onsdagen den 28:e december 2011

Mats Johansson 60 år

Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.

I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/

Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.

I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”

Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…

Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:

”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”

Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”

Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se

fredagen den 23:e december 2011

Tips från kocken

Rikard Nilsson är en av landets mer kända kockar. Det verkliga genombrottet kom via TV. För många var han intimt förknippad med Torekov och den restaurangverksamhet som drevs där under några år. Det är alltid ett sant nöje att tala om mat och smaker med Rikard Nilsson. Han är kunnig och drivs av passion.

Matkultur uppmärksammas allt oftare som den tillgång det är för en region eller ett land. Sverige avancerar mot en stadig topposition. Och Skåne med sina råvaror är svårt att tänka sig utan mycket mat, god mat och mat i rättan tid!

Samtidigt kläms restaurangbranschen mellan tuffa krav och mångas misstänksamhet om svarta pengar och annat mygel. Marginalerna är många gånger små. Folk blir förbannade då en restaurang en vacker sommarkväll inte kan ta emot fler gäster medan samma lokal gapar tom en kulen höstdag. Restaurangerna är viktiga både för vår matkultur men också som arbetsplatser. Inte minst många unga kan här hitta sin första anställning. Det jobb som gör att man tjänar egna pengar och känner sig nyttig. Nu sänks restaurangmomsen. Det är bra. Mer kan göras! I Kvällsposten slår just kocken Rikard Nilsson och jag ett slag för denna viktiga bransch. Bland annat skriver vi:

”Låt oss ta ett exempel: Ett företag ställer ut på en mässa, besätter sin monter med personal och utrustning. De anställda bor på hotell. Låt oss säga att man lägger en halv miljon kronor i allt som har med mässan att göra. Allt är avdragsgillt Så fort någon i personalen går ut i mässgången och drar in en kund i montern för att visa hur bra produkter de har, händer nått! Wow vilka fina produkter ni har, säger kunden. Och personalen i montern säger, låt oss träffas i kväll över en middag och diskutera upplägget för affären. I samma ögonblick som de kommer in i restaurangen så ändras förutsättningarna och företaget får helt plötsligt bara dra av 90 kronor per person. Är inte det att diskriminera en hel bransch! Och så nu kritiken mot den sänkta momsen!

Det är dags att se att restaurangnäringen är en viktig del i Sveriges utveckling! Olika tävlingar visar att vi är världsmästare på mat, europeiska mästare i matlagning, nordiska mästare i matlagning och svenska mästare i matlagning. Årets Kock i snart 30 år har varit stilbildande världen över när det gäller gastronomi och att ligga i framkant!

Det finns behov av fler reformer.”

Hela vår debattartikel finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2657958/debatt-en-rejal-portion-momssankning

fredagen den 16:e december 2011

Elområden sliter sönder

Energi är något som väcker intresse. Den senaste tiden har det varit ett antal telefonsamtal och en hel del e-post med frågor och funderingar. Allt är inte så enkelt att förklara. I södra Sverige börjar kunskapen om att landet nu är indelat i olika elområden att sprida sig. Plötsligt blir det uppenbart att priserna är olika och att den som bor och är verksam i söder betalar mest.

Det har heller inte varit en fråga för riksdagen. Ansvarig myndighet har gjort denna indelning. Delvis efter krav från Danmark och delvis för att undvika vad som kunde ha blivit ett högt och kännbart skadestånd till EU.

Problemen har till stod del sin grund i den snabbavveckling av kärnkraften socialdemokraterna inledde med vänster- och miljöpartiet. De båda reaktorerna i Barsebäck stängdes av utan att det investerades i förbättrade överföringsmöjligheter från andra håll. Dessutom i ett Sydsverige som befolkningsmässigt fortsätter att växa. Svenska Kraftnät försöker nu satsa på nya ledningar, men det tar tid. Det hela kan vara klart till 2014-15, sägs det.

Vi är några stycken moderata riksdagsledamöter i Nordvästskåne som engagerat oss. Jonas Jacobsson Gjörtler, duktig kollega från Helsingborg och ledamot av Näringsutskottet, tog initiativ till en debattartikel i NST/HD. Bland annat skrev vi om indelningen av Sverige i fyra elprisområden:

”De flesta är överens om att vi är på väg mot först en nordisk och därefter en europeisk elmarknad. Med den nya indelningen tas i stället ett stort steg i andra riktningen genom en kvasiregional indelning som saknar all förankring hos medborgarna/…/

Det största problemet är att reformen riskerar att slita sönder Sverige genom att den skapar konstlade motsättningar mellan nord och syd. I Sverige har vi länge ansett att förutsättningarna beträffande viktig infrastruktur bör vara så likvärdiga som möjligt i hela landet. I och med elområdesreformen gäller inte denna princip längre.

Störst är problemet för den elintensiva industrin. Den handlar upp el till fast pris på lång sikt och gynnas således inte av årets varma väder. Nu tvingas den, till följd av reformen, att betala merkostnader på över 20 procent för sin viktigaste basvara. Så stora merkostnader i verksamheter där marginalerna ofta är små gör att företag vi talat med nu överväger nedläggning eller flytt utomlands.

Grundproblemet är nedläggningen av Barsebäck och att inte kraftöverföringen byggdes ut i samband med den. På lång sikt löses detta genom att såväl elproduktion som ledningskapacitet byggs ut, men det tar tyvärr tid.”

Vi ger också förslag på en möjlig lösning i avvaktan på förbättrad kapacitet: ”En sådan indelning – i två områden i stället för fyra – skulle jämna ut prisskillnaderna avsevärt och dämpa problemen i södra Sverige.”

Här finns artikeln i sin helhet: http://hd.se/ledare/2011/12/14/riv-upp-indelning-av-elomraden/

tisdagen den 13:e december 2011

SDs fåfänga försök att fånga en ideologi

För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.

Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.

I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.

Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.

Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”

Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/

torsdagen den 8:e december 2011

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

torsdagen den 1:e december 2011

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!