundlag kan vara kolossalt intressant och säger något om de grundläggande spelregler man kan enas om. Problemet i Turkiet är att man nog inte ens når så långt som till de mer idémässiga frågeställningarna. AK-partiet misstänks på goda grunder för att vilja forma en ny konstitution för att stärka presidentämbetet för att sedan låta Erdogan lägga beslag på det. Därmed kan andra principiellt viktiga saker komma i skymundan såsom hur man i ett land med en överväldigande muslimsk befolkning men van vid en civil ordning kan hitta balanspunkten för samexistens mellan starkt troende och starkt sekulariserade. Utmaningen är helt enkelt att med ord och anda säkra att den slöjbeklädda kvinnan kan leva sida vid sida med topless-tjejen på badstranden. Rätt hanterat skulle Turkiet kunna vara ett viktigt och inspirerande föredöme för andra länder i regionen som står inför stora utmaningar att skriva sig samman om hur staten ska styras och relationen gentemot medborgarna regleras. Och även vi från andra länder kan ge vårt bidrag genom att berätta om våra rättstraditioner.

onsdag 8 februari 2012

Mer för mer

Rysslands agerande för att skydda Syrien kastar en stor mörk skugga över landets utrikespolitik. Att gå emot Arabförbundets förslag till resolution i FN lär också leda till misstänksamhet i ett antal länder. I vart fall har Moskvas inblandning resulterat i att fler dödats snarare än färre. Urladdningarna och den syriska regimens övergrepp på den egna befolkningen gör att andra händelser i regionen kommit i skymundan. Men samtidigt fortsätter den politiska processen i Tunisien och Egypten. Det händer mycket och hela tiden i Nordafrika och Arabvärlden – tendenserna är inte entydiga utan det positiva och hoppfulla blandas med det negativa och skrämmande.

I min väska hittar jag anteckningar från ett möte i förra veckan med kommissionären Stefan Füle. I Bryssel hade det politiska utskottet inom PA-UfM (Medelhavsunionen) samlats. Syrien brukar vanligtvis komma med manstarka delegationer – ingen fanns på plats denna gång. Nyligen genomförda val i Tunisien och Egypten gjorde att inga parlamentariker härifrån heller medverkade. Tråkigt, för många hade nog bespetsat sig på att få höra om vad som nu sker. Själv hade jag ett långt och intressant samtal med en person fån Marocko om kungens och landets arbete med att förhoppningsvis forma en konstitutionell monarki.

Füle var i mitt tycke klar och genomtänkt. Han betonade att inte endast länderna i de södra delarna av Medelhavet förändrats utan även de i norr i sin syn på regionen. För oss i Sverige är ju Östersjösamarbete det naturliga. Vi har självfallet att brottas med exempelvis den politiska utvecklingen i Ryssland och förtryckets Vitryssland. Samtidigt hänger allt samman. En bra utveckling i Medelhavsområdet har stor betydelse för oss. Därför är det bra med kontaktytor.

En bärande tanke i EUs nya grannskapspolitik är ”mer för mer” och ”mindre för mindre”. Det kan ju verka närmast banalt men rätt hanterat är det ett mycket bra sätt att förhålla sig till det som sker i närområdet. EU och medlemsländerna själva är stora bidragsgivare. Och viktigast är kanske inte stödet till länder med sönderfallande ekonomier utan att det civila samhället med alla sina grupper känner stöd och uppskattning. Går det att finna positiva tecken på mer demokrati, att arbetet fortsätter med att upprätta rättsstat och säkra mediefriheten samt stärka de mänskliga fri- och rättigheterna ska det märkas. Och omvänt! Füle angav själv två exempel. Tunisien hade tidigare fått löften om stöd på 80 miljoner euro. Det var nu på väg att dubbleras till 160 miljoner för att totalt under 2011-13 landa på 400 miljoner euro. Under samma period var Egypten utlovat 449 miljoner euro. Inget pekar för närvarande på att det blir mer.

För egen del tycker jag att Arabförbundet med sin kritik mot Syrien visat på närvaro och relevans i regionen. Men ser man utifrån på södra Medelhavsområdet och Arabvärlden så är det ju tydligt att det saknas gemensamma organ som kan axla ansvar. Var finns kraften i att i likhet med EU försöka skapa en fri marknad och underlätta människors rörlighet? I dag är det mycket enklare och kräver färre blanketter och tullar att ta en vara från Marocko till Sverige än från Marocko till Jordanien. Och var finns strukturerna att säkra säkerhet? Libyen hanterades ju inte av de arabisktalande grannarna utan av en Nato-ledd insats.

Den arabiska våren ställer krav på förändringar. Mot demokrati och öppenhet. Men också på behovet av fungerande strukturer och arenor att mötas. PA-UfM är kanske inte den mest välfungerande organisationen. Utmaningen är att det i grunden inte finns för många ställen där tankar förtroendefullt kan bytas utan för få. Där behövs det mer – och det kan ge mer!

måndag 6 februari 2012

Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

söndag 5 februari 2012

Mer om Finland

Allt talar för att Finland efter den andra och avgörande omgången av presidentvalet kommer att ha samlingspartisten Sauli Niinistö som ny statschef de kommande sex åren. Det är ett gott val. De grönas Pekka Haavisto har gjort en formidabel kampanj. Alla bedömare och kommentatorer är också överens om att det var sakinriktat och värdigt. Politik kan vara både spännande och avgörande samtidigt som argumenten bryts med respekt för varandra.

För egen del har jag genom anföranden och i artiklar försökt väcka intresse för valet i Finland. Rent allmänt är den mediala bevakningen i Sverige av vårt närområde svagt. Vid första omgången i det finska presidentvalet 22 januari fanns få journalister på plats och dagen efter lyckades Stockholmstidningar både publicera fel bild på segraren som galen valstatistik.

För några dagar sedan (31 januari) skrev jag ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det finns tyvärr inte utlagt på webben. Däremot har det glädjande kommit en del synpunkter från läsare i Finland. Fortsatt dialog uppskattas och det är ett sant nöje att som svensk förtroendevald föra samtal med finska medborgare. Hufvudstadsbladet är mycket viktig som kulturbrygga mellan våra länder då vi genom tidningens bevakning har möjlighet att följa centrala händelser och skeenden i vårt östra grannland på vårt eget modersmål.

I Kvällsposten har jag haft en annan artikel om valet. Bland annat skriver jag:

”Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och TV-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!

Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland. De utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna är delade och inom just dessa områden har presidenten inflytande och formellt står som överbefälhavare för försvarsmakten. Och en förhållandevis ren valrörelse i stor utsträckning fri från personliga angrepp är ett föredöme.

Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga och bitvis dåliga svenska mediebevakningen av presidentvalet med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig. Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.”

Hela artikeln i Kvällsposten finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2698135/debatt-finlands-val-borde-vara-vart

torsdag 2 februari 2012

Den ensamma ön Utopia

Anders Bodegård är en briljant översättare och tolkare. Och själv tillhör jag den grupp av bokälskare som inte bara tittar på författarnamnet utan också på vem eller vilka som medverkat att överföra texten till svenska. Första gången jag läste dikter av Wizlawa Szymborska från Polen så var det inte hennes, då okända, namn som lockade utan Bodegårds. Men vilken upptäckt! Därefter har jag alltid burit med mig dikter eller små häften av denna poet. Och när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 var jag en som verkligen gladde mig – både därför att det var en värdig mottagare som att det var en författare jag läst och kände till.

Dikterna är komprimerade och fulla av innehåll. Inte sällan finns en oväntad vändning. Szymborska själv har pekat på ett samband och en likhet med exempelvis Tomas Tranströmer. Det finns också ett tydligt antiauktoritärt drag.

Besked har nu kommit om att hon avlidit 88 år gammal. Och det går att känna på samma sätt som inför en annan mästare, Vaclav Havel. Sorg inför döden men stor tacksamhet för livsgärningen.

God litteratur och poesi formar och förändrar läsaren. Mitt jungfrutal i riksdagen 2006 kom till viss del att präglas av just Szymborska där jag försökte göra hennes livssyn till en del av min samhällssyn. Jag har letat fram mitt anförande. Bland annat sa jag då:

”Ledamöter av Sveriges riksdag – särskilt vi nyvalda – möts gärna av frågan om vilka förväntningar vi har. Vad förväntar vi oss av vår insats under kommande år? Fru talman, den frågan är egentligen inte särskilt intressant. Ett långt viktigare spörsmål är väl vad medborgarna och den breda allmänheten förväntar sig av oss folkvalda.

I samband med statsministerns regeringsförklaring och finansministerns budgetpresentation underströks gång efter annan att en av alliansregeringens viktigaste uppgifter är att göra något åt bristen på jobb och det utanförskap som finns i samhället. Framgången i detta uppdrag blir en av de politiska linjaler regeringens arbete kommer att mätas efter om fyra år. Det var också en av förklaringarna till att så många väljare gav de borgerliga partierna och de borgerliga kandidaterna sitt förtroende i årets val att vi fick till stånd en efterlängtad maktväxling i Sverige.

Men jag tror att det finns fler frågor som också anses viktiga. Det finns en önskan om ett förnyat Sverige med större plats för enskilda initiativ, människor i samarbete och att de ideella krafternas arbete bättre ska ses och lyftas fram. Till min glädje har organisationen Forum för frivilligt socialt arbete i dagarna här i riksdagshuset delat ut en skrift med titeln Samhället är större än staten.

Fru talman! För egen del kan den titeln tjäna som rubrik både för det jag säger i dag och för det jag önskar ska prägla det politiska arbete både jag och mina riksdagskolleger kommer att lägga ned under kommande år. Jag är nämligen rädd för att vi i Sverige har börjat vänja oss vid att socialt arbete och hjälp till svårt sjuka, handikappade och människor med psykiska eller fysiska problem endast kan och bör utföras av företrädare för de offentliga systemen, myndigheterna och organen. Men jag tror inte att brödet till den hungrande är sämre bara för att det delas ut av en kristen hjälporganisation eller att missbrukaren eller den till fängelsestraff dömde fången får en mindre stödjande arm bara för att den räcks fram av en person från en ideell organisation. Tvärtom tror jag att ett gott samhälle skapas av att den gemensamma myllan hålls samman av en mängd olika rottrådar.

Just därför behöver vi se alla landets kyrkor, församlingar och samfund. Just därför behövs allt från Stadsmissionen till Rädda Barnen, Röda Korset och landets tusentals och åter tusentals idrotts- och kulturföreningar.

Vad Sverige behöver är en medveten politik som gör det möjligt för dessa hjälpande och stöttande händer att få ett större ansvar och därmed också ekonomiska förutsättningar för sina insatser. Även om vi via skatten finansierar många av våra välfärdstjänster som erbjuds är det viktigt att andra utförare tillåts. Det kan till exempel vara skolor och fritidshem på entreprenad. Det kan vara sjuk- och hälsovård samt missbrukshem som drivs av exempelvis kyrkliga stiftelser eller föreningar. Det kan vara idrottsplatser som tas om hand av föreningslivet självt.

På så sätt är vi med och skapar ett samhälle som är större än staten. På det sättet är vi med och förverkligar det statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast i alliansens regeringsförklaring: ’Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle, såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.’

Ytterst handlar allt detta om ideologi. Jag ansluter mig till den polska Nobelpristagaren och underbara poeten Wisława Szymborska som i dikten Utopia just avvisar alla förenklade lösningar och självklara svar. Det finns nämligen inte endast en lösning, och således kan det offentliga inte svara för allt. Utopia för henne är följande:

En ö där allting bara klarnar Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig Självklarhetens dal.
Och vidare skriver hon:
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden. Ekot tar till orda utan anrop, förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Men poetens mästerliga förklaring lyder:
Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet. Som om man bara begett sig härifrån och utan återvändo sänkt sig i djupet I ett liv man inte begriper.

Det livet man inte begriper är alltid större än staten!”