lördag 31 oktober 2009

Något om Nordiska rådet

Fyra dagar med Nordiska rådet är till ända. Det har varit bra samtal och debatter. Vid partigruppsmiddagen på onsdagskvällen fanns ministrar från några av våra grannländer. Utrikesminister Carl Bildt hyllades i ett fint tal av sin estländske bordsgranne. Och vår krets visade sig ha utökats med både Färöarnas utrikesminister som Grönlands finansminister.

Politiskt blev det två större diskussioner. Först i medborgar- och konsumentutskottet där M-förslaget om nolltolerans mot narkotikahandel i Norden haft sina opponenter. Av olika anledningar har det inte fullt ut velats markera. En förklaring kan naturligtvis vara att det i Danmark finns starka lokala krafter i Köpenhamnsområdet som önskar se legalisering. Jag ställde dock en rak och direkt fråga till den socialdemokratiska oppositionsledaren och hon var tydlig mot sina partikamrater genom att lova fortsatt kamp mot narkotikan även om det blir regeringsskifte. Formuleringen om nolltolerans utökades med en bisats om att en sådan politik får genomföras i varje land på sätt som polis, tull och övriga myndigheter finner bäst. Inget konstigt för den som tror på subsidiaritet!

Den andra konflikten gällde huruvida det skall bli ett nordiskt informationskontor i Minsk, Vitryssland. Från att ha varit full enighet bestämde sig plötsligt några finländska politiker med samlingspartiets representanter i spetsen för att gå emot av ekonomiska skäl. Jag hade ett inlägg där jag mer försökte visa på Vitrysslands odemokratiska tendenser och även de tillbakagångar som kan iakttas i Ryssland. Skall det öppnas ett kontor i Minsk gäller det att veta varför! Det handlar om demokratiexport och det finns all anledning att kontrollräkna fingrarna varje kväll. I debatten sade jag bland annat: ”Ett nordiskt informationskontor i Minsk skall vara ett skyltfönster, sägs det i våra handlingar. Inte för fjordar, fjäll, fält och skogar. Utan ett skyltfönster för demokrati och öppenhet.”

Två spörsmål fick också intressanta svar. Från ordförandens sida förklarades att man under frågetimman inte fick vända sig till ”sin” nordiska samarbetsminister. Då jag konstaterade att jag representerade Skåne men ändå hoppades få vända mig till Danmarks Bertil Haarder skrattade alla. Och jag undrade ifall det kan vara att tänka på en gemensam dansk-svensk förstudie om en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör. Han ville inte lova något utan hänvisade till transportministern men ställde sig inte avvisande. Det är viktigt att det drivs opinion för denna viktiga fråga för det tar tid mellan att en granskning läggs fram och att ett önskat bygge kan starta. Men en fast förbindelse behövs, både för Skåne och Själland som Sverige och Norge å ena sidan och Danmark och Tyskland å den andra. Det är i allra högsta grad en nordisk fråga.

Siv Jensen, ledare för norska Framstegspartiet, fick en fråga om Sverigedemokraterna. De brukar ju ibland framställa sig som ungefär liknande norska Frp och med goda internationella kontakter. Siv Jensens svar var som en sylvass nål i den ballongen: ”Moderaterna vil ha en enorm utfordring i å ta denne debatten på alvor, nettopp for å unngå at et parti som - hva heter de for noe - Sverigedemokraterna blir representert i den parlamentariske forsamlingen i Sverige. Jeg håper det ikke skjer, men da menar jeg også at man er nödt til å ta denne debatten på alvor.”

torsdag 29 oktober 2009

Rätt i sak - fel i form

På onsdagen vid ingången till Rosenbad fanns en hel del poliser, några aktivister och massor med mörkfärgad brunkol. Det såg smutsigt ut. Greenpeace hade ännu en gång gjort något spektakulärt för att på så sätt locka media och fånga uppmärksamhet. Ett halvdussin personer satt ned medan två andra klättrade omkring i flaggstänger med en banderoll. Enligt ett pressmeddelande hade organisationen med sig 18 ton brunkol vilket motsvarar vad som lastas in i en av Tysklands största energianläggningar; Jänschwalde. Var 20 sekund! Och det är ett kraftverk som ägs av Vattenfall och därmed den svenska staten och det förklarade varför Greenpeace nästan bokstavligt knackat på hos statsministern i Stockholm. Totalt har Vattenfall skaffat sig tolv stora kolkraftverk i Tyskland, Polen, Holland och Danmark under de senaste åren.

I sak kan det finnas anledning att hålla med om behovet av att peka på den skitiga och klimatpåverkande förbränningen i tyska, polska och danska kolanläggningar. Och det är viktigt att hela tiden påminna om Vattenfalls ansvar och europeiska expansion. Menas det allvar med alla vackra formuleringar kring miljö och klimat måste något göras åt de fossilbaserade energislagen. Det handlar om kol men också om gas. Onekligen finns här även en viktig dimension till den tänkta ledningen på Östersjöns botten mellan Ryssland och Tyskland. För egen del drar jag dock slutsatsen att det därför behövs mer och ny kärnkraft som alternativ. Där finns nog en stor skillnad gentemot Greenpeace som brukar bedriva kampanjer även mot denna energiform. Och detta är ju ett stort problem för många miljövänner som är skeptiska till olja, kol och gas. För dem är ju inte heller reaktorer något att tänka på. Och vad återstår då? Kraftiga prisökningar! Tung industri som slås ut! Eller att det blir väldigt kallt i ett land som Sverige med många månader fyllda av dåligt väder samt höst och vinter.

Trots allt hade det funnits goda skäl att lyssna på Greenpeace och efterhöra synpunkter om just Vattenfalls agerande i Tyskland. Men nu? Det mesta försvinner bakom upptåget och den självupptagna roll man tilldelar sig genom att vräka ut brunkol, smutsa ned och i det lilla försöka ockupera del av platsen utanför Rosenbad. Förhoppningsvis kommer organisationen att självmant och utan prut betala de kostnader som uppstod då allt skulle städas och ställas i ordning. I annat fall är det inte civil olydnad eller civilkurage utan bara vandalism!

måndag 26 oktober 2009

Några dagar med Norden

Riksdagshuset i Stockholm fylls på med parlamentariker och tjänstemän från de fem nordiska länderna och tre självstyrande områdena (Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island samt Åland, Färöarna och Grönland). Det är dags för Nordiska rådets 61:a session. I år är platsen den svenska huvudstaden. Dessförinnan har det varit Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Nästa år blir det Reykjavik. Under några dagar kommer valda politiker samman med statsråd och regeringsföreträdare. Tillsammans mejslas bra förslag fram till nytta för Norden och den gemensamma utvecklingen.

För egen del har jag bland annat en motion om nolltolerans mot narkotika i Norden. I samband med utskottsbehandlingen har socialistiska företrädare från Danmark velat göra förändringar och mjuka upp en del formuleringar. Förklaringen är enkel, det finns lokala politiska krafter i den danska huvudstaden som önskar se legalisering av vissa preparat. Just därför är det också viktigt att säga nej från alla dem som önskar att en tydlig hållning mot knarket skall bestå!

En annan viktig fråga är arbetet mot olika former av gränshinder. Det handlar om att ta bort i vissa fall små men för den enskilda fåniga och ibland direkt förhindrande regler de nordiska länderna emellan. I förra veckan var den årliga debatten i riksdagen om Nordenpolitiken och då kunde regeringen rapportera om olika förbättringar. Det har exempelvis blivit enklare för danska körskollärare bosatta i Sverige att förnya sitt körkort i Danmark. Det har blivit lättare för den som inte är svensk medborgare att få ett ID-kort. Danska medborgare har möjlighet att köra dansk firmabil i Sverige. Och det ska bli tydligare gränsregional statistik. Stort och smått om varandra!

Det intressanta med den skrivelse som behandlades var att den kommit att hanteras av utrikesutskottet. Mot detta kan man ju ha befogade invändningar. För Skåne, för Värmland och för Tornedalen är inte detta på något sätt UD utan en del av det dagliga livet! Just kampen mot gränshinder har en särskild nordisk dimension. En del kritiker mot det nordiska samarbetet lyfter gärna fram EU, men jag tror att det som kan vara krångligt för 10 000 eller 15 000 personer i Värmland och Norge enklare kan hanteras av ett samarbete med 25 miljoner medborgare än av ett med 500 miljoner medborgare. Därför behöver vi både EU och Norden, både fokus på de stora och övergripande frågorna och på de mindre detaljerna. Jag är helt övertygad om att vägen till ett närmare Nordensamarbete går via att alla fem länder också är EU-medlemmar.

I riksdagen har det väckts motioner om att Nordiska rådet skall avskaffas. Ingen av de cirka två dussin undertecknarna fanns dock på plats när det var dags för debatt. Ingen hade föranmält sig och ingen släntrade in under meningsutbytet. Så djup var den övertygelsen!

Innan det nordiska toppmötet drar igång på tisdagens eftermiddag med regeringschefer och oppositionsledare på plats och beslut klubbas onsdag och torsdag är det dags för utskottsbehandling av en del ärenden på tisdag morgon. Jag sitter i medborgar- och konsumentutskottet. Vi har under 2009 fördjupat vårt arbete kring migrationsfrågor men även kring samernas situation. För 2010 är tanken att rikta fokus mot konsumentfrågor, bland annat alla de regler och avgifter som finns när man gör bank- och korttransaktioner mellan de olika länderna. Det skall vara enkelt att leva, bo och verka i Norden. Inom detta område finns en hel del att göra!

söndag 25 oktober 2009

Riksdagsman och kandidat

Lördagen 24 oktober innebar på ett antal platser i landet att det hölls moderata partistämmor där olika listor fastställdes inför de allmänna valen 2010. Så skedde ibland annat Halland, Östergötland och Uppland. Skåne med ungefär 1,2 miljoner invånare är ju onekligen en tung och viktig del. Där förenklades arbetet såtillvida att alla moderater samlades på ett och samma ställe trots att det handlade om fyra olika riksdagslistor och ett drygt halvdussin inför regionvalet.

Och nog var det något av tandläkarmottagning över det rum dit toppkandidaterna förpassades i väntan på att de för respektive grupp under några minuter fritt skulle få disponera ordet och därefter under ungefär lika lång tid svara på frågor. För oss från Norra och Östra Skåne handlade det om sex minuter totalt. Ganska viktig tid kan tyckas för den vars hela riksdagsarbete skall värderas eller för den kandidat som önskar göra bra ifrån sig och komma ifråga för en hög placering. I det lilla rummet fanns godisskålar, frukt, smörgåsar, kaffe och läsk. Mysigt ordnat men det märktes att det var svårt att låta sig bjudas före den egna dragningen var gjord. Därefter var det väntan fram till ombuden med mentometerknappar avgjorde listan. Ett slags mellanting mellan Idol och Robinsson.

För Norra och Östra Skåne innebar stämman att Margareta Pålsson fortsätter som första namn och jag som andra. I dag har vi tre ledamöter från denna valkrets. Att jag själv fick drygt 3000 personkryss valet 2006 var mycket trevligt och kändes som ett starkt stöd då ingen annan fick så många av oss moderater i Norra och Östra Skåne, samtidigt en smula förtretligt då det i procent blev ungefär 6,5 och det hade behövts åtta procent eller cirka 600-700 röster till för att bli uppflyttad och inkryssad.

För egen del uppskattar jag mycket att stå tillsammans med Margareta Pålsson. Vi har fungerat bra ihop de senaste tre åren och kompletterat varandra inom en mängd områden. Självfallet var hon värd både kindpuss, kram som applåd.

Under det kommande året innebär det att jag kommer att fungera både som riksdagsman fram till att riksmötet 2009/10 avslutas i oktober 2010 som kandidat inför valet och nästa mandatperiod. Det känns bra!

I mitt anförande i Malmö försökte jag peka på några saker inför de kommande fyra åren. Vid förra nomineringsstämman sade jag att vi stod inför en resa: ”Vi har gjort en sådan resa tillsammans. Sedan valet 2006 är vi numera ett stort parti med över var fjärde väljare bakom oss. Vi har fått regeringsansvar genom en riksdagsmajoritet. Vi har axlat ansvar! Och sedan dess har vi gjort bra saker. I många kommuner. I Skåne. Och i Sverige. Vi har agerat mot utanförskapet. Vi har reformerat skolan. Vi har sänkt skatter. Vi kan stolta säga att det blir 20 000 poliser senast år 2010. Men mer återstår. Det handlar om sjukvården. Det handlar om pensionärernas situation. Och det handlar om brottsligheten. Jag tror att valet 2010 kommer att handla om tre frågor: Jobben, det ekonomiska ansvarstagandet och regeringsalternativen.

Jag vill bidra till detta. Jag tror att det handlar om en tydlig moderat grupp i riksdagen. Jag tror att det handlar om att slå vakt om fantasins och skapandets betydelse. Jag tror också på Alliansen. Mitt bidrag är att jag som tidigare kommunalråd i Ängelholm och i dag som riksdagsman är en brobyggare. Vi hade i Ängelholm en allians långt före alliansen.”

Så är det att vara riksdagsman och kandidat!

onsdag 21 oktober 2009

Det tyckte vi då - det tycker jag nu

Energimyndigheten i Danmark har som tillståndsgivare gett klartecken till en gasledning på Östersjöns botten. Därmed har Nordstrem fått ett första hett efterlängtat ja från ett land. Men fler prövningar återstår. Insatserna av påverkan och påtryckningar skall inte underskattas. Samtidigt bedyrar den danska Energimyndigheten att den gjort andra avvägningar än strikt juridiska och att ingen försökt agera till förmån för detta väldiga energiprojekt.

Även Sverige har att i enlighet med ingångna konventioner att utföra en laglig- och lämplighetsprövning. Där är det endast miljöskäl som kan sätta hinder i vägen även om det finns andra dimensioner som det borde reflekteras kring. Det är den svenska regeringen som är tillståndsgivare.

Något av den komplexa situationen men också en dragen slutsats om att Sverige borde säga nej framförde undertecknad tillsammans med M-kollegerna Rolf K Nilsson, Sofia Arkelsten och Mats Johansson i en debattartikel i Gotlands Allehanda den 22 april. Sedan dess har bland annat kommunstyrelsen på Gotland sagt sig vara mot en gasledning i likhet med andra berörda runt Östersjön. Det här en viktig fråga. Och det vi tyckte då tycker jag (och sannolikt de andra) även nu:

”Sveriges regering har enligt undertecknade konventioner endast rätt att göra en prövning av miljöskälen för en dragning av gasledningen på Östersjöns botten. Det görs som ren myndighetsutövning. Även om fler och goda skäl kan anföras mot projektet är det endast på denna grund ett svensk nej kan formuleras.

Därför är det naturligtvis känsligt. Inga större insikter i historia eller säkerhets- och försvarspolitik behövs för att också se att planerna kan sättas i ett större sammanhang och med fler dimensioner. Att det dessutom pågår granskning om eventuella mutor i samband med en del av de yttranden som lämnats in i miljöprövningen gör inte saken enklare.

Redan utifrån en miljöaspekt finns det anledning att vara skeptisk. I Östersjön finns dumpad ammunition och annan militär utrustning från åtminstone två världskrig under 1900-talet. Fisket kan påverkas av ledningen och dess behov av säkerhetszon. Till det kommer en kommande stor utgift den dag det hela tjänat ut sin tid och det är dags att städa upp.

Det finns andra lösningar och dragningar. Av politiska skäl verkar det dock som att EU-landet Polen skall undvikas. Även i förhållande till de tre baltiska republikerna, tillika delar av EU-familjen, verkar finnas ett spänt förhållande från konsortiets sida. Därmed kan den miljömässigt bästa lösningen, den på land, komma att avfärdas för den som uppfattas som politiskt smakligast, den via Östersjön.

Mot konsortiets huvudägare riktas också alltmer kritik. För bakom Nordstream finns den ryska energijätten Gazprom. Journalisten och människorättsaktivisten Grigory Pasko tillhör de öppet och uttalat kritiska. Tidigare delade han redaktionsrum med kollegan Anna Politkovskaja fram till att hon mördades.

Visst har Ryssland utvecklats i rätt riktning jämfört med Sovjetunionens dagar. Det är dock skillnad på åren under president Jeltsin och de nu under presidenterna Putin och Medvedev. Oppositionella förföljs och trakasseras. Grannländer attackeras, Estland med ett fullskaligt IT-angrepp och Georgien genom att stridsvagnar rullade in i augusti förra året. Innan Dmitry Medvedev utsågs till president var han som biträdande premiärminister kopplad till Gazprom.

Inget kunde tydligare än det ryska gaskriget mot Ukraina i vintras understryka att energipolitiken tjänar som ett politiskt vapen i det i dubbel mening nya kalla kriget, särskilt när Europa fryser. Förvecklingarna kring nyår handlade inte främst om ekonomi utan måste ses i det större geopolitiska sammanhanget av Rysslands ambition att återskapa imperiet med full kontroll över närområdet. Efter den framgångsrika invasionen av Georgien och det låga priset för avsöndringen av delrepublikerna går färden nu vidare mot Ukraina, som ska vinnas åter.

För Europa under kommande år utgör just Ryssland och energi två viktiga utmaningar. EU skall vara fast, tydlig och konstruktivt samarbetsinriktad. Samtidigt är det viktigt att undvika att Europa görs beroende av en enda stor leverantör. Ny kärnkraft och elexport från Sverige till exempelvis Estland, Lettland och Litauen är i det sammanhanget något positivt.

Regeringen har enbart att göra en utvärdering utifrån miljöskäl. Det räcker. Till det kan dock lyftas fram även andra aspekter.

Hans Wallmark
Rolf K Nilsson
Sofia Arkelsten
Mats Johansson
Riksdagsledamöter (M)”

måndag 19 oktober 2009

Fram för vindens alla färger

Framtidsskolan i Ängelholm växer. För någon dag sedan var det invigning av ungefär 1000 kvadratmeter ny yta för lärande och utveckling. En stolt VD Anita Nyblom fanns naturligtvis på plats för att sprida värme, inspirera men också berätta om hur det är att våga vara entreprenör i skolvärlden. Lärare, elever och inbjudna gäster applåderade. Och kramade om henne. Allt detta är hon värd! För Anita Nyblom är generös med att dela med sig av både sig själv och sina tankar. Fram har verkligen etablerat sig som ett seriöst och uppskattat alternativ vilket gör det svårt för andra att etablera sig. Många tycks vara nöjda med de kommunala skolor som finns i Ängelholm och för den som av olika anledningar söker ett alternativ så finns Fram och på gymnasiesidan även John Bauer.

Första gången jag träffade Anita Nyblom var hon rektor med goda resultat inom en av Ängelholms skolor. Hon bubblade av idéer men närde också en önskan om att få förverkliga allt detta i ett eget skolprojekt. Det lät visionärt. Det lät vågat. Och det var inte utan att jag skakade en smula på huvudet åt hennes energi och engagemang efter ett kvällsmöte hemma hos henne tillsammans med en annan visionär, arkitekt Martin Lindstam.

Planerna tog allt mer konkret form. Och som Anita Nyblom berättat någon gång ringde hon upp sina vuxna barn för att meddela att arvet nu skulle riskeras då bostaden skulle användas som säkerhet för ett banklån. För nu skulle Framtidsskolan Fram öppnas. Ju tydligare hon blev med sina planer och tankar desto mer ökade också motståndet från dem som kunde se detta som ett hot eller skall vi kalla det bristande insorteringskänsla…

För bakom idén om en egen skola fanns mer än bara viljan att förverkliga en dröm. Det handlar också om ett pedagogiskt grundackord. Att se individen och att följa eleven i dess växande. I dag kanske mer vanlig genom portföljmodellen och andra inriktningar men i början av 2000 fortfarande något ganska nytt. Lokalerna skulle också präglas av öppenhet och frihet. Sökandet, prövandet och det fantasifulla är ju också Frams signum. Och har varit det sedan första dagen med bland annat en kandelaber med levande ljus som möter alla varje morgon vid huvudingången. Kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst (M) kunde i sitt invigningstal just påminna om behovet av även osynlig kunskap. En av alla skönsjungande elever hade också en sång vars refräng tog upp temat om att måla med vindens alla färger - en fin metafor för kultur och bildning.

Men när Anita Nyblom precis skulle kasta loss och gå över till den egna skolverksamheten stötte hon på motstånd. Socialdemokraterna (undantaget dess oppositionsråd) sade sig vara välvilligt inställda men försökte ändå sätta käppar i hjulen, inklusive att fundera på att använda byggregler bara för att förhindra. En av de dagar då det var ovanligt mörkt och Anita varit i kontakt med mig gick jag ut, köpte med mig en bukett blommor och tog med mig två av mina kolleger och vänner till henne; kommunalrådet Lennart Nilsson (C) och oppositionsrådet Lars Gustafsson (S). Vi knackade på, sa att vi trodde på henne och gav varsin kram. Detta tillfälle brukar hon ibland återvända till. Ibland kan politik och politiker göra skillnad. Då och där 2002 var ett sådant tillfälle!

lördag 17 oktober 2009

Var detta Obamas hemliga vapen?

För någon dag sedan var det ett intressant eftermiddagsseminarium i riksdagshuset om kopplingarna mellan religion och politik i USA. En del påståenden som satt sig i debatten granskades, prövades och avfärdades. Bland annat brukar det hävdas att den amerikanska konstitutionen bygger på en klar åtskillnad. Tvärtom visade professor Kjell O Lejon, som nu återvänt till Sverige och Linköpings universitet efter ett par år på andra sidan Atlanten, att det amerikanska statsbygget i allra högsta grad formats av starkt troende personer.

De första stora grupper som lämnade Europa för den nya kontinenten var puritaner och andra religiösa som sökte sig en ny framtid med frihet att utöva sin tro men också med en dröm om att skapa ett helt nytt samhälle. Det sistnämnda märks på många städer som Philadelphia, Nasareth och Betsaida som direkt lånat namn från Bibeln eller starkt återknyter till den. Kjell O Lejon betonade att den amerikanska konstitutionen, som fortfarande i bruk sannolikt gör den till i dag världens äldsta, istället gjorde en viktig distinktion mellan den federala nivån och delstaterna. I de senare fanns i många fall statskyrkor och ett starkt religiöst inslag. Anglikanska i Virginia, Maryland och Delaware medan andra inriktningar präglade dem i New Hampshire, Connecticut och Massachusetts. Det var först under mitten av 1800-talet som statskyrkosystemet avskaffades i delstaterna. Utifrån en svensk tradition kan det ibland vara svårt att förstå och begripa delstaternas starka ställning och ett federalt system med den omfattande tro på maktdelning som finns i USA. Den grundläggande ordningen består sedan 1776. Frågan om vilken religiös tolkning som var den rätta ansågs vara viktig men skulle ligga på delstatsnivå. Konstitutionen baserades inte på tron om frihet från religion utan på frihet till olika religioner och inriktningar.

Från Kalifornien kom forskaren Gastón Espinosa. Han har framför allt följt politiska trender inom olika etniska och religiösa grupper. Den tes han drev var att Barack Obamas valkampanj avgjordes av förmågan att attrahera ”lations” (den mer spansktalande delen av befolkningen med rötterna i Latin- och Sydamerika” med ”evangelikal” bakgrund (alltså vad som i Sverige skulle kallas väckelsekristna). Espinosa hävdade att Obama skickligt drivit en mittenorienterad kampanj där han också försökt nå de mer moralkonservativa grupperna bland lågutbildade och inom arbetarklassen. Dessa tilltalades av hans budskap om hopp och om en tydligare social agenda. Till sin kampanjstab knöt han måna ledande präster och teologer med markerade åsikter i exempelvis abortfrågan. Obama själv och det demokratiska partiet talade om kvinnans rätt att göra eget val men ändå tilläts centralt placerade personer att också ha en motsatt åsikt. Och det verkliga tecknet på att vara inkluderande är att många av rådgivarna nu getts centrala uppdrag även sedan Vita huset och makten erövrats. Det var alltså på riktigt och inte endast ett sätt att fiska efter väljare. Utmaningen blir naturligtvis ifall presidenten nu kommer att kramas sönder av olika och motsatta förväntningar från de grupper han attraherat eller om det går att forma en bred politisk kurs med plats för många. Gastón Espinosa var påtagligt optimistisk om Barack Obamas förmåga även om han med akademikerns kylighet också betonade tvivlen och det som talade emot.

De intressanta slutsatser som kan dras utifrån ett svenskt perspektiv är väl att den typen av grupptänkande, etniskt och religiöst, som kan iakttas i USA inte finns här på samma sätt. Colorado framhävdes som exempel på en delstat där den politiska majoriteten skiftar och där just inslaget från väckelsekristna ökar. Alltså blir det väsentligt att på olika sätt nå dessa. Däremot finns det all anledning att studera Barack Obamas inkluderande hållning och försöken att ändå i viktiga frågor kring moral och etik skapa ett gemensamt rum för motstridiga åsikter. Det märktes inte minst i presidentens försök att även räcka ut en hand till den muslimska världen genom det omtalade talet i Kairo för några månader sedan. Kopplingen religion och politik finns i vart fall då 140 000 kyrkoledare runt om i USA inbjöds till en telefonkonferens där Obama försökte visa hur hans viktiga sjukförsäkringsprogram som nu skall tas genom kongressen enligt honom och Vita huset också är en moralisk utmaning. Frågan är vilka framträdande politiker som i Sverige har en telefonbok med numret till åtminstone en religiös ledare?

torsdag 15 oktober 2009

Kvittar i riksdagen?

Under de senaste dagarna har det förts diskussion om närvaron i riksdagen. Tidigare har det faktum uppmärksammats att debatterna sällan drar fler än en handfull ledamöter och att det därför kan se rejält folktomt ut vid en TV-sändning. Den här gången har det varit mer fokus på voteringarna och ett särskilt intresse har visats advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström.

Efter de första dagarnas upprördhet med kraftiga förenklingar som likställt frånvaro med skolk eller arbetsvägran kan nyanseringar nu iakttas. Svenska Dagbladet har på ledarplats skrivit om behovet av förtroendevalda med yrkeserfarenheter och förmåga att veta vad som finns även utanför väggarna i riksdagshuset. Smålandsposten har i en kommentar levererat det konstruktiva förslaget om att frånvaro vid voteringar kanske kan kombineras med ett register där den enskilde ledamoten kan göra en notering om skälet.

Idag finns ett kvittningssystem som är helt informellt och inte reglerat på något sätt. För att besluten i kammaren inte skall avgöras genom tillfälligheter och att någon plötsligt blivit sjuk, fastnat i en hiss eller något annat mer trivialt har partierna sinsemellan kommit överens om att det alltid skall vara borta lika många personer från båda sidor blocken så att riksdagsmajoriteten består intakt trots att det kan saknas 30 eller 80 personer. Litet tråkigt praktiskt kan tyckas i jämförelse med det brittiska parlamentet som kanske kan uppskatta den typen av spänning och dessutom ger MPs en anledning att stanna till i några av de särskilda restauranger, pubar och rum som är reserverade endast för dem. Men det är inte alldeles lätt att bli utkvittad. Tvärtom kan nog åtskilliga ledamöter vittna om hur de försökt beveka det egna partiets så kallade kvittningsman. Principen, i alla fall inom moderaterna, har varit att frånvaro endast accepteras ifall man har ett nationellt uppdrag på partiledningens uppdrag, företräder riksdagen i ett internationellt organ som FN eller Nordiska rådet eller ett starkt personligt skäl som eget 50-årsfirande, att ett barn tar studenten eller läkarbesök som inte kan bokas om. Det är den typen av anledningar som kan motivera. Annars inte.

Sverige är avlångt. Den som exempelvis måste delta på ett möte i Östersund eller Örkelljunga får bereda sig på en del restid till och från Stockholm. Att delta i något som börjar 18 eller 19 i Stockholmsområdet är busenkelt att hinna med även om voteringsklockan ljuder i riksdagshuset klockan 16. För allt som finns på längre avstånd än dit tunnelbanan i princip kan föra en är den typen av dubbla bokningar omöjliga. Skulle inte kvittning finnas torde en mängd besök, möten och träffar få ställas in. Och allt detta är ju också en viktig del av ett riksdagsuppdrag. Det handlar om att bli informerad, att svara på frågor, hålla anföranden, förklara och förankra. Ifall det hela förminskas till att uteslutande bli en fråga om att trycka ja, nej eller kanske handlar det dels om en fantastisk hög timpeng för att utföra 15 till 20 minuters jobb två till tre gånger i veckan och dels missas helt det som ligger i det politiska företrädarskapet.

Jag är övertygad om att riksdagsmän vill delta i voteringar. Möjligheten att påverka med sin röst är ju sällan så fysiskt påtaglig som då. Men det finns ändå situationer som tvingar fram att man är på en annan plats. För egen del fick jag uppleva detta under vårterminen då jag som en av moderaternas fem toppkandidater i europavalet dels fick mängder av förfrågningar från företag, skolor, föreningar och dels just fick partiledningens uppdrag att företräda partiet, ibland i direkt samverkan med ministrar. Utifrån ett riksdagsperspektiv fullt logiskt då bortåt 60 procent av svensk lagstiftning har sin grund i eller vilar på EU-beslut, rekommendationer eller riktlinjer. Kopplingen och närheten EU och riksdagen blir ständigt allt tydligare. Men det innebar också att från i praktiken påskhelgen fram till 7 juni var allt det andra viktigare än att finnas på plats i samband med voteringar. Hög frånvaro i kammaren men hög närvaro i debatten och bland medborgarna landet runt. Det är händelser likt dessa som gör det förklarligt att ett kvittningsssystem vuxit fram.

söndag 11 oktober 2009

Döda vita män

Redan i sitt förord till Johan Hakelius nyligen utgivna Döda vita män (Atlantis) slår författaren an några känslosträngar som sedan hålls skickligt vibrerande under 400 sidor. Det handlar om det engelska, det anglofila, som kommer till uttryck i tweed, tebjudningar, böckerna om Nalle Puh och så slutligen tonårens magiska TV-upplevelse En förlorad värld. Johan Hakelius sätter samman intressanta anekdoter, lyfter fram läsupplevelser och skapar en färggrant skiftande bild av mängder med pusselbitar i form av kuriösa, och stundom tragiska, människoöden.

Det handlar om exempelvis Hugh Massingberd som gjorde sig ett stort namn genom nekrologer i Daily Telegraph. Här finns Sir James Goldsmith som på sin tid bildade ett europaskeptiskt parti samtidigt som han gjort sig en förmögenhet på företagsaffärer vilka i somliga fall närmast skulle beskrivas som bolagsplundringar.

Dumt nog nämnde jag för Johan Hakelius att jag funnit ett namn felstavat i hans på alla sätt utmärkta bok. Han tog det med fattning även om möjligtvis överläppen vibrerade för en kort stund. För någon dag sedan kom e-post med frågan på vilken sida detta misstag begåtts så att det kunde rättas till vid tryck av ny upplaga. Efter att likt en dromedar på ökenresa färdats genom texterna inte bara en och två utan även tre gångar är jag lika törstig som djuret på att finna källan till min kommentar. Det är bara att erkänna misstaget! Och överläppen vibrerar därvidlag. Men samtidigt slås jag vid skummandet som följt på det mer noggranna läsandet hur ständigt nya detaljer och samband kan hittas i det persongalleri som lyfts fram. Det är inte endast avsaknaden av påstått korrekturfel som avslöjar bokens kvaliteter utan i allra högsta grad dess innehåll.

Några av de personer som tecknas hade jag på förhand inga djupare kunskaper om. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk var en givande bekantskap. Nyhetsrapporteringen om lord Lucan verkade ju på sin tid befogad efter att han försökt krossa skallen på sin hustru. Andra är mer kända. Och det är svårt att göra politikern Alan Clarke rättvisa för den som läst hans dagböcker. Inledningen som handlar om den ständigt misslyckade Jeffrey Bernard lockar till skratt även vid tredje läsningen. Evelyn Waughs Brideshead Revisted som låg till grund för TV-serien En förlorad värld blev även för min del en magisk dörr in till det anglofila, till de rum som doftar bokläder, dammiga gobelänger och frasar av tweed, sprakar av öppen brasa och pyser av tonicens bubblor som söker sig till ytan i en nyligen upphälld GT. Brideshead Revisted är dessutom, vilket Hakelius korrekt noterar, inte en roman om överklassfasoner och slott utan en bok om religion med de olika karaktärernas individuella brottningsmatcher med sin gudsuppfattning.

Ja, jag skulle mycket gärna vilja läsa en till liknande bok med intressanta personporträtt. Samtidigt finns naturligtvis en fara för författaren att hamna i ett fack. Men ifall det blir någon uppföljning finns ju fler spännande namn att presentera, några bara helt ytligt nämnda eller inte ens berörda: Den stridbare politikern, militären och antikintresserade Enoch Powell är ett och så P G Wodehouse – den senare alldeles korrekt stavad, något annat kommer jag aldrig att påstå.

torsdag 8 oktober 2009

Scala Bio i Båstad

Biografen i Båstad har ungefär 80 sittplatser. Utrymmena finns i en gammal gymnastiksal på baksidan av församlingshemmet. Det stenlagda torget är en mardröm för dem med högklackat eller som går barfota. Den nuvarande arrendatorn Ulf Berggren har ansvarat för filmverksamheten i kommunen ett antal år och efterträdde en annan kulturintresserad. Lilla Filmfestivalen har gjort sig ett namn långt utanför Bjäre och Skåne och lockar årligen besökare med ett ambitiöst visningsprogram men också intressanta gäster som talar om sina verk och sitt skapande.

Medan man på andra håll i landet varnar för storbolaget SFs och därmed Bonniersfärens dominans är det faktiskt notabelt att det i det sydvästra hörnet finns så pass många oberoende och fristående biografer. Utöver Båstad handlar det om exempelvis Röda Kvarn i Ängelholm och så Höganäs och Laholm.

Scala Bio har ändrat namn från Bio Scala för att finna en lämplig adress på Internet. Och de cirka 10 000 besökare som kommer under året får bereda sig på en popcornfri zon. Det finns dock godis och läsk att köpa. Med allt skräp kan det vara nog svårt att städa lokalerna ändå. Draperiet framme vid duken är hämtad från en annan klassisk bio. Det är från Fågel Blå i Stockholm, berättar Ulf Berggren. Ingmar Bergmans favoritbiograf. När den stängdes räddades textilierna undan förgänglighet. Det finns en hög pall med litet ryggstöd också. Den använde mästerregissören vid en utfrågning en gång. Nu en tribut.

Som en förhållandevis liten biograf gäller det att sticka av mot de andra. Visningarna planeras ungefär två månader åt gången och det produceras en tryckt A4-sida för att locka ny publik. Det är dock många gamla stammisar som återkommer. I Båstad är det svårt att visa actionfilmer med mycket våld och slagsmål. De drar inte vidare många. Istället får nog kvaliteten sägas vara i centrum. De kommande veckorna visas exempelvis Il Divo, Italien, Still walking från Japan och den franska filmen om Coco Chanel. I september var det Augustilunch i Rom av Gianni di Gregorio och Lars von Triers Antichrist. Några världspremiärer har det också varit: Vi var nog först av alla med den senaste James Bond. Den visades två veckor före andra länder i Sverige och Storbritannien och vi ligger ju en timme före i tid. Många valde att börja klockan 00.07 den första tillåtna fredagen medan vi rullade igång 00.01 och utan reklam. Så Båstad var först!

Genom att ta ett lån kunde utrustning för digitalvisning köpas in. Det har blivit ett antal mycket uppskattade opera- och teatervisningar sedan dess. I pausen finns mat och dryck. Under hösten planeras bland annat fyra operaförställningar och samtliga är redan utsålda. Det kan möjligtvis bli repris av någon; Tosca, Aida eller Turandot. Investeringen är nu återbetald till banken tack vare många och välbesökta visningar av den första Stieg Larsson-filmen. Annars hade det nog inte gått.

Vad är då viktigast för en liten lokal biograf med ambitioner? Många besökare, förklarar Ulf Berggren. Svensk film har också en tendens att locka fler. En ny film baserad på en bok av Stieg Larsson är därför bra. Huruvida biljetten kostar 85, 95 eller 105 kronor är en mindre viktig fråga. Utbudet avgör. Och det är i ljuset av detta Mats Svegfors filmutredning skall ses. Hur skapa nya och stabilare villkor för svensk film? Inte minst är det en viktig fråga även för Scala Bio i Båstad. Som moderat ledamot i den parlamentariska referensgrupp Mats Svegfors haft att tillgå har jag redan skrivit en text om utredningen och några av dess förslag på den moderata kulturbloggen: http://moderatkultur.blogspot.com

tisdag 6 oktober 2009

Åland

Man kan förstå att generaler och militära strateger genom århundradena tittat glupskt på Åland. Med sitt läge i vattnen mellan Sverige och Finland erbjuds många möjligheter. Men frågan är avgjord. I dag är det en demilitariserad zon där det inte får finnas några soldater eller vapen. Trots en folkomröstning med ett överväldigande utslag på över 90 procent av dem som deltog att de önskade bli en del av Sverige avgjorde dåvarande Nationernas Förbund (NF) frågan till Finlands fördel. Men med särskilda rättigheter och ett självstyre för Åland. Sverige är en av ”garantimakterna” - alltså ett slags gudmor eller dopfé som har att se till att allt går rätt till. I den annars i grundlag fastslagna tvåspråkiga republiken utgör Åland ett undantag - här finns bara svenska.

Idag präglas väl bilden av färjetrafiken. Kortsemestrar med mat, dans och barbesök medan fartygen i maklig takt tar sig fram och tillbaka. Förbudet mot snusförsäljning inom EU-området har skapat stora problem då vinsterna från även denna tobaksprodukt är nödvändig för att klara marginalerna. Fler och fler flaggar över till svenskt då det finns ett blågult undantag.

Åland med 27 000 invånare är ju inte större än en svensk medelstor kommun. Det finns ändå 19 stycken inom hela området, den minsta på drygt 100 personer och Mariehamn som den största med drygt 11 000. Självstyret är långtgående. Den årliga budgeten är på ungefär 300 miljoner euro. Det finns en landskapsregering och ett lagting.

För ett självstyrande område betyder det nordiska arbetet en hel del. Det innebär att det finns ett organ där Åland tas på allvar och nära på har samma rättigheter och skyldigheter som de andra. För alla de svensktalande är det också betydelsefullt med kontakterna västerut. TV-tablåerna i de båda dagstidningarna presenterar ju huvudsakligen utbudet på den svenska och inte den finska sidan. Det finns politiker som uttryckt önskemål om att man borde införa den svenska tidszonen istället för den finska som är en timme före så att barnen slippa komma trötta till skolan efter att ha titta på film som börjar klockan 21 (alltså 22).

I Mariehamn är det nära till vattnet. Det finns många charmiga trähus. I ett av dem är det svenska generalkonsulatet inrymt. Endast Sverige och Ryssland har direkt diplomatisk närvaro på Åland. Utifrån svenskt perspektiv är det naturligt och självklart. Dels med en hel del konsulära ärenden men dels också med det särskilda förhållande som finns. Kronprinsessan Victoria har varit på besök och det blev en stor succé. Nu förväntas statsminister Reinfeldt också komma. Generalkonsuln påminner om att kanske bortåt hälften av alla som läser vidare efter gymnasiet väljer ett svenskt universitet eller en högskola. Försämra inte möjligheterna att läsa vidare för dem från Åland!

I samband med europvalrörelsen hade jag hjälp av två åländska politiker, Fredrik Karlström och Johan Ehn, med kampanj på Åland. Det finns ju en hel del med dubbelt medborgarskap. Till skillnad från finska EU-politiker hade jag radioreklam. Det hela resulterade i att ett antal personer uppsökte generalkonsulatet för att rösta. De vill stödja en moderat som gillade Åland. Tja, det ger ju onekligen uttrycket på kryss i Ålands skärgård en helt ny innebörd…

söndag 4 oktober 2009

Bananas!

Torsdag 1 oktober hamnade dokumentärfilmen Bananas! i riksdagen. Den kanske hade kommit dit ändå. Men nu var ett möte med visning organiserat för att markera mot storbolaget Dole som gör vad det kan för att bråka med regissören Fredrik Gertten och hans producent. De har stämts i domstol i Kalifornien och i sin tur gjort en motstämning. Det berömvärda initiativet till sammankomsten i riksdagen var taget av ledamöterna Mats Johansson (M) och Luciano Astudillo (S). I sig ett udda par vilka har få politiska beröringspunkter och det gör att de tillsammans verkligen understryker det parti- och blockpolitiskt övergripande som en manifestation likt denna innebär.

För ett antal månader sedan då riksdagens kulturutskott var på besök i Skåne presenterades en del av Region Skånes verksamhet vid en träff på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Bland annat kom det att handla om den imponerande filmsatsningen. Och då var Fredrik Gertten på plats och berättade om sin senaste film och det stöd han fått. Den verkade onekligen bra. Den dök även upp på Lilla filmfestivalen i Båstad. Däremellan hade den stoppats vid en större filmträff i Kalifornien. Dole hävdade sig nämligen vara utpekat som företag och med rätt grova anklagelser dessutom.

Redan i Helsingborg fick jag smak för Bannans! Att dessutom se filmen är ett politiskt ställningstagande i sig för yttrandefrihet och konstnärligt oberoende. Det gjorde det självklart att hörsamma inbjudan från Mats Johansson och Luciano Astudillo. Och filmen gjorde mig inte besviken. Ibland brukar Sverige pekas ut som en av världens ledande nationer ifråga om dokumentärfilm. Fredrik Gertten tillhör verkligen denna fina tradition! Det är ju inte alltid detta lämpar sig som långfilm utan kanske mer för ett kortare TV-format. Banans! är dock spännande som vilken långfilm som helst.

Det handlar om bananarbetare i Nicaragua som misstänks ha blivit sterila genom användandet av ett bekämpningsmedel på plantagerna. Och bruket skall ha fortsatt sedan kemibolaget själv velat avbryta produktion och användande. Något av huvudperson är en spansktalande advokat i USA som tar sig an fall mot löfte om procent på vad som dras in på skadestånd. Förlorar man målet utgår ingen ersättning. Dessutom en jurist som annonserar efter fler klienter på lokalbussarnas baksidor. Han röker cigarr och kör en röd Ferrari.

Det intelligenta med Gerttens film är att det är en tät berättad historia som handlar om bananarbetarnas villkor i kontrat mot det amerikanska bolaget, en latino till jurist i USA med alla fördomar han lockar fram och så det mycket speciella rättssystem som finns på andra sidan Atlanten. Det stämmande bolaget som försöker få filmen stoppad måste närmast ha storhetsvansinne därför att allt på inget sätt kretsar kring företaget som sådant och både Doles advokater som ledande företrädare ges rikliga möjligheter att utveckla sin syn. Visst är Gerttens film partiskt men inte på ett sätt som Dole tänker sig utan mer som den rätt vilken alla historieberättare tar sig. Han ger oss en story, sann eller osann, filtrerad eller ofiltrerad, men det är hans berättelse. Och det är ju ändå det konst handlar om. Att beröra. Att skapa tankar. Mitt första intryck efter att ha sett några sekvenser i Helsingborg visade sig vara helt korrekt: Banans! är bra och sevärd. Numera innebär dessutom varje visning en manifestation för yttrande- och tankefrihet! Den 9 oktober dyker den upp på ett antal biografer landet runt.

I en hel del media uppmärksammades visningen. DN skriver här: http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/riksdagen-fick-se-bananas-1.965348

torsdag 1 oktober 2009

Herr president och pappa Stoltenberg

Nordiska rådet har haft utskottsmöten på Åland. Den självstyrande ön mellan Sverige och Finland tog emot gästerna med höstvindar och bitande morgonkyla. Men man hade dessutom lyckats ordna två goda och intressanta talare; Nobelfredspristagaren och Finlands förre president Martti Ahtisaari samt Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg.

Till det inledande förberedande mötet anlände republikens före detta statschef inte i något flygplan som i USA med den stolta beteckningen Air Force One utan däremot hade landskapsregeringen tagit fram sin fina svarta tjänstebil med det fräcka registreringsnumret Åland 1. Ur den fick han kliva ur. Vid ett offentligt möte i Mariehamn tillsammans med de församlade nordiska parlamentarikerna fungerade jag som samtalsledare och moderator mellan de två toppolitikerna. Och det två timmar långa mötet kom att kretsa kring nordisk försvars- och säkerhetspolitik men även kring det faktum att länderna aktivt deltar i fredsinsatser och konflikthanteringar världen runt. Inte minst Martti Ahtisaari har ju själv genom åren varit aktiv i ett antal svåra förhandlingar mellan stridande parter som i exempelvis Pakistan och Namibia. Och Norge har under en längre tid åtagit sig att agera mäklare i mycket inflammerade situationer som på Sri Lanka och i Mellanöstern.

Först fick själva protokollsfrågorna hanteras. Man säger knappast ”hörrudu” till en tidigare president och statschef. I USA är ju exempelvis alla avgångna ledare i Vita huset fortfarande ”president”. Och så är det även med riksdagsmän, har man en gång av folket valts till representant i kammaren är man ”riksdagsman”. Och i Finland kan man ibland vara något mer formell än i Sverige. Mycket riktigt! Landets nuvarande statschef skall tilltalas Fru Republikens president. Men är man före detta blir det bara Herr president! Och vad blir då en tidigare utrikesminister? Jag ställde frågan till Thorvald Stoltenberg. Skall jag säga herr tidigare utrikesminister, herr ambassadör eller pappa Stoltenberg (hans son är ju Norges statsminister). Ja, skrattade han. I vart fall inte herr ambassadör…

I sina inledningar kretsade de två ledande politikerna kring några för Norden viktiga utmaningar. Martti Ahtisaari anslog en hoppfull ton och menade att det går att göra kraftfulla diplomatiska insatser. Det går att förmå parterna att komma till förhandlingsbordet. Men det gäller också att våga tala med alla. Som exempel lyfte han flera gånger fram Mellanöstern där han menade att det terroriststämplade Hamas som stöddes av många palestinier vid allmänna val sedan kommit att bojkottas av omvärlden. Thorvald Stoltenberg hänvisade till den rapport han lagt fram på beställning av de fem nordiska ländernas regeringar och som i tretton punkter anger var det går att öka samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitik. Han menade dessutom att hans slutsatser tagits emot mycket väl. Framför allt underströks att klimatförändringar gör att det utifrån ett nordiskt perspektiv är lika angeläget att fundera vad som händer i de norra delarna av Europa som mer söderut. Nya rutter öppnas i och med smältande isar. Därför behövs gemensamt kustbevakningssystem, satellitövervakning och att Island inte överges nu när USA dragit hem sina trupper utan att andra länder kan ställa upp med luftövervakning. Martti Ahtisaari berömde Stoltenberg för att han i strukturen för fredsuppbyggnad angett fyra nödvändiga komponenter: En militär, en humanitär, en samhällsuppbyggande (som polis, domare, rättsväsende och valobservatörer) samt en biståndsdel.

På frågor var båda mycket noga med att understryka vikten av att delta i operationer som nu i Afghanistan. Det handlar om en insikt om att världen kommer allt närmare. Martti Ahtisaari berörde det faktum att soldater kan skadas och dödas med orden: Varje dödsfall är tragiskt, men fler avlider faktiskt av trafikolyckor i Finland. De små ländernas oberoende läge underströks av båda. Ingen känner sig hotat av Norge, Sverige eller Finland och just därför är diplomater och soldater härifrån särskilt användbara. Och med hjälpligt inlindad kritik mot republikens nuvarande president menade Martti Ahtisaari att det är naturligt att västvärldens länder sluter sig samman och att av den anledningen är Natoanslutning ett naturligt och föga radikalt steg att ta.

Två timmar gick fort. Sedan avtackning och därefter rullade Åland 1 bort längs Mariehamns gator.