torsdag 31 mars 2011

Dags för försvars- och utrikespolitisk debatt!

Håkan Juholt, socialdemokraternas nyvalde partiledare var sedan 2010 ordförande i Försvarsutskottet. Det finns anledning att tro att han behåller intresset för dessa frågor även efter sitt avancemang i den interna röda hierarkin.

Det är lika bra som önskvärt ifall ett större intresse visas dessa viktiga områden. Trots stora förändringar i vår omvärld och att det gamla, traditionella värnpliktsförsvaret övergetts i Sverige är debatten ganska loj.

Svensk Tidskrift som borgerligt sinnad oberoende mötesplats försöker göra något åt detta. Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), har fått inleda en serie med artiklar och inlägg. Näst på tur står Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

I samband med Svensk Tidskrifts artikelserie gjorde jag följande redaktionella notering:

”Med en artikel av Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), inleder Svensk Tidskrift en serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Näst i tur står ett inlägg av Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

Viktiga reformer har genomförts. Värnpliktsförsvaret har ersatts av en modernare och snabbare organisation som naturligtvis ställer nya krav. Andra länder tittar med intresse på det som sker i Sverige. Till det kommer den finansiella krisen som resulterat i panikbromsningar budgetmässigt i många EU-stater med Sverige som ett stort undantag. Där andra talar om nedskärningar och stora neddragningar talas hos oss om utveckling och konsolidering. Till det kommer Östersjöområdets betydelse med Ryssland i vår närhet. Här finns många gemensamma utmaningar, hot och möjligheter som delas mellan de nordiska och baltiska länderna. Allt detta medverkar till behovet av en lika bred som seriös diskussion om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Det vill Svensk Tidskrift medverka till att möjliggöra

Med Håkan Juholt har socialdemokraterna fått en ny partiledare samtidigt som S förlorat sin tyngste och mest respekterade försvarspolitiker. I de förändringar och den förnyelse som kan komma hos det största oppositionspartiet finns det anledning att tro att även dessa områden kan beröras. Uppgörelsen inför valet 2010 med MP och V kom ju att ha en tydlig slagsida vänsterut med krav på bland annat stängning av amerikanska baser utomlands. Förhoppningsvis kan även förnyelsen inom socialdemokraterna ge bränsle åt ett givande samtal kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågor.”

Bland annat skriver Cecilia Widegren: ”I juni 2009 beslutade riksdagen Försvarsmaktens nya inriktning fram till år 2014. Inriktningen innebär att Försvarsmaktens förband ska vara redo att användas med mycket kort varsel i Sverige, i närområdet eller i mer traditionella fredsfrämjande operationer. Det kan låta som en självklarhet att Försvarsmaktens förband ska vara tillgängliga för insatser men så har inte varit fallet tidigare. Den tidigare inriktningen medförde att endast en tredjedel av Försvarsmaktens insatsorganisation, ca 12 000 människor, fanns tillgängliga – men då inom ett år. Oacceptabelt ansåg alliansregeringen.

Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av två typer av förband, stående förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär.”

Svensk Tidskrift hittas här:
http://www.svensktidskrift.se

tisdag 29 mars 2011

Assarmos fientliga ton

De senaste veckorna har jag deltagit i debatten om sjukförsäkrade. Det som slår mig är den fientliga ton som ibland förekommer. Få försök till nyanseringar. Den som lyfter fram de fördelar som finns med de senaste årens reformpolitik avfärdas närmast kategoriskt. Det är väldigt långt från en dialog där man försöker lyssna på varandras argument. Ett lågvattenmärke är ett blogginlägg av Bitte Assarmo som är en av de ledande bakom Påskuppropet. Är hennes ton och stil representativ så borde ett antal balanserade personer verkligen dra åt sig öronen.

Hon skriver bland annat: ”Så djupt hatar han tanken på solidariteten med de utförsäkrade att han skrivit den ena debattartikeln efter den andra där han på alla sätt ljuger och förvrider sanningen och gör hänsynslös och propagandistisk partipolitik av allmänmänsklig omtanke och solidaritet.”

Och vidare: ”Som vanligt, när jag möter människor som är så hatiska mot de utförsäkrade och som är så rädda för allmänmänsklig kristen solidaritet, kliar jag mig i huvudet och undrar hur i hela friden de är funtade. Vad är det som får en människa att bli så totalt befriad från empati och medmänsklighet att han gör nästan vad som helst för att försöka smutskasta solidarisk omtanke?”

Slutligen: ”Vad Hans Wallmark själv däremot kan räkna med är att Påskuppropet mot utförsäkringarna lever och går vidare, vilka patetiska lögner han än sprätter omkring sig.”

Intressant nog bemöts inga av de fakta eller uppgifter jag presenterat. Istället är det ett kategoriskt avfärdande. Det kan i all enkelhet beskrivas som ett ganska skrämmande tonläge.

Tidningen Dagen har haft ett antal debattartiklar kring denna fråga. Jag har i ett samlat svar bemött några av de påståenden som anförts av andra. Inte för att tysta eller förringa utan just visa på frågans komplexitet. Förenklingarna och avfärdandet av personer tror jag är direkt farligt!

Bland annat skriver jag i Dagen: ”Några kommentarer verkar utgå ifrån att jag vill förhindra eller försvåra kritiska inlägg riktade mot regeringen. Absolut inte! På samma sätt som organisationer, kyrkor, församlingar och enskilda präster och diakoner kan föra fram sin mening anser jag dock ha min rätt att göra detsamma. Inte minst för att få en mer seriös diskussion om vad som långsiktigt är bäst för både sjukförsäkrade som hushåll med knapp ekonomi.

Marie Larsson, diakon i Visby domkyrkoförsamling, hävdar att kyrkan måste påtala när folk lider. Jag håller helt med! Vad jag däremot hävdar är att det finns anledning att se verkligheten just så komplex som den är. För den som lyssnar kan höra många slags röster och ta del av olika berättelser. Några lyfter fram sina problem och svårigheter, andra om hur de äntligen fått hjälp och rehabiliteringsinsatser.

Det enskilt upplevda är alltid sant. Just så känner och tänker man här och nu. Vanskligare blir det att använda sig av olika mer generella påståenden.

Marie Larsson tillbakavisar att Alliansen gjort mer för de sjukskrivna än tidigare regeringar. För egen del tycker jag att det är svårt att helt vifta bort den minskade sjukfrånvaron, 17 miljarder på arbetslivsinriktad rehabilitering och en garanti i sjukvården som innebär att individer med psykiska besvär eller smärta tidigt erbjuds behandling som det finns vetenskapligt stöd för, till exempel kognitiv beteendeterapi. Det har även satsats på att utveckla företagshälsovården/…/

För egen del tycker jag att det är viktigt att det går att se och höra alla, både de som i dag uppfattar sig ha problem som de för vilka nya chanser nu getts tack vare rätt åtgärder.

Jag tycker det är viktigt att lyssna till varandra. Jag dristar mig till att faktiskt tycka att det gäller alla.”

Hela inlägget i Dagen finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254019

fredag 25 mars 2011

Ängelholms flygplats

Det lokala näringslivet med Peab i spetsen har beslutat sig för att ta över flygplatsen i Ängelholm. Fredag 25 mars arrangerades en ceremoni då överlämnandet symboliskt skedde. Många fanns på plats. Och jag kunde som inbjuden talare få agera något av dopfé

Genom åren har jag haft förmånen att som kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm och som Flygrådets ordförande följa förändringarna och utmaningarna. Hela tiden har funnits en stolthet över att hela Nordvästskånes flygplats har Ängelholm som värdkommun. Samarbetet med de andra har varit och är viktigt. Det är inte bara en angelägenhet för exempelvis Ängelholm och Helsingborg utan även för Båstad, Örkelljunga, Klippan och Landskrona. Ett antal kommunalråd och kommunstyrelseordföranden var också närvarande vid denna begivenhet.

Hela förändringen kan sägas ha sin början i nedläggningen av Skånska flygflottiljen F10. En process som tog många år och där F10 visade en imponerande överlevnadsförmåga. Vi var många som var engagerade och ärendet dök återkommande upp hos regering och riksdag. Till slut kom dessvärre det definitiva beskedet.

Ibland har det också varit snabba kast. Det har handlat om överklagade byggplaner på grund av bullerkurvor. Eller som när media plötsligt trumpetade ut att ett antal flygplatser skulle läggas ned. Jag tog snabbt kontakt med Olle Sundin på dåvarande Luftfartsverket som var utredare och kunde snabbt och utan större problem visa på Ängelholms betydelse som flygplatskommun.

För ett antal år sedan byggdes nuvarande terminalen ut. Ett av mina första uppdrag som kommunalråd var att tillsammans med andra använda en nioarmad spade för att markera starten till det nya bygget. Det blev en modern vänthall och det som närmast kunde beskrivas som indisk bagageutlämning där alla väskor packades ihop i ett hörn blev vettig kundorienterad hantering. Vid invigningen av de nya lokalerna överlämnades vad som fortfarande torde vara världens största lergök och den kan beskådas ovanför bagagebandet i ankomsthallen.

Den civila flygplatsen är också resultatet av politisk listighet och ambitioner under sent 1950-tal. Moderaten Jonas Wallin arbetade sida vid sida med socialdemokratern Gusti Gustavsson för att övertyga kommunikationsdepartement som försvarsmakt att flottiljens banor skulle få användas även för civila plan. Så blev det med list och övertalan. Gusti Gustavsson hade både kommunal förankring och satt som riksdagsledamot.

För egen del har jag genom åren tillbringat en hel del tid i vänthallen. Och en hall är ju ett slags farstu eller som det hette i det gamla bondesamhället en förstuga. Pendlarna tillbringar mycket tid här ute. Samtidigt finns en värme mellan passagerare, flygbolagens personal, flygplatsens personal, taxi och biluthyrare som känns och är påtagligt. Så skall det vara i Skåne: Varmt, välkomnande och trevligt.

På flygplatsen har upplevts glädje som sorg. Här har idrottshjältar och kulturpersonligheter tagits emot med jubel. Här har många kramar utdelats både till familjemedlemmar som kommer hem eller de som vinkas av. Här har HIF- och Rögle-trupper anlänt i triumf men jag har också suttit med lag som förlorat viktiga matcher på väg hem med en dyster och tung stämning i flygkabinen. Här har landat statsplan som haft både statsministrar som företrädare för den kungliga familjen med sig. Och här togs Tsunamikatastrofens överlevande emot när de återvände till Nordvästskåne.
I samband med att näringslivet nu involveras mer i flygplatsen finns det anledning att se tillbaka. F10 lades ner, efter några år av viss oklarhet med statliga Vasallen som ägare finns nu ett spännande område runt Valhall Park med utbildning, hotell, restaurang, Flygmuseum, idrott, produktion och många andra verksamheter. Det sjuder! 31 mars 2006 återuppväcktes företagsmässan i Ängelholm, inte minst tack vare att dåvarande ordföranden i Företagarna i Ängelholm Christina Möll aktivt låg på. På bussen hem till Magnarp efter kvällens stora middag med många positiva deltagare bland företagarna så hade klockan passerat midnatt. Och från 1 april 2006 vajade de nya ägarnas Peab-flaggor vid det gamla flottiljområdet. På fem år har väldigt mycket hänt. Och nu tas nya tag! 1 april är dags för nästa övertagande!

Under alla dessa år och genom alla förändringar har jag alltid varit övertygad om en sak. Flyget har en framtid. Visst har jag lärt mig att studera bullerkurvor och fundera på annat förknippat med flyg. Jag är dock övertygad om den tekniska utvecklingens fördelar. Det kommer nya motorer, tystare och bränslesnålare. Det kommer nya bränslen där vi bara ser början på utvecklandet av vägen bort från fossila färdmedel till dem baserade på andra råvaror än olja.

Vi ser också att flyget medverkar till att knyta samman. Sverige är nåbart där en farmor i Luleå enkelt och på bara ett par timmar kan nå sina barnbarn i Ängelholm. Vi ser hur kompisgäng kan ta sig med flyg söderut till Kanarieöarna för sol och bad under en vecka. Och vi ser besökare komma till Skåne för att charmas av upplevelser, kultur, historia, mat och våra traditioner. Jag tror att den lösning som valts när det gäller Ängelholms flygplats visar att alla aktörer tror på fortsatt god utveckling!

tisdag 22 mars 2011

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879

lördag 19 mars 2011

Ökat intresse för konservatism

På Newsmill pågår en intressant diskussion om konservatism. Redan har tiotalet inlägg publicerats med god bredd och variationsrikedom. Efter att ha tillfrågats har även jag medverkat med en text. Många kloka synpunkter har framförts - och det finns all anledning att vid senare tillfälle här på denna blogg återkomma till några av dem. För egen del har jag på Newsmill dels understrukit behovet av förankring i historia, traditioner och det klassiska arvet och dels försökt peka framåt mot den nya berättelsen. Jag väljer att kalla den ”tjänandets teologi”. Det handlar om att i kamp mot all utopism och eskapism försvara just det alldeles vanliga och vardagliga livet. Vardagligheten har sina motståndare. I en debatt om konservatism är det också betydelsefullt att slå fast att sverigedemokraterna inget har med denna ideologiska inriktning att göra. SDs förkärlek att dela in människor i grupper och utrusta dessa med kollektiva egenskaper förtjänar att fördömas. Till det kommer viljan att söka konfrontation och bristen på pragmatism.

På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.

För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.

Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.

Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.

Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”

Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism

fredag 18 mars 2011

Tobinskatt: Utopi och inte verklighet!

I Europaparlamentet har de svenska socialdemokraterna tillsammans med en del andra politiska företrädare röstat för införandet av ett slags Tobinskatt. Det innebär avgift på finansiella transaktioner. Ett införande skulle med stor sannolikhet riskera att kapital och andra värden snabbt sökte sig bort. Det kommer alltid att finnas länder eller andra områden som inte tar ut sådan skatt. Med dagens globala och internetbaserade värld finns mycket inte längre bort än ett eller två knapptryck på den egna datorn.

Ställningstagandet i Europaparlamentet var knappast något tillfälligt misstag. Även i Nordiska rådet har S verkat för ett slags Tobinskatt. Tillsammans med kollegan Jessica Polfjärd som också sitter i Nordiska rådet har vi på Politikerbloggen haft en debattartikel om detta:

”Om Norden lyssnar till socialdemokraterna och inför en Tobinskatt leder det sannolikt till att kapitalet istället flyttar. Det är en dränering som skulle skada rörligheten på vår finansmarknad och även leda till lägre tillväxt och välfärd. Sverige får ett minskat finanspolitiskt förtroende vilket återspeglas i stigande räntor och ett minskat kapitalinflöde. Vidare skulle vissa företag lockas att flytta utomlands då de flesta svenska storföretag är beroende av nära tillgång till den internationella kapitalmarknaden/…/

Det är snarare genom sunda offentliga finanser, ökad tillsyn av finansmarknaden och högre kapitaltäckning länderna ska gå för att dämpa effekterna av framtida kriser. Vi har i Sverige redan erfarenhet av införandet av en Tobinskatt i form av den så kallade ’valpskatten’ från 1990-talet. Den fick till följd att de finansiella transaktionerna flyttade utomlands. Det är således inte effektivt att ett land eller en region går före med ett införande. Det finns ett verklighetsfrämmande utopiskt drag över dessa förslag. För vår del hanterar vi hellre verkligheten sådan den är, inte sådan den borde vara enligt något teoretiskt bokverk.”

Hela inlägget på Politikerbloggen finns här:
http://www.politikerbloggen.se/2011/03/15/43877/

onsdag 16 mars 2011

Om den svenska tryck- och yttrandefriheten

Även om reformering och förändring sker med de bästa avsikter finns det en stor fara i att röra den svenska tryck- och yttrandefriheten som kan söka sina lagstiftningsmässiga rötter 250 år tillbaka i tiden. Tillsammans med några partivänner har en debattartikel publicerats i Dagens Nyheter med anledning av den statliga utredning som nu arbetar med dessa frågor. Vi har också utifrån våra tidigare professioner, före riksdagsmannaskapet, ett hjärta som klappar för medias möjligheter att fritt verka. Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och nu Europarådets ombud för mediefrihet, har tillsammans med mig och Maria Abrahamsson, jurist och SvD-skribent, Anti Avsan, domare, samt vår förra riksdagskollega 1991-2010 och ordföranden i Signalspaningskommittén, Inger René, ställt oss bakom en text till försvar för den rådande ordningen. Bevisläget att det blir bättre ligger onekligen hos dem som vill förändra. Den svenska tryck- och yttrandefriheten är på sitt sätt som allemansrätten, något många svenskar omhuldar utan att veta exakt vilka lagparagrafer man lutar sig emot. Det finns ingen anledning att förändra endast för förändringens egen skull.

På DN-debatt noterar vi bland annat: ”Den parlamentariska utredningen Yttrandefrihetskommittén har under justitierådet Göran Lambertz ledning inventerat förutsättningar för och behov av att ersätta två av våra grundlagar, Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) med en så kallad ’teknikoberoende’ grundlag. Resultatet av tankemödorna ska redovisas senast i december. Det så kallade debattbetänkandet i oktober (SOU 2010:68) har att döma av den nyss avslutade remissomgången mötts av föga entusiasm.

För oss är det uppenbart att ingen av de tre föreslagna nya modellerna – Ansvar, Verksamhet, Ändamål – löser problemen med nuvarande ’modell’. Snarare ligger det i farans riktning att ny ersättande lagstiftning skulle kunna leda till försvagning av befintligt skydd genom vidgat tolkningsutrymme när det gäller yttrandens innehåll och avsändare.

Det brukar anföras att en lagstiftning med anor från 1766 av naturliga skäl inte kan täcka in den snabba medieförändringen och att just av detta skäl en ny ’teknikoberoende’ grundlag skulle behövas. Men trots ofullkomligheterna har TF från 1949 och YGL från 1991 tjänat försvaret för yttrandefriheten väl. Att dess grund är gammal är inte en svaghet utan en styrka som ska vårdas.”

För den som är intresserad finns hela artikeln på DN-debatt här:
http://www.dn.se/debatt/tf-och-ygl-maste-varnas

lördag 12 mars 2011

Kyrkan och de omförsäkrade

Var står Svenska kyrkan när det gäller ut- och omförsäkrade? En del har ju möjligtvis hört och sett ärkebiskopen agera och tolkat det som ett politiskt ställningstagande. Så är emellertid inte fallet. Snarare tvärtom. Kyrkostyrelsen eller Kyrkomötet - som de högsta beslutande organen - har inte tagit ställning eller uttalat sig. Däremot har ärkebiskopen Anders Wejryd i egenskap av ordförande i Sveriges Kristna Råd (SKR) varit med om att utforma ett öppet brev till regeringen. Uppvaktningar av enskilda ministrar har också gjorts.

SKR väljer att lyfta fram enskilda röster som beskriver sina situationer. Självfallet finns det dem som känner oro och vanmakt. Alla som det senaste året besökt arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor har träffat på människor som uppfattar att de kommit i kläm. Moderaterna som ett lyssnande parti har också på olika sätt skapat kontakter med medborgare som gett sådana här beskrivningar. Det upplevda kan aldrig vara fel! Samtidigt kan det vara fel att dra slutsatser om att genomförda förändringar eller reformeringar för den skull är dåliga eller helt missat målet. För den som är lyhörd kan också uppfatta signaler om att andra äntligen fått önskade rehabiliteringsåtgärder eller där myndigheterna tagit önskemålet om att få komma ut i arbetslivet på allvar. Allt är således inte entydigt utan komplext!

Att SKR - och för den delen - Svenska kyrkan avstår från att ställa sig bakom enskilda upprop är därför klokt. Inte heller väljer man att själv bedriva egna kampanjer eller utdömande dagens system kräva inrättande av andra specifika ordningar. Istället är det en vilja att lyfta fram de svagaste och sköraste och utifrån deras bild av verkligheten kräva anpassningar eller justeringar. Förändringar som också tidigare aviserats från regeringshåll. Bland annat arbetar en stor utredning med dessa frågor. Det är viktigt att hålla i minner att det handlar om omfattande och komplicerade välfärdssystem.

Med rätta finns det dem som irriterar sig över en partipolitiserande kyrka. För egen del tycker jag att ärkebiskopen just försöker undvika att bli ett verktyg i andra krafters händer. Att åtgärderna sker i SKRs form innebär också att i praktiken alla i landet verksamma kristna inriktningar och församlingar gör detta gemensamt.

Samtidigt handlar det inte bara att peka på vad politiken kan åstadkomma. Kyrkorna själva har stora möjligheter att erbjuda sammanhang och delaktighet. Här finns möjligheter till arbetsträning och också plats för alla. Den grundläggande etiken bygger på att alla människor har ett ansvar och förmåga att utvecklas utifrån sin egen potential.

De senaste dagarna har jag i olika artiklar försökt medverka till en mer nyanserad bild. Bland annat har jag skrivit: ” Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.

Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?

Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.

Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb/…/

Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.”

En av artiklarna finns att läsa i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1407501/Faror-med-protester-mot-utfoumlrsaumlkringar.html

fredag 11 mars 2011

Juholt - folklig gråsosse

Det har blivit en del frågor om Håkan Juholt och hur jag tror att han kommer att bli som ny S-ledare. I egenskap av försvarsutskottsledamot har jag haft nöjet att ha honom som ordförande sedan valet 2010. Och han har sin bakgrund på tidningskonkurrenten Östra Småland medan jag arbetade på Barometern-OT i Kalmar.

Redan från början skall erkännas att jag på ett personligt plan tycker Håkan Juholt är mycket trevlig. Han är socialt begåvad, ser människor i ett rum och kan både lyssna som själv föra samtal. I egenskap av ordförande har han agerat både respektfullt mot andra som markerat betydelsen av det egna uppdraget. Allt detta kommer han säkert att ha nytta av som socialdemokraternas främste företrädare.

Naturligtvis kan en del kritiska kommentarer höras från borgerligt håll. Det hör till. För oss som är aktiva i andra partier är det ju viktigt att komma ihåg att det inte är vi som är Juholts kärnväljare, få av oss ens potentiella. Det viktiga är inte hur han uppfattas bland Alliansens toppnamn utan hos den breda allmänheten. Och där kan han mycket väl gå hem med en stil som jag skulle beskriva i positiv mening som folklig gråsosse.

Genom åren har han färdats runt i landet och besökt mängder med S-distrikt och partiföreningar. Det är inte alltid något som syns utåt då få lokala medier längre bryr sig om sådana påhälsningar men som värdesätts internt. Han har dessutom tidigare petats från sitt tidigare uppdrag som biträdande partisekreterare vilket gör att han har förmågan att bida sin tid och svälja förtreten - goda egenskaper för den som är politiskt aktiv.

Politiskt anklagas Håkan Juholt för att vara vänster. För egen del tror jag att han är betydligt mer anpassningsbar. Att klistra på honom etiketter från motståndarhåll kan mer fungera som besvärjelser än ses som gediget gjorda analyser. Dessutom har han ett mustigt språk, gillar att höra sin egen röst och vet att han kan få en publik på sin sida. Skall han liknas vid någon far tankarna för min del snarast till Göran Persson när han var som populärast eller Malmös Ilmar Reepalu. Två politiker som borgerliga personer också alltid haft ett komplicerat förhållande till. Å ena sidan säger man sig ogilla personerna samtidigt som de i smyg beundras för handlingskraft och av att vara kraftfulla ledare. Bevisligen har dessutom Persson och Reepalu både kunnat vinna val som att bita sig kvar vid makten på motståndarnas bekostnad. Juholt gör dock klokt i att botanisera bland de kvarglömda namnen för att finna några förnyare och tänkare att komplettera sin laguppställning med, rimligtvis kommer Mikael Damberg att ges någon form av nyckelroll.

Med ett folkligare drag blir kontrasten mot regeringsmaktens teknokrati och förvaltande också tydligare. Det finns god anledning för oss på Allianshåll att kalibrera våra attityder och förhållningssätt. Håkan Juholt har potential att ge röst åt det Sverige som finns långt från de stora städerna - och där bor också många medborgare med rösträtt!

Håkan Juholt har heller inte att hantera alltför höga förväntningar. Det är en fördel! Därmed blir det nämligen lättare att överträffa dem. För socialdemokraterna hade det varit en helt annan utmaning med exempelvis Margot Wallström som ordförande då hon svårligen kunnat leva upp till den frälsarroll hon tilldelats.

Processen att vaska fram Håkan Juholt har dock inte varit till S-partiets fördel. Att namnet lanseras så pass sent innebär att kritikerna, och sådana finns alltid, kommer att få förhållandevis mycket utrymme de få dagarna kvar till kongressen. Bakom kulisserna har det ju också snackats mycket både om hans agerande gentemot Mona Sahlin som att han inte precis är superpopulär bland S-kvinnorna. Media gillar ju alltid att försöka ge vad som skulle kunna beskrivas som en ”alternativ bild” vilket gör att den korta tiden kan förhindra ett bra sätt att bemöta elakheter och grova påståenden.

I grunden är det bara att önska Håkan Juholt lycka till. Sverige har saknat en seriös opposition alltför länge.

lördag 5 mars 2011

Rapport från Rom

Sedan 2004 finns ett politiskt organ för Medelhavsområdet (EMPA Euro-Mediterranean parliamentary Assembly) som samlar företrädare från EU-parlamentet, de nationella parlamenten i EU-länderna samt ett antal företrädare för andra stater runt Medelhavet. Fredag 4 mars var det dags för den årliga sessionen. I år i Rom. Dagordningen inleddes med diskussion om den senaste tidens händelseutveckling i regionen. Med många rapportörer och inledande talare tog det hela en bra stund. Tanken var att punkten skulle hålla på mellan 9 och 11, den drog ut till runt 13. En del talare var duktiga på att respektera den tilldelade tiden, andra struntade både i andra delegater som talmannens klockringande och fortsatte att mala på.

Även om Libyen står utanför samarbetet så var landet i blickfånget, både i fråga om mångas oro för vad diktatorn kan hitta på som de stora flyktingproblem och sociala svårigheter som nu uppstått bland framför allt utländska gästarbetare. Någon representant från Tunisien fanns inte på plats, däremot en person som uppgav sig vara vice utrikesminister i Egypten. Till det kommer så länder som Algeriet och Marocko. Även Israel och Palestinska myndigheten deltar. Sessionen bestod av totalt 280 valda företrädare från drygt 40 olika parlament.

Utöver den aktuella situationen i Nordafrika och Arabvärlden behandlades andra områden som religions- och kulturdialog, kvinnornas ställning samt finansieringen av gemensamma projekt. Dagen före, torsdag 3 mars, var det utskotts- och rådsmöten. Den svenska, mycket aktiva, delegationen bestod av: Hans Wallmark (M), ordförande, Kerstin Engle (S), Désirée Pethrus (KD), Ulrik Nilsson (M) och Abir Al-Sahlani (C). Svenskarna var verkligen konstruktivt aktiva, både i talarstolen som bakom kulisserna, vilket också uppmärksammades på ett positivt sätt av företrädare för andra länder.

I mitt inledningsanförande hade jag tänkt beröra en del olika saker. Med tiden fick jag stryka och stryka. Anförandet skulle dessutom hållas på engelska. För den som är intresserad bifogas dock hela det gjorda utkastet på svenska. Jag var den första som i debatten över huvud taget kom att beröra så viktiga saker för en demokrati som fria media! Övriga svenskar underströk i sina tal senare denna betydelsefulla svenska hållning att nätets tankefrihet inte får begränsas! Med inte så litet stolthet kunde jag som delegationsledare notera hur bra och nära de svenska ledamöterna kunde jobba över parti- och blockgränserna!

”Aldrig tidigare torde närheten och intimiteten i Medelhavsregionen ha tydliggjorts såsom under de senaste veckorna med alla sina tvära politiska kast i Nordafrika med Tunisien, Egypten och nu Libyen. Vi är beroende av varandra. Det handlar om gemensam säkerhet. Om integration. Om migration. Och viktigast av allt om demokrati.

För mig från Sverige med en parlamentarisk tradition som söker sig minst 500 år bakåt i tiden och fria bönder som beslutat om sina egna lokala angelägenheter och utsett oberoende domare i över 1000 år är det lätt att ta ställning för alla som förespråkar fria val. Utöver den rent demokratiskt självklara aspekten är det både bra för samhällsgemenskapen som kostnadseffektivt att ersätta premiärministrar, presidenter och andra politiker i val vart fjärde år istället för att kravaller och människors berättigade vrede skall utgöra signalen till förändring efter 20, 30 eller 40 år av oavbrutet styre.

Fria val är viktiga. Men demokrati är så mycket mer! Det handlar om respekt. Respekt för andra människors åsikter, traditioner och bakgrunder. Det handlar om oberoende domstolar. Det handlar om journalister som fritt får granska, skriva, tycka och tänka.

Maktdelning är centralt. I enlighet med Montesquieu finns den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Till det kommer den fjärde; nämligen den granskande. Det krävs också en sund balans mellan staten och den politiskt styrda sektorn å ena sidan och det civila samhället med sitt myller av oberoende föreningar, församlingar och intressegrupper å den andra.

Som svensk vill jag väldigt gärna vara med i utvecklandet av alla dessa traditioner. Redan i nästa vecka kommer vår svenska delegation att tillsammans med landets biståndsminister arrangera ett seminarium om hur konkret hjälp och stöd kan se ut.

Härskare har tidigare i historien nyttjat den då nya tekniken för sina syften. Masskommunikationer i form av radio och TV ställdes i förtryckets tjänst. Med Internet och alla de möjligheter som öppnas för tankeutbyte mellan världens kontinenter, länder och folk har tekniken gjort ett enormt skifte. Och det är därför den som är rädd försöker strypa och hindra. Men bilderna når fram. Texterna når fram. Och viktigast av allt; tankarna når fram. Förhindra inte Internet!

Jag hoppas och tror att vi kan nå ett nytt och fördjupat samarbete mellan Europa och kontinentens alla grannar. Jag hoppas och tror att Medelhavet kan bli en stor region präglad av frihet och öppenhet. Och efter förmåga hjälper vi gärna till, inte minst för att stötta det civila samhällets verkliga oberoende.

För mig följs tankeutbyte självklart av handelsutbyte. Självkritiskt kan konstateras att mer kan göras. För Sveriges del handlar det om i jämförelse med andra länder och regioner ganska blygsamt utbyte. Även om Sverige bidrar på ett ansvarstagande sätt ifråga om bistånd med bortåt 4,5 miljarder euro om året som enskilt land skulle jag för egen del se ett ökat handelsutbyte där nivåerna för både import som export stadigt ökade. För det är genom handel och produktion verkliga förutsättningar kan skapas för jobb som bekämpar fattigdom och därmed en viktig grund för frustration och missnöje. Med handel och utbyte kommer arbetstillfällen, lön och välstånd.

Medan en ny parlamentarisk vår kan skönjas vid Medelhavet finns anledning att på allvar diskutera vad som kan göras åt tullar och handelshinder.

EU har sin grund i kol- och stålunionen. Idén var lika enkel som genial. De som handlar med varandra och är beroende av varandra kan inte starta krig mot varandra. Det gäller inom vår kontinent såväl i samverkan med andra länder och kontinenter.

Ingen verklig frihet utan öppenhet och mångfald. Inget verkligt välstånd utan handel.”