fredagen den 26:e augusti 2011

Partier i Svenska kyrkan?

Det har väckt viss medial uppmärksamhet att den moderata partistyrelsen inför årets partistämma föreslår att M inte deltar under egen beteckning i de val som 2013 hålls till Kyrkomöte och stiftsfullmäktige. I vart fall kan man konstatera att det är en fråga som diskuterats ett antal år. Den var uppe till behandling vid stämman i Gävle 2007 men då fattades beslut, utan omröstning, att fortsätta samtidigt som läget i de andra partierna skulle sonderas.

För egen del tror jag att det är långsiktigt rimligt att de etablerade riksdagspartierna inte deltar som nomineringsgrupper. Samtidigt skall en omställning från hur det ser ut i dag, med moderaterna med, inte underskattas vad gäller de administrativa och praktiska konsekvenserna ifall det skall ske en städad avveckling. Det hade kunnat tala för ett beslut inför de kyrkliga valen 2017 istället för som nu 2013.

Det handlar kanske om den medlemsmässigt största organisationen i vårt land. Svenska kyrkan har för närvarande runt 70 procent av befolkningen som medlemmar. Kristen tradition har präglat och format samhället i över 1000 år. Kyrkorna har en stor roll att spela i ett öppet samhälle då människor där förenas genom sin tro som också kommer till uttryck genom socialt arbete exempelvis gentemot barn och ungdomar samt utsatta grupper men också som röster för att uppmärksamma vad som ses som orättvisor och förtryck. Som parti kan moderaterna glädja sig åt många aktiva, inte bara inom Svenska kyrkan utan också i andra kyrkor, församlingar och samfund. Ett starkt civilt samhälle bygger på engagerade medborgare.

Ordningen med en statskyrka har övergetts. Relationerna har förändrats. 1998 beslutade riksdagen att ändra i grundlagen och ett år senare beslutade kyrkomötet om en ny kyrkorodning. Den 1 januari 2000 ersattes den svenska statskyrkan av trossamfundet med samma namn. I kraft av historia och storlek intas dock en särställning genom av riksdagen stiftad lag om trossamfundet Svenska kyrkan.

När det nu gått mer än tio år sedan de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten finns det också anledning för partierna att fundera huruvida dessa aktivt ska agera inom Svenska kyrkan eller istället dra sig tillbaka och tydligare markera skillnaden mellan det civila samhället å ena sidan och de politiska organisationerna å den andra. Det i sig hindrar inte politiskt aktiva personer att i kraft av eget engagemang, kunnande och vilja till delaktighet att verka inom Svenska kyrkan på samma sätt som det finns moderater inom andra församlingar eller exempelvis i föreningslivet och idrottsvärlden.

Det finns en historisk förklaring till engagemanget. 1936 genomfördes den nu gällande ordningen med partiernas delaktighet i valen inom Svenska kyrkan genom att gamla sockengränser ersattes i större utsträckning med de vanliga kommungränserna. De politiska partierna antogs förhindra små extrema grupper att ta över Svenska kyrkan i en då orolig tid.

Nya moderaterna har vågat förnya sin politik. Det gäller att förändra och ompröva för att finna både morgondagens frågor som dess lösningar. Det som kan vara rätt för en tid kan visa sig vara fel för en annan. Inom Svenska kyrkan har under många år förts ett inre samtal om partiernas deltagande som nomineringsgrupper. Ifall stämman nu beslutar att tiden är inne för M att ta detta steg är det viktigt att komma ihåg att det inte är för att på något sätt markera avstånd gentemot Svenska kyrkan utan av omtanke om trossamfundet. Med en friare och mer obunden ställning går det ännu tydligare att vara en opinionsbildande röst och en viktig del av det civila samhället. Även för framtiden kommer det att finnas politiskt aktiva, från många partier, inom Svenska kyrkan som kan bidra med sin kunskap och sitt engagemang som privatpersoner. För en levande och aktiv kyrka är det viktigt med mångfald och många olika sorters företrädare så att ett starkt lekmannainflytande säkras även för framtiden.

torsdagen den 25:e augusti 2011

Dags för nytt uttalande Anders Wejryd!

För drygt ett år sedan, just hemkommen efter ett besök i Syrien, kommenterade ärkebiskop Anders Wejryd president Bashar al-Assad. Han sades vara en imponerande person. Rätt kvickt retirerades det. Befogad och saklig kritik smulade sönder påståendet.

Just därför, med tanke på vad som inträffade 2010, tänkte jag att det fanns en extra känslighet inför det som nu sker i Syrien. Där pågår ett regelrätt blodbad medan världssamfundet har en tendens att se åt annat håll. FN kan inte samla sig bakom en skarp resolution. Och då blir det ännu viktigare vad enskilda nationer och det civila samhället säger för att markera Syriens totala brist på internationellt stöd. Utgångspunkten för min artikel på Newsmill var Årsbok 2011 från Sveriges Kristna Råd där en av bilderna visar svenska kyrkoledare på besök i Damaskus tillsammans med presidenten. I dag är Bashar al-Assad en person få skulle vilja bli avbilade i närheten av på ett gruppfoto. Snarare än att använda ordet ”imponerande” är det dags att utropa: Mördare!

Bland annat skriver jag:

”Det var full rimligt att Sveriges Kristna Råd arrangerade en resa till Syrien. Det är ett betydande land i regionen och den ortodoxa kyrkofamiljen är av stor betydelse även om den hittills tilldelats en onödigt undanskymd roll i vårt land. Runt 80 000 syrisk-ortodoxa finns också här. Ett besök hos en president som Bashar al-Assad med så mycket blod på sina händer kan dock ses som mycket mer tveksamt. Och än mer fel blev det när ärkebiskop Anders Wejryd väl hemkommen beskrev honom som en ’imponerande person’. Det hedrar Svenska kyrkans ledare att han rätt fort retirerade då befogad kritik riktades mot honom för denna beskrivning. Tama försök gjordes att hävda att presidenten stod för lugn och att han egentligen velat vara verksam som ögonläkare istället för att ärva makten av sin far. Ärkebiskopens slutsats löd ändå: ’Det var dumt av mig.’

Just med anledning av att det blev så fel för drygt ett år sedan har jag faktiskt väntat på någon form av offentlig reaktion inför det som nu sker i Syrien. Grymheterna och övervåldet avslöjar tydligt regimens moraliska kollaps och att presidenten är allt annat än imponerande/…/

Det är viktigt med en tydlig reaktion från andra stater. Turkiet har försökt agera på sitt håll mot en tidigare allierad. USA och Storbritannien samlar internationellt stöd för sanktioner. Till det kommer också ett starkt civilt samhälle där många gruppers uppmärksamhet och tydliga hållning kan vara viktigt för att avslöja den syriska regeringens totala brist på internationellt stöd och upprördheten över våldet.

Därför vore det inte fel med ett uttalande om Syriens president av ärkebiskopen. Ett helt nytt uttalande.”

Min artikel på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/25/d-rf-r-st-r-kyrkorna-s-llan-l-ngst-fram-i-frihetskampen

Kyrkand Tidning uppmärksammar inlägget:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/wejryd_bor_gora_nytt_uttalande_om_syriens_president_0_18193.news.aspx?itemid=69b29a53-9551-48cc-9f99-61de9c3712c7&

Och här skriver Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=274072

tisdagen den 16:e augusti 2011

Skriver till Syrien

De bilder och mediereportage som söker sig utanför diktaturens Syrien upprör med rätta. Oskyldiga civila skadas och dödas av en regim som saknar all heder och nu förlorat allt fotfäste. Än så länge skyddas landet av ett par stater som förhindrar FN-beslut eller uttalanden på det sätt som skedde gentemot Khadaffis folkterror i Libyen. Bristen på internationell samordning gör det svårt att mer kraftfullt agera mot det som händer i Syrien. Några länder har dock skruvat upp tonläget, inte minst rapporteras det om att Turkiet allt tydligare varnat en tidigare allierad.

Maktlösheten är många gånger påtaglig när hemskheter likt dessa sker i vår omvärld. För egen del har jag som svensk delegationsordförande till Medelhavsunionen det senaste året råkat på ett antal syriska företrädare. De kommer alltid i stora grupper av män med bestämda åsikter i allmänhet och i synnerhet riktade mot Israel. Det skall bli intressant att se om någon dyker upp på kommande möten…

Med det exempellösa övervåld som nu visas i Syrien är det svårt att tro att regimen ännu en gång kan bita sig fast vid makten. Dessvärre har så skett tidigare. Men möjligheterna att få ut information och ögonvittnesskildringar är nu bättre vilket inte minst gör att den internationella opinionen påverkas. På den andra sidan finns dock alltid många européers rädsla för det som kan komma i regimernas ställen. Islamister, varnas det för. Man ska självfallet inte underskatta eller utesluta närvaron av radikala rörelser. Men erfarenheterna från Tunisien och Egypten är att det knappast varit de religiösa krafterna som börjat resningarna utan folk som av vanmakt på grund av korruption och vanstyre gett uttryck för sin vrede och besvikelse. Det bygger självfallet upp förväntningarna för framtiden. Faran är att de som kommer efter Mubarak och Ben Ali inte motsvarar det folk vill ha. Det kan leda till en oangenäm utveckling. Men just rädslan för exempelvis Muslimska brödraskapet har gjort att Europa tolkat tidigare stabilitet i Tunisien, Egypten, Libyen och för den delen Syrien som trygghet. Något som onekligen visat sig vara helt fel!

Som delegationsordförande har jag i dag skrivit ett brev till min motsvarighet i Syrien. Jag tror att det är viktigt att företrädare från många länder vänder sig mot det som nu sker.

Nedan finns mitt brev på svenska som sedan sänts i engelsk översättning:

Till den syriske delegationsledaren till PA-UfM

Jag skriver dessa rader till Er som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM.

Det är med stor sorg vi tar del av nyhetsrapporteringen och informationerna från Syrien. Att oskyldiga civila medborgare skadas och dödas är förfärligt. I den omfattning och med den brutalitet det nu sker strider handlingarna mot all humanitet och människokärlek och rimligtvis även mot internationell lag där det stadgas att varje lands egen civilbefolkning skall skyddas.

Jag tror uppriktigt på Medelhavetsländernas stora betydelse som internationella brobyggare och på behovet av politisk och kulturell dialog. De förändringar mot demokrati och öppenhet som skett i Tunisien respektive Egypten inger hopp. Det som sker i Syrien är en tendens i rakt motsatt riktning och våldet måste upphöra.

Som parlamentarisk företrädare och folkvald kan jag inte göra annat än vädja och hoppas. Det är det jag gör med dessa rader till er som företrädare för parlamentet i Syrien.

Med högaktning
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och Ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM

söndagen den 14:e augusti 2011

Om försvaret på Politikerbloggen


För någon dag sedan hade riksdagskollegan och vice ordföranden i Försvarsutskottet Cecilia Widegren och undertecknad ännu ett inlägg om försvarspolitiken. Den här gången på Politikerbloggen.

Allianspartierna i riksdag och regering har under de senaste åren mejslat ut en tydlig linje inom detta område. Det pågår en förnyelse och förändring som i grunden är bra både för det svenska försvaret som landet. Varje nytänkande leder dock lätt till att kritikerna står vid sidan av och pekar finger mot varje sak som kan ses som ett problem eller en svårighet. Sedan när dessa har lösts säger sig alla ha varit lika lojala och uppbackande. I all sin enkelhet visas denna dubbla bokföring nu i samband med firandet av 20 år av diplomatiska relationer med Baltikum. De som anklagade oss borgerliga både för att riskera nationens säkerhet som de baltiska folkens trygghet genom att högljutt angripa Sovjetunionens diktatur har nu bytt fot och säger sig alltid ha arbetat för Estlands, Lettlands och Litauens frihet som vi andra. Jo tjena!

I vår artikel konstaterar vi att socialdemokraterna gärna har hög svansföring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. De pekar gärna mot nya utgifter. Samtidigt har partiet hittills förespråkat rätt kraftiga besparingar. Hur går detta ihop?

Vi skriver:

”Vad vill egentligen socialdemokraterna inom försvars- och säkerhetspolitiken? Det blev ett bra beslut om fortsatta Libyeninsatser, men det först efter en rejäl åsiktsmässig berg-och-dalbanetur med Håkan Juholt som en av passagerarna. S-ledaren har också i efterhand beklagat den interna hanteringen av hela det ärendet.

I det senaste budgetförslaget där försvaret berördes föreslog S tillsammans med de rödgröna nya miljardbesparingar inför 2011. Då skulle tas 810 miljoner på förbandsverksamheten, 465 miljoner på materielanslagen och 540 miljoner på internationella insatser. Totalt två miljarder skulle kapas från försvarsanslaget. Sedan valet har inget annat presenterats eller sagts!”

Den slutsats vi drar lyder:

”Till hösten kommer Socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet att lägga fram sitt budgetförslag. Kommer det denna gång stå något om försvaret? Vad vill Socialdemokraterna: Behålls de neddragningar som lades fram för ett år sedan eller är det dags för satsningar för att motsvara de önskemål S-företrädare ger uttryck för?”

Hela artikeln på Politikerbloggen finns här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/08/11/46880/

torsdagen den 11:e augusti 2011

Friare församlingstillhörighet!

NST/HD hade för några dagar sedan ett reportage i tidningen om att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Så även i Ängelholms kommun. Som ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen gavs jag möjlighet att kommentera. För det första är den fråga som bör ställas litet på samma tema som ifall glaset är halvtomt eller halvfullt. Visst är det stadigt färre kyrkotillhöriga, samtidigt handlar det fortfarande om mycket höga nivåer. Svenska kyrkan är medlemsmässigt en av världens enskilt största samfund inom den lutherska familjen. Den gamla statskyrkans tid är förbi och ändå behåller Svenska kyrkan en stark ställning. Folk i allmänhet och media relaterar till ”kyrkan” och trots att kvällstidningar med jämna mellanrum erbjuder både kuponger för att anmäla utträde som berättar hur mycket pengar som kan sparas på att inte betala avgift så är fortsatt många kvar som medlemmar. I vissa delar av landet, som exempelvis i Ängelholms kommun, handlar det om att bortåt 80 procent är med.

Men långsiktigt är trenden entydig. Färre är med. Folk begär utträde. Med sjunkande antal dop och konfirmationer krymper medlemstalen sakta men säkert. Nya samfund och kyrkor kommer till och alla undersökningar visar att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Så sammantaget kan man fundera huruvida vilken nivå som egentligen är extraordinär, den tidigare eller den nuvarande?

Det faktum att många är med i Svenska kyrkan – och att glaset enligt mig nog är mer halvfullt än halvtomt – ska dock inte ses som att allt kan förbli som det varit och inget behöver göras. Det behövs både reformer och förändringar för att möta de ändrade villkoren.

Svenska kyrkan har på olika sätt försökt granska och analysera både vilka som är medlemmar och vad som ligger bakom utträden. Den bild som framträder är mångfacetterad. Även om alla inte precis känner tron som den starka kopplingen är man villig att bidra med avgift av andra skäl såsom exempelvis de kulturhistoriskt viktiga byggnaderna, att det bedrivs bra verksamhet och det diakonala arbetet. Omvänt har utträdena oftast sin grund i fler än en faktor. Det är en kombination som leder till aktiv handling. Den enskilde kan känna svag koppling till kyrkan, ogilla ett beslut fattat av den egna församlingen, reta sig på ett uttalande av en präst eller bli upprörd över något som visas i TV som berör Svenska kyrkan. Även hur hög avgiften är spelar in.

I NST/HD slog jag ett slag för tanken på friare församlingstillhörighet som ett av många sätt att just reformera för att bevara. I dag är det vanligare än för 50 eller 100 år sedan att folk under en livstid flyttar omkring för att arbete eller en önskad bostad finns på annat håll. I och med dagens strikta geografiska koppling innebär det att man som medlem i Svenska kyrkan kan få byta församling. Även om man känner gemenskap någon annanstans går avgiften till där man bor. Istället finns det kanske en del som vill bidra till församlingen där man döpts, konfirmerats, ens föräldrar är begravda eller som man tycker har bra tilltalande verksamhet. Kritikerna är rädda för att olikheterna kommer att framhävas. Fast det är väl en styrka att det just kan få se och låta en smula annorlunda. Dagens kyrka är långt från den då söndagens predikan dels drog stora skaror och då förkunnelsen avslutades med officiella meddelanden och kungörelser från kung, myndigheter och riksdag. Med tanke på hur budskapet i dag individuellt kan tolkas av präster får också den tidigare enhetligheten definitivt sägas ha övergetts.

Efter artikeln har ett antal personer just från Barkåkra församling varit i kontakt med mig. Här finns uppenbarligen olika och starka åsikter kring planerade förändringar av kyrkorummet. Det talas om att den gamla altarringen ska tas bort. Totalt sägs det bli rätt höga kostnader. Svårigheten att förankra och att enkelt avfärda äldre kyrkobesökares kritik och invändningar som att de skulle vara emot all förnyelse leder lätt till ett infekterat klimat. Alldeles oavsett om renoveringen är rätt eller fel kan just den typen av skilda meningar för somliga vara det andra eller tredje goda argumentet som gör att de bestämmer sig för att träda ur Svenska kyrkan. Med friare församlingstillhörighet hade det funnits fler möjligheter att hantera den typen av situationer.

Även om nu alla präster och kyrkopolitiker inom Svenska kyrkan inte gillar mitt förslag kan jag av telefonsamtal och andra reaktioner notera att fler i den breda allmänheten gör det. Intressant att både tanken på friare församlingstillhörighet som Svenska kyrkan faktiskt är sådant som berör och leder till reaktion. Det är faktiskt riktigt förhoppningsfullt!

Artikeln i NST/HD finns här: http://hd.se/angelholm/2011/08/08/man-borde-fa-valja-sin-forsamling/

lördagen den 6:e augusti 2011

Tal vid Ljusfesten 2011

Ängelholmare!

Får man vara glad och skratta trots allt som händer? Det finns så mycket sorg och smärta. De flesta av oss har personliga erfarenheter. Av människor som vi älskar som gått bort. Av sjukdom, vår egen eller andras. Vi berörs av svält och naturkatastrofer. Och en kväll som denna går mångas tankar till det som skedde i Norge för i dag två veckor sedan. Under dagen och kvällen fredag 22 juli kom många av oss att förstå och få inblick i det hemska som skett i vårt grannland. Vi såg bilder på vad bilbomben åstadkommit för förödelse utanför regeringsbyggnaderna i Oslo, vi såg de första bilderna från Utöya.

Så frågan är får man vara glad och skratta trots allt som händer? Tanken har säkert slagit en del av er, och den har i var fall slagit mig. För någon dag sedan träffade jag på en sandstrand en norsk familj där föräldrarna skrattade tillsammans med sina barn. Får man göra så, trots allt som händer? Mitt svar lyder: Självfallet!

För det är just det normala, det vardagliga, det alldagliga – vår vardagsglädje – som terrorister och våldsverkare vill förstöra, riva sönder och krossa. Det bästa sättet att visa att våldet och hatet inte har plats i vår tillvaro är just en återgång till det normala livet. Inte för att glömma eller strunta i det hemska som skett, men för att visa att de elaka och onda känslorna inte styr eller griper tag. Det är inte den som skrämmer, hotar och dödar som ska få bestämma. I samband med det som skett i Norge har det konstaterats att om det kan finnas så mycket ont som det som styrt handlingarna i Oslo och Utöya så måste vi andra visa att det finns så mycket mer gott och ljust.

En Ljusfest i Ängelholm är ett tydligt sätt att markera att det finns just värme, vänskap och medmänsklighet. Där glädjen finns kan inte vreden styra. Där ljuset råder kan inte mörkret härska.

Det har varit två svåra veckor för Norge. Fram till 1905 i knappt 100 år rådde en union med Sverige. Då talades om brödrafolken. Jag tror att vi alla kan säga att vi står närmare norrmännen i dag än någonsin. Vi är systrar och bröder i den sorg och smärta som vi delar. Vi har alla beundrat statsminister Jens Stoltenberg och hans förmåga att leda sin nation under denna svåra prövning. När han har talat så har han talat också till oss. När han har tröstat så har han också tröstat oss. När han har delat människor sorg och bedrövelse så har han också delat vår sorg och bedrövelse. Så är det med systrar och bröder – vi delar sorgen och trösten. Vi delar också glädjen. Möjligtvis inte den glädje Norge har i skidspåren, eller Norges glädje i ishockeyrinken, eller Norges glädje när det är dags för skridskoåkning, eller… Vi försöker i alla fall dela glädjen.

I nästan två veckor har en kondoleansbok funnits att skriva i på Stadshuset i Ängelholm. Jag har med den ikväll. Här finns självfallet namnteckningar från Rune Johansson, Åsa Herbst, Liss Böcker och BrittMarie Hansson tillsammans med hundratals andra namn och hälsningar. En familj skriver: ”Till Norges folk och särskilt alla direkt drabbade av fredagens terrordåd framför vi vårt varmaste deltagande.” En annan har noterat: ”Jag känner mycket starkt för vårt broderland Norge – ett land i sorg. De norska medborgarna har visat storhet i den fruktansvärda katastrof som drabbat dem. Och statsminister Jens Stoltenberg visade i sitt tal stor medmänsklighet och statsmannaskap. Hans ord var så fint valda – de rörde – och berörde mig djupt i mitt hjärta.” Eller som Ingegerd skriver: ”Tänker på er i Norge. Må kärleken segra. Varför, varför.”

Vi i Sverige har i modern tid upplevt det fruktansvärda av två politiska mord. Först på landets statsminister. Sedan på landets utrikesminister. Även om vi kanske inte kan förstå och känna hela vidden av det som hänt i Norge kan vi dela känslor. Genom åren har jag själv besökt mängder med politiska möten, allt från SSU-läger med socialdemokratiska ungdomar till sammankomster med andra ungdomsförbund och äldre partifolk. Det som gör tragedin vid Utöya så extra hemsk är att så många unga – barn och ungdomar – urskillningslöst dödades. I denna krets fanns kanske morgondagens statsminister, utrikesminister eller justitieminister på precis samma sätt som dagens statsminister, utrikesminister och justitieminister har funnits på Utöya för tjugo år sedan. För så är det med alla dem som engagerar sig i dag att de kan vara morgondagens och framtidens ledare.

Allt detta gör mig så bedrövad. Demokrati och ett öppet samhälle kräver engagerade medborgare. Ibland kan det också glömmas bort att den politiskt aktive är en människa av kött och blod. Det finns många politiskt aktiva vars åsikter jag inte delar, och det finns dem som inte delar mina tankar. Men det som gör demokrati och ett öppets samhälle starkt är mångfalden. Respekten för och insikten om mångfalden. Därför är det viktigt att hålla i minnet att svaret på de fruktansvärda skott vars ekon genljuder i mångas inre inte är vårt eget hat, vår egen rädsla eller vår egen extremism. Svaret är lugn, värdighet, medmänsklighet och just en återgång till det normala. Att det fruktansvärda skett kan inte sökas utifrån och skyllas på andra samhällsföreteelser som Internet eller vem som flyttat hit varifrån. Ansvaret är alltid personligt. Och vi har alla, alltid, ett personligt ansvar varje dag, varje stund, för våra egna ord, tankar och handlingar.

I samband med sorgehögtider från Norge har vi sett hur rosor sträckts upp i luften. Hur människor visat sympati och medtanke. Vårt sätt blir att skratta och ha det bra på Ljusfesten i Ängelholm. Inte för att glömma, utan för att minnas.

Låt oss komma ihåg att det är ljuset som fördriver mörkret. Det är mörkret som fördrivs av ljuset, och kylan fördrivs av värmen. Låt oss visa det tillsammans. Ikväll! Och alla kommande dagar!

torsdagen den 4:e augusti 2011

Spansk parentes

Det går just nu lika risigt för spansk ekonomi som för landets socialdemokrater. I grunden finns också ett klart samband. Genom att tidigarelägga parlamentsvalen med fyra månader så att de nu genomförs redan 20 november istället för som tänkt i mars 2012 kan premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero möjligtvis förkorta lidandet en smula. Enligt en undersökning misstros regeringschefen nämligen av drygt 80 procent av befolkningen. Arbetslösheten uppges vara den högsta i hela industrivärlden och lokalvalen för någon månad sedan kan inte beskrivas som annat än en röd katastrof med borgmästare och lokala regeringschefer som föll likt bowlingkäglor.

Som varnande exempel är Spanien på många sätt bättre och mer allvarligt än Grekland. I det senare fallet handlar det om decennier av misskött ekonomi under varierande regeringar med olika politiska inriktningar. I Spaniens fall går det att se tydliga skillnader mellan borgerlig ledning under José Maria Aznar och mer traditionell socialdemokratisk inriktning under Zapatero. Därmed inte sagt att allt som gjordes tidigare var rätt, det finns eftersatt reformarbete och behov av strukturella förändringar som kunde ha genomförts långt tidigare.

Zapatero blev premiärminister närmast av misstag. Dagarna före valet 2004 exploderade bomber i Madrid och den borgerliga regeringen hanterade svårigheterna på ett taffligt sätt och försökte dessutom skylla på de baskiska terroristerna inom ETA som är ansvariga för mycket dumt men inte just detta. Det som såg ut att bli en valseger för regerande Partido Popular blev ett nederlag och plötsligt vaknade världen upp med en rätt okänd politiker vars utseende mest förde tankarna till TV-figuren Mr Bean. Att han blev omvald fyra år senare är en gåta men säger kanske något om oppositionsledaren Mariano Rajoys brist på karisma. Då handlade valet om just ekonomi och arbetslöshet. Trots varningar gjorde S-regeringen inget vettigt. Tvärtom. Mer pengar slösades bort på olika projekt. Det är först mot slutet Zapatero dragit i nödbromsen och bara för någon vecka sedan röstades omfattande förändringar igenom av pensionssystemet som bland annat innebär höjd pensionsålder.

Zapatero har tidigare meddelat att han inte står till förfogande för omval. Det är nog det bästa han gjort för det egna partiet PSOE. Med den nye kandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba har opinionsstödet ökat något. Är det någon som kan ge den borgerliga oppositionen en match tycks det vara just han. De senaste veckorna har han uttalat sig på ett mer frispråkigt sätt och markerat distans gentemot den regering han nyligen var en del av. Rubalcaba visade emellertid som inrikesminister och vice regeringschef att han vågade fatta beslut.

Ett stort problem och en väldig utmaning utöver den mycket höga arbetslösheten är också regionernas skuldsättning. Spanska media har de senaste dagarna rapporterat om att exempelvis Stor-Valencia ligger högst med nästan 18 000 miljoner euro i skuld (motsvarar 17,09 procent av ekonomin i området), Katalonien har smått otroliga 34 323 miljoner euro i skuld (16,90 procent) medan exempelvis Kanarieöarna har 3 234 miljoner euro i skuld (7,63 procent). Lägst har Asturien med sju procent av regionens ekonomi vilket motsvarar 1 661 miljoner euro. För lokala och regionala ledare, av vilka de flesta nu kommer från borgerliga PP, är detta ett stort irritationsmoment och har en klart avkylande effekt.

Nog ser det onekligen spännande ut inför det kommande valet. Allt annat än en PP-seger vore jättekonstigt. Den senaste opinionsmätningen ger PP 43,1 procent (40,1 i valet 2008) mot 36,0 för PSOE (43,6 procent i valet 2008). Samtidigt har socialdemokraterna varit nere och vänt vid 33,4 procent medan PP sjunkit från toppnoteringen 44,1. En mätning visar också att spanjorerna trots allt menar att den nye S-ledaren Rubalcaba är mer effektiv, problemlösande, ärlig, framtidsinriktad och bättre förhandlare än motståndaren Rajoy. Nu kommer valet inte bara att handla om person utan också om politisk inriktning. Och då lär få spanjorer ha glömt år av misslyckande. Zapatero har alla möjligheter att skriva in sig i de spanska historieböckerna som den stora politiska parentesen!

tisdagen den 2:e augusti 2011

Om försvaret i Sydsvenskan

För några dagar sedan hade försvarsminister Sten Tolgfors och undertecknad en debattartikel i Sydsvenskan om veteransoldaternas villkor. En av de allra första motioner jag som nybliven riksdagsledamot väckte efter valet 2006 handlade just om att se över och försöka förbättra det stöd som ges till efterlevande eller dem som skadas i samband med att de utför svåra och viktiga uppdrag.

De senaste åren har också viktiga reformer genomförts. En hel del återstår emellertid. Det finns också kanske ibland en aningslöshet inför att det svåra och allvarliga kan hända som drabbar svensk trupp. Alliansregeringen lät min kollega och vän i Försvarsutskottet, Allan Widman (FP), utreda frågan. En del viktiga steg har tagits. Fler behövs.

I grunden gäller det att ha en stor uppsättning hjälpmedel och verktyg för att den enskilda ska känna sig trygg om att det finns ett genuint engagemang bakom som stöttar och hjälper. Det kan handla om allt från minnesceremonier och medaljer för att uppmärksamma och ihågkomma till behovet av god vård eller att det finns arbetsplatser för den som permanent skadats under militärtjänstgöring.

Bland annat skrev Sten Tolgfors och jag: ” Cirka 100 000 svenskar har gjort militära insatser internationellt. Ett åttiotal soldater och officerare har omkommit, varav arton i strid. Alla soldater, kvinnor som män, tar risker för att värna andras säkerhet. De är ifrån familj och vänner under långa perioder. Det är en djupt oegennyttig handling värd all uppskattning och respekt.
Trots över sextio år av insatser har Sverige tidigare saknat en sammanhållen veteransoldatpolitik. Vi har sett till att en sådan nu finns på plats.
Från i år har Försvarsmakten fått ökat ansvar. Tidsbegränsningen för stöd till skadade om max fem år är borttagen, ansvaret sträcker sig så länge det behövs. Även stödet till anhöriga stärks, de gör också en viktig insats.
Det är viktigt att visa stöd och tacksamhet för soldaternas arbete. Vi har infört en ny veteranminnesdag den 29 maj. Det kommer att finnas en belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser och en medalj för sårade i strid. Ett särskilt monument för att hedra alla veteraner kommer att uppföras. Så kan staten bättre visa sin erkänsla.”

Någon dag senare valde Allan Widman att följa upp vår artikel med en egen text i Sydsvenskan där han preciserar och inte minst lyfter fram ett regionalt gott exempel i form av P7. Bland annat skriver han: ” Vi har långt kvar till ett stöd som står i proportion till de uppoffringar som görs av svenska män och kvinnor i Afghanistan, Adenviken, Libyen och Kosovo. Vi behöver samarbeta med och lära av länder som har långa traditioner på området.
Just nu bereds en samordning av det veteranpolitiska stödet inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. Det handlar om specialisering och samordning ifråga om behandling av psykiska skador, krigskirurgi, stöd till veteranorganisationer, medicinsk evakuering från operationsområden och mycket annat.
Inom det civila samhället har Sverige en omvittnat stor kompetens när det gäller omvårdnad och rehabilitering. Denna bör utnyttjas så att vi också blir tongivande ifråga om stödet till det militära veteransamhället. Ett logiskt nästa steg vore att inrätta ett nationellt kompetenscentrum för stöd till veteransoldater och anhöriga. En tydlig enhet som får till uppgift att följa och initiera forskning samt utveckla nya lösningar som prövas i det lokala omhändertagandet.
Det enda kvarvarande skånska regementet i Revinge svarar för en betydande del av de soldater som tjänstgör utomlands. Regementets kamratförening är mycket aktiv ifråga om stöd till soldater och anhöriga. Närheten till Danmark, Tyskland och Polen är en utmärkt förutsättning för internationellt samarbete. En placering av det nationella kompetenscentrat där framstår som närmast självklar.”

Sten Tolgfors och min debattartikel finns här:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1517895/Vi-tar-ansvar-for-soldaterna.html

Allan Widmans med fleras debattartikel finns här:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/article1520351/rdquoSoldaterna-fortjanar-battrerdquo.html