måndagen den 24:e oktober 2011

Uppdraget slutfört och väl utfört

Måndag 24 oktober var sista dag i riksdagens mandat för den så kallade Libyenmissionen. Över parti- och blockgränserna har den svenska insatsen haft ett brett stöd. Det har varit en styrka utåt med stor enighet och något i mitt tycke självklart inåt mot de kvinnor och män som ytterst med sina liv som insatser visat sin vilja att delta. Och det märks att vi har varit på plats. Få länder har fått så mycket beröm.

Sverige har inte bara bidragit med ord och glada tillrop utan högst påtagligt på plats. Därmed har vi varit mer lojala och ansvarstagande än ett antal Nato-länder. Internationella undersökningar visar också att svenska folket backat upp. Sverige har varit med och gjort skillnad. Spaningskapseln och fototolkarna har utfört uppgifterna snabbare och bättre än andra. Därför har svenska Jas Gripen-plan i luften prioriteras. För dem kritiska mot ett svenskt Nato-medlemskap kan det gjorda sägas visa att vi kan bidra, och det bra, även utanför alliansen. Anhängarna kan peka på att Sverige ännu kvickare hade kunnat få ta del av och ge information om landet varit fullvärdig medlem. Dessutom hade vi fått vara med runt de sammanträdesbord där de avgörande besluten fattats.

I Kvällsposten skriver jag om Libyeninsatsen och riktar ett varmt tack till de kvinnor och män som deltagit. Jag ser också en naturlig fortsättning i att Sverige axlar ansvar för den Nordiska stridsgruppen 2014:

”Sverige hörsammade snabbt önskemålen från Libyens plågade folk, landets grannar och ett antal ansvarsaxlande nationer i Medelhavsområdet att militärt göra något för att upprätthålla de beslut FN ställt sig bakom. Vi gjorde det tillsammans med nordiska vänner som Norge och Danmark/…/

Det kan konstateras: Uppdraget väl utfört och nu slutfört!

För en tid sedan hade jag möjligheten att med några andra ledamöter från riksdagens försvarsutskott besöka svenskarna stationerade på Sicilien för Libyeninsatserna. De var stolta över att vara på plats och med insikt om att de medverkade till att göra skillnad! Från en mängd olika håll har Sverige fått mycket beröm. Svenskar har uppträtt föredömligt. Gripenplanen har varit prioriterade i luften med den spaningskapsel som visat att svensk industriteknik är världsledande. Det handlar om cirka 2000 flygtimmar. De svenskar som deltagit i de internationella staberna har också tydligt tillfört kompetens.

Det finns anledning att vara stolt över den svenska Libyeninsatsen och de som varit på plats där nere. Inte minst har F17 i Blekinge bidragit på ett bra sätt. Mindre än ett dygn efter att riksdagen fattat sitt första beslut var planen på väg ned.

Det som använts är också delar av den nordiska stridsgruppen NBG11 som under svensk ledning ställdes i ordning för EU under årets första halvår. Det har rent praktiskt gått att dra nytta av den uppbyggnad som gjorts och kompetens har funnits på plats. Det har säkert medverkat både till snabbheten som en väl fungerande organisation.

Av den anledningen är det beklagligt att socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte vill räkna med en nordisk stridsgrupp att ställas till förfogande 2014. Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat sitt starka önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

För den som är intresserad finns hela artikeln här:

http://kvp.expressen.se/ledare/1.2600938/uppdraget-genomfort

söndagen den 16:e oktober 2011

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

fredagen den 14:e oktober 2011

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

tisdagen den 11:e oktober 2011

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

Om Egypten - från Egypten

Vid infarten till flygplatsen i Kairo finns ett konstverk bestående av två hängande tunga stenar med ett rep emellan. De tycks ledigt sväva i luften. Det kan också tjäna som en bild över Egypten. Ett land utan egentligt styre och i grunden rätt kaotiskt borde inte fungera. Men det gör det! Det mesta fungerar trotsande tyngdlag och andra naturkrafter.

För en utlänning är det närmast förenat med dödsfara att gå över en gata. Tre- eller fyrfiliga vägar innebär att sju fordon kan köra i bredd. Egypterna själva tar sig lugnt och till synes oberört över från den ena sidan till den andra. Ett trick att snabbt lära sig var att leta reda på en kvinna med ett barn i famnen och sedan försöka hålla jämna steg med henne.

Som förstagångsbesökare i Egypten har jag också slagits över hur städer som Alexandria och Kairo mer känns som delar av Medelhavskulturen än vad åtminstone jag uppfattat som Afrika. Och det mediumsötade kardemummasmakande kaffet är ljuvligt.

En vänlig befolkning har själv chockats av de upplopp som skedde för några dagar sedan. De senaste rapporterna talar om 25 döda och minst 300 skadade. Däremot har ryktena om att militärer omkommit dementerats. Av medieuppgifter, samtal med olika personer samt direkta uppgifter från en av demonstrationens organisatörer verkar det ha samlats cirka 50 000 personer. De flesta kristna kopter men även en del muslimer. På väg in till centrala Kairo utsattes de efter tag för kraftig stenkastning. De attackerades. Och sedan sattes det eld på fordon. Våldet eskalerade och militären försökte skingra demonstrationen. Med tanks krossades människor på ett sätt som för tankarna till andra platser där regimer visat sitt sanna ansikte och sina blodsbesudlade händer som Peking och Prag. Demonstranterna var fredliga. Motkrafterna sökte konfrontation. I ett Egypten som uppges vara alla konspirationsteoriers främsta land har naturligtvis de tragiska händelserna analyserats och kommenterats på alla tänkbara sätt. Mycket tyder dock på att de kristna utsatts för ett svårt övergrepp, att militären visat att den inte har kontroll och att den statliga televisionen använts som ett verktyg i uppviglandet.

Samtidigt har det inträffade haft det goda med sig att alla politiska krafter närmast utan undantag nu kräver att parlamentsvalen hålls som planerat. Inga fler uppskjutanden! Röstandet ska i så fall inledas i slutet av november och pågå till januari. Efter att den ena kammaren utsett ska så den andra kammaren väljas. Valreglerna är komplicerade och fortfarande finns en hel del oklarheter kring vilka som får kandidera, hur valrörelsen ska finansieras och andra större och mindre praktikaliteter. Det styrande militärrådet kommer ständigt med nya besked och beslut. Sedan är det tänkt att en ny konstitution ska skrivas och därefter blir det presidentval. Optimisterna tror att en president kan väljas redan till sommaren 2012 medan pessimisterna tittar mot 2013 eller kanske ännu längre bort. Den nuvarande regeringen är svag och återkommande sönderfallande då ministrar avgår eller sparkas. Det är huvudsakligen teknokrater från gamla Mubarak-tiden.

48 partier lär hittills ha registrerats. Det finns åtminstone 15-20 personer som drömmer om att ställa upp i ett kommande presidentval. Utmaningen för Egypten är att detta inte är grupper som krymper utan växer! Varje skillnad eller olikhet tas som intäkt för en utbrytning och bildandet av en ny politisk grupp. Det leder till förbättrade möjligheter för de krafter som varit organiserade en längre tid som Muslimska brödraskapet och de kvarvarande resterna från Mubaraks gamla maktparti. Väldigt få talar också om vad de önskar göra i framtiden, vilka politiska program de ska gå till val på. Många säger att de önskar demokrati och frihet, men det är mer oklart hur dessa ord sedan definieras. För egen del har jag varit tydlig att själva valen och röstandet är viktigt men inte allt, det behövs också ett fungerande oberoende rättssystem, mediefrihet, förenings- och religionsfrihet samt en genuin känsla av respekt. Jag är rädd för att alla inte håller med även om de nickat bekräftande. En del av det som sker i dagens Egypten påminner om Öst- och Centraleuropa för 20 år sedan. Månaderna och åren efter kommunismens sammanbrott fanns också många partier och samhällena var lätt kaotiska. Men det fanns individer som axlade ansvar, modererade och lärde sig att kompromissa. Det var en mognad alla sedan kunde dra nytta av. Det skulle Egypten också behöva!

Stenarna vid Kairos flygplats fortsätter att sväva i luften och det egyptiska samhället fortsätter att fungera. Trots allt! Eller i vart fall just nu!

fredagen den 7:e oktober 2011

McDonaldsbidrag?

Vi ska inte ha några McDonaldsbidrag, hävdade S-ledaren Håkan Juholt då det största oppositionspartiet i sin skuggbudget tog ställning emot Alliansregeringens förslag om sänkt restaurangmoms. I mina öron lät det nedsättande, rent av föraktande, mot vissa typer av jobb. För mig är det tvärtom: Alla behövs! Det finns inte fina eller fula arbeten! Det är lika ärbart att slita på McDonalds som i riksdagshusets café, att vara på bensinmack, sjukhus eller inom handeln hos Ica och Coop.

Socialdemokraterna är riktigt farligt ute som parti då det tycks gradera olika sorters jobb. Speciellt i de oroliga tider som vi går in i är det viktigt att värna om alla. Inom service- och tjänstesektorn är också för många den första arbetsgivaren verksam. Det är här man som ung får lära sig att ta ansvar men också nöjet att kvittera ut lönen och få beröm för gjord insats. Med det första jobbet som grund går det senare mycket enklare att söka det andra och tredje.

Den sänka restaurangmomsen har goda förutsättningar att underlätta för nya jobb. Och den kommer i vart fall att göra det enklare att behålla befintliga. Tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm, Urban Widmark, besöktes den lokala McDonalds-restaurangen som ligger en bit utanför centrum i stan på vägen mellan Skånes östra och västra delar. Ägaren Yvonne Ollhage, som själv jobbar i köket och i övrigt håller ordning på den firma som startades för elva år sedan, bekräftar att många av dem som jobbar för henne är unga. Och redan nu planeras att nyanställa tio till de 60 som redan jobbar här i dag. Momssänkningen pekas ut som en anledning till att hon nu väljer att söka fler medarbetare. Med sänkt moms kommer priserna att sänkas och det kommer sannolikt att leda till fler kunder och därmed behov av dem som jobbar. Rent av talas om att dagens lokaler kan behöva byggas ut.

Tydligt och klart redogörs för de fördelar sänkt restaurangmoms skapar. Nu stannar det inte endast vid att S säger nej till detta. Dessutom vill partiet att den lägre arbetsgivaravgiften för dem under 26 år skall dubbleras. Ifall det för Sveriges samtliga arbetsgivare blir ungefär 16 miljarder kronor dyrare att ha unga anställda kan vem som helst räkna ut att det slår mot ungas möjligheter att få jobb! Och det dessutom i tider då politiker av alla politiska kulörer borde lägga ned tankekraft på att fundera på hur fler arbetsplatser ska kunna uppstå. De som år efter år fått vänta på sitt inträde på arbetsmarknaden riskerar en dag att aldrig komma in!

På McDonalds strax utanför Hässleholm stod en ung tjej och serverade med ett glatt om än ibland osäkert leende. På en liten plastbricka som hon bar på sin skjorta stod att läsa: Ny i kassan. Hässleholm, Skåne och Sverige behöver fler, inte färre, som hon! Unga som vågar ta steget. Som vill jobba och tjäna sina egna pengar. Det är personer likt hon, och McDonalds lokala ägare Yvonne Ollhage som gör skillnad. Ja, det gör Håkan Juholt också – fast på helt fel sätt!

Om besöket i Norra Skåne:
http://www.nsk.se/article/20111006/HASSLEHOLM/710069788/1163/-/sankt-moms-skapar-nya-mcdonalds-jobb

Om besöket i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1557222/McDonalds-lovar-sankt-pris.html

torsdagen den 6:e oktober 2011

Om Tranströmer och språket

Alla verkar jublande glada över att poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur. Självfallet tillhör jag också dem som tycker det är bra. Rent av en smula modigt av Svenska Akademien att våga uppmärksamma en svensk med risk för att bli anklagad för att vara partisk. Å andra sidan är många utländska seriösa bedömare lika uppskattande som blågula mediekommentatorer och alla som delar med sig av favoritdikter på Facebook. Det väsentliga är inte ursprung och nationalitet utan att det är ett stort författarskap i begränsat omfång som nu hedras. I sin sparsmakade stil påminner han om en av mina verkliga favoriter, Wislawa Szymborska, som också återkommande angett den svenska kollegan som ett litterärt riktmärke. Och om henne brukar man säga att hon inte skrivit fler dikter än att de kan rymmas i handväskan.

Åtminstone två tankar slår mig apropå Tomas Tranströmers Nobelpris – utöver då det faktum att han på alla sätt är en värdig mottagare. För det första hur viktigt det är att uppmärksamma språket. Poesi och dikter är just genom sin koncentrerade form så styrda och formade av det språk de är skrivna på. Det kan handla om orden i form av ljud till de fina nyanser som ligger bakom valet av det ena framför något till synes synonymt. Även om känsla och sammanhang av skickliga översättare kan överföras är det ibland svårt. Och de riktigt skickliga säger att det är närmast omöjligt att förhålla sig helt lika till originalet. Det gör för den delen inte översatt poesi sämre. Hävdades det inte att den svenska översättningen av Goethes Faust rent av blev bättre på det sättet!

Men språket är något viktigt. Alla människor borde ha rätt att få drömma, fantisera, formulera och dikta på sitt eget unika språk. Därför är en väsentlig del av en bra kulturpolitik just fokuserad på det som sker, uttrycks och tolkas – det är så vi kan förstå och bejaka stöd till exempelvis teatrar, film och bokutgivning. För ett förhållandevis litet språkområde blir allt detta viktigare.

Det andra som slog mig var tanken på folkpartiets tidigare lockande valslogan om att Sverige inte bara borde vara ett land i vilket Nobelpris delas ut. Kunskapsnationen borde även vara mottagare genom sina forskare och vetenskapsmän. Nu blev det ett pris, om än inte i ett naturvetenskapligt ämne. Jag gillar FP-tanken och hoppas att de senaste årens satsningar på universitet och högskolor kan medverka till förverkligandet av visionen. Samtidigt ger detta relief till sommarens debatt om humaniora som något tärande. Nu visas klart att kultur också har en stor betydelse. Inte bara för vårt gemensamma självmedvetande och att vi kollektivt kan vara stolta utan just alla utländska kommentarer vittnar om att Tomas Tranströmer gjort något betydelsefullt! Helt i Nobels anda. Att vara en kulturnation är inte fy skam för en kunskapsnation. Rent av en förutsättning.

tisdagen den 4:e oktober 2011

Om Öresundsintegration

Scandlines stod måndag 3 oktober värd för ett möte om Öresund på nyrenoverad färjan Hamlet. Ett bra initiativ där svenska och danska företrädare samlades på det som av VD Henrik Rörbaek betecknas som en flytande bro mellan Skåne och Själland. I färjans fräscha lokaler finns numera exempelvis en särskild avdelning för de många pendlare som dagligen tar sig mellan Helsingborg och Helsingör. Ett konkret exempel på hur både sidor av vattnet alltmer knyts närmare varandra.

För egen del talade jag under rubriken: Är integrationen mellan Danmark och Sverige förlorad? Och på det kan avges ett entydigt Ja – och ett entydigt Nej! Det finns nämligen både saker som går i rätt riktning som i fel.

Efter att ha bott i Öresundsområdet i över tjugo år tycker jag att man kan säga att Danmark på ett sätt blivit mer inåtvänt. Det talas mer om vad ”danskhet” innebär. En effekt av det förändrade klimatet var också de nya regler om tull- och gränskontroller som blev resultatet av tidigare budgetförhandlingar. Både Tyskland som EU-kommissionen har starkt reagerat mot talet om permanenta kontroller.

Diskussionen om förändrade passrutiner fortsätter också. Redan i våras kom uppgifter om skärpta kontroller. Själv ställde jag en skriftlig fråga till den danska regeringen och väntar fortfarande på svar. Verkar underligt! Det är lika konstigt att behöva visa pass på resan mellan Ängelholm, Helsingborg och Malmö till Köpenhamn eller Helsingör som att visa pass på tåg mellan Stockholm och Uppsala. Visionen måste vara fri rörlighet. Det ska vara enkelt att bo på ena sidan och arbeta, handla eller njuta av kultur på den andra. En Scandlines-färja som stadigt åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör är väl också något av själva sinnebilden för en sådan rörlighet!

En växande barriär i Öresund tror jag språket är på väg att bli. Det är därför viktigt att vi på alla sätt personligen gör vad vi kan för att öka förståelsen. Hemma i Skåne brukar jag lyssna en hel del på dansk radio, musiken är densamma men det är gott att få mellansnacket på danska! De skandinaviska språken är en nordisk tillgång och inte ett problem!

Ibland tar vi också våra länder för självklara. Danmark är en av Sveriges viktigaste exportmarknader. Det säljs för runt 30 miljarder om året. Det gör Danmark till femte land. Kina som alla talar om som en viktig marknad är ungefär hälften på 16 miljarder. Vi har också mer att göra med varandra än någonsin. Företagen har här på många sätt gått före och det har bildats gemensamma nordiska koncerner.

Till det kommer så också det Gränshinderforum som arbetar sedan några år tillbaka. Olika barriärer försöker identifieras och lösningar tas fram. Ett av de problem Scandlines VD lade fram var det så kallade ”extraknäcksförbudet” som innebär att en svensk som arbetar i Danmark inte kan ta något jobb i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala arbetsgivaravgift för hela den svenska lönen. Verkligen stötande! Samtidigt så har förhandlingar pågått mellan de båda länderna i åratal för att finna en fungerande lösning. När det handlar om juridik och omfattande välfärdssamhällen är det ibland mycket enklare att se svårigheterna än finna fungerande lösningar som håller på båda sidor.

Samarbetet de senaste åren har också varit mycket nära regeringarna emellan. Det ska bli intressant att se om det fortsätter med Helle Thorning-Schmidt som ny statsminister i Köpenhamn. Hon har i vart fall haft goda kontakter med svenska S, särskilt då förra partiledaren Mona Sahlin.

För egen del är jag glad över att se Henrik Dam Kristensen som ny transportminister (S). Det är en god nordisk vän som förstår integrationens betydelse. Jag känner Henrik Dam Kristensen väl sedan många år i Nordiska rådet. Vi har tidigare suttit i samma utskott och han har det senaste året varit president i Nordiska rådet. Bakom sig har han en lång karriär som partisekreterare, europaparlamentariker och minister i tidigare regeringar. Tidigare har vi tillsammans arbetat för ökad öppenhet och rörlighet bland annat i Öresundsregionen. Det ska bli ett sant nöje att följa upp tidigare gemensamma förslag med frågor till Henrik Dam Kristensen som transportminister och företrädare för den danska regeringen.

Är integrationen förlorad. Alls icke! Men den behöver sina bärare! Några av dem fanns på plats på färjan Hamlet mellan Helsingborg och Helsingör.