torsdag 30 juni 2011

Självständighetskamp utan terror

Visst finns traditionella höger- och vänsterfrågor på Färöarna. Till det kan dock adderas ytterligare en dimension; den om full självständighet ska uppnås eller om man även fortsättningsvis ska vara en del av Danmark om än med ett omfattande och långtgående självstyre. Återkommande dyker denna hundraåriga fråga upp. Visst har Färöarna på många sätt större likheter med ett land än en region. Språk, flagga, traditioner, sedlar och eget lagstiftningsarbete visar på suveränitet och att det finns en tydlig politisk kontroll över territoriet. Med knappt 50 000 medborgare är det dock en utmaning att upprätthålla ett lands alla funktioner. Skattetrycket är en börda då det ligger på runt 55 procent. Även om Färöarna till invånareantal inte är större än en mellansvensk kommun håller man sig med exempelvis en egen utrikesförvaltning på cirka 35 personer av vilka ungefär en tredjedel arbetar i Köpenhamn, Bryssel, London eller Reykjavik. Administrationen dubbleras och sådant kostar pengar.

Färöarna har drabbats av de ekonomiska kriserna, dock inte lika mycket den globala finansiella oro som rasat de senaste åren som under 1990-talet. Då emigrerade flera procent om året för att söka jobb i Danmark eller Norge i och med att arbetslösheten steg mot 20-25 procent. Vid ett möte med en person från Statistikkontoret visar han på allt annat än ljusa demografiska siffror. Av alla födda 1985 är 70 procent av männen kvar på Färöarna mot endast drygt 50 procent av kvinnorna. Många är medvetna om utmaningarna man står inför. Samtidigt konstateras att ännu fler kanske stuckit iväg ifall de inte haft en stark känsla för och koppling till den egna hembygden.

Färöarna är vackert med gröna kullar och klippor som skjuter ut i Atlanten. 100 000 betande får skapar en pastoral känsla. Omväxlande väder inom ramen för ett rätt oföränderligt klimat där dagstemperaturen pendlar mellan 5 och 10 grader gör att det växer, träd finns dock egentligen endast inne i Torshavn. I bortåt 1000 år har det funnits befolkning. De första bosättarna kom från Norge och härifrån har också genom seklerna andra viktiga varor hämtats. Timmer som byggmaterial har alltid fått tas utifrån. Den lilla enkelt inredda domkyrkan i trä hävdas i en skröna egentligen vara ett gammalt packhus som fick köpas billigt i Bergen då församlingen inte hade råd med mer. Det finns en stark social sammanhållning som för somliga säkert kan uppfattas som kvävande men som skiljer ut Färöarna från exempelvis Grönland som jag besökte för ett år sedan. På Färöarna är självmord ovanliga, våldskriminaliteten mycket låg, missbruket inte så utbrett och barnen växer upp nära släkt och vänner. Det finns en stor risk att utomstående lätt gör sig skyldiga till ett av två vanliga fel; endera idealiserar samhället som tryggt eller endera fördömer det som inskränkt.

På Färöarna hade jag möjlighet att träffa Edmund Joensen. Han har tidigare varit regeringschef och suttit som ordförande i parlamentet, lagtinget. Nu är han en av två valda representanter i det danska folketinget. Som företrädare för Sambandspartiet är han associerad medlem av socialliberala Venstres grupp. Han tillhör dem som vill behålla banden med Danmark. Hans mycket kunniga och intressanta beskrivningar av färöisk politik måste dock ses i ljuset av hans egna personliga politiska övertygelser. Det som bekymrar honom är de återkommande maktväxlingarna vilket gör att ständigt ny kurs tas ut i förhållande till Köpenhamn. De strukturer som byggts upp av dem som önskar se ett fortsatt långsiktigt samarbete raseras med motståndare på plats. Inte minst de borgerliga krafterna är uppdelade på flera olika partier. Även om självstyret ständigt fördjupas och Färöarna väljer att axla eget ansvar för fler och fler uppgifter bidrar Danmark med ett budgettillskott på cirka 650 miljoner kronor om året. Det kan emellertid jämföras med de nästan fyra miljarder kronor Grönland behöver om året på en marginellt större befolkning.

Självständighetsfrågan är onekligen oerhört intressant. Mycket av de yttre visar ju att Färöarna är ett eget land. Spörsmålet är hur liten man kan bli? Det handlar om pengar och effektivitet. Fördelarna som uppnås med den egna identiteten går förlorade om folk av ekonomiska orsaker söker sig därifrån. En viktig förklaring till lagtingets starka ställning är också att Färöarna var brittiskt område under andra världskriget medan Danmark ockuperades av Tyskland (och Bornholm av Sovjetunionen under tio månader efter kriget). Det finns en vana vid att klara sig själv och att vara avskuren från Köpenhamn.

På många sätt är ju detta ett föredöme i konflikthantering! Ett väldigt nordiskt sätt! I parlamentet finns alla uppfattningar företrädda. Självständighetskravet drivs inte av politiskt knäppa krafter som med hjälp av terror eller bomber ska genomtrumfa sin idé. Det är samtal, kompromissande och allmänna val (ett nytt lagting måste utses av medborgarna senast i januari 2012). Relationerna med Danmark och omkringliggande länder och områden är också de bästa trots olika åsikter. På Färöarna finns ett intresse för ekoturism och att locka besökare att vandra längs de vackra fjorddalarna. Egentligen borde man dock ha skytteltrafik från Mellanöstern, Asien och Nordafrika! För med stolthet kan de politiska motståndarna stå sida vid sida i Torshavn och visa på hur man hanterar olikheter med fortsatt respekt för varandra, sina traditioner och sin identitet!

tisdag 21 juni 2011

Försvarets nordliga dimension

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

lördag 18 juni 2011

Med Kubilius på kongress

HU-LCD (The Homeland Union - Lithuanian Christian Democrats) är det breda borgerliga partiet i Litauen. För närvarande axlas regeringsmakten under premiärminister Andrius Kubilius ledning. Landet har starkt påverkats av den internationella ekonomiska krisen med inledande kraftig nedgång. Den senaste tiden kan dock klara förbättringar iakttas. Det har emellertid skett genom en del smärtsamma och tuffa beslut som sänkta pensioner och andra försämringar.

De senaste åren har ett antal mindre konservativa och borgerliga partier slagit sig samman i den politiska alliansen HU-LCD. Själva grunden är demokratirörelsen Sajudis som brett samlade människor bakom kraven på att återupprätta republiken Litauen och göra sig av med den sovjetiska ockupationsmakten. För drygt 20 år sedan under den svåra omställningen 1990-91 var Sajudis den viktigaste förändringskraften.

Premiärminister Andrius Kubilius är kanske Litauens minst populäre politiker. I mätningar får han ett stöd på 2-3 procent. Men han sitter ändå kvar. Och HU-LCD behöll till allas förvåning, inklusive partiföreträdarnas egen, ett förhållandevis starkt stöd i de nyligen genomförda lokalvalen. Läget inför nästa års parlamentsval är således mer öppet än många tidigare trott. Medlemmarna i HU-LCD har före partikongressen lördag 18 juni genomfört ett internt val där partiordföranden utsetts. 55 procent ville behålla Kubilius medan ungefär 45 procent röstade på talmannen Irena Degutiene som är mer populär och beskrivs som en järnlady inte minst i värderingsfrågor som är viktiga i det katolska Litauen. Många inser dock att en öppen strid i partiet ett år före allmänna val inte skulle vara bra.

Kubilius anses vara stel och ha bristande karisma. Vid en lunch i Vilnius tillsammans med utrikesministern, Litauens EU-kommissionär, talmannen och några ytterligare ledande företrädare var han emellertid mycket avslappnad och skämtade.

- Vi här runt bordet har känt varandra i över 20 år, säger han och berättar om några av utrikesministerns practical jokes som han själv utsatts för.

Kubilius har sin bakgrund i Sajudis precis som den förre partiledaren och nestorn i Litauen Vytautas Landsbergis. Nu sitter han i Europaparlamentet efter att bland annat ha varit landets president i tio år. Vid kongressen talade han på sitt vanliga lågmälda och underfundiga sätt. Han betonade vikten av en politik som också bryr sig om samhällets fattiga, som ser till alla och hela landet. Även premiärministern underströk behovet av tillit och att respekt måste byggas för både samhällets institutioner som maktutövandet. Ingen kan anklaga HU-LCD för populism eller att välja de enklaste vägarna. Samtidigt kan det vara svårt att styra. På frågan om hur bred majoritet regeringen har i parlamentet svarade en småskrattande Kubilius:

- Vanligtvis saknar vi ett eller ett par mandat. Men vi får igenom mycket.

Precis som tidigare slås jag av hur avlägset Baltikum kan vara trots att det endast ligger en timmes flygresa bort. Det finns all anledning att fördjupa kontakterna över Östersjön. 15 augusti är det också dags för ett nytt Måndagsmöte i Stockholm för att uppmärksamma 20 år av diplomatiska relationer. Det är viktigt. Några runt lunchbordet berättar hur dåvarande ledaren för Sajudis, Vytautas Landsbergis, sände iväg dem till Stockholm då det var som mest oroligt i Litauen. Sovjetunionen ökade trycket i början av 1991 och 13 personer dödades vid TV-tornet i Vilnius.

- Vi fick åka för att inte Sovjetunionen skulle kunna döda oss alla i parlamentet. Några av oss hade ansvaret att bilda en exilregering ifall detta skulle ha blivit aktuellt.

Det var knappast någon tillfällighet att HU-LCDs partikongress inleddes med en tyst minut för de människor som deporterats i dagarna för 70 år sedan. Litauens nationalsång ljöd också mäktig i byggnaden då alla delegater tillsammans med kören sjöng samtidigt som det visades vackra naturbilder från olika delar av landet. På filmen fanns dock inte en endaste människa. Ingen som jobbade, gick till skolan eller tog hand om någon. I Sverige hade en sådan film varit otänkbar hos moderaterna. För så har vi formats olika av vår historia och våra traditioner: Litauen har naturligtvis den egna nationen som utgångspunkt då den så många gånger hotats medan det för Sverige handlar om att arbete är det som möjliggör alla de välfärdsambitioner som binder oss samman.

fredag 17 juni 2011

Om Transnistrien

Från och med i dag och ett antal veckor framåt tar Svensk Tidskrift sommaruppehåll. Det möjliggör för den intresserade av borgerlig idédebatt att under lugnare former läsa igenom allt, eller delar av, vad som skrivits den senaste tiden. Som vanligt finns för egen del en hel del som puttats åt sidan för att gås igenom vid annat tillfälle. Det kan nu infinna sig under juli månad!

Jag kan erkänna att jag både har en del oläst som oskrivet. Jag skulle ändå vilja tipsa om min senaste artikel om Transnistrien i Svensk Tidskrift:

Transnistrien kan ibland liknas vid kommunismens Disneyland. Det är en upplevelsepark över en svunnen tid med smattrande röda fanor, sovjetiska uniformer och marschmusik. Skillnaden mot en attraktion utanför Paris eller i Florida är att det här är på riktigt och djupt tragiskt. Det handlar om en av alla bortglömda konflikter i Europa och är ett tecken på Rysslands försök att dominera eller i vart fall lägga sig i saker i vad som fortfarande ses som den egna intressesfären/…/

Öster om Dnjestr regerar en sovjetnostalgisk klick som inte erkänns av några andra länder och västerut finns republiken Moldavien. Runt 400 000 på ena sidan med en blandning av rumänsk-, ukrainsk- och rysktalande mot drygt tre miljoner på den andra. Det stora flertalet på båda sidor är ortodoxa trosbekännare. Tiderna har till viss del förändrats. De kommunister som för några årtionden rev kyrkor eller omvandlade dem till sädesmagasin gör nu korstecken och går i mässa. De möts dock av misstro/…/

För Moldavien som hett önskar EU-medlemskap är det viktigt att frågan om Transnistrien hanteras. Det vet också Ryssland som med stigande irritation sett flera länder i närområdet och vad som ses som den egna zonen ha blivit både EU- som Nato-stater.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25740

onsdag 8 juni 2011

Grannar i Östersjöområdet

De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.

Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:

”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”

I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?

” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.

- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”

Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507

Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543

tisdag 7 juni 2011

Kommunister på 40 procent!

Moldavien räknas som Europas kanske fattigaste land. Under Sovjettiden var det den jordbruksproducerande delen. Härifrån kom grönsaker, säd, frukt och vin. Det skickades öster- och norrut. I samband med Sovjetunionens kollaps utropades självständighet 1991. I dag uppges cirka 35 procent av ekonomin ha sin grund i de pengar personer som arbetar utomlands sänder hem. De senaste tjugo åren har många duktiga och yngre lämnat, mer välutbildade och kvinnor till Italien och Spanien medan bra industriarbetare och män sökt sig till Ukraina och Ryssland.

Besökaren möter ett kuperat land med mjuka backar och mycket som är uppodlat. Blommor och buskar sprider väldoft, även inne i centrala delar av huvudstaden Chisinau trots omfattande trafik. Rent allmänt lämnar vägarna en hel del i övrigt att önska. Reparation av stötdämpare har alla möjligheter att bli lönsam affärsverksamhet. Har man dessutom en tillräckligt snabb bil kan det gå kvickt undan. Vinodling har funnits under lång tid. Och som på många andra håll är det inte alltid de stora kända märkena som erbjuder de bästa varorna. Jag hade möjlighet att träffa en lokal oberoende producent (den enda av sju verksamma i Moldavien för närvarande) som uteslutande hade att erbjuda utmärkta viner skapade med stor kärlek. Hans årsproduktion ligger på blygsamma 12 000 buteljer. Han visade sig dessutom vara duktig på att blanda Merlot, Pinot Noir och Chardonnay med mer traditionella druvor från trakten. Extra prestigefullt var att USAs ambassad i Moldavien köpt av honom för flaskor med egen etikett.

Jordbrukslandskapet och att tidigare ha tvingats förse resten av Sovjetunionen med färska grönsaker präglar fortfarande Moldavien. Det har varit svårt att komma vidare. Till det kan adderas hårda motsättningar i samhället. Ett förhållandevis oreformerat kommunistparti som fortfarande använder sig av hammaren och skäran som symbol samlar drygt 40 procent. De övriga partierna och grupperingarna förenas av antisocialism men har sedan långt svårare att veta vad man är överens om. Trots försök med folkomröstning har det inte gått att ändra konstitutionen för att finna ett enklare system än i dag att utse president. Formellt saknas statschef och om inte politikerna kan komma överens (vilket ser ut att kräva medverkan av delar av eller hela Kommunistpartiet) blir det åter nytt parlamentsval. Just nu tycks det som om väljarna i Moldavien får gå till val ungefär en gång om året.

Kommunisterna har dock tidigare visat vad de går för. Under ett par år satt de vid makten. Då fanns en aktiv säkerhetspolis och oliktänkande kunde drabbas av stora problem. Utvecklingen var snarare på väg i en vitrysk riktning än mot de villkor som präglar dagens Öst- och Centraleuropa i övrigt. Vid val för två år sedan, som på goda grunder ansågs riggade, gjorde ett provocerat folk uppror. Det var kravaller och både presidentpalatset som dåvarande parlamentsbyggnaden i centrala Chisinau attackerades och en del våningsplan stacks i brand medan andra plundrades. Fortfarande döljs delar av byggnaderna bakom höga staket och man uppges fortsätta med renoveringsarbetet. Kommunisterna sände styrkor mot folket och en del spöades upp på gatan medan andra skickades till fängelser och förvar. Ett par personer uppges ha dödats eller senare avlidit av de skador de tillfogats. I ljuset av detta blir naturligtvis de demokratiska krafternas ovilja att ha något med kommunisterna att göra mycket begripligt. För det är händelser i närtid! För närvarande styr också en koalition av mitten-höger partier Moldavien framröstade av ett folk som vänt sig mot de rödas övergrepp.

Människor är genomgående mycket trevliga. Det går lätt och otvunget att umgås. Generöst var det också av Moldavien att låta Sverige vinna fotbollsmötet inför EM…

I Moldavien i likhet med andra länder med år av förtryck och övergrepp bakom sig finns monument och minnesmärken över dem som skadats, lidit och dött i kampen för frihet och demokrati. Uttryckligen står på stenar och plaketter, invid foten av statyer och byster, att mördarnas namn stavas kommunister. Det obegripliga i dag är att någon frivilligt därför vill använda denna ideologiska markör. Det gäller i Moldavien och i minst lika hög grad i Sverige. Hur kan man?

söndag 5 juni 2011

Spanska sjukan

I centrala Madrid har ungdomar och politiska grupper demonstrerat sedan i början av maj. En gruppering under namnet M-15 kräver förändringar. Man säger sig önska en lägre grad av korruption och politiker som vågar se till hela landets intressen. Vad Spanien är i stort behov av är ordning och reda samt förmåga att både se behoven av och kunna genomföra strukturella reformer. Det regerande socialistpartiet har verkligen medverkat till en ordentlig färd nedåt. Under den ekonomiska kris som drabbat många av världens länder gjorde man i Spanien det en hel del svenska socialdemokrater önskade i Sverige: Offentliga utgifter på tveksamma projekt och försök att hålla sysselsättningen uppe med konstlade medel. I dag räknas arbetslösheten på nivåer mellan 15 och 20 procent, regeringen har börjat kapa i välfärdssystemen och fackförbunden är upprörda över vad som uppfattas som svek från ”deras” regerings sida. Oppositionen är dock inte vidare konstruktiv då den huvudsakligen pekar på att den i samband med förra parlamentsvalen just varnade för en utveckling likt den man genomlider. Kungen har försökt agera medlare men misslyckats att forma en bred fungerande koalition mellan olika motstridiga intressen. Inspirerade av demonstranterna vid Plaza del Sol i Madrid och i andra städer har ungdomar på olika platser i Europa startat protester mot sina regeringar och politiska system. Det går att tala om spanska sjukan.

Samtidigt var ett av målen för de unga protesterande att förmå spanjorerna att bojkotta lokal- och regionalvalen söndag 22 maj. I vart fall få folk att rösta blankt. Inget av de två stora partierna sades vara värdiga. I själva verket ökade valdeltagandet, i lokalvalen från 63,27 procent 2007 till 66,23 år 2011. Andelen blanka ökade mer marginellt från 1,94 till 2,54 procent. Valet kom framför allt att bli en riktig katastrof för socialistpartiet. Egen majoritet i fullmäktige och borgmästarval landet runt gick förlorade. För det borgerliga partiet PP gick det långt bättre. Det handlar om maktskiften i hela Spanien. En blick på valkartor visar att landet gått från rött till blått. PP ökade lokalt från 36,01 till 37,53 medan socialdemokratiska PSOE backade från 35,31 till 27,79.

En bekant hade för någon dag sedan med sig La Provincia i pappersformat. Det är den dominerande tidningen på Kanarieöarna, särskilt för Gran Canaria, och dess valbevakning är representativ för hur det ser ut i resten av Spanien. Besvikna och ledsna socialister, glada borgerliga företrädare. I staden Las Palmas ökade PP från tidigare 12 till 16 fullmäktigeledamöter medan PSOE backade från 15 till 12. På liknande sätt är det i regionparlamentet där maktförhållandena ändrats med PP på 21 mot tidigare 15, PSOE på 14 mot tidigare 26 och PPs samarbetsparti det lokala CC som gick från 19 till 21 ledamöter.

Spaniens socialistiske premiärminister Zapatero har redan sedan tidigare meddelat att han inte ställer upp i nästa allmänna val. Tur är det för honom för annars hade han nog drabbats av inre uppror. Nu kan de besvikna kanalisera en del av sin ilska och frustration på debatten om vem som skall ersätta honom. Det finns två huvudkandidater, dels försvarsministern Chacón och dels inrikesministern Rubalcaba. Även om Zapatero försökt hålla sig utanför tycks det som att han allt mer skulle föredra den senare. Rubalcaba har visat sig ha hårda nypor. I samband med tidigare organiserade maskningsaktioner och strejker på flygplatser har han beordrat in militär personal att tjänstgöra med stöd i en lagstiftning från Francotiden. Och de som före valet samlades i olika former av protestyttringar hotades att skingras av polis då det är förbjudet med politiskt arbete de sista dagarna utan då skall väljarna tillåtas ”reflektera”. Några av dem som slagit läger på torgen satte därför upp skyltar om att här befann sig en ”reflekterande medborgare”.

Mer och mer talar för att nästa regeringschef heter Mariano Rajoy från PP. Han har då att möta en ekonomi i närmaste fritt fall, höga arbetslöshet, en fastighetsbubbla på väg att brisera och ett växande antal mutskandaler inom alla partier. Det hela är dessvärre inte unikt för Spanien utan är en sjukdom som drar fram i flera andra europeiska länder. Inte minst i ljuset av detta ter sig utvecklingen i Sverige som än mer extraordinär i positiv mening.