måndag 31 augusti 2009

Bra berättelse i Västerås

Moderaternas arbetsstämma i Västerås under de gångna dagarna fortsätter att generera mediekommentarer. Stora övningar som den här blir ibland mest att skademinimera. Det finns en ambition att tona ned motsättningar, bortförklara personangrepp och utåt rycka på axlarna åt att partiledningen körts över av ombuden. Fråga de socialdemokratiska strategerna om deras fjärilar i magen inför den kommande S-kongressen! För moderaterna blev dagarna i Västerås långt bättre än att det bara gick att undvika att en dålig bild förmedlades. Tvärtom visade ett ganska piggt, vänligt och spejande parti upp sig. Men också ett som fortsätter arbetet med att slipa ned vassa kanter och göra vardagsutmaningarna till det centrala för de politiska förslagen och inte ambitionen att lösa teoretiska problem eller knäcka idéhistoriska gåtor.

En del gör sig lustiga över att M är på väg att bli ett ”statsbärande” parti. Det är inte den självtillräckliga och självhyllande roll som präglat socialdemokraterna under decennier som sökes. Däremot förmågan att vinna val och att åtnjuta förtroende från breda grupper om att den egna politiken handlar om att göra något åt folks villkor och se deras utmaningar. Det handlar snarast om att försöka ställa sig i centrum för den politiska debatten. Med sitt inledningsanförande på torsdagen gav Fredrik Reinfeldt en berättelse om Sverige. Vart är landet på väg, var kommer vi från och vad kan vara moderaternas uppgift i försöken att definiera vad som skall uppnås. Vad skall ske inom exempelvis miljö, utbildning, tillväxt och vård för att vi skall kunna säga oss vara föregångare jämfört med många andra länder. Reinfeldts huvudanförande var dessutom nästan helt befriat från attacker på socialdemokraterna. Där S förekom var det mer som historisk företeelse. Vilken kontrast till hur det kunde låta inom M för några år sedan då sällan någon ledande företrädares tal innehöll färre än 28 påståenden om vad socialdemokraterna är och gör! Självfallet borde partier mer prata om sin egen politik än om andras!

Att stämman i Västerås präglades av stor värme är heller inget att beklaga. Några av debatterna blev långa med många inlägg och olika åsikter. Men det skedde med respekt för varandra! Och lördagskvällen avslutades med middag vid vilken spelades Abbalåtar som lockade upp folk till spontan dans mellan förrätt och varmrätt. Och att höra Carl Bildt offentligt sjunga schlagers har sin charm. Just det sista kanske inte direkt kan beskrivas som något som har med ”föregång” att göra. Men det var en av många delar som tillsammans skapade en helhet där stämman i Västerås kan sägas ha varit en av de bästa på många år!

söndag 30 augusti 2009

Något för Norden

När Norden skall diskuteras brukar medelåldern gärna ligga på 60. Minst. Inget undantag söndag 30 augusti då cirka sextiotalet personer samlas från ett par olika länder. Närvaron av tidigare ministrar är också ganska hög. Här finns Anna-Greta Leijon, tidigare justitieminister. Mats Hellström, fd handelsminister, och Bengt Göransson, kultur- och utbildningsminister på 90-talet. Alla socialdemokrater. Framme vid podiet sitter förre statsministern Ingvar Carlsson och riksdagsledamoten Sinikka Bohlin. Under ledarskap av journalisten Bengt Lindroth skall det denna dag på Finlandiahuset i Stockholm samtals om Norden och Europa. Jag är den tredje att ta plats där framme inför en kompetent åhörarskara.

Fyra saker tycker jag är rätt relevanta frågeställningar i sammanhanget:

Det behövs ett fördjupat samarbete i Östersjöområdet. Estland, Lettland, Litauen och Polen blir allt viktigare för Sverige. Fråga bara dem på svenska storbanker ansvariga för utlåningen. Vi påverkar varandra! Problemet är att varje steg österut är bra för Sverige med kan uppfattas vara ett steg längre bort för länderna i Västnorden som Norge och Island. Till det kommer den inte alltid så uppmuntrande utvecklingen i Ryssland som både kräver en djupare analys än som sker idag samt en tydligare hållning från grannländerna.

Därför är isländskt och i förlängningen norskt EU-medlemskap bra. Vägen till fördjupat nordiskt samarbete går via EU. Genom att samverka i de stora frågorna i Europa, inte minst dem som har med handel och inre marknad att göra, kan mer tid läggas på det som är speciellt för vårt regionala område i Nordeuropa.

Norden får inte bara bli högstämda tal och vackra proklamationer utan måste följas av innehåll. Medborgarna rör sig allt mer obehindrat över gränserna genom att bo i ett land, handla i ett annat, plugga eller söka sjukvård i ett tredje. Då gäller det att ha administrativa system som följer med och anpassas efter folks rörlighet istället för att skapa barriärer. Kampen mot gränshinder prioriteras men måste kanske ge ännu tydligare resultat!

Dagens nordiska samarbete är i hög utsträckning skapat av de förhållanden som rådde under Kalla kriget. Detta var så långt Sovjetunionen tillät Finland att gå i västlig riktning. Med nya förhållanden i Europa sedan 1989 borde även Norden kunna finna andra former för samverkan. Framför allt finns ett antal frågeområden som det i dag duckas för vilka istället borde prioriteras såsom försvars- och säkerhetspolitik, migration och energitillförsel.

Norden får aldrig bli liktydigt med uteslutande nostalgi. Det behövs rörelse!

fredag 28 augusti 2009

Hälsostaden och svensk sjukvård

Moderaternas arbetsstämma i Västerås är i full gång fredag 28 augusti. Torsdagen präglades av statsminister Fredrik Reinfeldts tal där han presenterade en historieskrivning om vad Sverige är, vart landet är på väg och om M-partiets viktiga roll. Inte minst fick socialdemokratiska valstrateger något att bita i samtidigt som Alliansens förmåga att både hålla samman fyra partier som att leverera konkreta förslag står i stark kontrast till en rörig opposition bestående av S, V och MP! Eftermiddagen utskottsbehandlades alla motioner och propositioner med vissa detaljjusteringar och förbättringar.

Efter en videohälsning från Alliansens tre andra partiledare till alla moderater samlade till arbetsstämma var det på fredagen dags för Filippa Reinfeldt att som första talare presentera propositionen ”En rättvis vård att lita på”. Hon pekade bland annat på det faktum att patienter i Halland snabbare får behandling än dem i Gävleborg. Och att boende i Skåne med svår reumatism kan få nödvändiga mediciner som ökar rörligheten medan personer med samma diagnos någon annanstans kan förnekas den behandlingen eller få äldre, billigare men inte fullt lika effektiva preparat. Slutsatsen löd: Vi skall aldrig krama systemen eller lösningarna utan alltid krama patienternas val.

Få moderater gillar landstingen. Tvärtom finns det många exempel på hur tröghet och byråkrati skapat problem snarare än kommit med lösningar. Samtidigt är det lönlöst att lägga ned all tid och kraft på en systemdebatt ingen annan vill föra. Dagens landstingsorganisationer kan inte i grunden göras om med mindre än ett omfattande utredningsarbete som tar åratal och därefter att det går att samla en politisk majoritet i riksdagen. Vi är inte där! Än! På länge! Samtidigt som fokus är kvar mot önskvärda förändringar som landstingens avskaffande är det viktigt att fundera igenom vad som kan göras just nu. Det är där de moderata förslagen från arbetsstämman i Västerås skall användas.

I ljuset av detta kan också beskedet från Ängelholm tolkas om att Region Skåne tillsammans med privata intressenter nu öppnar för den så kallade Hälsostaden. För åtta år sedan fanns det stor realism i tankarna och bra tryck i idéerna kring sjukhuset. Borgerlighetens svårigheter att enas och sedan socialdemokraternas valseger 2002 stoppade alltihop. Nu ges uppenbarligen en ny chans. Det gäller att ta den! Mycket av fokus kommer inledningsvis att riktas mot själva den fastighetsaffär som är tänkt att komma. Blir det rätt pris? Hur skall området utvecklas? En av de stora frågorna för cirka ett decennium sedan var huruvida ett mycket högt hus skulle tillåtas uppföras. Idag kanske något mindre kontroversiellt dels med tanke på den bebyggelse som kan ses växa fram i andra kommuner och dels Melin Förvaltnings AB byggande i sjukhusparken som smälter in fint.

Hälsostaden är mer än byggnader. Trist nog har en pågående avlövning av sjukhuset lett till att verksamheter flyttats eller krympt. Potentialen i projektet är ju att kombinera regionansvaret om att erbjuda god sjuk- och hälsovård i området med andra som exempelvis privata vårdgivare. Därför gäller det att slå vakt om det befintliga och också finna vägar att expandera och utveckla nytt. Samtidigt kan just den regionala sjukvården tillsammans med den som erbjuds via privata specialister eller den knuten till företagshälsovård skapa volymer som både leder till hög effektivitet som god ekonomisk hushållning. Och den vården har alla förutsättningar att klara sig mycket bra i ett Sverige präglat av moderat politik där lösningarna kramas mindre och patienternas val mer! För åtta år sedan lyckades S tillsammans med V och MP stoppa Hälsostaden i Ängelholm. Hoppas att de lärt sig något av det monumentala misstaget!

onsdag 26 augusti 2009

Bra bistånd utan korruption

Att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) är emot korruption och vill veta vad skattebetalarnas pengar går till tas emot som en nyhet. Rent av en ganska stor sådan. Så mycket har slentrianen bitit sig fast! Det anmärkningsvärda är väl snarast att socialdemokraternas talesman, Kent Härstedt från Helsingborg, ifrågasätter både motiv som verklighetsbeskrivning. Han kan nog sin S-historia, med tidigare starka känsla för att varje felanvänd krona av det offentliga är en stöld av medborgarna, vilket gör att kommentaren måste ha sin grund i oppositionens allt mer svettlackande försök att förhålla sig till regeringen och Alliansmajoriteten i riksdagen. Istället för nya egna tankar och förslag blir det mest reaktioner på borgerliga utspel.

I sak har Gunilla Carlsson alldeles rätt. I och med att biståndet är kopplat till bruttonationalinkomsten följer utbetalningarna konjunkturerna. Det kan innebära mer pengar även om det inte ens finns riktigt vettiga projekt eller man inte hunnit med utvärderingar av redan gjorda satsningar. Det handlar om 35 till 40 miljarder årligen. Hur står det i proportion i samhällsdebatten jämfört med exempelvis försvaret som har att röra sig på ungefär dessa nivåer eller kulturen som har cirka en femtedel? Självfallet borde krav ställas på att pengarna kommer till nytta och används på sätt som det är tänkt. Hur kommer det sig att Kent Härstedt motsätter sig detta? Är det något mer område socialdemokraterna rycker på axlarna åt? Skolan? Vården? Rättsväsendet.

100 dagar har en utredare på sig att komma med tio konkreta förslag på vad som kan göras för att minska på korruptionen inom biståndssektorn. En del av kritikerna har uttryckt skepsis och menar att M egentligen vill se en minskning. En förklaring till att en hel del moderater nog är tveksamma har just att göra med synen på att ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Vetskapen om att biståndet verkligen gör skillnad och leder till friskt vatten, bördigare jordar, mikrolån, läromedel, demokratisering och att hela samhället berörs (alltså även kvinnor och barn) ökar uppslutningen bakom det faktum att Sverige både räknat i rena pengar som i andel av statens budget är en stormakt inom detta område. Mycket pengar förutsätter att man vet att det hela sker på rätt sätt.

Dessutom är det så att korruptionen i sig motverkar sitt syfte. Demokrati med fria val är i sig något bra men betyder väldigt litet utan andra saker - minst lika viktiga för ett öppet samhälle - som fria media, oberoende domstolar, rättssäkra processer och att människor tillåts organisera sig. Biståndskorruption har en tendens att undergräva många av dessa fundament. Gunilla Carlsson och den moderata politiken innebär nej till godtycke och felaktigheter. Kuriöst att S tycker annorlunda.

fredag 21 augusti 2009

Anders Borg som vikarie

Min första sommarvikarie var Anders Borg. Det var en intressant erfarenhet. För alla parter! Sedan dess har det blivit ett antal skribenter både på Barometern-OT som Nordvästra Skånes Tidningar. Min egen erfarenhet av att få skriva ledare på Norrbottens-Kuriren i Luleå 1988 gjorde att jag sedan tog steget fullt ut och blev tidningsredaktionen trogen, först i Kalmar och sedan Ängelholm. Att få pröva på under några veckor var lärorikt och utvecklande. Den chans chefredaktör Ulf Lidhammar gav mig har jag sedan velat förvalta genom att ett antal somrar erbjuda vikariat. Glädjande verkar andra tänka på liknande sätt. I år tycks det som att åtskilliga avisor har varit generösa. På många håll i landet har ett antal nya röster getts möjligheter att utveckla sina tankar och åsikter.

Anders Borg som den första i raden var mycket ambitiös under sina sommarveckor. Bland annat var han angelägen om att få skriva något om sambandet mellan kaffepriset och utvecklingen av världsekonomin. Den infördes väl. Till slut. Varför mina ögonbryn försvann en kväll får nog berättas i annat sammanhang. Susanne Enger, i dag framgångsrik advokat, blev nummer två i raden av vikarier. På Nordvästra Skånes Tidningar hade Birgit Björneskog och jag glädjen att ha ett antal personer som sedan själva hamnade i tidningsbranschen. Johan Andersson Sundeen kom till Borås Tidning och Martin Tunström till Smålandsposten. Eleonora Johansson blev den sista jag kom att rekrytera till NST. Väldigt duktig och hon kom också att efterträda mig då jag blev kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm 2001. Idag är hon verksam som jurist och det blev även några somrar på Gotlands Allehanda. Bland i dag aktiva politiker finns statsrådet Tobias Billström och kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, Peter Danielsson. Den senare brukar i en del sammanhang benämna de rätt tuffa leveranskraven som ”tiden i saltgruvan”. Att ta hand om sommarvikarier är ju inte enbart glädjen för dem att få jobba utan också en möjlighet att utveckla språk och förmågan att skriva genom konstruktiv kritik. Thomas Pålsson är i dag en del av den så kallade konsultbranschen genom sitt delägarskap i det växande kommunikationsföretaget Aspekta i Malmö. Fredrik Karlsson hade en lika skruttig bil som vi själva. Det blev en del samåkande. Roligast, i alla fall för dagisbarnen, var när motorn kokade efter att jag lämnat dotter och son och vi skulle bege oss till tidningshuset. Fredrik hade en tom flaska i beredskap i baksätet. En massa ungar tryckte näsan mot fönstret inför den föreställning som gavs på parkeringsplatsen.

Föreningen Heimdal i Uppsala har under många år utgjort en bra plantskola. En hel del av mina egna vikarier hämtades därifrån och de senaste åren har nya generationer visat sig både skrivkunniga som politiskt analytiska. Extra trevligt är det att många denna sommar också deltagit i den debatt som förts om konservatism. Två tydliga Uppsalaröster har varit Anders Wejderstam på Barometern-OT och Stefan Olsson på Smålandsposten. Den senare har en doktorsgrad i bagaget om högerpartiets demokratisyn och är bitvis en flitig och alltid läsvärd bloggare. De traditioner de två tidningarna representerar har förvaltats på ett skickligt sätt. Tillsammans med Fredrik Hardt på Gotlands Allehanda har på Facebook och i andra sammanhang det getts uttryck för glädje då några rader citerats i radions tidningskrönika. Äldre kolleger och andra kanske kan dra på munnen åt detta, samtidigt är det för aktiva utanför Stockholm ett tydligt erkännande av hur viktig även det lokala och regionala kommenterandet är. Det är bra att bli klippt i krönikan!

Jakob Söderbaum på Nya Wermlands-Tidningen har i ett antal kommentarer lyckats få med det nära perspektivet. Läsarna uppskattar naturligtvis att politik speglas genom de egna vardagsvillkoren och situationen hemmavid. Intresset för konservatism delas av Anders Edwardsson som hemifrån Uppsala publicerat alster i Norrbottens-Kuriren. Han har gjort sig känd som författare till en bok om tolkningar av svensk historia och har även som ledarskribent och kommentator gett uttryck för att underfundigt pröva nya positioner. Hans text om konservatism som publicerats i Norrbottens-Kuriren kan man hitta via hans hemsida. Läsvärd! Johan Wennström på Svenska Dagbladet har även han vågat utmana, inte minst genom att förankra många av sina tankar i och kring kultur som film och litteratur. Vänsterskribenter på Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen har fått någon att ondgöra sig över. Kul att även höra honom i panelen i P1s Gomorron världen! Från studier i Uppsala kommer Niclas Holmberg, chefredaktör för MUFs tidning Blått, som gjort duktigt ifrån sig på Norrköpings Tidningar. MUF-bakgrund har också Rola Brentlin som varit på Västerviks-Tidningen. Anders Gustafsson på Borås Tidning har jag inte hunnit följa så mycket medan Elisabet Lann just i dessa dagar är skrivandes på Smålandsposten.

Således en bra tidningssommar när det gäller unga vikarier. Och precis som när jag själv ser tillbaka på de tiotalet som varit på Barometern-OT och Nordvästra Skånes Tidningar är jag rätt övertygad om att den skrivande kretsen 2009 i sig har både kommande riksdagsledamöter som redaktörer.

tisdag 18 augusti 2009

Film: Kassa och konst

Svensk film står sig stark. Det var budskapet då höstens blågula premiärer presenterades på Filmhuset i Stockholm. En både intressant som blandad kompott är tänkt att serveras. Sommarsäsongen har också överträffat många förväntningar, inte minst tack vare att Stieg Larssons Män som hatar kvinnor redan setts över 1,3 miljoner biobesökare. Det är väldigt mycket och ligger på nivå eller rent av överträffar succén med Arn. För närvarande står svensk film för ungefär en tredjedel av det totala utbudet i landet (32,4 procent) och ytterligare sju filmer har lockat fler än 100 000 personer vardera.

Cissi Elwin Frenkel, VD för Filminstitutet, kunde i sin inledande presentation räkna upp mycket att vara glad och stolt över: En bra filmsommar och en stark dokumentärtradition som bland annat speglas i Fredrik Gertens uppmärksammade Bananas! Sverige kommer att representeras av fyra filmer vid festivalen i Venedig och det handlar även om tung närvaro i Toronto. Även om många biosalonger fyllts de senaste månaderna så är det ändå så att svenskarna av de 52 filmer de ser i medeltal per år endast upplever två i riktigt fullformat på Röda Kvarn och andra ställen. Det talas om ”visningsfönster” då man väljer exempelvis TV, datorn eller rent av mobiltelefonen. Filminstitutet är ju en statlig institution och därför kan det väl inte direkt sägas vara förvånande att dess högsta chef avslutar ett anförande med att efterlysa mer pengar. Cissy Elwin Frenkel angav det till den jämna summan om 100 miljoner kronor!

Den tidigare näringsministern Björn Rosengren som sedan något år tillbaka är kontrakterad som frontfigur för landets producenter talade en hel del om det statliga filmavtal som löper ut årsskiftet 2010/11. Utredaren Mats Svegfors har undersökt förutsättningarna till en förlängning. Några ytterligare tre år är ”uteslutet” förklarade Rosengren. Men kanske ett år. Nackdelen med det är att i så fall måste strukturen till ett helt nytt avtal alternativt en ny svensk filmpolitik tas fram i samband med regeringsförhandlingar efter valet hösten 2010. Och alldeles oavsett om Alliansen sitter kvar eller S med stöd av V och MP dundrar in är det ju inte säkert att detta är den mest prioriterade frågan. Tolv månaders förlängning kan därför visa sig vara olyckligt. En möjlig kompromiss hade kunnat vara 18 månader. Då vet alla mer om det statsfinansiella läget och något så viktigt som förhållandet till svensk film kan avgöras under lugnare former.

Bland höstens filmer som säkert kommer att locka storpublik finns bland annat ännu en Beck (I stormens öga) med premiär 26 augusti. En ny Stieg Larsson kommer 27 november (Luftslottet som sprängdes). Själv tycker jag att den dystra beskrivningen av en kontinent i förfall, Metropia av Tarik Saleh, verkar spännande. Den kommer 6 november. Och Bröllopsfotografen av Ulf Malmros med premiär 16 oktober som handlar om överklass och landsbygd kommer säkert att innehålla många stereotyper som kan locka fram skratt.

Hösten kommer med säkerhet att präglas av åtskilliga samtal kring svensk film. Både genom det som visas på landets biografer som den filmutredning Mats Svegfors lägger fram 14 september. Tydligt markerar väl det kommande utbudet just det unika med film som kulturyttring att den finns i skärningspunkten mellan just kassa och konst.

fredag 14 augusti 2009

Aktivt ägande och Folkskam

Försäkringsbolaget Folksam visar sig ha aktier i det franska företaget Total som har verksamhet samt bygger en gasledning i Burma. Ingen vidare bra placering med tanke på en bred allmänhets upprördhet över vilka övergrepp regimens generaler utsätter sina medborgare för samt behandlingen av den politiska oppositionen med Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i spetsen.

Folksam låter via en talesperson meddela att företaget nu avvaktar hur AP-fonderna skall göra innan man bestämmer sig för eventuell avyttring. Det sägs: ”Om lilla Folksam säljer sitt innehav gör det inte så mycket. Men man kan tänka sig att man blir av med en besvärlig röst i stället.”

Rätt och fel. Åtminstone tre saker kan lyftas fram när det gäller resonemanget. Internationella händelser påverkar. Med hjälp av medierapporteringen kan människor lättare se hur korrupta härskare agerar mot sin befolkning. Den senaste tiden har Irans ayatollor myglat i presidentvalet för att sedan piska oppositionella. Fastlandskina har skickat fram kommunistiska funktionärer som vrålat i TV om dödsstraff mot alla som stör ordningen. Och Aung San Suu Kyi är en symbol för fredlig kamp mot diktaturen. Människor kan därför göra en koppling mellan företag och hur de agerar i enskilda länder, som nu Burma. För ofta innebär exportinkomster att inte obetydliga delar kommer regimen och i en del fall dess härskare till del. Att Folksam inte uppfattas ta problemet på tillräckligt allvar kan rätt kvickt visa sig bli en belastning om kunder ilsknar till och vänder vad de uppfattar ”Folkskam” ryggen. Så se upp!

Det andra är att aktieinnehavet i Total säkert är marginellt i förhållande till alla övriga som äger mer än 99 procent. Ändå finns det anledning att vara en medveten och reflekterande kapitalförvaltare. Just genom ägandet, även om det är begränsat, kan krav ställas och önskemål framföras. Den lilla posten behöver inte leda till passivitet utan kan sporra till att kontakter tas och aktivitet visas. Just med hjälp av investeringen kan krav ställas på Total att dra sig ur satsningen i Burma eller exempelvis försäkra sig om stöd till oppositionen. Allt detta kan redovisas i efterhand.

Det är först när krav och önskemål avvisats eller inte tillgodosetts som det kan vara aktuellt att sälja. Då kan inte mer göras. Och det är klart att om flera små innehavare tänker medvetet så blir det svårare och svårare för bolag som Total att strunta i omvärlden.

Allt fler företag och institutioner använder sig av ”etisk screening” som innebär att man ständigt analyserar det egna innehavet. Finns det frågetecken och tveksamheter skall det leda till kritiskt efterhörande och reaktioner. Uteblivet eller dåligt svar kan medföra att aktieinnehavet omprövas. Så verkar exempelvis Svenska kyrkan. Där finns en medvetenhet och ett regelverk även om det i mitt tycke finns alldeles för stora begränsningar när det gäller vapentillverkning. Kyrkan erkänner självförsvar och länders rätt att stå emot anfall men är ändå tveksam till själva vapenproduktionen.

För Folksams del kan Total visa sig vara en dålig affär. På många plan!

torsdag 13 augusti 2009

Claes G Ryn: En konservativ tänkare

Redan 1971 lämnade Claes G Ryn universitetsstaden Uppsala och Sverige. Ett land i vilket starka vänstervindar då blåste och studentmaoister tränade inför den kommande revolutionen övergavs för att söka akademisk frihet utomlands. Han har varit området runt Washington DC trogen sedan dess. Idag professor i statsvetenskap och författare till tiotalet böcker på engelska och en hel del artiklar. På somrarna brukar han återvända till hemlandet. Och när han ger föreläsningar eller för samtal är hans svenska precis, klar och distinkt. Inga Anita Ekberg-fasoner här! I samband med presidentval eller andra stora händelser i USA brukar han dyka upp som kunnigt och påläst intervjuobjekt i svensk TV och radio. Trist nog är urvalet av texter på modersmålet starkt begränsat. Någon bok eller ett par inlägg här hade nog uppfattats som uppfriskande även om Claes G Ryn genom sina starka övertygelser nog av somliga ses som lika udda idag som för 30 år sedan. Han påminner verkligen om Torgny Segerstedts fria fågel i starkt kontrast till de tama gäss som kacklande trängs vid mattråget.

I måndags var han på besök på Föreningen Heimdal i Uppsala och talade då kring demokrati i vår tid. Med utgångspunkt ibland annat Platon förde han ett antal intressanta, och bitvis provocerande, resonemang.

I USA har Claes G Ryn blivit en betydande kritiker av den neokonservativa politik som starkt förenklat bygger på tron att demokrati kan bombas fram i andra länder. Han betonar istället de kulturella och andliga aspekterna. Det är också en ganska mörk bild av samtiden som tecknas. Han menar att demokratins institutioner finns kvar men att det grundläggande innehållet urholkas. I västvärlden inskränks det fria samtalet då frågor och ämnen inte längre får tas upp eller då personer riskerar att stämplas ut på grund av sina åsikter. Här finns en samverkan mellan etablissemang och media. Citerande Platon varnar han för det sista stadiet före tyranniet tar vid: En tid kontrollerad av ledare som följer sina egna nycker och söker behovstillfredsställelse. Istället för att arbeta långsiktigt och för det allmännas bästa är det kortsiktighet och de egna villkoren som står i centrum. Han efterlyser politiker med civilkurage.

Claes G Ryns verkliga styrka är att klassiska tänkare, oavsett om det är Platon och Aristoteles eller andra mer nära vår egen tid, tas på fullt allvar. Han är ständigt inbegripen i ett pågående samtal. På Heimdal berättar han om några kritiska anmärkningar som gjorts i en tidskrift angående några av de slutsatser Platon dragit. För en person för vilka idéerna är viktiga är detta alls inget konstigt. Tvärtom. Och den slutsats han drar om kulturens grundläggande betydelse för det rådande allmänna debattklimatet i ett land, inom en kultur eller civilisation är nog alldeles korrekt. Det gör också att Claes G Ryn förstår att det efterlysta civilkuraget har sina begränsningar. Alternativet är att sitta kvar i ett akademiskt elfenbenstorn. Bättre att då befinna sig mitt i den kaotiska världen med de kompromisser och avvägningar som kan krävas. Men han hoppas att fler skulle kunna göra mer. Och där är han väl inte ensam.

onsdag 12 augusti 2009

Inget för poliser?

DN rapporterar om att tre poliser i Västerbotten av arbetsgivaren förbjuds vara politiskt aktiva i kommunens socialnämnd. Det handlar om två socialdemokrater, varav den ene är ordförande, och en moderat. Det ganska bryska ställningstagandet uppges bero på risken för att sekretessbelagda uppgifter kan komma att användas fel och att det på en liten ort kan skada allmänhetens förtroende för polisen.

Det principiella resonemanget är intressant. Men felaktigt. Socialnämndens socialdemokratiska ordförande säger sig ha verkat politiskt i 17 år. Onekligen en väldigt lång reaktionstid från arbetsgivarens sida. Genom agerandet medverkar man emellertid till att rubba bilden av oväld! Viktigare än något annat är väl att bedöma själva handlingarna. Finns exempel på uppgifter som använts felaktigt eller att de politiskt aktiva poliserna gjort något galet? Utan att känna personerna ifråga kan man misstänka att de tre varit extra måna om att hålla isär rollerna. Ifall poliser nu inte anses kunna sitta i en socialnämnd borde även andra yrkesgrupper få problem: Läkare och sjukvårdspersonal, präster och diakoner, journalister…

Av egen erfarenhet vet jag att det ibland diskuteras ifall mediemänniskor kan vara politiskt verksamma. Hur går det med allmänhetens förtroende? Det väsentliga borde vara att det i skrivandet och ifråga om nyhetsvärderingar inte går att skymta påverkan av den egna partitillhörigheten. I grunden är det väl långt allvarligare ifall man hyser politiska åsikter eller preferenser men undviker partiarbete men ändå låter den egna yrkesrollen påverkas och präglas!

Rent allmänt förlorar partierna i Sverige medlemmar och därmed blir det färre och färre som är beredda att axla ansvar. I mindre kommuner kan det vara extra svårt. Istället för att försöka skapa tvivel ifall man borde engagera sig borde istället arbetsgivare, både privata som offentliga, uppmana folk att åtminstone någon gång ta på sig politiska uppdrag. Alla skulle må bra av det, säkert bättre beslut och fler som omprövar sina politikerföraktande färgade bilder av hur det egentligen fungerar i en kommun, region eller på nationell nivå.

I Sverige finns också vissa grundlagsfästa rättigheter till vilka hör friheten att organisera sig politiskt och religiöst. Självfallet gäller detta även poliser. Dessutom är det en yrkesgrupp vars inblickar och erfarenheter kan vara värdefulla, inte minst för en socialnämnd. Hela poängen med representativ demokrati är ju att få företrädare med olika bakgrunder och inblickar för att de i politiska sammanhang skall kunna göra goda avvägningar baserade både på praktik som ideologi. Ifall man skall börja förhindra olika yrkesgrupper att verka i nämnder och styrelser borde det ses allvarligare då folk engagerar sig huvudsakligen för att arbeta med frågor kopplade till jobbet. Skall lärare få sitta i en utbildningsnämnd? Läkare i en sjukvårdsnämnd? Konstnärer i en kulturnämnd? Eller poliser i en polisnämnd? Den typen av jävsfrågor borde vara mer givande att diskutera än försöken till något slags skev millimeterrättvisa som arbetsgivaren ger prov på i Västerbotten.

lördag 8 augusti 2009

Val 20 september!

Den 20 september är det val. Då har medlemmarna i Svenska kyrkan möjlighet att utse företrädare inom samtliga nivåer. Representanter för alla ledande partier kandiderar, i en del fall med lösligare och oklarare närhet till moderorganisationen medan i andra fall som en tydlig del av det politiska arbetet. Återkommande debatteras vem och vilka som bör väljas i Svenska kyrkan. Det som ibland glöms bort är att partierna bjöds in under 1930-talet då det rådande kommunsystemet mer eller mindre kopierades bland annat av rädsla för att verksamheten skulle komma att påverkas av de då odemokratiska krafter som växte sig allt starkare i Europa. I samband med moderaternas partistämma i Gävle för två år sedan fastställdes att M ställer upp i valen till kyrkomöte och stift medan det sedan är upp till föreningar och kretsar att själv avgöra hur man gör i församlingar och samfälligheter. På många håll finns möjligheter att på alla nivåer bli företrädd av moderater, både på markerade M-valsedlar som i olika former av andra listor. Hemma i Ängelholm finns exempelvis M-listor i Barkåkra och stadsförsamlingen men inte i exempelvis Munka-Ljungby eller Strövelstorp även om där också finns bra moderata företrädare.

För någon dag sedan var den moderata kyrkopolitiska gruppen samlad till möte inför det stundande valet. Bland annat gick vi igenom hur programmet kan ges spridning. I mitt tycke är det flera intressanta och viktiga frågor som pekas ut för nästa mandatperiod. Några som ligger mig särskilt varmt om hjärtat:

Moderaterna är sannolikt de starkaste anhängarna av tanken på friare församlingstillhörighet. Idag finns en närmast strikt geografisk koppling. Det är beroende på var man bor som kyrka och församling avgörs, även om personen ifråga har en närmare gemenskap eller annan koppling någon annanstans. I ett starkt sekulariserat land som Sverige är det en hel del som betalar kyrkoavgift därför att barn- och ungdomsverksamheten eller det kulturella ansvarstagandet uppskattas. Med större möjligheter att stödja verksamheten där släkten har sina rötter eller där man kanske döpts kan en starkare delaktighet skapas. Ibland blir det också konflikter i församlingarna, exempelvis för och emot en präst eller för och emot ett beslut. För den som verkligen vill markera missnöje finns idag inget tydligare sätt än att lämna Svenska kyrkan. Byte av församling hade möjliggjort för fler att ändå vara kvar. En aktiv församling torde också gynnas jämfört med en passiv.

Utlandskyrkan bedriver en viktig verksamhet. I dag räknar man med att bortåt 400 000 svenskar mer eller mindre stadigvarande befinner sig utomlands. För många är det naturligt att söka sig till Svenska kyrkan. Här finns möjlighet till gemenskap och närhet på söndagar och under stora högtider, men också sådant uppskattat som fika, tidningar och böcker. Det finns all anledning att stärka utlandskyrkans ställning. Med moderaternas nya bistånds- och utvecklingspolitik ges verktyg att förverkliga de viktiga millenniemålen om halverad fattigdom. Att bistå i uppbyggandet av rättsstat, pressfrihet, stärka kvinnornas på många håll dåliga ställning samt understödja oberoende organisationer är av största betydelse. Biståndet skall användas till att bygga upp och skapa egna förutsättningar istället för att leda till ett kontinuerligt beroende av hjälp utifrån.

Annat som också är viktigt för den nationella nivån under kommande år är exempelvis Svenska kyrkan som arbetsgivare men också som stor kulturbärare.

Valprogrammet till kyrkomötet kombineras på många håll med moderata plattformar på stifts- respektive församlingsnivå. Vid lördagsfikat på M-lokalen i Ängelholm fanns dagen till ära upptryckt det material som tagits fram för moderaterna i Lunds stift. En enkel dubbelvikt A4 med mycket klokt. Den och annat påminner om just detta att det är val 20 september!

tisdag 4 augusti 2009

Libanesiskt vin och polsk pirog

Bland de nya viner Systembolaget presenterar för augusti finns två stycken spännande röda från Libanon: Cave Kouroum Petit Noir 2007 samt Château Ksara Cabernet Sauvignon 2005. Båda från Bekaadalen. Den förstnämnda kostar 84 kronor per flaska medan den andra är cirka femtiolappen dyrare. Tror att båda kan vara prisvärda även om de har en bit till den verkliga favoriten från regionen: Château Musar.

I dag är det väl inte lika ovanligt med vin från Libanon som för tio, femton år sedan. Speciellt glädjande är att det oerhört välsmakande köket med alla sina smårätter hittat vägarna hem till oss. Numera går det att finna mycket bra meza, lammgrytor och annat även här.

Fortfarande kan man dock råka på misstänksamhetens attityd när det bjuds på något från Bekaadalen. Vibrerande näsvingar avslöjar frågan: Kan de göra vin där? Och när gästerna smakat kan de själva ge svaret: Absolut! Trots imponerande försök att lämna tiden från inbördeskriget bakom sig, och mångas uppriktiga vilja att forma ett nytt land, är ändå Libanon för åtskilliga liktydigt med skottlossning och svåra stadsstrider. Ett stort problem är väl också att flera länder, inte minst Iran, fortfarande ogenerat blandar sig i interna angelägenheter och försvårar och förstör. Beirut och områdena omkring har upplevt ohyggligheter. Och under hela tiden har på andra håll, som i Bekaadalen, fantastiska viner tagits fram och människor levt mer opåverkade av en vardag i vapnens skugga och närhet.

För Libanon kommer det att ta lång tid att lyckas frigöra sig från de mångas bild av ett land med svåra motsättningar och konflikter. Vinet och köket är dock två omedelbara tecken på att det finns kultur, historia och goda traditioner bortom de hemska nyhetsinslagen.

Något av samma känsla kom över mig då jag läste en bok som jag länge haft stående i bokhyllan: Nils Åke Nilssons Biffstek, ostron och Eugene O’Neill. Jag köpte den i slutet av 1980-talet för 46,30 (prislappen sitter kvar). Troligtvis var det titeln som lockade. Författaren är professor i ryska språket och litteraturen. Det är en samling matkåserier. Ärligen får väl konstateras att titeln nog ändå var mer spännande än själva innehållet! Lättsamt berättas om olika matminnen. Med tjugo års distans har en del som var exotiskt då blivit naturligt nu, så är det exempelvis med förekomsten av belgisk öl. En av texterna handlar om det polska köket. Precis som det libanesiska leder det för min del snabbt tankarna i andra riktningar. Både denna som förra sommaren var jag i Warszawa. Med mig hem tog jag goda matminnen av stora och mäktiga portioner samt smaskiga soppor och piroger. Visst har mycket positivt hänt i vårt södra grannland som var det som tog täten i demokratisk utveckling i Öst- och Centraleuropa 1989 med fria val redan före Berlinmurens fall. Trots detta lever bilden kvar på näthinnan av köer, ransoneringar och begränsningar.

Libanon och Polen - för min del exempel på två länder som för tankarna i en riktning. I fel riktning! Tur att det finns mat och dryck som kan hjälpa till att revidera!

söndag 2 augusti 2009

Borgar- eller maktstad?

Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors anser jag mig ha besökt så pass många gånger att det går att ha någon åsikt om dessa tre nordiska storstäder. Förvisso byhålor i jämförelse med megalopolis världen runt eller samhällen som i bästa fall blir en röd punktmarkering på en kinesisk karta. Men här finns något av platsens poesi och igenkännbarhet för en skandinav.

Det är tre städer som lämpar sig utmärkt att flanera omkring i. Bitvis finns vacker arkitektur och fläckvis helt förstörda stadskärnor som exempelvis Klarakvarteren. Ett ständigt närvarande vatten gör bilden levande och under sommarmånaderna är kombinationen av grönska och glitter oemotståndlig. Huvudsakligen kommer jag under de vanliga arbetsveckorna i Stockholm att röra mig på en rätt begränsad yta av några kvarter. Och så är det ju ofta även vid besök på andra håll att man hamnar i city och sedan blir det inte mer. Varje gång det av någon anledning blir besök på Söder, yttre delarna av Kungsholmen eller någon annanstans slås man av hur vackert det kan vara.

Tre viktiga administrativa städer med sina respektive parlament, ministerier och myndigheter har naturligtvis klara likheter. Men det finns också betydande skillnader som gärna framträder ännu litet skarpare vid en mer eller mindre planlös vandring, ett strövtåg.

Köpenhamn känns som en utpräglad borgarstad. Handeln och kommersen har påverkat stadsbilden med många affärslokaler, restauranger och utskänkningslokaler på första plan eller i källarnivå. Solida stenhus döljer innergårdar. Människa och marknad finns på samma utrymme. Det är bryggarkungar som försett folk med konstsamlingar. Många av kvarteren med hundra år eller mer på nacken tycks vara trivsamma, funktionella men en aning likartade. Helt klart märks dock att Köpenhamn präglats av ett borgerskap med självkänsla och en ambition av ”god smak”. Något som fortfarande idag kan märkas genom bredare debatt och kulturintresse i danska tidningar än jämfört med exempelvis svenska.

Stockholm är tydligare en maktstad. Både de offentliga som privata inrättningarna utstrålar mer myndighet. Det är tyngre och gedignare oavsett om det handlar om Handelsbankens koloss vid Kungsträdgården, Grand Hotel eller de pompösa byggnaderna vid Strandvägen. I Storköpenhamn bor cirka en fjärdedel av Danmarks befolkning vilket leder till mindre behov att utstråla huvudstad då den naturligt är det. Stockholm måste, känns det, tydligare markera i arkitektur och estetik.

Helsingfors känns yngst av de tre med ett par monumentalbyggnader från 1800-talet och tidigt 1900-tal som snarats är uttryck för en vilja att synliggöra den egna identiteten. Med klara jugendinfluenser är det alltid lika givande att promenera för att titta på ornamentering, fönsterbågar och magiska väsen som håller uppe balkonger eller pryder portgångar. En bit utanför centrum stöter man på betongbebyggelse som förvisso finns i många andra länder men som ändå har drag av vad som skulle kunna beskrivas som Öst- och Centraleuropa.

Det är tre städer värda att på måfå upptäcka, rent av att gå vilse i, för att just se detaljer och enskildheter som ändå kanske avslöjar en del om borgerskap och maktestetik. Mångas favorit i Stockholm, vackra Gamla Stan, hotades ju för några årtionden sedan av så kallat progressiva politiker som sades ogilla dessa påminnelser om det föråldrade. Kanske rent av även det sköna retade en smula. Nu blev det inte asfalt, motorväg och parkeringsgarage vilket det flesta är oerhört tacksamma för idag. Ännu en påminnelse om att det inte nödvändigtvis är fel med historia, tradition, förankring och värden bortom en flimrande samtid.