söndagen den 25:e september 2011

Danskar och norrmän röstar fel!

Var för två veckor sedan på Höyres valvaka i Oslo. Det jublades stort när det stod klart att moderaternas systerparti i Norge var nattens stora segrare. För den som tolkat alla tecken i skyn var det kanske inte fullt lika konstigt även om styrkan i framgången imponerade! Några dagar före den avgörande måndagen hade skolvalet räknat och där nådde Höyre historiskt höga nivåer. Även Arbeiderpartiet gick framåt. Få förvånas dock över att statsminister Jens Stoltenberg samlat ett starkt stöd bakom sig efter sitt berömvärda sätt att leda sin nation efter dödsskjutningarna 22 juli.

Dessvärre är ju inte Norge något undantag. Återkommande beskrivs det som händer i utlandet utifrån ett vänsterperspektiv. Så många gånger har tyskar, britter, fransmän, spanjorer och amerikaner röstat fel! I själva verket handlar det om en strukturell obalans. Av mina Facebook-vänner att döma är detta en fråga som berör vilket märktes då jag lagt ut en länk till en artikel som jag skrivit.

Om detta har jag nämligen haft en debattartikel i Kvällsposten. Bland annat skriver jag: ”Ifall det finns möjliga invändningar mot hur det danska valet beskrivits i Sverige är det inget emot de norska lokalvalen måndag 12 september! Moderaternas systerparti Höyre ökade nästan nio procentenheter. Partiledaren Erna Solberg utsågs till valets drottning och ses nu som den självklara utmanaren som statsministerkandidat inför stortingsvalet 2013.

För Fremskrittspartiet halverades nära på resultatet jämfört med för fyra år sedan. De senaste åren har en nordisk trend varit att populistiska och invandrarkritiska partier gått fram. Att Dansk folkeparti också förlorar mark kan visa att toppen nu passerats.

Liberala Venstre i Norge gjorde sitt bästa val på 40 år. För det norska vänsterpartiet blev det närmast ett sammanbrott då en tredjedel av röststödet förlorades. Redan på valnatten meddelade Kristin Halvorsen sin avgång som partiledare.

För dem som huvudsakligen följt den norska valrörelsen speglad av svenska media måste allt detta vara lika oväntat som osannolikt. Merparten av rapporteringen har ju handlat om Arbeiderpartiet. Förvisso nåddes framgångar och det är en styrkeuppvisning för ett ledande regeringsparti att öka under ett mellanval. Journalistiskt torde det dock inte vara en större bragd att inse att regeringschefen Jens Stoltenberg efter sitt tydliga och ansvarsaxlande uppträdande efter det fruktansvärda som hände den 22 juli stärkt sin ställning bland norrmännen.

För den som har velat se har det onekligen funnits tydliga tecken att tyda. Opinionsmätningar har visat på problem för populisterna och möjligheter för mer seriösa borgerliga partier att gå framåt. De norska skolvalen blev en formidabel succé för Höyre med bästa resultatet någonsin även om svenska media valde att lyfta fram Arbeiderpartiets framgångar.

Rimligtvis borde det norska valet och hur det beskrivits i grannlandet Sverige leda till självkritik inom media. ”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2569225/debatt-skev-utrikesbevakning

lördagen den 17:e september 2011

22 X Ansvar

I riksdagen har jag plats nummer 65. Det är ganska precis mitt i kammaren. Därifrån går det väldigt bra att följa det som sker. Som nu senast i samband med det högtidliga öppnandet av Riksmötet 2011/12. Hela den kungliga familjen deltog och alla 349 ledamöter var på plats.

Jag tillhör dem som gillar att landets statschef av riksdagens talman hemställs om att öppna årets möte. Kungen är vår gemensamma symbol. Årets tal var tydligt där han underströk viktiga saker som familj och kampen mot våldet. Inte minst i orostider märks hur betydelsefullt det är att ha offentliga funktioner som står ovanför och bredvid den dagliga och mer snäva partipolitiken. En avdankad politiker som president kanske kan läsa bättre innantill men aldrig fungera lika samlande.

I efterhand har ett antal kommentatorer gjort sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen använde sig av ordet ”ansvar” 19, 22 eller 26 gånger (varierar beroende på vem som räknat). För en politiker är det faktiskt ett riktigt bra värdeord. Ibland efterfrågas mindre partidisciplin och mer oförutsägbarhet. Sverige ska i det rådande läget vara glad över ett parlament som inte innehåller allt för många äventyrligheter och oklarheter. Tydliga och stabila beslut är vad som nu behövs. Det är att axla ansvar!

Som tidningsman inser jag också vikten av upprepning. Dels därför att TV visar 20-30 sekunder och dels därför att tidningarna citerar i bästa fall ett par meningar. Då gäller det att trumma in budskapet. Det gjorde Fredrik Reinfeldt. Jag kommer ihåg från min tid på Barometern-OT hur vi i veckor på ledarsidan bedrivit kampanj mot det dåvarande påfundet från S-C-håll om så kallat tvångssparande. I alla varianter och former hade vi framfört kritik och invändningar. Samma dag som alla landets inkomsttagare fick se hur pengar drogs från lönen för detta tvångssparande ringde en läsare till redaktionen i Kalmar. Han undrade varför vi aldrig varnat för denna regeringens senaste påfund. Ansvar 22 gånger är i det sammanhanget inte så dumt!

Jag tycker också att det var ett ideologiskt tal av statsministern där han försökte sätta alla de olika förslagen och reformerna i ett mer idébaserat sammanhang. Samhället är alltid större än staten, konstaterades det. Och sådan är ju Alliansens politik att inte endast jobben och arbetslinjen prioriteras utan också att mer pengar i plånboken, ökad valfrihet och fler aktörer inom välfärden just stärker det civila samhället. Det finns plats för fler.

Regeringsförklaringar kan ibland bli en lättare version av den kommande budgeten. Det blir siffror och kommatecken. Nu var det hela meningar och viktiga nyckelord. Friheten är ett sådant. Ansvar ett annat. Det handlar om idépolitisk förankring, i vart fall som jag ser det från bänkplats nummer 65!

torsdagen den 15:e september 2011

Ingen rösträtt är ett gränshinder

Torsdag 15 september. Val till folketinget. I det längsta har Danmarks statsminister väntat med att skriva ut valet och därmed starten för en ny fyra år lång mandatperiod. Nu är det så dags!

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Sydsvenskan som väckt viss uppmärksamhet. Många säger sig inte vara medvetna om den problematik jag lyfter fram nämligen att danska medborgare bosatta utomlands inte får rösta i folketingsvalet. Fler och fler danskar har ju valt att bosätta sig på den svenska sidan. Nu upptäcker de att en dansk 60 kilometer öster om Köpenhamn inte är lika mycket värd som en dansk 60 kilometer väster om Köpenhamn. Den som bor i Sverige och Skåne får inte rösta. I sin förlängning kan detta ses som ett gränshinder då det naturligtvis kan leda till att somliga funderar på var de egentligen ska bo. Jag menar att detta strider mot tanken på den fria rörlighetens Norden!

Pikant i sammanhanget är det ju att danska politiker genom ett förmånligt skatteavtal försäkrat sig om att danska medborgare som bor i Sverige men arbetar i Danmark betalar skatt på den danska sidan. Någon möjlighet att vara med och förvalta pengarna genom att utse folketingsföreträdare finns dock inte! Pengarna vill man ha men inte rösterna!

I samband med min artikel har några dessutom påmint om det faktum att Danmark inte tillåter dubbelt medborgarskap. Det gör att den som valt att bosätta sig utomland inte får rösträtt i folketingsvalet men om den bor på svensk sida får den heller inte rösta i riksdagsvalet. Och det gäller även dem som mycket unga kom till Sverige.

Jag skriver bland annat: ”Den danska grundlagen förhindrar dem som bor utanför landets gränser att delta i folketingsvalet. Det skiljer sig helt från exempelvis Sverige och Finland där utlandsrösterna ses som viktiga. I dag beräknas cirka 150 000 danskar bo utomlands, inte så få på den svenska sidan. Och därmed fungerar det som ett slags gränshinder som strider mot tanken på att man ska kunna bo, arbeta, studera och verka var som helst i Norden oberoende av medborgarskap.

Två problemområden som ofta framkommer i samtal med utlandsdanskar bosatta i Skåne är dels det nuvarande skatteavtalet mellan länderna som gör det omöjligt att betala kommun- och landstingsskatt i Sverige trots att det är här servicen nyttjas och dels att man som dansk inte får rösta i folketingsvalet. Möjligheten att som medborgare påverka det egna landets politiska utveckling är viktig.

I ett integrerat Skåne och Själland, i en gränsbygd värd namnet, skall den enskilde i så liten utsträckning som möjligt känna av problem eller hinder beroende på att man är medborgare i ett land men bosatt i ett annat. Visionen måste vara att det som svensk skall gå att bo och verka på samma grund i Danmark som i Sverige, och omvänt att man som dansk skall kunna bo och verka på samma grund i Sverige som i Danmark.”

Här finns hela min artikel i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1543755/Brist-pa-rostratt-ett-granshinder.html

onsdagen den 14:e september 2011

Vilken valvaka!

Måndag 12 september klockan 21.00 stängde vallokalerna i Norge. En kort stund senare levererades de första prognoserna från lokalvalen. Framgångar för Höyre och tillbakagångar för Fremskrittspartiet. Vid midnatt då det mesta var färdigräknat visade det sig att trenderna förstärkts. För Höyre innebar det plus 8,8 procentenheter! Fremskrittspartiet tappade mycket och med drygt 11 procent handlar det om ett halverat stöd jämfört med opinionsmätningar för ett år sedan. Och vänsterpartiets norska motsvarighet förlorade drygt en tredjedel av sina väljare sedan 2007. Kristin Halvorsen meddelade sin avgång som partiledare redan på valnatten.

De stora städerna fortsätter i allt väsentligt att vara borgerligt styrda. I nordliga Tromsö tredubblade Höyre stödet och en traditionell röd kommun målades plötsligt blå! Huvudstaden Oslo har i praktiken haft icke-socialistisk majoritet sedan mitten av 1970-talet. Höyre blev största parti i Oslo med drygt tio procentenheter ökat röststöd. Särskilt roligt är att tidigare M-medarbetaren Maria Angell-Dupont med sina skånska rötter valts in som en av 22 byrådsledamöter för Höyre. Runt 900 personkryss blev det och en hel del uppmärksamhet då hon som svensk uppmanat just svenskar med rätt att delta i de lokala valen att använda sin rösträtt.

Jag befann mig på plats i Oslo på Höyres valvaka. Det var en fantastisk stämning. De senaste valen har resultaten varit tämligen mediokra. Plus 8,8 procentenheter var en kännbar revansch. För partiledaren Erna Solberg var det något av en personlig triumf då hon tidigare utsatts för visst internt ifrågasättande. Tvärtom har hon visat sig vara en slitvarg värd stor respekt. Hon har orkat även de dagar då det inte har varit så lätt. Erna Solberg är nu den självklara utmanaren till socialdemokraten Jens Stoltenberg som statsminister.

Höyre har nått stora framgångar i hela landet. Speciellt märkbar har det växande stödet i Nordnorge varit. Det visar att man är ett parti för alla! Intressant är att man prövat kampanjmetoder som moderaterna även använde i valet 2010. Det har knackats mängder med dörrar och med busskampanjer har snabba nedslag gjorts runt om i Norge. Tydlig skillnad märks också där man haft starka lokala kandidater som är kända och närvarande. Dessa personer har bidragit med ett mervärde till det egna partiet. Tack vare de många som varit ute och talat politik har nya grupper fått träffa Höyrefolk. Den personliga kontakten blir allt viktigare inom politiken. Medborgare vill inte endast veta vad partierna står för utan vilka personer som är dess bärare. Här finns nog en stor förklaring till ökat stöd i områden även med traditionellt svagt ställning där man ökat från 8-10 procent till 18-25 utöver att redan sedan tidigare starka valdistrikt hållits!

Fremskrittspartiet är en av många nordiska rörelser som politiskt samlar grupper kritiska mot invandring och i övrigt ger uttryck för inskränkthet. Det stora raset kan indikera att högplatån nu kan ha passerats. I tider av ekonomisk oro värdesätts ansvarstagande och tydlighet, då är det inte populisterna som väljarna vill hålla i handen.

Valvakans jubel ljuder fortsatt i öronen. Det får gärna ha sin fortsättning 2013 då det på nytt är dags att följa ett val i Oslo!

måndagen den 12:e september 2011

Vänsterns val av hjältar

11 september är ett datum förknippat med många tragiska händelser. Det handlar bland annat om att det är tio år sedan de fruktansvärda attackerna i USA och något år därefter mördades Sveriges utrikesminister Anna Lindh. 1973 skedde kuppen i Chile och presidentpalatset i Santiago angreps. Salvador Allende beslöt att begå självmord framför att tillfångatas för att sedan spärras in eller landsförvisas. Han följde därmed en tradition efter en annan president i Chile som 1891 också tog sitt liv som en sista moralisk handling.

På Newsmill har jag skrivit om vänsterns val av hjältar. Jag har länge förundrats över att unga marxister klär sig i fula tröjor med bild av gerillaledaren Che Guevara. Nog borde det finnas mer passande symboler? Personer som valt den demokratiska vägen istället för vapenmakt och terror?

En del undrar varför en borgerlig person ger rekommendationer till vänsterns anhängare. En förklaring är just att peka på den revolutionsromantik som hela tiden ligger där latent. Det är faktiskt talande att Che Guevara föredras framför exempelvis president Salvador Allende! Ifall jag nu själv skulle ha en tröja med motiv av någon politisk förebild blev det ju ingen av de två. Jag skulle nog föredra Tjeckiens förre president Vaclav Havel eller Winston Churchill. En tröja med den senare har dessutom fördelen av att jag har en kropp som kan göra bilden rättvisa!

På Newsmill skrev jag bland annat:

”Även om försök görs att gå vidare är kuppen och åren före 1973 fortfarande politiskt inflammerat. Att högerpartiernas kandidat Sebastian Piñera vann förra årets presidentval är ett tecken på att tidigare polariseringar kan vara på väg att släppa sitt grepp i Chile. Fortfarande återstår mycket för historiker att göra både när det gäller att beskriva de motsättningar som fanns i samhället före 1973 som att berätta de fruktansvärda öden som väntade människor i tortyrläger och de många tusen personer som kom att försvinna, mördade och där kropparna om natten flögs ut över havet för att sedan dumpas i vattnets namnlösa grav.

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen. Och självmordet blev en sista moralisk handling där han hellre offrade sig själv än inledde något slags förhandlande eller diskuterande med kuppmakarna. Han följde dessutom en annan liberal chilensk president i spåren. José Manuel Balmaceda hamnade i konflikt med parlamentet och på randen till inbördeskrig 1891 begick han självmord just som ett sista politiskt ställningstagande.

Dagens vänster borde byta ut gerillakämpen Che Guevara mot Allende! Kommunisten som stred med vapen i hand och bedrev terror kan allt som oftast dyka upp på tröjor och affischer. I och för sig ett ödets ironi att ett antal företag säkert gör sig en ordentlig slant på hans namn och myten kring honom. Men i likhet med bröderna Castro på Kuba företräder de alla en socialism som genom sin terror och sina övergrepp med tiden kommer att förmultna på historiens skräphög. Våldets väg visade sig just leda till diktatur. Allende utgör en kontrast. Och nog är det talande att så många inom vänstern hellre tycks föredra bilden av den ena framför den andra. Tydligare kan det inte avslöjas att revolutionsromantiken lever.”

Hela artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/08/11-september-skrota-che-guevara-anv-nd-allende#millings

torsdagen den 8:e september 2011

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

tisdagen den 6:e september 2011

Dansk valkamp

Jag som lyssnar på dansk radio har de senaste dagarna hört en hel del reklam som har med det stundande valet att göra. 15 september ska danskarna utse en ny folketingsförsamling. I opinionen har de röda partierna ett klart försprång på runt 52 procent mot regeringssidans 47. Men avståndet tycks hela tiden minska och därmed ökar möjligheten för spännande och intensiva dagar av vad som återstår av den superkorta spurten. I Danmark är det nämligen statsministern som bestämmer när det är dags för val och därefter påbörjas en ny fyraårig mandatperiod. Till skillnad från exempelvis Sverige med bestämda datum är det rullande i vårt södra grannland och Lars Lökke Rasmussen var tvungen att rätt snabbt komma med besked då all tid hade förbrukats i mitten av november. I slutet av augusti kom så tillkännagivandet om tre veckors valrörelse. För egen del är jag litet lockad av detta. Det ger en viss favör till regeringen men innebär också att det politiska samfundet ständigt står på tå och är beredd att möta väljarna. Rätt mycket av foldrar, affischer och slogans var redan färdigfabricerade före regeringschefen kom med sitt inte alldeles oväntade besked.

Trots skillnader och vissa extraordinära frågor (som exempelvis ”efterlön”) är likheterna många. Socialdemokraterna säger sig vilja investera Danmark ur krisen vilket innebär underskott, upplåning och undergrävda finanser. Räkningen sänds på framtiden samtidigt som man har att hantera finansiell oro och ifrågasättande. S lutar sig också mot socialistisk folkeparti som trots reformeringar uppvisar alla vänsterpopulismens tydliga drag med att lova det mesta till det flesta utan att säga vidare mycket om finansieringen. Jag gillar ändå när S-ledaren Helle Thorning-Schmidt i radioreklamen säger att ”Danmark skal vidare” och att vi lyfter i flock.

På den borgerliga sidan brottas konservative folkeparti med problem. Det senaste bytet på partiledarposten resulterade i valet av Lars Barfoed som efter omständigheterna gör gott ifrån sig när han trummar igenom budskapet om starka värderingar och sund ekonomi. Trots allt handlar det om låga nivåer på 6-7 procent för det parti som för 30 år sedan var störst inom borgerligheten. Tydligare än så kan knappast vådan av att regera ihjäl sig illustreras. Konservative har axlat ansvar och uppträtt dugligt under många år men haft allt svårare att sedan mejsla fram den egna profilen. Bristen på långsiktighet har straffat sig under en lång rad av år. Här finns onekligen lärdomar även för svensk borgerlighet att dra.

En annan förklaring kan vara danskarna växande olust över dansk folkepartis inflytande. Borgerligheten har gjort sig beroende av och tvingats luta sig mot detta inskränkthetens parti. Det är något av en tragedi som vulgariserat och förvrängt danskt perspektiv de senaste åren. I övrigt kloka, ansvarstagande och reflekterande politiker har tvingats till anpassningar. En förklaring till det socialliberala partiet radikale venstres framgångar kan sökas i detta. Hittills har partiet låst sig ganska mycket vid S men skulle nog kunna nå en helt annan potential genom att markera ett större oberoende och därmed också möjligheten av att göra upp med venstre och konservative. En sådan regering hade onekligen inneburit fördelar för Danmark. Till det kommer liberal alliance som försöker vara ett mer ideologiskt tydligt parti med skattesänkningar och nedskärningar inom offentlig verksamhet på agendan.

Valet i Danmark är på inget sätt avgjort. Och jag tror att det är fel att räkna ut borgerligheten. Erfarenheterna från Finland visar dessutom att regeringsförhandlingarna kan ta mycket lång tid och leda till oväntade resultat. Så kanske det även kan bli på Christiansborg i Köpenhamn. Vad sägs om en ministär med både konservative och radikale. Frågan är vilka fler?

fredagen den 2:e september 2011

Dagar av debatt i Helsingfors

Östersjökommittén BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) bildades för 20 år sedan och består i dag av företrädare för elva nationella parlament och lika många regionala församlingar samt fem organ som Nordiska rådet och Baltiska rådet. Genom åren har det varit en viktig mötesplats, allra helst under de första åren då utvecklingen i de baltiska republikerna var oklar och Sovjetunionen rasade samman. I dag är det ett av få organ där Ryssland medverkar som en likvärdig part.

Årets session hölls i Helsingfors och kretsade mycket kring grön tillväxt och Östersjön som blått hav. Ett antal arbetsgrupper slutredovisade också sina rapporter. En fråga som det under senare år jobbats mycket med är kampen mot människohandeln. Världen över handlar det om flera miljoner som årligen köps och säljs. Bakom dessa siffror döljer sig allehanda typer av vidrigheter. Barn och unga som används för sexuella ändamål. Det finns en hel del tvångsarbetskraft och det finns även kopplingar till organhandeln.

Östersjöområdet är på inget sätt förskonat. Tvärtom har det visat sig vara en ordentlig utmaning i Baltikum och Ryssland. Det är viktigt att ständigt påminna om att det inte är något litet problem. Ytterst handlar det också om många miljarder, såväl i kronor som i euro, som verksamheten omsätter. Just därför är det viktigt att internationellt följa dessa pengaströmmar. De kriminella nätverken känner inga gränser och opererar gärna inom flera områden som narkotika och vapen.

För egen del påminde jag i debatten om lagstiftarens viktiga betydelse där det gäller att ha en modern lagstiftning som ständigt anpassar sig till de nya former som den organiserade brottsligheten tar sig. Men utöver den lagstiftande, verkställande och dömande makten ska man hålla i huvudet medias, den fjärde statsmaktens, betydelse. Korruption förekommer. De kriminella nätverken försöker nästla sig in. Media avslöjar och följer upp. Det är heller inte ovanligt att politiken ges ammunition till debatter och parlamentariska sammandrabbningar av vad som stått att läsa i tidningarna eller förmedlats via radio och TV. Brottsbekämpning kräver mediefrihet! Och tyvärr, konstaterade jag, finns det tecken på att alla länder i Östersjöområdet inte förstår denna koppling. Det gav applåder. Mina svenska kolleger sa dock att rätt få ryssar visade någon entusiasm. Nåväl, i vart fall en rysk politiker berömde mig efteråt.

Även om det sker mycket positivt runt Östersjön, som ett nytt stort reningsverk i S:t Petersburg, har svåra skador redan tillfogats. Havsbotten är på sina ställen helt död. Från Åland uttrycktes önskemål om ”krig mot fosforn” – inte bara genom att minska dagens utsläpp utan rent av försöka binda sådant som redan hamnat i vattnet.

Energifrågor kommer också allt mer att stå i centrum. Lettland och Litauen är exempelvis oroliga för att vara helt beroende av ryska leveranser. Där betyder kraftkabeln till Sverige mycket! Jag tror att tillgången på energi och leveranser kommer att bli en allt viktigare fråga för Europa, inte minst ur säkerhetspolitisk utgångspunkt. För oss som är övertygade om kärnkraftens fördelar i Sverige gäller det att visa förståelse för de utmaningar som finns. Retoriskt undrade jag hur mycket en meter väger. Mitt svar löd: Det beror på! Och så är det också med kärnkraftssäkerhet, det beror på! För närvarande är ett antal kärnkraftverk planerade eller under uppförande i vårt närområde. Det handlar om exempelvis i Kaliningrad och Vitryssland. I Murmansk talas om kärnkraftverk till havs. En del av öppenheten och tilltron kring Östersjön är att de olika länderna tar andra staters oro på allvar. Hittills har det varit begränsat med kontakter mellan Minsk och Vilnius. Ett annat område där det märks en väldig skillnad är också i hur man hanterar slutförvaringsfrågorna. I Sverige arbetas nu för en lösning som innebär lagring i urberget under 100 000 år. Även i Finland har man kommit långt. På andra håll verkar detta vara en icke-fråga. Det här är rimligen bra områden för fördjupat Östersjösamarbete där man talar med varandra, visar prov på öppenhet och också lär av varandra.

I samband med mötet i Helsingfors hade Nordens utrikesministrar en träff med sina baltiska kolleger. Där kom man ett steg närmare en lösning jag propagerat för under många år: Fördjupat ambassadsamarbete. Ett samförståndsavtal har undertecknats om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Överenskommelsen ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar. Fördelarna är många. Det sparar pengar samtidigt som de olika ländernas representation kan öka. Sverige tillsammans med de övriga är stora exportörer och då är det ännu viktigare med breda internationella kontakter. Samtidigt är det onödigt att alla på en mängd ställen håller sig med egen byggnad och därmed kostsamma servicefunktioner. Alla vinner på samordning.

Adress till BSPC hemsida: http://www.bspc.net/