lördag 27 februari 2010

Jobbskatteavdraget fungerar

Riksrevisionen har lagt fram en mycket intressant rapport om jobbskatteavdraget. Av mina kolleger i riksdagens skatteutskott hade socialdemokraterna svårt att ta till sig informationen då den lades fram för ett par dagar sedan.

Ett problem för Alliansen är att alla inte ser och förstår hur mycket reformen kommit att innebära för deras privatekonomi. Det utökade utrymme som en del känt beror inte på löneförhöjning utan på skattesänkning! En som kanske börjar begripa ett visst samband är socialdemokraternas finanspolitiske företrädare Tomas Östros. I dag är han inte lika kategorisk om att de senaste stegen av jobbskatteavdraget skall avskaffas. Han förstår att det kan bli ett svårt budskap i valrörelsen: Betala mer! Å andra sidan innebär det att oppositionens politik blir ett ännu större budgetäventyr. Hur skall man få ihop till alla förslagna nya utgifter?

Har skrivit om jobbskatteavdraget för bland andra Svenska Nyhetsbyrån:

Jobbskatteavdraget fungerar! Från oppositionens sida har ju riktats kritik och kommits med invändningar. Nu finns en analys väl värd att ta på allvar! På riksdagens bord har nämligen landat en redogörelse från Riksrevisionen.

Jobbskatteavdraget har granskats. Det är ett lika viktigt som oberoende offentligt organ som funderat kring huruvida regeringens politik inom detta område haft avsedd effekt. Det är ganska svårt för S, V och MP att avfärda fakta.

Riksrevisionen slår fast att jobbskatteavdraget medverkat till fler arbetade timmar. De förväntade effekterna anges till nästan 90 000 personer fler i arbete (88 122 stycken)!

Vidare är intressant att läsa: ”Riksrevisionens granskning visar att jobbskatteavdraget har förutsättningar att vara effektivt i den meningen att reformen har potential att nå målet om att på lång sikt öka arbetsutbudet. Reformen har också förutsättningar att vara särskilt effektiv för att öka arbetsutbudet för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.”

Fler i arbete leder till ökade intäkter. Det är lika bra för sjukvården, skolan, kommunerna som för exempelvis pensionerna.

Men det framkommer också kritik: ”Kännedomen är därtill sämst i de grupper som förväntas ha den största beteendeförändringen till följd av avdraget.”

Sanningen är ju den att när många yrkesverksamma de senaste åren tittat på lönebeskeden eller bankomatlapparna så har det noterats att det finns lite mer pengar än vanligt. Alltför få har dock förstått att det handlar om att skatten har sänkts. I vissa fall är det mer pengar i handen än vad löneökningar gett. Och det är ju om detta skattedebatten handlar. Mer eller mindre kvar på kontot!

Riksrevisionens slutsats är att ”det nu behövs en ökad information för att säkerställa att reformen får så stort genomslag som möjligt.”

Rätt tydligt! Jobbskatteavdraget fungerar. De med låga inkomster har störst nytta. Och det behövs faktaspridning om att det finns mer pengar kvar på kontot och i bankomaten beroende på en medveten politik. Det är förändringar som både resulterat i att landets bankomater laddats med fler hundralappar för den enskilda som att nästan 90 000 fler är i arbete.

I september är det val. Den fråga som bör ställas är om alla stegen av jobbskatteavdraget får vara kvar eller om det blir skifte och skattehöjningar inom detta och andra områden är att vänta? Hur påverkar det privatekonomin? Och vad händer med effekterna om fler i arbete?

onsdag 24 februari 2010

Öppna Säpoarkiven om Stasi!

Som tidigare noterats domineras inte diskussionen om Säpos kunskaper om svenska Stasiinformatörer av öppenhet och allas vilja att tala utan av tystnad! Rätt kompakt sådan. Ibland bryter en del röster igenom.

Förre justitieministern Thomas Bodström har avlockats en åsikt. Han säger sig nu vilja öppna en kommission för att få reda på vad som gäller och vad Säpo egentligen vet. För egen del tycker jag att det vore bättre om arkiven öppnades! Det skulle göra det möjligt för kvalificerade forskare, författare och journalister att granska, dra slutsatser och formulera teorier. Faran med en kommission är att den kan uppfattas som ett sätt att sopa under mattan. Thomas Bodström som medlem av den tidigare S-regeringen hade ju också möjlighet att vidta åtgärder men gjorde det inte. Uppgifterna har ju funnits ett antal år. Men en kommission är naturligtvis bättre än ingenting.

Riksdagskollegan Rolf K Nilsson (M) har i en kolumn ställt krav på öppenhet. Han påminner också om det pikanta i att Journalistförbundets egen medlemstidning tidigare haft en redaktör som arbetat på Radio Berlin - DDR-statens mediemegafon. Carl B Hamilton (FP) har i en skriftlig fråga till Beatrice Ask (M) återkopplat till en av mig tidigare ställd och av justitieministern besvarad fråga:

”Denna fråga ska ses som en uppföljning av justitieministerns frågesvar 2006/07:1541.
Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – t ex föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Ansvaret för hanteringen av namnlistan ligger inte primärt hos våra förvaltningsdomstolar utan hos justitieministern. Ministern har i ett frågesvar i riksdagen skrivit bl a att ”De uppgifter jag fått från Säpo i detta fall [med Stasinamnen] är inte sådana att jag ser behov av att vidta åtgärder för att namnen ska offentliggöras.” (skr fråga 2006/07:1541).
Det som dock bör ske under alla förhållanden är att de ännu levande som finns bland namnen snarast bör underrättas om detta förhållande.”

Det Carl B Hamilton lyfter fram är i allra högsta grad relevant. Det är ett av många goda skäl för att öppna arkiven. 1) Det handlar om göra det möjligt att för nu levande att tillbakavisa lögner. 2) Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang ifall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet. 3) Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse. 4) Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.

För några år sedan skapade Tobias Hübinette uppmärksamhet med boken ”Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45”. Där räknades namnen upp på 28 000 svenskar som hävdades ha varit med i någon av dåtidens svarta och bruna rörelser. Alla dem som nu kommer med invändningar mot att Stasiinformatörernas namn offentliggörs borde rimligtvis tycka att det var fel att den boken trycktes! Och vad skulle de anse ifall historiker plötsligt fann ett tidigare okänt Gestaporegister med 100 namn på framträdande personer som Tredje riket utövat inflytande på under krigsåren? Skulle den på fullt allvar få samla damm eller vore det inte rimligt att forskare, författare och journalister fick möjlighet att granska?

Öppna arkiven!

tisdag 23 februari 2010

Ny regering - liberal frihetsminister och konservativ kulturminister

Närmaste huvudstad i förhållande till bostaden i Magnarp, Skåne, är ju Köpenhamn. Där har det varit en mycket stor regeringsombildning i dag. Sex ministrar har fått gå, sex har kommit till och sex andra har fått nya ansvarsområden. Lars Lökke Rasmussen har nu haft möjlighet att bättre forma en egen ministär istället för den han fick ärva av sin företrädare då denne snabbt tog sig från Christiansborg till Natohögkvarteret i Bryssel.

En del sparkade ministrar är väldigt besvikna. Sundhetsminister Jakob Axel Nielsen från de konservative tycker att det är orättvist att han nu fått gå. Det har dock funnits kritik mot både vad som sker inom hans ansvarsområde som mot hans person. En gammal politisk räv tar över. Bertel Haarder från det stora liberala Venstre skickas in av statsministern för att ställa till rätta och rensa upp. Det har han gjort förr. För mig som ledamot av Nordiska rådet är det trist för det innebär att Danmark ännu en gång byter nordisk samarbetsminister. Och Bertel Haarder har under det nu pågående danska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet bland annat engagerat sig i den viktiga språkfrågan. Vid ett möte i januari i Köpenhamn förklarade han självkritiskt och uppfordrande för ledamöter från Nordiska rådet: Nordbor har allt svårare att förstå varandra, och det är oss danskar man inte längre förstår.

Den populäre försvarsministern Sören Gade från Venstre har på egen begäran fått lämna regeringen. Det har blåst kring hans departement. Lojalt har han ställt sig bakom och backat upp medarbetare som sedan inte hållit sig till sanningen. Bland annat har försvarsanställda medverkat till att översätta en kontroversiell bok till arabiska vilket kan ha försvårat läget för dansk trupp utomlands. Men Gade är populär och att han grät vid överlämnande har inte försvagat hans ställning. Danska medier spekulerar om att han kommer tillbaka, och då som statsministerkandidat.

För egen del tycker jag att det är två andra förändringar som är mest spännande. De konservatives ledare Lene Espersen övertar utrikesministerämbetet efter partivännen Per Stig Möller. Han har varit uppskattad och respekterad. Men får nu komma hem! Han blir 67 år gammal nämligen kulturminister. Ett uppdrag han aldrig tidigare haft även om han under årtionden varit en borgerlig kulturpersonlighet med böcker och artiklar bakom sig. Det är en konservativ idémänniska som nu får ansvaret för kulturen. Han är bildad, verserad och piprökande. Litet grand påminner det om historien om Georg W Bush fast tvärtom: Presidenten var på en middag med journalister och upptäckte då William F Buckley Jr. Bush lär då ha utropat ”Det finns en likhet mellan Buckley och mig. Jag har läst en bok och han har skrivit en!”

Min facebookkompis Sören Pind blir biståndsminister. För några år sedan deltog vi i en debatt i Malmö om liberalism och konservatism. Han är mycket ideologisk. Han är själv lika medveten om detta som hans anhängare. Jublet spred sig också i vissa kretsar då utnämningen tillkännagetts. Själv konstaterade han på sin uppdatering på Facebook apropå uppdraget som biståndsminister: ”er blevet frihedsminister...:-) Diktaturstater - you better beware.”

lördag 20 februari 2010

Knarkkamp i Konflikt

I går hade Dansk radio ett långt inslag om de frågor jag ställt till regeringen i Köpenhamn och kritik mot att det öppnats en klinik där tunga missbrukare ges möjlighet till sprutor med fritt heroin. Enligt uppgifter beräknas projektet kosta 70 miljoner danska kronor och årsförbrukningen som Sundhetsstyrelsen ansvarar för hamnar på 200 000 kronor per person.

Denna lördagsmorgon kom att innebära att jag strax efter åtta fick trava iväg på Stockholms Nordpolsliknande gator i snöfall och bitande vind till Radiohuset på Gärdet. Klockan nio var det programmet Konflikt. Med rätt hårdvinklade inslag, Berne Stålenkrantz från Svenska brukaföreningen och Björn Fries, socialpolitisk talesman för S i Stockholm, var det rätt ensamt att försvara den svenska linjen om ett tydligt nej till narkotika. Nu gjorde det mig ingenting att tilldelas denna roll. Efter att ha träffat missbrukare som lyckats bryta med sitt destruktiva liv, efter att ha talat med mängder av engagerade narkotikapoliser och tullare, känns det enkelt att välja sida. Särskilt inspirerande känns det att ha Erica Lejonroos som i dag arbetar som politisk sekreterare för oss moderater i riksdagen. Hon är öppen och tydlig och berättar om sina tidigare mörka erfarenheter. Hon satt bokstavligt talat fast i skiten. I dag är hon ren och en bra företrädare. Hon brukar vara tydlig med att det skall ställas krav. Tänk om jag fått fria sprutor eller fritt heroin, brukar hon säga. Vad hade då hänt? Inte hade jag haft riksdagshuset som arbetsplats.

Därför tycker jag att det är viktigt att verka för en nolltolerans mot narkotikaanvändning: Aldrig en avvisande attityd riktad mot människor utan alltid mot beteenden.

I Konflikt berördes det faktum att det finns sprututbytesprogram i Skåne men inte i Stockholm. I det senare landstinget har M rent av tydligt sagt nej. Då är det ju också intressant att jämföra. Socialstyrelsens dödsorsaksregister från 2007, som är den senaste statistiken, visar att Skåne har 7,3 döda per 100 000 invånare på grund av narkotika mot exempelvis Stockholm på 5,69 fall och Uppsala med 3,11 fall. Sprutor kan leda till att några slipper smittsamma sjukdomar men ökar risken för att knarka ihjäl sig. 7,3 per 100 000 ger i Skåne mellan 80 och 90 som under 2007 dött på grund av narkotika. Det är många liv. Och många som därmed i förtid lämnat föräldrar, barn, släkt och vänner.

Trots att inslagen i Konflikt kan sägas ha varit tendentiösa fångades ändå en viktig frågeställning. Det berättades om Noomi som fyra och ett halvt år gammal avgiftades för första gången. Ett av hennes barn är nu fjärde generationens missbrukare då Noomis farmor börjat med preparat en gång i tiden i tron att det skulle kunna fungera som bantningsmedel. Även om hennes ena dotter nu satt fast hade hon en femtonåring som tydligt tog avstånd från droger. Och Noomi berättar om hur flickan tagits ifrån henne efter att hon under de första åren haft henne hemma, bredvid sig. Kan smärtan tydligare illustreras? Men det handlar inte bara om en mammas saknad utan om femtonåringen som blivit av med sin mor och sannolikt sin barndom. I valet av sida står jag på den unga dotterns! Just genom att med tull och polis bekämpa inflödet av drogbaronernas produkter och med hjälp av socialtjänst och andra medkännande förmå missbrukare att söka vård skall antalet som drabbas hållas på maximalt låg nivå. För det är inte bara missbrukaren med spruta och heroin som dras ned utan dennes familj, släkt och vänner. Just därför är det viktigt att engagera sig! För Noomis dotters skull!

Inslaget i P1s Konflikt finns här:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2218409&BroadcastDate=&IsBlock=

torsdag 18 februari 2010

Sahlin träffar sina vänner förlorarna

I dag fredag 19 februari är S-ledaren Mona Sahlin på Downing Street 10. En och annan socialdemokrat har uttryckt stolthet över att hon nu får skaka hand med Storbritanniens premiärminister. Tänkande strateger inser dock att hon under dagen kommer att frottera sig med många förlorare. Därför har arrangemanget tonats ned här i Sverige även om S i Härnösand och andra lika partitrogna glatt berättar om det som skall ske på sin hemsida.

Gordon Browns dagar är räknade. Allmänt spekuleras om val i maj. De flesta opinionsmätningar visar på maktskifte och konservativt återtagande men också att labour kan komma att lida generande tillbakagångar. De senaste fyllnadsvalen har många gånger resulterat i att starka fästen fallit. Och i London finns numera en populär konservativ borgmästare med lyskraft.

Till mötet som Mona Sahlin skall tala på kommer också José Luis Rodriguez Zapatero från Spanien och George Papandreou från Grekland. De två senare basar över några av de svagaste och sämsta ekonomierna inom EU-området. Oron är stor i länderna.

Det är talande att Mona Sahlin kan blicka ut över företrädare för Storbritannien, Spanien och Grekland. För hade inte Sverige varit Alliansstyrt hade S-ledaren kunnat befinna sig i denna krets som statsminister och inte oppositionsledare. Och då hade Sverige haft att hantera samma problem och utmaningar. För just de tre andra länderna har bedrivit den politik inom det ekonomiska området som socialdemokraterna krävt i Sverige under det senaste året. Med förfärande resultat som följd.

Underskotten är rekordhöga. Statliga pengar till mängder med projekt och stimulanser har inte gett några synbara effekter på sjunkande arbetslöshet men har däremot kraftigt urholkat budgeterna. Nu kommer problem och svårigheter att strama åt efter allt penningutdelande.

Storbritannien, Spanien och Grekland är exempel på att politik får konsekvenser. Och dålig politik får dåliga konsekvenser. Kontrasten till ett land som Sverige är påtaglig där ansvarstagandet skapat stabilitet som nu leder till att de flesta prognosmakare menar att de ekonomiska kurvorna är stigande och arbetslösheten kan börja pressas tillbaka. Här går det att tala om kommande reformutrymme istället för att drastiska nedskärningar måste planeras.

Sahlin har alla möjligheter att lära sig det höga pris som S-misslyckande leder till när hon umgås med sina politiska vänner från arbetslösheternas och budgetunderskottens Storbritannien, Spanien och Grekland! De tre som gjort precis det hon ville men som hon aldrig fick. Bättre att de tre herrarna snarast blir oppositionsledare som Mona Sahlin än att hon tar plats i kretsen av regeringschefer.

Nolltolerans mot narkotika

I Danmark har öppnats en mottagning där missbrukare två gånger om dagen ges rena sprutor med fritt heroin. Den danska staten via Sundhetsstyrelsen köper in drogerna från Schweiz till en kostnad på cirka 200 000 per år och person.

Som ledamot av Nordiska rådet har jag rätt att ställa skriftliga frågor till de andra ländernas regeringar och dessa har en skyldighet att svara. Därför har det sänts iväg en fråga om hur denna heroinklinik står i överensstämmelse med idén om nolltolerans mot narkotikabruk? Samtidigt är det naturligtvis viktigt att betona att nolltolerans aldrig gäller individer utan alltid beteenden. Det behövs en tydlig och klar attityd. För egen del uppskattar jag därför också att moderaterna i Stockholms läns landsting tagit avstånd från tanken på sprututbytesprogram. Det som sker i Danmark är dock att gå ännu längre genom att den drogberoende förses med heroin.

Jag har tidigare engagerat mig mot idéer om fritt hasch i Köpenhamn och även då med frågor hört av mig till Danmarks regering. Vi påverkar nämligen varandra i närområdet. Därför är det viktigt med gemensamt arbete.

Hur kan fritt heroin till missbrukare stå i överensstämmelse med den grundläggande visionen och ett narkotikafritt samhälle? I samband med Nordiska rådets session i Stockholm 27-29 oktober 2009 antogs en rekommendation med krav på de nordiska ländernas regeringar. Bland annat sades att man ska ”verka för nolltolerans för narkotikahandel i Norden, där polis, tull och myndigheter har olika strategier för att genomföra detta.”

Det skall bli spännande att se hur Köpenhamn svarar på följande:

Anser den danska regeringen att heroinkliniker med fria sprutor och narkotika står i överensstämmelse med tanken på nolltolerans?
Hur fortgår arbetet inom Nordiska ministerrådet att samordna och koordinera arbetet med att bekämpa och förebygga narkotikamissbruk i Norden?



Fråga

Nolltolerans mot narkotika

Från Hans Wallmark (M), medlem av Nordiska rådet
Till Danmarks regering

För ungefär ett år sedan ställde jag en fråga till Danmarks regering ifall den kunde tänka sig att medverka till att legalisera handeln med hasch. Sådana önskemål hade framförts av vänsterpolitiker i Köpenhamn. Svaret var tydligt om att något krav i den riktningen inte skulle tillgodoses. Utifrån svenskt och skånskt perspektiv är det viktigt att komma ihåg att vi påverkar varandra i Öresundsregionen. Beslut inom narkotikaområdet får konsekvenser.

Vid Nordiska rådets session i Stockholm 27-29 oktober 2009 debatterades och fattades beslut kring ett medlemsförslag ”om gemensam nordisk krafthandling mot narkotika” (A1467/medborgar). Den bifölls enhälligt. De nordiska ländernas regeringar rekommenderas att ”verka för nolltolerans för narkotikahandel i Norden, där polis, tull och myndigheter har olika strategier för att genomföra detta.” Nordiska ministerrådet, vilket Danmark har ordförandeskapet i under 2010, rekommenderades att ”vedtage en faellesnordisk strategi mot narkotika” samt att ”samordne og koordinere de nationale tiltag idenfor forebyggelse og helbredelse af narkotikamisbrug.”

I debatten framfördes bland annat: ”Vårt budskap om vi bifaller detta medlemsförslag är att en strikt narkotikapolitik behövs i Norden, där vi säger nej till all utommedicinsk befattning med narkotika.”

I Danmark har i dagarna en klinik öppnats där vissa narkomaner två gånger om dagen fritt erbjuds rena sprutor med heroin för injicering. Det är ett sätt att aktivera och ha kontakt med missbrukare men på inget sätt att bryta deras narkotikaberoende. Sundhetsstyrelsen uppges köpa heroinet från Schweiz till en kostnad om 200 000 kronor per år och missbrukare.

Anser den danska regeringen att heroinkliniker med fria sprutor och narkotika står i överensstämmelse med tanken på nolltolerans?

Hur fortgår arbetet inom Nordiska ministerrådet att samordna och koordinera arbetet med att bekämpa och förebygga narkotikamissbruk i Norden?

onsdag 17 februari 2010

Om partierna gör fel borde väljarna få göra rätt

De senaste dagarna har en hel del intresse visats moderaterna i Stockholm och hur kandidater hamnar och rangordnas på valsedlarna. Expressen har gått längst och utropat ”valfusk”. Även om en del av anklagelserna och påståendena är allvarliga finns det skäl att behålla proportionerna. Ifall det visar sig att någon betalat andras medlemsavgifter och att röstningar samordnats för att gynna en eller flera är detta gravt olämpligt men inte olagligt. Det skiljer sig exempelvis mot den socialdemokratiske valarbetare som efter 2006 fälldes i domstol. Vad som möjligt kan ha hänt i Stockholm är att man brustit i omdöme och visat sig ovärdig förtroende. Den delen hanteras nu genom en intern granskning.

Inget system är perfekt. Alla partier i Sverige har ordningar för att fastställa sina valsedlar som på goda grunder kan ifrågasättas. Är det mer rätt att en kommitté bakom stängda dörrar ger förslag på rangordning än att denna process föregås av ett internt provval? Inte ens Expressen med sitt anklagande pekfinger vet ju på vilket ben tidningen skall stå. För någon dag sedan fanns nämligen dels en artikel om det allvarliga i att provvalsresultat möjligtvis manipulerats och dels en text om att M i Karlskrona valt att presentera ett förslag utan att medlemmarna på förhand haft möjlighet att säga sitt. Ja, är det inte fel på det ena sättet så är det fel på det andra!

Inför moderaternas ordinarie partistämma 2007 i Gävle gjordes en stadgerevision. Jag var ordförande i kommittén. Självfallet diskuterades då också formerna för rekrytering och nominering. Även systemet med kandidatförsäkran. Jag har de senaste dagarna för journalister försökt förklara att det inte finns någon enhetlig ordning utan att en del förbund gjort på olika sätt. Det är bra. Inför valet 2014 går det nämligen att utvärdera och slipa på formerna. I Halland var det exempelvis stämma utan att provval genomförts. I Skånes fyra valdistrikt i riksdagsvalet hade vi provval och nomineringskommittéer som talade med kandidaterna. Därefter lades ett förslag fram med åtta till tio namn i toppen utan inbördes rangordning. De hade sedan ett antal minuter på sig att på en stämma med valda ombud från föreningarna berätta om sig själva och svara på frågor. Sedan avgjordes platserna med hjälp av mentometerknappar. I Östergötland och Jönköpings län hade man ett slags mässor där kandidaterna fick presentera sig före eller under själva den beslutande stämman.

I stadgarna sägs också tydligt att det skall finnas en rekryteringskommitté som aktivt skall arbeta med att locka folk, gärna dem som i dag står utanför partipolitiken, att vilja intressera och engagera sig för M. På många håll har också genomförts ambitiösa internutbildningar.

I samband med stämman i Gävle var det mediala fokuset kanske inte så mycket på provvalen som kandidatförsäkringarna och hur snabbt det gick att bli invald i riksdagen. Då var ju erfarenheterna rätt färska av diskussioner om obetalda TV-licenser och barnflickor, rent av ministrar som fick avgå efter endast ett par dagar i regeringen.

Tydligt sägs att ifall provval används så är det ett av många verktyg för rangordning. Alltför ofta när kommittéer stuvar om eller väljer att förvägra en del att slutgiltigt stå på valsedeln (så gjorde ju KD med Lennart Sacrédeus inför europavalet 2009) så väcker det i sin tur invändningar och kritik.

Fördelen med provval är att medlemskapet betyder något. Det finns en möjlighet att påverka och rangordna som är direkt. I Sverige tappar ju partierna medlemmar samtidigt som de vilka är kvar stadigt blir allt äldre. För egen del ser jag dock en fara med medlemslösa partier. Då kommer listor och valsedlar att fastställas godtyckligt och det är helt omöjligt att frigöra sig från misstankar om kotterier och ”svågervälde”.

I sak är det också konstigt att den nu pågående debatten om provval inte lett in på det ännu intressantare spåret om riksdagens ställning. En del av problemen skulle ju kunna hanteras av ett starkare personval. Då spelar det ju ingen roll om partierna i sina egna processer rangordnat ”fel” då väljarna har en möjlighet att med sin röst göra ”rätt”. Jag tror också att en starkare delning mellan lagstiftande, utförande och dömande makt hade varit bra. En riksdag som utgör en balanserande motvikt mot även en majoritetsregering hade i grunden varit bra för landets styre. En seriös konstitutionell debatt om parlamentet försvinner dock alldeles i bruset från medlemsvärvningar i Stockholm och i fjäderdunen av huruvida någon Ursula eller om det var Fredrik åkt med lågprisbolag till Kanarieöarna.

måndag 15 februari 2010

Ängsligt i Ängelholm

Skolledarna i Ängelholm uppges ha fattat beslut om att ungdomsförbund och partier generellt är portförbjudna vid skolorna med valinformation utom vid ett par speciella tillfällen då det arrangeras debatter. I lokaltidningen NST/HD kommer kritik från SSU. Och även från MUF. Jag håller med och tycker att det är ett ganska dumt besked.

Istället för att förhindra politiskt aktiva ungdomar att träffa elever borde alla glädja sig åt att det finns dem under 37 som engagerar sig. Partierna både tappar medlemmar som har en åldrande kader. Att då ha några yngre som tar strid för sådant de tror på är hoppfullt.

För dem som vill se millimeterrättvisa är det naturligtvis inte alla partier som har ungdomsförbund. Kan inte alla komma skall ingen få, kan det ju resoneras. Samtidigt används inte det argumentet någon annanstans. När media bedömer pressmeddelanden och inbjudningar funderas kring relevans och nyhetsvärde inte hur många eller få aktivister ett parti kan ställa upp med. Och visst är socialdemokraterna och moderaterna större än andra, även på ungdomsförbundssidan, men det beror väl också på att man funnit frågor och förhållningssätt som uppfattas som intressanta Sådant kan förändras över tid. Backa till tidigt 1970-tal då M i opinionsmätningar samlade ett ensiffrigt stöd – det gjorde att malliga DN på ledarplats kunde tala om ”ett litet onödigt parti”. Nu handlar det snarast om 30 procent.

På en del skolor i andra delar av landet har funnits oro för ytterkantsrörelser som national- eller sverigedemokrater. Samtidigt skall man ju inte överdriva problemet. Hur många aktiva nationaldemokrater finns det? 300? I så fall lika många som bär burka i Sverige. Det finns en fara i att man just fokuserar på det marginella (som burkor och nationaldemokrater) istället för att se det vanliga. Sverigedemokraterna kanske kan mönstra en något större trupp men medieintresset för SD får nog ändå sägas vara större än medborgarintresset vilket också visade sig i söndagens Sifomätning.

De ungdomar som lockas av kantpartier kommer ändå alltid att finna dessa. Nätet är en viktigare mötesplats än skolornas korridorer. Genom att stänga ut är dock risken stor att ungdomarna får sämre möjlighet att möta de etablerade ungdomsförbunden - för deras styrka är ju att de har fler riktiga medlemmar. Därmed missas också chansen att gå med i ett etablerat ungdomsförbund eller i vart fall lära sig dess argument och politik.

Istället för mer spontana möten skall det nu bli organiserade debatter i Ängelholm. Tyvärr har ju dessa den uppenbara nackdelen att de kan bli långtråkiga. Och ifall de är frivilliga lockas få och ifall de sker schemalagt ges uppfattningen att politik är tvång.Bra för politiken och bra för Ängelholm hade varit att erbjuda vissa dagar då det är fritt fram för intresserade att ha bokbord. Blir det oroligt får man väl avbryta.

Demokrati och öppenhet innebär ju att man faktiskt får tycka vad som helst men också tron på att goda argument i längden kommer att vinna över dåliga. Det är inte fel att elever får lära sig detta i skolan istället för att politik uppfattas som något endast förbehållet tre auladebatter. Då blir det just exklusivt och konstigt vilket troligtvis resulterar i att allt färre engagerar sig. På den punkten gillar jag faktiskt SSU - där finns ungdomar som gör något de tror på. Fast dem i MUF gillar jag ännu mer - för de tror på samma sak som jag!

lördag 13 februari 2010

Alla vänsterpartier tappar

Nog kan det sägas vara nytt läge efter söndagens Sifomätning. Framgångar för Alliansen samtidigt som samtliga vänsterpartier backar. De största förändringarna står M för som ökar med hela 3,8 procentenheter och S som rasar med anmärkningsvärda 2,3. Troligtvis kommer bilden av osäkerhet och föränderlighet att bestå fram till valdagen. Inget är klart förrän det är färdigt!

För någon dag sedan hade jag socialdemokratiska vänner som glatt utropade segerkänsla efter en mätning från Skop. De är sannolikt mer dämpade nu. För borgerliga sympatisörer gäller det att inte upprepa misstaget. Glädjen över dagens Sifo kan naturligtvis bytas i sin motsats längre fram. Det som avgör är egna insatser och förmåga att berätta vilket politiskt mandat som söks för 2010-2014.

Den senaste tiden har det varit ett antal verbala kraftmätningar mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, mellan M och S. Skall Sifo ses som en kvittens på vem som vunnit debatterna är det stor förlust för socialdemokraterna. Internt finns också kritik mot S-ledaren. Opinionsmätningen kan mycket väl leda till att hon fortsatt öppet ifrågasätts.

För oppositionen är det också allvarligt att alla tre partier backar - utöver socialdemokraterna handlar det om minus 0,4 för V och 0,1 för MP. Konstaterandet att alla vänsterpartier tappar bekräftas då även de nostalgikramande sverigedemokraterna rasar med 1,6 procentenheter och nu är klart under fyra procentspärren. Alliansens styrka är den manifesterade förmågan att regera tillsammans och kunna fatta beslut. På område efter område har Alliansen visat sig förmögen att leverera politiska förslag för framtiden. Mot detta utgör vänsteroppositionen en kontrast. Hur blir det med energin då MP vill snabbavveckla kärnkraften? Hur blir det med rättsfrågorna då V vill se halvtidsfrigivning och avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk? Hur blir det med utrikes- och säkerhetspolitiken då V vill att svensk trupp skall lämna Afghanistan?

Söndagens Sifo är en signal om att valet i september 2010 på inget sätt redan är avgjort. Och det är ett tecken på att tydlig kraftmätning mellan M och S, mellan Reinfeldt och Sahlin, ger utdelning. Oppositionen kommer att begrunda både den eventuella kraften i det egna ledarskapet som att mer måste presteras i form av hållbara överenskommelser. Det är dags för de rödgröna att börja reparera, rent av att byta, flygplansmotor under färd i luften.

Bonusar och bankavgifter

Det är inte säkert att det blir så många kronor kvar om man överför 100 kronor från ett nordiskt land till ett annat. Sänds pengarna från Finland till Norge eller Färöarna riskerar den enskilda att inte ha kvar något efter att avgifterna för sändning och mottagning har betalts.

50 kronor för att skicka pengarna och 50 kronor för att ta emot dem lyder räkningen på en banköverföring från Finland till Norge eller Färöarna. Det visar en granskning gjord av Nordiska rådets sekretariat. Överför man hundra kronor den andra vägen, från Norge till Finland, kostar det hela 60 kronor att sända pengarna, men ingenting att ta emot dem, alltså totalt 40 kronor kvar av de ursprungliga hundra. Då lönar det sig bättre att sända pengar från Danmark till Finland, med en avgift på 20 kronor för sändning, medan mottagaren kommer undan med 10 kronor. Allra bäst lönar det sig att vara mottagare i Sverige. Den svenska mottagaren i undersökningen betalade ingen avgift för att ta emot pengar från något av de andra nordiska länderna. Det kostade inte heller något att skicka pengar från Sverige till övriga Norden, bortsett från till Färöarna, där räkningen för att sända dem uppgick till 29 kronor.

För egen del tycker jag detta är orimligt och oförståeligt för konsumenten att det finns så många olika bankavgifter för överföringar mellan de nordiska länderna. Nog borde det ses som ett gränshinder som förtjänar att avlägsnas. Inom konsumentområdet finns en hel del att göra i Norden.

Staterna har under den finansiella krisen utfärdat bankgarantier och på andra sätt försökt skapa trygghet och stabilitet inom sektorn. Det har resulterat i att regeringsföreträdare därefter haft synpunkter på bonusar och ersättningssystem. Men det finns anledning att också ställa sig på privatkundernas sida. För den enskilde är kort- och bankavgifter mer kännbara än vad eventuella utbetalningar av bonusar är.

I torsdags hade jag möjlighet att under regeringens frågestund vända mig till den nordiska samarbetsministern med frågor kring bankavgifter i Norden. Jag ser fram emot redovisningen av vad som kan hända när de nordiska regeringarna försöker göra något åt detta. I snabbprotokollet finns också ett sakfel. Det står att Danmark är ordförandeland i Nordiska rådet. Så är inte fallet. Det är ju Island som axlar det ansvaret. Däremot är Danmark ordförandeland inom Nordiska ministerrådet. Enkelt förklarat kan det sägas att Nordiska ministerrådet ansvarar för den miljard kronor som anslås till gemensamma samarbetsprojekt medan parlamentarikerna i Nordiska rådet har att för en mycket blygsammare summa följa upp, granska och utvärdera det regeringarna hittar på.

Anf. 25 HANS WALLMARK (m):

Herr talman! Jag riktar mig till den nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson, men det gör ingenting om finansminister Anders Borg också lyssnar.
Under den finansiella krisen det senaste året har olika stater på olika sätt ställt upp med garantier, hjälp och stöd. Man har också haft synpunkter på till exempel bankbonusar och en del andra saker som förekommer inom banksektorn.
Ett problem för många privatpersoner i Norden är att det kostar pengar att flytta pengar i Norden. Att skicka 100 kronor från ett nordiskt land till ett annat kan kosta pengar för den enskilde. Det kostar till exempel 20 kronor att skicka dem från Danmark till Sverige. Från Finland till Norge kostar det 50 kronor. Och omvänt kan det kosta pengar att ta emot dem.
Är den nordiska samarbetsministern beredd att tillsammans med sina kolleger i resten av Norden se över den här typen problem för människor i Norden? Det borde vara enkelt. Det ska inte kosta pengar att skicka pengar i Norden.

Anf. 26 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Tack för frågan! Det är en fråga som jag vet har engagerat Hans Wallmark mycket under lång tid. Frågan om avgifter på kort, bankaffärer och så vidare togs upp på Nordiska rådets session här i Stockholm under hösten. Den skickades till Nordiska ministerrådet samtidigt som man uppmanade Danmark att också se över de här frågorna.
Jag vet att Gränshindersforum, där en representant från varje land finns med, har skickat ett brev om de här frågorna till bland annat Danmark, Island och Norge för att just diskutera gränsöverskridande betalningar.

Anf. 27 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Precis som ministern påpekar togs detta upp vid Nordiska rådets session här i Stockholm. På en fråga från en enskild ledamot lovade den danska samarbetsministern Bertel Haarder att ta upp detta i Nordiska ministerrådskretsen. Det är ju Danmark som för närvarande har ordförandeskapet i Nordiska rådet.
Ministern hänvisade nu till Gränshindersforum. Då är min fråga om vår samarbetsminister skulle kunna vara beredd att också driva på Danmark under deras ordförandeskap. Det kan tyckas vara en marginell fråga. För många människor som tittar in på bankerna är bonusarna ett irritationsmoment, men det är också ett irritationsmoment för människor som bor i gränsbygder att det kostar pengar att skicka pengar i Norden.

Anf. 28 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Den här skrivelsen från Gränshindersforum har skickats över till Danmark, Island och Norge. De nordiska samarbetsministrarna kommer att ha ett sammanträde nästa vecka. Jag kommer att träffa Bertel Haarder där. Jag kommer naturligtvis att fråga om han har fått något svar från de andra nordiska länderna. Jag kommer också att fråga Bertel Haarder hur de arbetar med frågan.

tisdag 9 februari 2010

Till stöd för våra soldater

Barkåkra kyrka i min hemförsamling strax utanför Ängelholm har genom åren varit plats för många gripande avsked. På tydligt hörbart avstånd från kyrkogården ligger flygplatsen och det område som i dag kallas Valhall Park och som bara fram till för några år sedan var Kungliga Skånska Flygflottiljen F10. Även i fredstid har anställda och värnpliktiga i försvarsmakten fått offra sina liv eller svårt skadats för att skydda vårt land. Inte minst har det gällt piloter. Dessvärre är detta en realitet även om mycket gjorts och görs för att minimera förluster och att människor drabbas.

Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.

Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.

Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.

För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.

Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:

Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.

Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.

Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.

Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.

torsdag 4 februari 2010

Jag är emot kvotering

Jag är emot kvotering. Det är en åsikt som rimligtvis delas med många andra moderater. I grunden känns det obekvämt när enskilda individer inte ses som människor med egna egenskaper utan som företrädare för kollektiv. Och det är sedan enkelt att förklara att grupper är bärare av olika åsikter eller hållningar. Runt hörnet finns generaliserande omdömen om invandrare, kristna, judar, handikappade, cigarrökare eller asiater.

Av den anledningen har jag med stigande förvåning följt den debatt som rasat om att moderaterna nu skulle vara för kvotering. Dessutom sägs det att partistyrelsen fattat ett sådant beslut. Jag råkar ju vara ledamot och har därför försökt både i mitt minne som i gamla handlingar gå igenom vad som sagts. Det jag funnit är en Jämställdhetspolitisk plattform antagen för några månader sedan. Ett bra och resonerande dokument. Och där sägs apropå den skeva representationen som kan ses i många bolagsstyrelser: ”Om inte börsbolagen fördubblat andelen kvinnor i styrelserna till 2014 kan det inte uteslutas att vi tvingas överväga ändringar i de regler som föreskriver vilken standard bolagsstyrelserna ska hålla. Dagens situation är inte acceptabel.”

För egen del tycker jag att det är en formulering som är ganska tolkningsbar. I vart fall borde den inte rimligtvis kunna läsas som att kvotering är något önskvärt. Vore så borde det väl ha föreslagits här och nu! Däremot återförs ansvaret till just börsbolagen och valberedningarna. Är ingen orolig för bristande kompetenser och erfarenheter? Mångfald brukar alltid vara bättre än homogenitet!

Och om moderaterna nu är för kvotering, hur kommer det sig att partiet i så fall samtidigt medverkar till att den så kallade positiva diskrimineringen vid landets universitet och högskolor skall avskaffas? Istället för kön är det meriter som skall avgöra!

Börsbolagens sammansättning är i sammanhanget en mindre delfråga. Men ett symptom. Genom den ganska förvirrade diskussionen om kvotering eller inte har fokus kommit att flyttas från det centrala frågeområde som lyfts fram i den moderata plattformen. Det kan inte vara rimligt att män och kvinnor behandlas olika! Lönekartläggningar visar att lika jobb betalas olika. Kompetenser tillvaratas inte alltid. Är det ett Sverige som vi vill att våra barn skall växa upp i?

Ytterst blir det en fråga om attityder och förhållningssätt. Är detta problematiskt eller inte? Besvaras frågan med inte behöver ju inget göras, men i annat fall krävs handling och åtgärder. Kvotering är inte ett sådant sätt men däremot att lyfta fram en spegel så att det faktiskt går att se snedfördelningen i exempelvis styrelser eller vid lönesättning.

Någon kritiker har avfärdat detta som marxism. Problemet är inte att en kommunistisk terminologi utvecklats om strukturer och annat utan att teoretiska resonemang varje gång sägs vara överordnade verkligheten. Detta är ju en av socialismens och andra ”vetenskapliga” ideologiers belastningar: Att själva livet är mindre intressant än texten. Men just den pragmatiska kritiken mot vänster gäller även mot höger. Missa inte hur det ser ut bara för att en del av orden och resonemangen smakar illa! Det handlar om respekt för varandra. Men också att tillvarata hela vår potential. Dit hör både kvinnor som män!