onsdag 29 juli 2009

Att använda systemet mot systemet

För någon dag sedan rapporterade P1 om att ett antal advokater som hjälper förföljda uigurer i Kommunistkina utsatts för hot och trakasserier. Trots försök att hindra informationsflödet sipprar en del nyheter ut till omvärlden. Det har bland annat hävdats att 10 000 uigurer kan ha bortförts.

Det intressanta i rapporteringen är inte att människor lider och har det svårt. Det är tyvärr vardagen för många i Fastlandskina. Det hoppingivande är att det faktiskt finns jurister på plats som arbetar för att stärka de mänskliga rättigheterna - även om det är förenat med fara och polisingripanden.

För något år sedan representerade jag Nordiska rådet vid en konferens mot dödsstraff som arrangerades i Paris med stöd av bland annat den svenska regeringen. Medverkade gjorde en kinesisk advokat. Han var starkt engagerad för att göra något åt denna vidriga strafform i det land som utan konkurrens är världsledande på att ha ihjäl sin befolkning (med Iran, Saudiarabien och trist nog USA och Japan i samma dystra serietabell). Våra lagar är i grunden rätt bra, sa han till mångas förvåning. Det gäller bara att se till att få dem tillämpade!

Domstolarna och rättsprocesserna är ju allt annat än fria och oberoende i Fastlandskina. Kommunistpartiet kan alltid påverka, manipulera och avgöra. Vackra deklarationer och hygglig juridik körs över av röda funktionärer. Advokaten i Paris menade att det ändå var värt att kämpa på och använda just systemet mot systemet. Han hade själv lyckats stoppa verkställandet av ett antal dödsstraff.

Att rättens kvarnar stundom kan mala någorlunda korrekt är ett bra tecken. Demokrati, fria och allmänna val, är i sig viktiga men ännu mer grundläggande är fungerande rättsstat, fria medier och en öppen debatt. Att det finns kinesiska jurister som vågar och vill engagera sig och nyttja de medel som dagens lagstiftning medger är positivt. Kommunistkina har under de senaste åren genomgått en imponerande ekonomisk utveckling. Med den kommer också en bredare medelklass. Och bland dem som jobbar, sliter och tar ansvar finns en växande grupp vilka både leder till människorättsadvokater som folk vilka ställer krav på just grundläggande strukturer som rättegångar fria från partipåverkan och en allmän debatt där man får säga sin mening utan repressalier.

Det är trist och tragiskt att advokater utsätts för problem i Kina. Men att de lockar fram motåtgärder från regimen tyder faktiskt på att de åstadkommer något. I längden kan inte medelklassen viftas undan.

lördag 25 juli 2009

Röster om konservatism

Ordet ”konservatism” har inte varit direkt gångbart under ett antal år i Sverige. I bästa fall ett nedsättande omdöme, i sämsta fall ett skällsord. Ayatollor i Iran och kommunisthärskare i Nordkorea har stundom i nyhetsinslag beskrivits som just konservativa. Den vänsterinriktade filosofen Torbjörn Tännsjö, som har för vana att ställa begreppen på huvudet, tog sig till och med för och skrev en bok i ämnet som hade få beröringspunkter med vad denna ideologiska inriktning representerar. Få unga borgerliga, i vart fall med karriärambitioner, har velat använda sig av denna markör. En helt annan ställning har ju ideologin i andra länder som Storbritannien och USA, men också för den del på närmare håll som Danmark och Norge.

Men under de senaste veckorna har något spännande skett. Ett antal personer har börjat beskriva sig själva som just konservativa. I några inlägg har skribenterna gått vidare och dessutom försökt definiera ett innehåll och inte endast markera var sympatierna finns. Roland Poirier Martinsson har på debattplats både i en Stockholmsbaserad tidning som nu senaste i Sydsvenska Dagbladet skrivit väl om konservatismen: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article520212/quotKonservatism-ar-frihetens-basta-forsvarquot.html

Han företräder en hållning ganska vanlig i USA där det med stor misstro ses på politiken. Den konstitutionella syn detta leder till är en med begränsningar och trögheter. Det finns en sund insikt om behov av maktbalans och delning som tyvärr lyser med stor frånvaro i Sverige. Just den erfarenhetsbaserade hållning som Roland Poirier Martinsson ger uttryck för är den som leder till att den vetgiriga i jakten på goda konservativa tankar inte alltid uppsöker filosofiböckerna utan hämtar åtskillig näring från både biografier/memoarer över goda representanter som bra skönlitteratur där verkligen det genuint mänskliga kan skildras.

Elise Claeson, krönikör i Svenska Dagbladet, har konstaterat att ”värdekonservatism blev plötsligt inne” (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3226205.svd). Hon har noterat de nya politiska vindar som börjat blåsa. Dessutom menar hon att detta är en hållning som är valvinnande. Hon ger uttryck för en befriande frimodighet. Hennes kritik riktar sig mot en politik som uteslutande blir ekonomistisk, eller nyliberal som hon väljer att benämna den.

För egen del hade jag för en tid sedan ett blogginlägg om konservatism som jag dessutom lade ut som anteckning på Facebook. I det senare fallet fick jag ett antal intressanta kommentarer. En gammal vän från Haparanda, Mattias Styrman, pekar på konservatismen som ”en väl definierad värdegrund” men att det saknas ”en egen logik”. En bra iakttagelse! Liberalism och kommunism kan ju återvända till grundläggande axiom medan den erfarenhetsgrundade politiska hållning till sin natur blir mer sökande och också omprövande.

Samtidigt är konservatism inte relativism. Tvärtom! Istället är det ju en ideologisk position som bygger på just insikten om rätt och fel, sant och falskt, skönt och fult. Det konservativa är att i samhället ge uttryck för vägvalen och rekommendationer om vad som är önskvärt samt nöjaktigt. Därför hade det varit värdefullt ifall den diskussion som nu smugit igång i Sverige kunde utvecklas mot att handla om själva innehållet och inte bara om yta och att begåvade människor numera vågar erkänna politisk hemvist åt det här hållet.

Elise Claeson uppfattning om konservatism som valvinnande och den debatt som kommit igång kanske rent av gör att någon tankesmedja, parti eller mecenat visar intresse för ideologiskt baserade reflektioner i den här riktningen. På ungefär samma sätt som det satsades en del under 1980-talet på liberalism. Och det gav ju viss utdelning!

måndag 20 juli 2009

Besvärligt brittiskt brev

I en vecka har religiösa ledare och lekmän från nästan alla kristna inriktningar i Europa, undantaget den katolska kyrkan, diskuterat gemensamma frågor och utmaningar. Det handlar om mer än EU-området utan verkligen om hela kontinenten inklusive exempelvis Georgien och Armenien.

Ett brev från anglikanska kyrkan till ärkebiskop Anders Wejeryd har väckt uppmärksamhet, både hemma i Sverige som under Conference of European Churches samlad till sitt 13:e beslutande möte i Lyon. Anglikanska kyrkan vilken har samverkan och utbyte med Svenska kyrkan uttrycker oro och bekymmer med anledning av de beslut som höstens kyrkomöte i Uppsala kan komma att fatta ifråga om en äktenskapsordning även för samkönade par. Korrespondensen från London är i sig ett svar på ett meddelande Anders Wejeryd sänt ut till alla samfund inom den så kallade Borgågemenskapen.

Svenska kyrkans steg väcker uppmärksamhet även på andra håll. För de ortodoxa är det helt otänkbart. Det leder dock inte till skarpa och tvära markeringar, mer än från kyrkan i Ryssland. Närheten är nämligen inte närmare än att det för många går att leva med olikheter och skillnader, även om beslut inte gillas och uppskattas. Svårare är det för Anglikanska kyrkan. Den har ett särskilt och mycket intimare förhållande till Svenska kyrkan. Därför måste man reagera på samma sätt som det markeras mot det som sker inom den egna kyrkan. I USA har nämligen funnits röster som önskat gå samma väg som i Sverige men det har med kraft ifrågasatts från London.

Det är i ljuset av detta brevet bör ses. Inte som ett försök till inblandning eller direkt hot om avbrutna relationer men som ett klargörande av var anglikanska kyrkan står. Från de brittiska biskoparnas sida uttrycks önskemål om samtal med Sverige men också oro för att en del kyrkor skyndar före. Det anses att skäl finns att både reflektera kring äktenskapets innebörd som de ”utmaningar den västerländska kulturen står inför” (changes in Western culture). Nog är det väl rimligt att besvara sådana önskemål om dialog på ett positivt sätt. Och visst finns det anledning att reflektera kring de ekumeniska konsekvenser olika kyrkomötesbeslut kan få. Framför allt visar det brittiska brevet att detta för en kyrka inte är en politisk fråga som avgörs efter ett par minuters diskussion på olika partikanslier utan något kring lära och tradition vilket inte kan ses i fyråriga mandatperioder utan baserar sig på 2000-åriga händelser!

Något annat mycket omtalat under mötet i Lyon var söndagskvällens anförande av Bartholomeus, Patriark av Konstantinopel. Som person utstrålar han värdighet och förtjänar att mötas med stor respekt. Vänd mot över 300 företrädare för 130 olika kyrkor och samfund i Europa gav han uttryck för den sorg så många känner över att det i europeiskt ekumeniskt arbete saknas företrädare för den romersk-katolska kyrkan. Med charm men ändå tydlighet vände sig Bartholomeus till den inbjudne kardinalen och ärkebiskopen av Lyon för att direkt be honom framföra ett budskap till påven i Rom om den djupa önskan som finns att samarbeta. Patriarken sa något många känner och tänker men få formulerat så tydligt under dagarna i Lyon. Det sagda möttes också av väldiga applåder. Även här känns fyråriga perioder som rätt futtiga. För det handlar om att hantera konflikter och tolkningar med 500 år eller mer på nacken. Men visst går det. Det också!

lördag 18 juli 2009

Ogräsbevuxet hjältemonument

De senaste dagarna har jag rätt centralt i Lyon, invid en ståtlig ingång till en av stadens större parker, passerat ett väldigt monument. Här finns ett lejon avbildat och längst upp en rikligt ornamenterad segersymbol. Trots den fina placeringen och dimensionen känns det hela en smula övergivet. Ingen stannar till. Ingen böjer huvudet i hågkomst. De flesta skyndar förbi eller uppfattar den stora mängden sten som ett rundningsmärke.

Det har rests till minne av de soldater som från Lyon och området runt omkring sändes att strida i kriget 1870-71. De bataljer som sedan i sin tur bland annat kom att medföra ett enande av de små tyska hertigdömena och prinsstaterna i ett rike under preussisk ledning.

Idag sticker ogräs upp mellan plattorna. Det gröna vajar retfullt i vinden mot det sandstensfärgade bortglömda.

Och så är det säkert på fler platser i Europa. Glömskan är tvilling till självklarheten. Idag är fred och politisk stabilitet något rätt naturligt på vår kontinent. Redan har en ny generation vuxit upp och rent av nått myndighetsåldern utan att de själva någonsin upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av den Berlinmur och järnridå som delade Europa så sent som för 20 år sedan. 1989-års händelser har blivit historia. Längre bort finns 1940-talet medan minnets dimmor redan slukat första världskriget och det mesta före det.

Glassätare, rullskridskoåkare, par hand i hand och lekande barn har så mycket annat, och roligare, att tänka på än att hejda stegen vid ännu ett hjältemonument i en europeisk storstad. Ogräset som vinner terräng är på ett sätt utslag för en normalitet, en vardag utan väpnade strider och blodiga uppror. Faran är att det också är ett tecken på ignorans. Den som inte passar upp på sitt eget beteende och förhållningssätt kan därmed undergräva de framgångar och allt det positiva som uppnåtts genom många människors handlingar och offer från 1870 fram till idag.

fredag 17 juli 2009

Hoppet förbliver

Det finns många tankar, åsikter och önskemål då 300 delegater samlas till beslutande möte för Conference of European Churches (CEC/KEK): Ortodoxa svarta klädnader finns sida vid sida med kostymer, jeans och sommarklänningar. Östliga traditioner möter västliga. Personer med alla sorters erfarenheter och bakgrunder är representerade. Det svåra kan således vara att skapa enhet av all denna inspirerande mångfald.

Torsdagens samtal och inlägg präglades i stor utsträckning av resonemang kring ”hopp”. Ett väl valt ord. I Sverige i likhet med en hel del övriga länder i Europa jämförs religioner många gånger med andra tankesystem. Ja, inte sällan ses det rent av som något lägre då det handlar om tro. Att religioner i bagaget medför moraliska system brukar dock uppskattas, då finns samhälleliga skyddsmekanismer mot våld och övergrepp vilket gillas av rätt många. En och annan försöker rationellt motivera den religiösa närvaron. Och så kan man naturligtvis göra. Men då bortses ibland från det som just är religionens urkraft: Hopp. Det är den känslan som gjort att människor vågat stå upp mot terror och tyranni. Som resulterat i att präster och kyrkliga företrädare trotsat hot och övergrepp då de fördömt orättvisor. På bara ett par hundra år gick kristendomen i Europa från att producera mat till lejonen på utomhusteatrarna och offer för offentliga avrättningar då den nya religionen förföljdes till att biskoparna sedan blev både andliga och världsliga ledare.

Hoppet är inte alltid rationellt. Men det bär och förändrar.

Sent på torsdagskvällen avhandlades några av de frågor det längre fram skall fattas beslut om inom CEC/KEK. En kommitté hade listat ett antal angelägna områden. Det handlade bland annat om migration, klimatet och den finansiella krisen. Utmaningar likartade för alla i Europa. Delegaterna hade sedan möjlighet att komma med förslag på tillägg. Och då öppnade sig närmast dammluckorna. Stort som smått. Det kom även förslag på uttalanden och engagemang när det gäller konflikter och motsättningar på andra kontinenter. För egen del tyckte jag dock att det var konstigt att europeiska troende samlas till möte och ändå så tog under hela dagen ingen upp den besvärliga situation som fortfarande råder på ett antal platser närmast oss. Vitryssland är en diktatur som uppträde hårt mot sin befolkning och oliktänkande. Så jag lade förslaget om att CEC/KEK även borde engagera sig för den vitryska befolkningen. Och en företrädare för den lutherska kyrkan i Estland menade i en kommentar till tanken på uppmärksamhet kring nynazistiska strömningar att det heller inte gick att bortse från kommunismen. Den har ställt till med mycket skada. Så kan endast den tala som upplevt terrorn och förtrycket. Några applåderade men inte alla. Den trista sanningen är ju den att även bland dem som idag talar om folks frihet och mänskliga rättigheter hukade några bara för tjugo år sedan då de av politiska skäl vägrade se de övergrepp som skedde i Öst- och Centraleuropa. Hopp hjälpte dock många på andra sidan järnridån.

Hoppet förbliver, som den danska motståndsmannen och prästen Kaj Munk noterade.

torsdag 16 juli 2009

Rysk frånvaro i Lyon

För 50 år sedan bildades CEC/KEK (Conference of European Churches). Det är en sammanslutning av lutherska, reformerta, anglikanska, gammalkatolska och ortodoxa kyrkor. För fem decennier sedan var kontinenten delad. Åtskilliga människor var förhindrade att ens utöva religion i sina hemländer. Folk hade efter andra världskriget och kommunistiskt maktövertagande i Öst- och Centraleuropa tvingats på flykt. Ekumenik blev ett sätt att ge uttryck för den europeiska mångfald som delvis hamnat på skuggsidan på grund av järnridån.

Idag handlar det om andra utmaningar. Fortfarande kan olikheter mellan de östra och västra delarna göra sig påminda. År av förtryck har resulterat i söndertrasade ekonomier som det tagit, och tar, olika lång tid att bygga upp. En gemensam utmaning är också en växande muslimsk närvaro på kontinenten. Visst borde man från olika kristna kyrkor försöka förhålla sig gemensamt till detta.

Det handlar onekligen om viktiga frågor. Religionsdialog, förståelse och respekt är väsentliga inslag i en god kosmopolitisk anda som bör prägla Europa.

Men det är inte alltid lätt att hålla sams. Den enskilt största medlemskyrkan inom CEC/KEK är den ryskortodoxa. Och den är inte alltid överens med den grekiskortodoxa kyrkan. Just nu koncentreras en del av slitningarna till Estland där en ny ortodox kyrka, trogen patriarken i Konstantinopel, bildats samtidigt som det finns en kyrka knuten till patriarken i Moskva. I bakgrunden finns större motsättningar än så som naturligtvis handlar om Rysslands förhållande till grannländer. Inte alltid oproblematiskt. För närvarande pågår i Lyon CEC/KEKs beslutande möte, som endast inträffar vart sjätte år, och då har alla företrädare och delegater för den ryskortodoxa kyrkan valt att utebli.

Istället för att stanna hemma och på det sättet markera är dialog att föredra. Ryssland precis som den ortodoxa kyrkotraditionen är delar av vår europeiska identitet. Därför finns det anledning att reflektera kring det faktum att respekt inte alltid är något som kan krävas utan att man själv också visar prov på den egenskapen.

onsdag 15 juli 2009

Trygg monarki bättre än revolutionär republik

Frankrikes nationaldag i Lyon visade sig på eftermiddagen tisdag14 juli vara en ganska trist och lågmäld historia. Det mesta var stängt. Till och med de barer och tobakister jag inbillade mig annars höll igång landet. Stämningen var mer avslagen än en söndag. På kvällen blev det dock liv i staden. Och när mörkret lagt sig hördes smällare och sköts fyrverkerier. På andra håll hölls mer patriotiska tal och pansarvagnar och annat militärt visades upp under parader.

Dagens republik har sina slingrande rötter tillbaka i revolutionens 1789. Upplopp och kravaller som sedan följdes av den stora terrorn och massavrättningar. Därefter kontrarevolutioner, Napoleon, fler avrättningar, något nytt kejsardöme och så slirande vidare mot den senaste republiken.

Vilken kontrast mot nationaldagsfirande i en gammal monarki som Sverige! Istället för militära uppvisningar på det egna landets festdag samlas man i Stockholm på Skansen eller Hembygdsparken i Ängelholm. Det är lugnare. Tristare. Och långt mycket bättre. Alltför sällan ser vi i Sverige tillbaka på vår tradition av relativt lugn, stabil samhällsutveckling och obruten fred. Även om det funnits motsättningar har inbördesstrider aldrig brutit ut. Och minnesåret 1809-2009 som är en påminnelse om gemensam historia med Finland är en möjlighet att uppmärksamma hur länge sedan det egentligen var landet befann sig i krig.

För Sveriges del har monarkin under såväl mot- som medgångar varit en samlande symbol. Och samma dag som bland annat avdammade pansarvagnar får användas i Frankrike för att skapa patriotisk känsla samlas kungafamiljen på Öland för att tillsammans med svenska folket fira kronprinsessan Victoria. De kommande månaderna, fram till nästa års stora bröllop, kommer både det inhemska som utländska intresset för kungafamiljen att öka. Någon har räknat ut att det kan komma att säljas minnessaker och annat för bortåt 2,5 miljarder kronor.

Några partier har kravet på republik inskrivet i sitt program. Det finns rent av politiker som önskar avsätta kungen och införa president. Men just nu är de ganska tysta. Märkligt. Nu om någonsin borde de väl visa prov på sitt radikala mod och just argumentera för att ändra statsskicket. Vi är några stycken som är beredda att ta diskussionen. Det finns många fördelar med en stabil konstitutionell monarki utan revolutionärt förflutet. En stark försvarsmakt är bra men det är ändå ganska skönt att slippa militärparader då landet skall firas. Vi kan ändå utropa Victoria och samtidigt hylla freden!

söndag 12 juli 2009

Bullkriget i Landskrona

I Landskrona har rasat stora bullkriget. Under pågående karneval fick Frälsningsarmén påhälsning av kommunens miljöförvaltning. Kaffe med dopp var inte att tänka på då livsmedelsverksamhet sades bedrivas utan registrering eller godkännande. Naturligtvis har folk reagerat både över själva ingreppet som att ingen hört av sig i förväg och berättat om gällande regler samt möjliga kontroller. Enligt uppgift skall man från miljöförvaltningens sida ha försökt ringa någon gång under 2006. Fullmäktiges ordförande Lennart Söderberg (M) tillhörde de irriterade och beslutade sig för att med egna pengar köpa Frälsningsarméns samtliga bakverk. En affär på drygt 8000 kronor. Landskronas miljöchef å sin sida reagerar mot dem som ondgjort sig över inspektörernas insatser.

Bullincidenten är intressant utifrån en mängd olika perspektiv. För det första tolkningsmöjligheterna. Det är lätt att skylla på EU eller lagstiftarna. Samtidigt finns öppningar. Den som bakar och säljer skall ha ett visst mått av organisation och kontinuitet. Hur många gånger måste ett kyrkkaffe ordnas för att det hela skall ses som återkommande? De flesta är överens om värdet och behovet av ideell verksamhet. En del pengar samlas in genom exempelvis kakor eller soppluncher. Då kan man från den kommunala myndighetens sida förebyggande försöka ta kontakt och informera. Rent av kan ansvarig nämnd fatta beslut om att man inte behöver betala någon avgift för registreringen. Det finns fler varianter än att rutinmässigt skylla på rådande bestämmelser.

Samtidigt gäller det att forma en organisation av tillit. Inget är naturligtvis enklare än att som lokalpolitiker, då media speglar något kontroversiellt, säga att man inte informerats och därmed hänga ut den enskilda tjänstemannen. Därför behövs det lyhörda chefer, även för förvaltningar med myndighetsansvar, som har dialog med sina politiker. Ytterst uppfattas ju de senare vara ansvariga. Det utrymme som skapas av att lagar och förordningar skall tillämpas bör fyllas med ett innehåll man är överens om. Är det den hårda och tuffa vägen som skall väljas, som i Landskrona, eller önskas en friare och mer serviceinriktad? Ytterst borde de lokala politikerna få säga sista ordet och hålla i taktpinnen.

Lennart Söderberg har agerat med hela sitt hjärta. Med sin handling ger han uttryck för vad den breda allmänheten tänker och känner. För ansvariga på miljöförvaltningen i Landskrona bör det vara en fingervisning om vad både politiker som medborgare önskar av allmänhetens ödmjuka tjänare.

Att kommunerna tillämpar regler på olika sätt kan naturligtvis av somliga uppfattas som ett problem. Samtidigt finns fördelar med ”institutionell konkurrens”. Kommuner med politiker och tjänstemän som vill markera hårda tag kan gör så och dem som tänker annorlunda kan välja annan väg. Just regeltillämpningar är något kommunerna i större utsträckning borde använda i sin egen marknadsföring. Viktiga ingredienser i det som skapar det lokala näringslivsklimatet är tolkandet av bestämmelser när det gäller byggande samt miljö. Hur viktigt detta är visas väl just av karnevalen. Kommunen har säkert investerat stora summor för att bilden av ett positivt och glatt Landskrona skall skapas. Och det många kommer att minnas är istället bullbråket som kostade Lennart Söderberg 8000 kronor!

Ambitionen i Landskrona, och andra kommuner, efter det inträffade med Frälsningsarmén borde vara: Nu är det dags för andra bullar!

lördag 11 juli 2009

Vidrig verklighet

De senaste dagarna har media rapporterat om oroligheter i både Iran som Fastlandskina. Otäcka bilder och inslag om våld och övergrepp. Det handlar om styrande myndigheter som agerar med maktens arrogans.

I Iran uttrycks besvikelse över misstänkt valfusk i presidentvalet som trötthet över den islamska republikens säkerhetstjänst och förföljelse av oliktänkande. Förekomsten av en medelklass, basarägare och akademiker, gör att det finns medvetna grupper med både språkkunskaper och utlandskontakter som gör att regimens världsbild kan jämföras och värderas. Många i omvärlden har också kommit att reagera mot det som nu sker. EU har agerat diplomatiskt. På Facebook och i andra sammanhang har bildats stödgrupper både för att uttrycka upprördhet över valfusk som sympati med våldets offer. Ny tid och teknik paras med traditionell förföljelse och övergrepp. På moderna motorcyklar kör säkerhetsagenter in i folksamlingar eller för att spöa upp dem som uppträder misstänkt. Via Internet ges desinformationen spridning.

Att verkligheten kan vara vidrig ger också Fastlandskina uttryck för. Vem visste för några dagar sedan var Ürümqi låg någonstans? Eller ens vad det var? Med rapporteringarna från oroligheterna och motsättningarna har åtskilliga fått lära sig både om den här delen av världen som om folkgruppen uigurerna. På TV framträder en funktionär för kommunistpartiet och på fullt allvar hävdar att alla som stör ordningen kommer att avrättas. Rösten i falsett och den vita skjortan oklanderligt fläckfri. Och det finns ingen anledning att betvivla budskapet. Kina är utan konkurrens världsledande ifråga om avrättningar. Enligt besked från kommunistpartiets företrädare accepteras numera giftinjektioner som en lika bra metod som kula i huvudet.

Trots allt finns ändå skillnader i omvärldens förhållande gentemot Iran respektive Kina. Fördömanden mot den islamska republiken duggar tätt som ett svenskt sommarregn medan reaktionerna mot folkrepubliken är mer återhållsamma. Visst finns en skillnad i avstånd. Oberoende informationer sipprar också i större utsträckning ut från Iran. Tyvärr handlar det nog även om rädsla för ett Kina med helt andra ekonomiska och personella resurser. Det antas av andra länder vara förenat med större problem och utmaningar att komma på kant med den ena istället för den andra. Fast det kinesiska folket har ju inte ens blivit lurat på ett bortfuskat presidentval! Där har kommunistpartiet inte försökt organisera något val som ens hjälpligt kan beskrivas som fritt och öppet.

onsdag 8 juli 2009

Bakom Hägglund finns Haage

Fredrik Haage är en god vän. I likhet med en del andra bekanta har han en tidningskarriär bakom sig. Nu senast som chef för moderaterna närstående Svenska Nyhetsbyrån. Med öga för att även rekrytera nya unga pigga skribenter har ett antal lokaltidningar försetts med ledare och politiska kommentarer. Dessförinnan var han ett antal år aktiv på borgerliga Östgöta Correspondenten i Linköping.

Rätt nyligen bytte han jobb. I likhet med några andra journalister har han valt att arbeta politiskt. Till uppgifterna hör nu att bland annat fungera som KD-ledaren Göran Hägglunds talskrivare. Både vid kristdemokraternas riksting och nu senast i Almedalen har den förnyade retoriken uppmärksammats och fått beröm.

Bland annat har den breda medelklassen visats intresse. Det har talats om ”vanligt folk” och deras värderingar. Kommentatorer har pekat på en orientering i konservativ riktning. Alldeles oavsett vilken etikett som används är kristdemokraterna något väsentligt och viktigt på spåren som kan bli till stor nytta för Alliansen.

Politik handlar om att försöka formulera svar på av medborgarna ställda frågor kring vardagens utmaningar exempelvis i form av sjukvården, äldres villkor och barnens skolgång. Men det handlar också om att ge uttryck för och beskriva önskad samhällsutveckling. Och i berättelserna om var man är och vart man är på väg missas många gånger alla de människor som ägnar sig åt det till synes vardagligt tråkiga som att exempelvis gå till sina jobb, betala sina skatter och avgifter, hämta barn från dagis och skola, delta i föreningslivet samt ge de egna katterna avmaskningsmedel med jämna mellanrum. För egen del har jag talat om ”det andra Sverige” - de ungefär sex miljoner svenskar som inte bor i någon av våra storstäder. Deras värderingar och vardag får inte alltid plats i Stockholmsdominerande media.

Göran Hägglund, med hjälp av sin nya medarbetare Fredrik Haage, kan genom att fortsätta utveckla de nu framförda tankarna och finna fler goda exempel hjälpa Alliansen i rätt riktning.

Fredrik Haage har också i likhet med en del borgerliga skribenter med känsla för konservatism sin bakgrund i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Därifrån medförs både en känsla för borgerligt samarbete långt före Allians för Sverige lanserats och en insikt om att även praktisk, pragmatisk dagspolitik söker sin grund i idéer och grundläggande värderingar. Haage är inte bara duktig med penna utan även med ritstift och tusch. I samband med Heimdals seniorskollegium i maj, då en ny styrelse tar över efter den gamla, brukar det avhållas en liten auktion för att få in pengar till föreningen. Ett år hade han gjort en väldigt bra, rolig stor teckning med en stolt viking bredvid en drake vars huvud huggits av. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den. KD tycks i vart fall ha slagit till och gjort något bra som fått tag i Fredrik Haage. En modern, framtidsinriktad konservatism är nog bra både för kristdemokraterna som resten av borgerligheten. Helst om den formulerats av någon med kulturella intressen.

måndag 6 juli 2009

Väck med vårdnadsbidraget?

Huvudnyheten på Ängelholmssidorna i lokala NST/HD måndag 6 juli var att vårdnadsbidraget visat sig vara riktigt populärt i kommunen. Kul! Från de handläggande tjänstemännens sida sägs det ha varit dubbelt så många som sökte under första halvåret än vad man från början trott. 107 ansökningar har hittills inkommit. 95 har beviljats.

Ängelholm var en av de borgerliga kommuner som snabbt efter riksdagens beslut meddelade att föräldrar inte skulle nekas möjligheten utan självfallet kunna få vårdnadsbidrag. Kommunerna avgör ju nämligen själva. En del röda har av rent ideologiska skäl sagt nej. Några andra har dragit benen efter sig. I Ängelholm är mammorna och papporna nöjda. Självfallet finns önskemål om ett något högre bidrag. Att barn- och utbildningsnämndens ordförande Sven-Ingvar Borquist (M) är glad är begripligt. Han har själv varit en förespråkare för möjligheten. Och kommentaren till tidningen är logisk: ”Det är ju en valfrihet.”

Att över 100 sökt om vårdnadsbidraget sedan 1 juli förra året i Ängelholms kommun är faktiskt också fler än jag själv trodde. Det visar väl att just familje- och föräldrafrågor inte skall underskattas. Samtidigt tänker jag också på det motstånd som visats från socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis som i riksdagen sade man nej i kommunfullmäktige. Och visst finns en tydlig skillnad mellan Allianskommuner i Sverige och dem med andra styren.

Det finns emellertid anledning att tro att vårdnadsbidraget är en av de reformer socialdemokraterna önskar riva upp ifall det blir maktskifte 2010. Så gjordes ju förra gången då S tog över 1994. Fram till september nästa år finns det skäl att fråga vad mer som skall skrotas och avskaffas. Väck med vårdnadsbidraget! Bort med en lägre kommunal fastighetsavgift och istället chockhöjd villaskatt! Raserat RUT-avdrag som skapat vita jobb när det gäller hushållsnära tjänster!

Det är detta politik handlar om: Att skapa valfrihet som gör att 100 ansökningar om vårdnadsbidrag lämnats in bara i Ängelholm eller om att ta väcka, ta bort och rasera!

Intresserad av själva nyheten i NST/HD: http://www.hd.se/angelholm/2009/07/06/populaere-aen-vaentat-med/

lördag 4 juli 2009

Kanske konservatism

KD har ett antal gånger vågat lägga fram vad som kan betraktas som konservativa förslag samtidigt som partiet har beröringsångest inför det ideologiska begreppet. Moderaterna hänvisar ett antal gånger till partiets också konservativa rötter men har ibland beröringsångest inför mer ideologiska förslag.

Det finns många förklaringar till rådande begreppsförvirring. I Sverige finns en bild av konservatism som vanligtvis är allt annat än positiv. Den betraktas som enbart bakåtsträvande och inskränkt. Omvänt är ju det hos oss hyllade begreppet liberalism mer av ett skällsord i anglosaxiska sammanhang där det är närmast liktydigt med slösaktig socialistiskt låtgåanda. Det är också en väsentlig och viktig skillnad mellan idédebatt och det mer praktiska hantverk som dagligt styre av kommun, region eller land handlar om.

Försök har gjorts av en och annan kristdemokrat att lägga beslag på begreppet konservativ. Samtidigt finns en stark tradition ända från partiets bildande under svenskt 1960-tal att värja sig mot etikettering. Göran Hägglund håller sig till den linjen.

Intressant nog kan dock ett växande intresse för denna ideologiska markör nu noteras i Sverige. Förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund (C) har de senaste åren öppet kritiserat det egna partiet. Han har då hävdat sig vara mer ”konservativ” samtidigt som Maud Olofsson anklagats för att svika det ”småfolk” som hävdats vara den traditionella väljarbasen. I hans fall kanske inte en genomtänkt idéanalys som gett högsta betyg vid statsvetenskapliga institutioner men intressant genom att han vågar använda just konservativ som något bra. En mer ideologiskt konservativ hållning intas av Roland Poirier Martinsson som för någon dag sedan på DN-debatt just uppmanade KD att närma sig en konservativ hållning: http://www.dn.se/opinion/debatt/konservativa-valjare-kan-gora-kd-till-ett-stort-parti-1.903103

Båda debattörerna och de ledarkommentarer som följt på Göran Hägglunds mer idébaserade tal i Almedalen visar på möjligheten att kanske föra seriös och djup diskussion om vad konservatism kan vara för vår tid. Roland Poirier Martinsson listar några grundvärden som han tror, baserad på gjord opinionsundersökning, har brett stöd bland svenskarna:

• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.

Här finns goda möjligheter till ett seriöst samtal! Vad borde vara utmärkande för svensk konservatism? För egen del skulle jag vilja peka på följande: 1) Ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Glädjen över att vara förankrad i en kultur och tradition gör att det enkelt går att visa intresse och nyfikenhet för annan kultur och tradition. 2) En stark rättsstat. Oberoende domstolar samt maktdelning mellan parlamentet och regering. 3) Ovilja mot det självklara. När alla uppfyllda av nya idéer eller uttalade så kallade sanningar springer åt samma håll vill den konservativa alltid hålla möjligheten öppen för att söka sig i rakt motsatt riktning. 4) Fördjupat samtal om statens roll. Det gemensamma behövs och skall vara starkt exempelvis ifråga om just rättsutövning men samtidigt måste alltid även väktarna övervakas. Integritet och den personliga sfären skall hållas högt. 5) Realistiskt försvars- och säkerhetspolitik. I Sveriges fall handlar det om insikten att vara ett land i en Östersjöregion präglad av en stor granne i öster med ibland oklara motiv.

Är KD eller M det konservativa partiet? Kanske något annat? I grunden är just denna tävling oviktig. Det väsentliga är att försöka forma innehållet för vad som skulle kunna vara en vettig konservativ politik i Sverige. Roland Poirier Martinsson har förhoppningsvis medverkat till att starta ett seriöst samtal. Ledarskribenter som Andreas Wejderstam, Barometern-OT, har gett bidrag genom de senaste dagarnas reflektioner (Skäms inte för konservatismen, KD): http://www.barometern.se/incoming/skams-inte-for-konservatismen-kd(1407456).gm

torsdag 2 juli 2009

Och Bo Balderson är...

Sent 1980-tal var det någon tidning som ”avslöjade” att bakom deckarförfattaren Bo Balderson dolde sig i själva verket förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP). Jag arbetade som politisk skribent på Barometern-OT. Jag ringde upp honom. Skrattande och mycket smickrad avvisade han allt samröre. Han gjorde det övertygande!

Tio, bortåt tjugo, år tillbaka i tiden var det inte ovanligt att det spekulerades kring pseudonymen Bo Balderson. Det kunde bli några kvällstidningsartiklar. Att uppgifter i Svenska Dagbladet 1 juli 2009 återges som en sensationell upptäckt och att exempelvis riksradion i nyhetssändningar berör ämnet är faktiskt intressant. För det är ganska länge sedan en nyutgiven Bo Balderson sålts.

Skribenten Magnus Sjöstedt försöker i SvD visa att Bo Balderson och kompositören samt vissångaren Olle Adolphson skulle vara samma personer. Tja, kanske inte helt övertygande med den text som rymdes på en tidningssida även om den lades fram i formen av en miniessay (under strecket). För egen del finner jag teorierna om författaren Sven Delblanc minst lika troliga.

De böcker som bär Bo Baldersons namn är verkligen välskrivna! Politisk satir av hög klass i kombination med många gånger bra pusseldeckargåtor. Den tydliga udden mot socialdemokratin gör att jag tror det är ganska klokt att bortse från namn som förre utrikesministern Sten Andersson (S) eller rent av Olof Palme. Det är faktiskt inte direkt socialdemokratisk tradition att kunna betrakta sig själv eller Rörelsen med självdistans. Tvärtom brukar S-ledare ta sig på mycket stort allvar.

Uppmuntrande är det däremot att de elva romaner som började ges ut 1968 fram till 1990 fortfarande finner nya läsare! Bara i min familj har sjuttonåringen hittat till böckerna. SvD-artikeln har självfallet diskuterats. Och visst har fler än en sommarsemester inneburit återläsning av någon tidigare bok.

Humorn och ett välskrivet språk har sin charm. Notabelt är väl också att mördarna rätt sällan fälls utan istället själva dör eller på annat sätt gruvligt straffas. Det finns en stram, närmast karolinsk, moraluppfattning. Miljöskildringarna, oavsett om det handlar om Stockholms skärgård eller Skåne, präglas av igenkännande. Att man kan bli statsråd genom att fylla sina galoscher med rätt sorts text då statsministern råkar titta på eller dråpliga beskrivningar om hur presstödet fungerar för inte mina tankar i riktning mot huruvida det verkligen var Delblanc eller Adolphson bakom namnet Bo Balderson utan att det faktiskt inte skrivits bra begåvad politisk satir på svenska sedan 1990!

onsdag 1 juli 2009

Lugnare vatten, Pirate Bay?

Media har fyllts av spekulationer kring både kreditvärdighet som syfte med planerat köp av den kända sajten Pirate Bay. Ord som ”tveksamheter” och ”frågetecken” används då den tänkte köparen Global Gaming Factory X nämns. Och bland Pirate Bays användare och hängivna supportrar finns ganska ilskna kritiker av säljarna. Stora ord används för att beskriva det som liknas vid svek. Ifall det nu verkligen blir affär och det kommer att arbetas i enlighet med hittills uttalade ambitioner handlar det om att omforma något tämligen spektakulärt och i en del fall direkt utmanande till något som kan skapa intäkter och respektera upphovsrätt. En tråkigare och lagligare - och därmed långt bättre - lösning. Det tänkta köpet och affärsupplägget visar att kritikerna haft rätt: Det går att kombinera ny teknik och laglig fildelning med respekt för upphovsrätten och möjligheten att tjäna pengar. När lagen skärpts har det samtidigt blivit både intressantare som lönsammare att skapa nya lösningar även om intäkterna sker via annonser eller sjunkande priser genom exempelvis musikköp via Internet. Framgångarna för Spotify är ett gott exempel.

Någon dag före beskedet om GGFs intresse trumpetades det ut att ”Pirate Bay kan ge nya etikregler”. Det var dock inte riktigt som jag hade tänkt mig, men intressant ändå. Nu handlade det om den uppmärksammade rättegången där domaren visat sig vara tidigare medlem i en förening som verkat för stärkt upphovsrätt i Sverige. Han ansågs inte jävig. Det är emellertid en fråga om omdöme. I ett demokratiskt land har naturligtvis domare liksom exempelvis journalister både rätt till åsikts- som föreningsfrihet. För egen skull då oväld skall garanteras finns det emellertid anledning till självreflektion. Det är uppenbarligen något nu bland annat Domareförbundet skall fundera kring.

Den fråga som Pirate Bay för egen del kunnat ha egna etikresonemang kring är relationen mellan vad som är lagligt i förhållande till lämpligt. I namn av alltings frihet lades det ju ut foton från obduktionen av de två små barn som mördats i Dalarna. För dem som tog sig en titt uppges det ha handlat om rätt hemska bilder. Då pappan i förtvivlan ringde och ville att någon skulle ta bort detta bemöttes han med iskyla och rent av oförskämda kommentarer. Skulle det inte behövas nya etikregler även här? Inte bara domare har att fundera på följande: Det är lagligt, men är det lämpligt?